New York – våra drömmars stad

Det är bedövande hett på kajen vid Battery Park på Manhattans sydspets. Vi är några hundra turister som står sammanpackade och väntar på färjan till E

16 mars 2001 av Anders Mathlein

Det är bedövande hett på kajen vid Battery Park på Manhattans sydspets. Vi är några hundra turister som står sammanpackade och väntar på färjan till Ellis Island och Frihetsstatyn, och vare sig vi vill eller ej lyssnar vi till gatumusikanten som är listig nog att uppträda inför en publik som inte kan gå sin väg.

– If I can make it here, I’ll make it anywhere! skorrar hans högtalarröst. New York, New York!

Slår han igenom här så ligger världen öppen, alltså. Det återstår väl att se om han blir en stjärna, men strofen är en spegling av alla de förhoppningar som många miljoner människor har knutit till den här staden. New York är ”den amerikanska drömmen” i metropolistappning, porten till Amerika, den mest kosmopolitiska staden i världen. Denna en av turistålderns främsta destinationer har varit ett av de största resmålen i ett par hundra år, men länge för människor som reste på enkel biljett för att söka sig ett nytt liv.

Inte bara på grund av resans ödesmättnad måtte det ha varit en mäktigare syn att per båt nalkas Frihetsgudinnan och Manhattans skyline, än att som många av dagens resenärer flyga in mot Newark på andra sidan Hudsonfloden. Där är det den gigantiska Ikea-skylten man först lägger märke till.

På väg mot Frihetsstatyn är det omöjligt att föreställa sig hur här såg ut när munseeindianerna vid flodens mynning lät den holländske guvernören Peter Minuit byta till sig ön mot diverse varor. Indianernas Manahatin, ”kullig ö”, hyste från 1624 kolonin Nya Amsterdam. Då hade pälshandeln längs östkusten varit igång i flera år, och det skulle inte dröja länge förrän urinvånarna trängdes undan. År 1500 fanns uppskattningsvis fem miljoner indianer i Nordamerika, år 1900 var de färre än en kvarts miljon.

Vid 1600-talets mitt hade kolonin 120 hus men ännu inga gatunamn. 1664 tog britterna över ön och döpte om trakten efter hertigen av York. De behöll makten i kolonierna till förlusten i frihetskriget 1783. Långt innan dess hade grupper av flyktingar från bland annat England, Holland och Spanien sökt sig hit undan religiös förföljelse; New York skulle genom århundraden fortsätta att vara en tillflyktsort.

Ett par årtionden in på 1800-talet var en stor del av Manhattan fortfarande orört, men affärslivet och industrin växte dramatiskt, och mot slutet av seklet hade en världsstad vuxit fram. Människomassor strömmade över havet undan förföljelse eller fattigdom mot det löftesrika Amerika. 120 000 under 1820-talet blev till 2,5 miljoner under 1850-talet. Från 1886 möttes invandrarna av den gigantiska, grönblå koppargudinna vid vars ö båten nu lägger till och släpper ut nya besökare. Många av dem tänker kämpa sig uppför de nära 400 trappstegen till kronan.

Hon är stor: drygt 46 meter från fackla till fot, stående på en lika hög sockel, skapad av 100 ton kopparplåt utanpå Gustave Eiffels stålskelett. Hon var det franska folkets gåva till amerikanerna som en vänskapsgest vid hundraårsminnet av frihetskriget, och nu myllrar vi turistmyror kring och inuti henne, medan sightseeinghelikoptrar cirklar som sländor kring huvudet.

Frihetsgudinnan är ett av världens mest kända monument. Vad som är mindre känt är att hon egentligen skulle ha stått som fyr vid Suezkanalen och symboliserat Egypten som ljusbringare till Asien. Hennes skapare, skulptören Frédéric-Auguste Bartholdi, tilltalades av kolossalformat och fann under en resa till Egypten en syskonsjäl i Ferdinand de Lesseps som planerade en kanal mellan Medelhavet och Röda havet. Kanalbygget sattes igång, men egyptierna gillade inte Bartholdis idé. Han fick i stället användning för den ett par år senare när frihetsmonumentet för USA skulle formges – men han förnekade senare likheterna mellan kvinnogestalterna.

