Peking – kejsarens stad

Den 1 oktober 1949 utropade kommunistledaren Mao Zedong Folkrepubliken Kina. Han gjorde det stående uppe på Himmelska fridens port i Peking, mitt i den gamla

18 april 2002 av Bertil Lundahl

Den 1 oktober 1949 utropade kommunistledaren Mao Zedong Folkrepubliken Kina. Han gjorde det stående uppe på Himmelska fridens port i Peking, mitt i den gamla kejsarstadens centrum. Maktövertagandet skulle få stora konsekvenser för människorna i hela det väldiga riket – men givetvis också för staden Peking.

I och med regimskiftet blev Peking åter Kinas huvudstad. Staden fick också tillbaka sitt tidigare namn, vilket på kinesiska är Beijing, ”Norra huvudstaden”. Det hade ändrats till Beiping, ”Norra friden”, då Chiang Kai-shek tog makten i landet 1928 och valde att göra Nanking till huvudstad (Nanjing betyder ”Södra huvudstaden”).

Trots att Peking varit kinesisk huvudstad under större delen av det senaste milleniet, är det inte den stad som varit huvudstad längst tid i landets historia. Under större delen av perioden cirka 1040 f Kr till 907 e Kr var området vid nuvarande Xi’an huvudstad. Peking, som blev huvudstad för en regerande dynasti första gången 1153, kommer ”bara” upp i drygt sjuhundra år.

Men redan långt före 1100-talet hade staden varit ett viktigt regionalt centrum. De allra äldsta stadsliknande bildningarna i området, Yan och Ji, växte fram för cirka tretusen år sedan. Ji, som låg i de sydvästra delarna av det nuvarande stadsområdet, blev så småningom huvudstad i Yanstaten, en av de statsbildningar som Kina bestod av innan Qin enade riket år 221 f Kr.

Det kom att dröja ytterligare mer än tusen år innan det som nu är Peking blev hela Kinas politiska centrum. Staden fortsatte dock att under olika namn vara en betydande regional mittpunkt även efter att Yanstaten fallit. Med sin position nära de områden där icke-kinesiska folk bodde, framförallt mongolerna, kom Peking att bli en viktig militär utpost då det blev strider med fienderna i norr.

Det var också när dessa icke-kinesiska folk erövrade de norra delarna av Kina och grundade dynastierna Liao (916–1125), Jin (1115–1234) och Yuan (1271–1368) som Peking för första gången fick rangen av huvudstad. Om livet här i slutet av 1200-talet, under den mongoliska Yuandynastin, finns ett berömt vittnesbörd. Det var nämligen då som Marco Polo besökte Dadu, som staden kallades under denna period.

Den italienske upptäcktsresanden blev mäkta imponerad av vad han såg. Khanens palats beskrev han som det största och underbaraste som någonsin byggts. Ingen stad i världen kunde heller mäta sig med denna när det gällde antalet köpmän och dyrbarheter som kom hit. Att det var en stad dit många främlingar sökte sig visade sig också av de 20 000 prostituerade som höll till här.

När kineserna fördrivit mongolerna och upprättat Mingdynastin (1368–1644) fick Peking de huvuddrag som den sedan kom att behålla fram till 1900-talets mitt. Runt staden anlades en stadsmur omgiven av vallgravar. I centrum, på den åtta kilometer långa nord-sydliga mittaxel som sträckte sig från Yongding-stadsporten i söder till de så kallade Trum- och Klock-tornen i norr, låg det kejserliga palatset. Där bodde Kinas härskare med sin familj och sina konkubiner, samt de eunucker och palatsjungfrur som passade upp dem. Eftersom få personer hade tillträde hit kallades anläggningen Förbjudna staden.

Utanför kejsarpalatset med dess murar och vallgravar fanns ett annat ungefär sex gånger större område, Kejsarstaden, som också i sin tur omgavs av murar. Här höll bland andra de hantverkare till som svarade för underhållet i palatset, och här fanns också olika sorters förråd. Ett flertal tempel, bland annat ”Kejserliga förfäderstemplet” låg också i Kejsarstaden. Även sjöarna väster om palatset med till exempel nuvarande Beihaiparken låg inne i Kejsarstaden.

Utanför dessa två städer i staden låg så de två delar som utgjorde huvuddelen av Peking och som åtskildes av en mur som löpte i öst-västlig riktning längs sydsidan av det som i dag är Himmelska fridens torg: den norra delen (Neicheng, ”Inre staden”) från början av Mingperioden och den södra (Waicheng, ”Yttre staden”) som skapades i mitten av 1500-talet.

