Washington – minnenas metropol
Washington D C byggdes upp från ingenting, ur sumpmarken steg staden, våt och rufsig som en träskfågelsunge. Platsen hade valts av nationens fäder, varav de flesta var födda och hade sina hem i södern, så att de inte skulle ha så långt att resa. Ändå gick det inte för sig att ta en stad som redan fanns – det här skulle bli något extra, något monumentalt.
President George Washington delegerades 1790 att inom ett utvalt centralt område utse platsen, och det gjorde han på floden Potomacs östra strand, där inget tidigare hade byggts, och såvitt man visste ingenting tidigare hade hänt! En fransman, Pierre L’Enfant, gjorde upp ritningarna, och han hade inspirerats av Paris broar och boulevarder. George Washington själv var med på alla kanter och bestämde, och det var han – den fria unionens första president – som lade grundstenarna till både Capitolium och Vita huset, som då kallades Presidentens hus. Storvulna var drömmarna, i stil med dem som en av de tidigaste kolonisatörerna hade drömt – John Winthrop som talat om en vit stad, så skinande att den skulle dra hela världens blickar till sig.
Men det tidiga Washington var ett skämt, en håla, som så fort kongressen stängt för semester nästan helt tömdes på folk. En journalist fångande folkfantasin när han skrev: Presidenten sitter där, som en pelikan i ödemarken. Det tog nästan hundra år innan staden blev beboelig och en värdig huvudstad; tvåhundra innan den blev en av världens skönaste.
Man åker omkring i centrum, och det är sällan man inte har något imponerande i sikte. Om dagen är klar, finns det få städer i Amerika som har en så generös rymd. Detta är fortfarande en låghusbebyggelse, och den presumtive presidentkandidaten Donald Trump tillfrågades i fjol hur det skulle kännas om han skulle få flytta in i två våningars Vita huset, jämfört med Trump Towers sextiosex.
I Washington dansar Frihetens gudinna lätt på toppen av Capitolium; meningen var att ingen – in the Land of the Free – skulle vara högre än hon. För övrigt är det mesta häromkring minutiöst komponerat i det vällovliga syftet att harmoniera och imponera. Själva Capitolium har senaten som sin ena flygel, representanthuset som den andra. Sedan följer alla kontoren, och det hela sväller ut, men högt blir det aldrig. I stället är det underjordiska samhället så stort att det kräver en elektrisk järnväg enbart för att spara kongressmedlemmarnas tid. Staden har fler sådana jättelika mullvadssamhällen: Pentagon, som man kan se långt borta från detta relativt platta centrum, har tjugotre tusen arbetare, tjugosex kilometer korridorer och sju våningar under jorden.
Tretton pelare bär upp Capitoliums kupol och de symboliserar de tretton ursprungliga stater som bildade unionen. När Abraham Lincoln höll sitt första invigningstal här 1861 var staternas antal 34, och kupolen var långt ifrån färdig. Under inbördeskriget, som utbröt strax därpå, fann han sig ha 23 stater kvar. Trots den utarmade unionskassan under kriget envisades han med att kupolen skulle avslutas, och när han höll sitt andra invigningstal 1865 var kupolen färdig och kriget i sitt slutskede. Snart skulle alla stater åter vara en union.
Men i folkmassan som lyssnade till hans tal fanns en ganska känd skådespelare, John Wilkes Booth. Han skulle bli än mer känd som presidentens mördare.
The Mall, den breda boulevard som till hälften är gata, till hälften park, drar ett rakt streck från Capitolium i öster till Washingtonobelisken och Constitution Gardens i väster, där Lincolnmonumentet finns.
Detta är Washington: manifestationen av historiska minnen. Man kan resa omkring i veckor och månader i resten av landet utan att sikta en enda karl av brons – alla har istället samlats här. Här lyser marmorn vit och speglar sig i blanka dammar, här kan man vandra i lundar och meditera över tidens gång. Här växer gravstenarna vita på alla krigs sista hållplats: Arlington. Den heter som metrostationen, annars kan man gå eller köra över Memorial Bridge. Ett femtontal begravningar hålls här dagligen, ändå måste var och en vara godkänd av kongressen.
Också de stora minnesmärkena växer i antal. Lincoln Memorial är ett av de äldsta, färdigt 1922. Sedan dess har det blivit en världskänd bild. Så är också den nästan sex meter höga statyn av den sittande Abraham Lincoln mästerlig. Skulptören Daniel Chester French fångade en president i djupa tankar, och varje betraktare som det minsta känner till Lincolns och inbördeskrigets historia, måste beröras av den trötta figuren i armstolen, och det i förtid åldrade ansiktets majestät. Melankoliskt blickar han ut över det avlånga vattnet, Reflecting Pool, och vid dess ände obelisken till minne av Washington.
Kongressen auktoriserade år 1783 ett monument över sin förste president; mer än hundra år senare, 1884, stod det klart. Obelisken är en av världens högsta murade strukturer och har nu under många år varit under restaurering. Den återinvigdes den 4 juli 1999, då alla de 36 000 marmorplattorna var fastmurade igen.
Hyllningarna till Washington och Lincoln är de mest kända riktmärkena utöver Vita huset och Capitolium, med vilka de formar stadens monumentala kärna. Men andra är minst lika värda att besöka.