För emigranterna var Frihetsgudinnan en spektakulär och befriande syn som slutpunkt på den långa sjöresan. Men det var i immigrantstationen på Ellis Island strax intill som majoriteten av dem på allvar skulle möta det nya landet.

Trängseln på turistfärjan och det som serveras i museets snabbmatsrestaurang är påfrestande, men säkert ingenting mot vad immigranterna fick utstå. Sjöresan kunde ta mellan tio dagar och en månad, och tredje klass, där de flesta reste, var ofta en mardröm av vidriga sanitära förhållanden, undermålig föda och sjukdomar. Det hände att tio procent av passagerarna dog under överfarten. Båtarna ”lämpade av immigranter från stanken och stojet i tredje klass till stanken och stojet i New Yorks hyreskaserner”, skriver Henry Roth om judiska immigranter på 1910-talet i romanen Kalla det sömn. Efter 30 års glömska återutgavs boken på 1960-talet och blev en stor succé.

Mellan 1892 och 1954 strömmade mer än tolv miljoner människor genom Ellis Islands ekande salar, allra flest under detta sekels två första decennier. Över 300 000 svenskar passerade här, men också bland andra 2,5 miljoner italienare och 1,9 miljoner ryssar.

Efter många års förfall förvandlades Ellis Island till ett storartat museum över invandringsepoken i synnerhet och migration i allmänhet. Föremål, brev, röster – och så alla dessa ansikten, alla dessa människor från alla dessa länder som här mötte sitt nya liv. Inskrivningssalen, förhörsrummen, bagageavdelningen med amerikakoffertar, bylten och korgar; över 100 miljoner amerikaner har förfäder som passerat genom detta filter, avsett att särskilja och återsända sjuka och kriminellt belastade och andra oönskade personer. Omkring två procent fick vända i dörren till Det gyllene landet.

– Jag sökte efter min farfars porträtt där inne, säger en kvinna. Men det är ju nästan omöjligt . . . jag vet ju inte hur han såg ut som ung.

Det är något som skiljer myllret på museet från myllret på New Yorks gator: det finns nästan inga svarta här. De svartas förfäder kom inte den här vägen, de kom på slavskeppen. Men av de omkring sex miljoner afrikaner som mellan 1700 och 1810 tvingades till Nya världen som slavar forslades endast sex procent till Nordamerika. Ellis Island är det vita Amerikas museum.

Vid Battery Park väntar nya horder av tvångsunderhållna turister. För dem som beviljats inträde i Nya världen var parken ”en invandrarnas svala och skuggiga lund på deras landstignings dag”, som Vilhelm Moberg skriver i Invandrarna. Sedan fortsatte de färden med tåg, eller sögs upp av staden med dess trångboddhet, misär och möjligheter.

Härifrån är det bara några stenkast till Wall Street, säte för New York-börsen och finansvärldens allraheligaste. Gatan har samma sträckning som den befästningsanläggning, De Waal, som holländarna uppförde 1653 till försvar mot brittiska nybyggare från New England.

Och Broadway, ”den skönaste stadsgatan i världen” för Mobergs invandrare, löper hela vägen härifrån Manhattans sydspets till öns nordligaste delar som glöms bort på alla turistkartor. Holländarnas Breede Wegh, som följde indianernas gamla stig genom Manahatins skog, blev så småningom ett världsbegrepp för nöjesliv och teater.

Man kan följa Broadway och slås av hur den liksom andra långa gator och avenyer ändrar ansikte från lyx till begynnande förfall när man går från Downtown via Midtown till Uptown; man kan stå på kajen, eller i Central Park eller i de djupa klyftorna mellan skyskraporna; man kan se konserverade hippies på Washington Square, tränga sig fram bland Chinatowns gatumarknader eller slinka in på en bar – och om och om igen förvånas över att New York faktiskt finns i verkligheten. För detta är en plats där man känner igen sig redan vid första besöket.