Ett antal stadsportar fanns i de olika väderstrecken. De hade alla olika funktioner. En användes av kejsaren när han skulle offra vid Himmelens tempel; en annan var till för trupper på väg ut på fälttåg; genom en tredje port passerade dödsdömda på väg till avrättningsplatsen. Olika produkter såsom trä, spannmål, alkohol, kol och vatten – samt mänsklig avföring för gödsel – skulle också passera genom sina speciella stadsportar.

Efter att manchuerna erövrat Kina och skapat den sista kejserliga dynastin, Qing (1644–1912), kom erövrarna att bosätta sig i den norra delen av Peking, medan kineserna bodde i den södra. Manchuerna förstörde inte den tidigare dynastins palats utan tog över det och fortsatte att regera Kina från den Förbjudna staden. Däremot byggde man flera nya sommarpalats nordväst om Peking, i det område där de flesta av dagens många högskolor ligger.

Det främsta av dessa palats, Yuanmingyuan, plundrades och förstördes av britter och fransmän under arrowkriget (även kallat andra opiumkriget) 1856–60. Genom denna väpnade konflikt fick västerlänningar tillstånd att ha diplomatisk representation i Peking. Opiumkriget (1839–42) och arrowkriget gjorde slut på det gamla handelssystem som innebar att västerlänningarna bara fick handla med Kina i Kanton och att man inte fick ha några diplomatiska kontakter med hovet i Peking.

Nu fick man alltså tillstånd att ha beskickningar i kvarteren öster om nuvarande Himmelska fridens torg, ett område som kom att kallas Legationskvarteren. I samband med det främlingsfientliga boxarupproret sommaren 1900 kom dessa kvarter att belägras och beskjutas. De innestängda utlänningarna räddades så småningom av trupper från åtta nationer som gemensamt hävde belägringen och därefter passade på att plundra det kejserliga palatset. Efter att boxarupproret slagits ned byggdes murar runt Legationskvarteren, som kom att bli ytterligare en stad i staden, dominerad av utlänningar.

Från det att Republiken Kina grundats 1912, då kejsardömet störtats, fram till det kommunistiska maktövertagandet 1949 skedde inte några dramatiska förändringar när det gällde Pekings stadsbild. Det mesta av murarna runt Kejsarstaden revs och en del nya portar öppnades i stadsmuren. Inte ens den japanska ockupationen 1937–45 ledde till några större förändringar i stadens struktur. Först efter det kommunistiska maktövertagandet började stora förändringar att ske.

I början av 1950-talet förespråkade arkitekten Liang Sicheng att man skulle bevara det gamla Peking som kulturminnesmärke och bygga ett nytt centrum utanför den gamla staden. Förslaget vann dock inget gehör hos den högsta ledningen. Istället påbörjades en omvandling av staden i stor skala. Stadsmurarna och murarna runt Legationskvarteren revs under 1950- och 1960-talen. Kvar av stadsmurarna finns i dag bara ett hörntorn och några enstaka portar.

Platsen framför Himmelska fridens port byggdes ut till tioårsjubileet av folkrepublikens grundande. Det var alltså först 1959 som den blev till dagens gigantiska torg – världens största! Tio nya paradbyggnader stod också färdiga till jubileet. För att framhäva deras nationella särart försågs många av dem med traditionella kinesiska tak, trots att konstruktionen i övrigt var västerländsk.

Många andra byggnader i Peking har också försetts med sådana kinesiska attribut, bland annat Asiens största järnvägsstation, Peking Västra, som stod färdig 1995. Detta har kritiserats av en del kinesiska arkitekter som anser att de kinesiska taken passar för den traditionella mer horisontella arkitekturen men inte för den mer vertikala västerländska arkitekturen.

I dag byggs höghusen oftast helt utan klassiska kinesiska attribut, precis som i Shanghai där man inte känt samma behov av att markera sin nationella särart som i Peking. Rivaliteten med Shanghai, där många spännande moderna hus har byggts under 1990-talet, har lett till att den högsta ledningen i Peking nu har bestämt sig för att låta den franske arkitekten Paul Andreu bygga ett stort teater- och operahus precis bakom Folkets stora hall.

Andreus skapelse har liknats vid en jättelik bubbla. En sak är klar: det kommer att ge ytterligare näring åt diskussionen om tradition kontra modernitet.

Mycket av det som man förknippar med det gamla Peking – enplansbebyggelse och kringbyggda gårdar – har redan försvunnit eller kommer inom kort att försvinna. Det är bara att hoppas att man kommer att bevara en del av detta åt eftervärlden.

