Valencia i nöd och lust

Bruden i en sky av vitt verkar nervös på gränsen till nervsammanbrott där hon står intill sin far och gör sig redo att stiga in i kyrkan. Hon ser flockarn

23 april 2002 av Anders Mathlein

Bruden i en sky av vitt verkar nervös på gränsen till nervsammanbrott där hon står intill sin far och gör sig redo att stiga in i kyrkan. Hon ser flockarna av vita duvor i det hårda ljuset på Plaza de la Virgen, kafégästerna under skogen av parasoll. Tre tysta nunnor och en stojande skolklass passerar just den blinde lottförsäljaren på hörnet.

Är hon orolig för fadäser under akten, eller är det allvaret som plötsligt skrämmer, att inför Gud ingå i ett förbund som – om man ska hålla sig till regelboken – bara kan upplösas av döden?

Samtidigt, i ett särskilt kapell i katedralen strax intill, betraktar tysta turister symbolen för ett annat förbund. Milt upplyst och bakom pansarglas står vad som sägs vara den heliga graalen, den bägare Jesus använde vid den sista måltiden med lärjungarna. Skålen i agat och guld anses vara en av Valencias mest oskattbara klenoder.

Graalens förhistoria är höljd i dunkel, men enligt katedralarkivets noteringar var det Don Juan, kung av Navarra, som den 14 mars år 1437 överlämnade den i katedralens vård.

Även om man har läst att Artursagans graal ursprungligen var ett slags ymnighetshorn i keltiska folkdikter, och även om man hyser en viss skepsis mot kristen mystik och relikers äkthet, så är det svårt att inte påverkas av högtidligheten som omger bägaren. Det är kanske den tingens magi som gör att vi stillnar också inför Einsteins pipa eller Marilyn Monroes behå.

Hos nunnan i butiken utanför kapellet kan man köpa miniatyrkopior i plast av graalen, liksom vykort föreställande påven Johannes Paulus II kyssande den heliga bägaren. Här finns dessutom en uppsjö av billiga kristus- och mariabilder och andra föremål i en egenartad blandning av skrattretande kitsch och religiös laddning. Inte blir det mindre intressant av att katedralen är byggd på den plats där det en gång stod en moské.

För den som själv inte är troende och än mindre katolik ger det ett intryck av lättsinne, en känsla som återkommer gång efter annan i denna stad.

Valencia är både en stad, en provins och en autonom region, som också omfattar provinserna Castellón och Alicante. Staden är Spaniens tredje största, men lever i skuggan av Madrid och Barcelona. Valencia förknippas med bland annat paella, apelsiner, Las Fallas-festivalen i mars och ett energiskt nattliv – men allt detta räcker inte för att turisterna ska strömma till på allvar. För att få dem att göra det framhåller man inte i första hand det förflutna och historien, utan tar istället framtiden till hjälp. Den nya så kallade konst- och vetenskapsstaden är drastiskt futuristisk och storslagen, men frågan är hur framtida den uppfattas om tio år.

Framtiden är dock utom synhåll för många av dem som myllrar på de nattliga gatorna. Dygnsrytmen här kräver en tids tillvänjning. Först mellan tio och elva på kvällen fylls de små restaurangerna av middagsgäster, som småningom kommer att trängas på Calle Caballeros och de andra bargatorna tills det dagas. Åldersblandningen är slående. Alla är ute. Man hör salsa och skratt och tiggarens monotona flöjt. Nattlivet beskrivs som intensivt även med spanska mått mätt, vilket inte vill säga lite. ”Vargtimmen” tycks vara ett okänt begrepp, eller så infaller den kanske vid tiotiden på morgonen. Utan siesta skulle det aldrig gå.

Nöjesnatten rullar på i gränderna och på de små åldriga torgen. Historien ligger skiktad i lager på lager, men över alltsammans flyter den groteska trafiken. Kring järnvägsstationens art nouveau-byggnad, granne med den stora tjurfäktningsarenan, väller plåtfloden ryckvis och osande i ett slags vanemässigt kaos och rinner in i minsta gränd. Valencia är ännu en av alla dessa städer som byggdes långt innan bilen ens var påtänkt, och som nu riskerar att sätta i halsen och kvävas.

D et var framför allt den bördiga jorden som romarna fastnade för när de grundade kolonin Valentia 138 f Kr. Valencias huerta hör till de mest fruktbara områdena i Europa. Ett halvt årtusende senare kom västgoterna, som i sin tur trängdes undan av araber på 700-talet. Valencia var under 1000-talet kärnan i ett muslimskt kungarike, på 1200-talet erövrat av Aragonien.

Vad huertan förmår visas i Centralmarknaden, en jättekonstruktion från 1920-talet i gjutjärn och kakel och med kupoler över sina 8 000 kvadratmeter och hundratals stånd. Den är en av Europas största och erbjuder det mesta man kan få för sig att äta. Här är drivor av alla slags förstklassiga grönsaker och frukter, här är oljor och kryddor, lufttorkade skinkor, bläckfiskar och humrar.