Genom TV-serier, bilder, filmer och böcker har vi alla varit i New York. De cirka 170 filmer som enligt Internet Movie Database har namnet New York i titeln är bara en bråkdel av alla dem som utspelar sig i staden. Skyskraporna, polissirenerna, vattenposterna, människoblandningen, ångmolnen, ljusskyltarna, brandtrapporna och de gula taxibilarna; det är som att stiga in i en bekant, överväldigande scenografi. Vare sig vi har våra bilder från Woody Allen, Mickey Spillane, Paul Auster, ”Spanarna på Hill Street”, eller från dokumentärer om fattigdomen och kriminaliteten i Harlem, nickar vi igenkännande.

Romantiken är granne med mardrömsvisionen, Batmans skräckfyllda Gotham är också The Big Apple, ett uttryck som myntades på 20-talet med innebörden make it big time, ”att lyckas, att bli en stjärna”.

Skyskraporna är Manhattans kännemärken och kraftsymboler och bildar nattetid en surrealistisk, elektrifierad galax. Det första riktiga höghuset uppfördes i 15 våningar vid Broadway för 110 år sedan, år 1889. Med ny teknik som byggde på en bärande stålkonstruktion, och på grund av stigande markpriser, sköt husen i höjden. Berömda Flatiron Building från 1902 i korsningen Broadway/Femte avenyn var med 20 våningar högst 1902, men överskuggades snart av Singer Buildings 47 våningar och Woolworth Buildings 60 våningar 1913. Och sedan fortsatte det uppåt. Chrysler Building från 1930 har 77 våningar, Empire State Building stod färdig året därpå med 102, och i World Trade Centers tvillingtorn går hissen ända till våning 110.

Närmare 8 miljoner människor befolkar New York, över 18 miljoner om man räknar randområdena, och det är något gåtfullt i att städer av det här formatet över huvud taget fungerar. Man räknar med att det går åt 625 000 ton vatten och 9 500 ton bränsle per dag och miljon invånare, vilka lämnar ifrån sig 500 000 ton avloppsvatten och 2 000 ton sopor. Det borde bli stopp i systemet, Metropolis borde sätta i halsen. Ändå går det, även om stadens sopproblem tidvis har varit alarmerande.

För de flesta besökare är New York synonymt med Manhattan, trots att staden sedan 1898 också innefattar Bronx, Brooklyn, Queens och Staten Island. Bronx har för övrigt sitt namn efter den svenske farmaren Jonas Bronck som kom hit redan 1639. I trakten kallades familjen The Broncks.

Men medan till exempel italienare, judar och östeuropéer stannade i staden och skapade egna enklaver, fortsatte de flesta svenskar vidare västerut. De lämnade få märken efter sig; ”det är ungefär som att leta efter spår av ugandier i Sverige”, som Ulf Beijbom vid Utvandrarnas Hus i Växjö uttrycker saken.

Av de svenskar som stannade slog sig åtskilliga ned kring Atlantic Avenue i Brooklyn, men nu finns inte många kvar i den förslummade trakten. Det var där som veckotidningen Nordstjernan grundades 1872. Den utkommer fortfarande och är landets äldsta tidning för svenskamerikaner – numera också i internet-version.

– Omkring fem miljoner amerikaner anser sig vara svenskar, påpekar utgivaren och chefredaktören Ulf Mårtensson.

Ända in på 1950-talet kom huvuddelen av New York-resenärerna sjövägen. Men från Sverige ersattes de eländiga emigrantskeppen 1916 av Broströmkoncernens nya vita fartyg, som 1925 skulle bli Svenska Amerikalinjen. Här fanns service och bekvämlighet även i turistklass, och den cirka tio dagar långa överfarten lockade också många amerikaner och kanadensare. Fartygen Kungsholm, Gripsholm och Stockholm kom att transportera hundratusentals utvandrare och turister mellan kontinenterna. Fram till andra världskriget sökte fortfarande många svenskar nya möjligheter i USA.

