Via Appia Antica
Vägen började byggas av censorn Appius Claudius ”den blinde” år 312 f Kr. Den sträckte sig då till Capua norr om Vesuvius. Längre fram byggdes den ut till Brindisi, den klassiska hamnen för resenärer till Grekland, på ”stövelns” östsida. Här drog trupperna fram, ut till sina krig och hem till Rom som segrare.
Ankomsten till Forum var en stor upplevelse, då liksom i dag. En särskild känsla upplevde maratonlöparna vid 1960 års olympiska spel – de sprang delvis den här vägen in till Rom, över asfalt, grus och bevarade svarta basaltblock.
I dag tar rombesökarna gärna buss 118 från Circus Maximus, mellan tre av stadens sju kullar: Palatinus, Aventinus och Caelius. I en park ses Caracallas termer och lyxvillor bakom röda tegelmurar; genom Porta San Sebastiano (ett fint museum över Roms stadsmurar) går bussen ut mellan murverk, villor, gravar. Vid San Callistokatakomberna grav svänger bussen av från Via Appia och fortsätter parallellt genom ett odlingslandskap (som känns ofattbart med tanke på att världsstaden Rom ligger så nära) fram till byn Quarto Miglio. Runt hörnet till höger går en ny buss, nr 765. Efter några kilometer nås Via Appia på nytt. Härifrån kan man sedan vandra tillbaka mot Forum. Eller också kan man gå söderut, mot Albanobergen. Vägen är då lika fascinerande någon halvmil till, sedan övergår den i en grusad allé.
På via appia är man ofta ensam som trafikant. En del joggare passerar, någon bil viker av till de gamla vingårdarna längs vägen, en fåraherde med sin hjord skymtar, en grön liten turistbuss kommer sakta var timme.
Det är tyst, åkermarkerna ger vyer bort mot den fjärran staden eller mot akvedukter över den romerska kampanjan. Inom den aurelianska stadsmuren, i den till trängsel fyllda världsstaden, fanns inte utrymme för stora gravar och djupa katakomber. Här utanför stadsmuren fick romarna sin sista vila.