Om man väljer komule eller fårhjärna i en liten specialformgiven plastförpackning, är väl frågan vilket av regionens viner som passar bäst. Kanske ett rött från Requena eller Campo de Liria, eller det vita från Alto Turia?

Strax intill marknaden ligger ett annat handelstempel. La Lonja de la Seda, Silkesbörsen, är ett gotiskt storverk från 1400-talet som tagits upp på Unescos världsarvslista. La Lonja är också ett av de tydligaste spåren av Valencia som betydande kulturstad, en plats där såväl boktryckare som målare var förstådda och uppskattade. Och i vår tid var det hit den republikanska regeringen flydde från Madrid under inbördeskriget – Valencia var den sista stad som Franco tvingade på knä.

Höjer man blicken ovan trafiken stannar man ofta inför barockbyggnadernas skönhet, inför gräddtårtsstuckaturer och jugendslingrande järnräcken.

I vart och vartannat hörn ligger tapasbarer där man till ölen plockar bland smårätter av bland annat bläckfisk, oliver, svamp och kronärtskockor. Här är det få som talar engelska vid sidan av spanska eller katalanska.

Det är denna labyrintiska gamla stadsdel, Barrio del Carmen, som är stadens hjärta och det område som de flesta besökare ser. Den åldriga stadsmuren revs på 1870-talet, endast två stadsportar lämnades kvar.

Skillnaden mellan den historiska staden och resten är minst lika stor som mellan Gamla stan och miljonprogrammets förorter i Stockholm. Stor-Valencias industrier och skavda betongområden för inte tankarna till de ”heta nätter, kastanjetter och ett vin så rött som blod”, som Ernst Rolf sjöng om på 1920-talet.

Under Las Fallas-festivalen i mars, däremot, är nätterna inte bara heta, utan dånande och flammande. Under den sista kvällen, Nit de Foc, brinner de bästa av de jättelika, groteska figurerna i trä och papiermaché. De kan föreställa vem som helst som lämpar sig för satiriska angrepp.

Med blossande kinder och tindrande ögon ser folkmassan ett års arbete gå upp i rök i natten.

Festivalen har sitt ursprung i snickarnas tradition att bygga bål av överblivet virke för att fira våren och San José. De facklor som använts för belysning under vintern dekorerades och lades också på marsbrasan, och det är ur denna sed som de nutida, överdådiga figurerna stammar. Bålen blev med tiden större, för att utvecklas till dagens spektakulära festival.

I norr och nordost avgränsas Barrio del Carmen av Turiafloden, eller rättare sagt den före detta floden Turia. Sedan vattnet efter svåra översvämningar på 1950-talet leddes åt ett annat håll finns bara fåran kvar. Nu kallas den för ”parkanläggning”, med lekplatser och dammiga fotbollsplaner.

På andra sidan Trinidad-bron ligger Museo de Bellas Artes de Valencia, inrymt i en ståtlig byggnad som bland annat tjänat som militärsjukhus. Barn från dagisåldern och uppåt leds förbi raderna av konstverk. Här hänger såväl Velázquez som Goya, men det verkar som om godbitarna inte sällan är utlånade till andra museer.

Hettan ute i det vita ljuset är tryckande. Man kan dra sig undan under träden i Jardines de Real – om man inte påminner sig att man faktiskt befinner sig vid havet. I gränderna är det lätt att glömma att Valencia är en hamnstad, men med spårvagnen tar det bara en kvart via universitetsområdet till den breda, långsträckta Malvarrossa-stranden med gyllene sand och raden av paella- och fiskrestauranger.

I diset i fjärran står hamnkranarna som stiliserade dinosaurieskelett.

Här, med ett glas vin i skuggan och fläktad av havsvinden, kan man tycka att livet ler, men för de strandade skandinaverna i Peder Sjögrens roman Svarta palmkronor från 1944, är staden en fälla. De förmår aldrig ta sig hela vägen från hamnområdet via den fyra kilometer långa Calle Mayor till själva Valencia. Kanske beror det på att det finns 32 krogar att fastna i på vägen, eller är det för att staden för dessa utstötta hade ett magiskt, förbjudande skimmer?

”Man hade påstått att Valencia var fint som en balsal. Ingen stad på jorden var så fin som Valencia. Utmed gatorna växte det apelsiner, hade man sagt. Kunde det vara möjligt? Husen var enbart av marmor. Man kunde spegla sig i marmorn, sades det. Och människorna där var vackrare än byster. Och så visste man med sig att man själv inte var någon skönhet.”

Under sin väntan på pengar måste de ibland hålla tillgodo med den vinslurk som kallades ”colett” eller ”colete”, och som ”tillhandahölls i tavernorna för det minsta gångbara myntet och som oftast utgjordes av det vin som droppat ned från tunnornas kranar till lerfaten på golvet, där kroghundarna brukade berusa sig”.