Svenska Amerikalinjens fartyg lade till vid Battery Park, senare på östsidan om Manhattans sydspets, där man i dag finner ett betonglandskap, men med Brooklyn Bridge i synfältet.

En ny Gripsholm gjorde sin jungfruresa så sent som 1957, men då var dagarna räknade för sjöresor över Atlanten – utom för romantiker och nostalgiker. Flyget lämnade snart Svenska Amerikalinjen i bakvatten. Det nybildade SAS inledde trafiken med en DC-4 den 17 september 1946, då 28 inbjudna resenärer färdades via Köpenhamn, Prestwick och Gander, för att 27 timmar senare landa på La Guardia-flygplatsen. SAS var det första europeiska flygbolag som etablerade sig i New York, och stadens borgmästare gav en omtalad bankett på Waldorf Astoria. Dagen före premiärturen hade SAS flugit över en grupp journalister för att säkra den mediala uppmärksamheten.

Före kriget hade man kunnat resa transatlantiskt med zeppelinare från Tyskland, en kort epok som fick ett katastrofalt slut när den vätgasstinna Hindenburg fattade eld i Lockhurst utanför New York. 36 människor dog.

Modernare flygplan ökade kapaciteten och förkortade flygtiden. Med en DC-6 tog det år 1950 22 timmar att resa från Bromma till New York, tio år senare reste man med jetplan på 8,5 timmar. Ett enda plan kunde på ett år frakta långt fler passagerare än vad två amerikabåtar förmådde. 1975 stävade Svenska Amerikalinjens fartyg mot andra vatten och nya ägare.

SAS var också först med att introducera turistklass över Atlanten, men flygresan var länge så dyrbar att turisterna från Sverige var lätt räknade. I stället var det officiella personer, förmögna amerikaner, filmstjärnor och inte så få emigranter från Östeuropa som reste i andra riktningen. År 1946 kostade en tur och retur-biljett Stockholm–New York 2 937 kr, ungefär vad man får ge för en rabattbiljett i dag.

– Jag har räknat ut att 1952 fick man en och en halv USA-biljett till priset av en PV 444, säger Hans Boëthius, pensionerad SAS-veteran som har skrivit bolagets historia. Nu får man 60 biljetter till priset av den billigaste Volvon.

Det som från svensk horisont för bara några generationer sedan var en enkel resa ut i det okända har för många blivit affärsresa över dagen eller weekendresa för att få slukas av en riktig storstad. I New York shoppar man, går på teater, ser utställningar och ”laddar batterierna” genom att suga upp de senaste idéerna och trenderna.

Förra året flög enligt Luftfartsverket nästan 105 000 svenskar till New York, och då omfattar statistiken bara direktlinjerna. Flygledningscentralen för New York-området håller reda på upp till 7 000 plan per dygn som trafikerar de tre stora flygplatserna – John F Kennedy, Newark, La Guardia – och 47 mindre. Detta är en i branschen ökänd arbetsplats som kräver abnorm stresstålighet och simultankapacitet; bara till Newark finns 27 inflygningskorridorer. ”Om en pilot gör bort sig så dör han”, citeras en av flygledarna i en artikel i New York Times. ”Om vi gör bort oss så dör han i alla fall.”

Snärten i repliken och det typiskt amerikanska lättsinnet märks också under stadsrundturen med Apple Tours öppna dubbeldäckarbuss. Vi färdas över stora delar av Manhattan, och även om det historiska perspektivet här är ganska kort skulle det kunna bli en tur genom flera skikt av samtiden. Men guiden vill inte rota djupt i historiedammet. Han pekar ut vilka skådespelare – stjärnor, people who made it – som bor var utmed Central Park West och gör oss uppmärksamma på The Dakota, huset där John Lennon mördades. I god tid uppmanar han oss att hålla utkik efter den lilla kyrkan som ligger insmugen mellan skyskraporna.

– Där, i den kyrkan, säger han ivrigt när vi passerar, i den kyrkan gifte sig Bruce Willis.

Anders Mathlein är frilansskribent med resejournalistik som specialitet.

Publicerad i Populär Historia 5/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också