Thomas Jefferson var den man som skrev oavhängighetsförklaringen och han blev landets tredje president. Men också utan en sådan resumé hade han blivit känd och inflytelserik. Som arkitekt – han ritade bland annat University of Virginia – som författare, filosof, musiker, boksamlare, hortikulturist, vetenskapsman, diplomat eller uppfinnare. Han är en av dessa tidiga amerikaner som hade fingrar i alla syltburkar och gjorde det mesta bra och en del gudabenådat. När John F Kennedy en gång hade en grupp amerikanska nobelpristagare på middag anmärkte han att det inte funnits så mycket snille samlat i Vita husets matsal sedan Jefferson dinerade här ensam.
Jeffersons starkaste influens inom byggnadskonsten var dels Parthenon i Rom, dels den italienska renässansarkitekten Palladio, och bägges inflytanden märks i det eleganta Jefferson Memorial vid vattenbrynet av Tidal Basin, den damm som byggdes för att förhindra floden Potomacs årliga översvämningar.
Amerikanernas stora beundran för denne man krävde ett minnesmärke av samma status som de som tillägnats Lincoln och Washington. Men bara Jefferson fick en blomma i knapphålet: varje ny april är hans nästan sex meter höga staty i förgylld brons omgärdad av tvåhundra blommande körsbärsträd. Träden stod här redan innan monumentet uppfördes och Franklin D Roosevelt tvingades hugga ner en del av dem för att ge plats åt Jeffersons tempel, och nationens plantälskande damer rasade. Förgäves band de fast sig vid stammarna, för FDR visste att ingen annan plats dög åt Jefferson. Kvinnorna svor att aldrig mer rösta på honom, men presidenten blev ändå omvald för en tredje period 1941.
En del bråk blev det också vid tiden för hans eget minnesmärke. Det är av ett helt annorlunda slag och markerar ett modernare bildspråk. På ett tre hektars område beskrivs, i röd granit från Dakota, de tolv ödesdigra år som föll under Roosevelts ämbetsperiod. Depressionen, hans ”New Deal”, andra världskriget.
Monumentet, invigt i maj 1997, är i form av en flera hundra meter lång promenad utmed de skulpterade granitblocken. Hårdheten, i material och i berättelsens substans, får mjuk bakgrundsmusik av fallande vatten. I slutet av promenaden, nästan skymd mot en mörk vägg, återfinns skulpturen av presidenten. Det var här kontroversen kom in: skulle han avbildas stående – eller i rullstol? Här sitter han nu i en vanlig armstol. Vid hans fötter, hans favorithund. Säkert världens största staty av en skotsk terrier.
Nya monument kommer alltså hela tiden till. Ett över ”det glömda kriget” i Korea ligger tvärsöver vägen från Lincolns. Det restes under Reagans administration och är ännu inte helt avslutat. Ytterligare ett stort är planerat för en central tomt: andra världskriget.
Kanske förvånas besökaren, i varje fall den historiebevandrade, över hur mycket han berörs av alla dessa minnesgärdar. Visst känns det, in i ryggmärgen, hur detta har byggts av mer än brons och marmor och granit – av kärlek, tacksamhet, respekt. Och mest djupt rörande, samtidigt som mest estetiskt tilltalande, är det monument som rest över det eländigaste av krig: Vietnam.
Idén föddes inte i kongressen utan hos en korpral Scruggs i infanteriet. Han och hans kamrater drog upp riktlinjerna: det skulle vara opolitiskt, det skulle inbjuda till eftertanke, och det skulle innehålla namnen på alla dem som dog eller på annat sätt försvann i kriget.
Man vandrar den sandade stigen genom Constitution Gardens. Här och där står låga pulpeter med tjocka kataloger vilande, skyddade från väder och vind av små glastak, men med plats för händer att stickas in och vända bladen. De tjocka volymerna är den alfabetiska listan över fallna. Åldrade anhöriga stannar; bläddrar, finner, gråter stilla.
Själva monumentet vid slutet av promenaden tar andan ur en, när man ser det redan på långt håll. Två triangulära svartblanka granitväggar möts i en högsta punkt, sluttar sedan åt var sitt håll tills de försvinner i den grästäckta jorden. En omedelbar, lättförståelig symbol för liv och död. Stenväggarna är fullristade med 58 209 namn i 14 millimeter höga bokstäver.
Monumentet tillkom genom en tävling, förslagen skulle vara anonyma och 1 421 bidrag kom in. Juryns beslut om första pris var enhälligt, inte att undra på.
Men – när anonymiteten bröts, visade sig vinnaren vara en 21-årig kinesisk studentska vid Yale-universitetet! Stor oro i hönsgården. Hade en flicksnärta åstadkommit detta? Juryn återtog sitt beslut. Maya Yin Ling måste gå till domstol för att få sin rätt till första pris bekräftad, och monumentet invigdes 1982 av president Reagan.
Möjligen för att gjuta olja på motståndets vågor har det magnifika verket kompletterats med en naturalistisk skulpturgrupp bestående av tre soldater.
Britta Ramklint är journalist och författare, aktuell med boken Amerikanska historier – människorna och myterna som skapade USA (Historiska Media).