På strandkrogarna vid Malvarrossa väljer man från vinlistan. Här bjuds åtskilliga fiskrätter, men specialiteten är naturligtvis paella. Den ursprungliga paella valenciana innehåller förutom ris bland annat kyckling, kanin, bönor, tomater, vitlök, olivolja och saffran – men inte skaldjur. Den tillagas i vida, grunda pannor – somliga är stora som vagnshjul – så att buljongen som riset kokas i lättare kan avdunsta. Pannorna kallas just paellas, vilket är katalanska för ”panna”, ett ord med rötterna i latinets patella för flat skål eller tallrik.

Riset, en basgröda i regionen, bevattnas ännu av morernas gamla kanalsystem, och steget från dessa vattenvägar till Ciudad de las Artes y las Ciencias är ett svindlande historiskt språng.

I ”konst- och vetenskapsstaden” har arkitekten Santiago Calatrava låtit infallen flöda i skapandet av det vita jättekomplex som kan liknas vid en avantgardistisk flygplats, eller en rymdstation, eller kanske ett avancerat pappslöjdsbygge. När det står helt klart ska det rymma såväl akvarium som planetarium (i form av ett gigantiskt öga) och vetenskapsmuseets interaktiva utställningar om allt mellan himmel och havsbotten.

Det är mycket långt från Plaza de la Virgen, och ändå i samma stad. Nu kommer brudparet ut från kyrkodunklet i risregn och gnistrande sol. De vita duvorna lyfter som på beställning, högt över torget svävar de, över taken och katedralen. I skuggan vid helgedomens vägg hukar tiggare med febriga barn och beniga hundvalpar, osynliga för de flesta av dem som är på väg in för att se frälsarens gyllene bägare.

Anders Mathlein är frilansjournalist.

Foto: Susanne Kronholm

El Cids eget rike

År 1031 hade den siste kalifen i Spanien avsatts. Alfonso VI erövrade västgoternas gamla huvudstad Toledo år 1085 – ett årtal varje spanskt skolbarn kan. Men det här var bara slutet på början: 375 år efter morernas ockupation, och ännu återstod 400 år innan hela Spanien var i kristna händer.

Under denna långa, otroligt förvirrade återerövringsperiod gavs upprepade bevis på en bisarr vilja till samexistens mellan de båda folken. Kristna krigar ibland mot morer, ibland sinsemellan, ibland i morisk tjänst mot kristna bröder, ibland i morisk tjänst mot andra morer.

Kungariket Valencia var i muslimsk ägo när den äventyrare som skulle bli det framtida Spaniens nationalhjälte närmar sig. Han hette egentligen Rodrigo Díaz de Vivar, men blev känd under ett arabiskt smeknamn, El Cid, och han var just en sådan kameleontisk krigarnatur. 1094 erövrar han Valencia och gör det till sitt eget kungarike, som han håller i fem år, till sitt dödsår 1099.

Efter sin död blev El Cid hyllad i mängder av visor och dikter, och hjältekvädet El Cantar del Mío Cid blev så populärt att det kan sägas i hög grad ha bidragit till grundandet av ett någorlunda enat Spanien och till kastilianskans genombrott som halvöns ledande språk.

Dock inte i Valencia. Britta Ramklint

Litterär vilde med socialt patos

Vicente Blasco Ibañez hette en vildbatting som föddes i Valencia 1867 och växte upp i ett Spanien skakat av ideligen detonerande bomber. När han var 16 år rymde han hemifrån, och när han var 22 landsförvisades han som politisk revoltör, benådades i Paris och återvände till Valencia där han grundade tidningen El Pueblo. Som antimonarkist utmanade han Alfonso XIII på duell, men kungen valde att tacka nej.

Under den oroliga tiden kring spansk-amerikanska kriget kastades han i fängelse, men väl ute i kylan grundade han sitt eget parti, Blasquista, som mest utmärkte sig för slagsmål med de politiska motståndarna. Partiledarplikterna åsidosatte han inte sällan för heta kärleksaffärer och dueller.

År 1909 var denne valencianare redo att erövra Latinamerika; i Eldslandet grundade han sin första koloni, och den andra mitt i Paraguays urskog. 1923 var han tillbaka i Spanien och fick sedan på nytt gå i landsflykt.

Under spansk litteraturs jubelår, 1898, utgavs Ibañez bästa roman La Barraca, översatt till svenska under titeln Förbannad jord. Det är en fenomenalt skicklig skildring av det eländiga livet på den valencianska landsbygden. Den är mera lysande miljöbeskrivning än politisk, men Ibañez sociala patos gör det lätt för honom att identifiera sig med till exempel bondhustrun som med sin ko drar från dörr till dörr för att sälja färsk mjölk ... Ironiskt nog blev Ibañez rik som ett troll när han sålde rätten till sin tämligen usla genreroman Blod och sand till Hollywood, som filmade den med Rudolph Valentino i huvudrollen. För pengarna köpte han en magnifik villa i Menton på franska rivieran, där han odlade rosor, publicerade förolämpande pamfletter mot kung Alfonso, och dog år 1928. Britta Ramklint

Publicerad i Populär Historia 2/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också