Även vägbyggandet har påverkat stadsbilden starkt. I det gamla Peking fanns det många så kallade äreportar (pailou) i de större gatorna, men de har med enstaka undantag försvunnit ur stadsbilden för att ge plats för trafiken. Flera nya breda genomfartsleder och ringvägar har byggts under senare år.

Det lär finnas tio miljoner cyklar i Peking. Men i dag är det inte dessa som dominerar gatubilden utan i stället de cirka 1,4 miljoner motorfordonen. Det blir rejäla trafikstockningar vid vissa tidpunkter på dagen och värre lär det bli när fler pekingbor skaffar sig den privatbil som många drömmer om att köpa. Levnadsstandarden har nämligen stigit påtagligt sedan Deng Xiaopings reformpolitik inleddes i slutet av 1970-talet; i dag hittar man färg-tv, videobandspelare, tvättmaskin, kylskåp, mikrovågsugn, mobiltelefon och andra ”väst-prylar” även i många pekinghem.

Motorfordonen innebär inte bara trängsel på gatorna, utan också stora luftföroreningar. Sedan ett par år tillbaka vidtar man åtgärder för att minska dessa och har bland annat skrotat eller förbjudit de mest förorenande bilarna. Staden har också övergått till att använda naturgas i en del bussar och värmepannor. Den senaste tiden har det rentav diskuterats att flytta på ett stålverk med 160 000 anställda för att undvika föroreningar som blåser in över staden. Fortfarande används dock mycket kol till uppvärmningen av äldre hus, vilket märks på luften.

Det faktum att Peking ska arrangera sommar-OS 2008 kommer också att innebära att man satsar ännu mer på att förbättra miljön och kommunikationerna, till exempel genom att bygga fler tunnelbanelinjer än de två som finns nu. En del av de idrottsanläggningar som kommer att användas under OS finns redan i dag. Peking arrangerade Asiatiska spelen 1990 och sökte också sommar-OS 2000, men besegrades den gången av Sydney med två rösters övervikt.

Ett nytt olympiskt område kommer emellertid att anläggas bortom norra delen av fjärde ringvägen på förlängningen av den gamla mittaxeln genom Peking – en symbolik som kanske kan tolkas som att det gamla periodvis mycket slutna kejsardömet nu också vill bli en del av världssamfundet.

Bertil Lundahl är fil dr i sinologi.

Pekings centrum

Rent administrativt är Storpeking, som omfattar stadsdistrikten plus de omgivande landsbygdsdistrikten, direkt underställt regeringen och därmed likställt med en provins. Detta område har en yta ungefär som Västergötland och drygt tolv miljoner invånare.

Själva stadsområdet har drygt sju miljoner invånare. I staden finns dessutom någon eller några miljoner av ”flytande befolkning” – landsbygdsbor som sökt sig till storstaden för att finna arbete.

Stadens centrala delar fick sin stadsplan under 1300-talet. I mitten finns det gamla kejsarområdet, Den förbjudna staden, och Himmelska fridens torg, centrum för det kommunistiska Kina.

Peking har flera stora parker och en mängd sjöar, samt en vallgrav runt stadskärnan. Palatsen och museerna är givna besöksmål för historiska resenärer.

Den förbjudna staden

Den förbjudna staden kallas det kejserliga palatset, som stod färdigt på sin nuvarande plats år 1420. Trots att förändringar har skett genom århundradena är huvuddragen bevarade. Enskilda enheter, som ”Den yttersta harmonins hall” (områdets största byggnad, där de främsta ceremonierna hölls), är visserligen relativt stora, men det är framförallt helheten som imponerar. Med sina 960 x 750 meter är det världens största palatsanläggning.

Här bodde 24 kejsare under Ming- och Qingdynastierna.

Den siste av dem, Puyi, tvingades flytta ut 1924, tolv år efter att han avgått som kejsare.

Palatset blev sedan museum och öppnades för allmänheten.

Himmelska fridens torg

Himmelska fridens torg, som fick sin nuvarande form 1959, är världens största torg. Det har varit samlingplats för manifestationer både för och emot de sittande regimerna sedan 1919. Mest uppmärksamhet fick platsen 1989 då kommunisterna beslöt sig för att krossa studentrörelsen och genomförde en massaker vid torget. På senare år är det framför allt falungongutövarnas återkommande aktioner som skapat rubriker.

Torget har fått sitt namn efter Himmelska fridens port som ligger vid dess norra sida. Denna, liksom den främre porten vid torgets södra sida, är de enda officiella byggnaderna från kejsartiden som finns kvar här.

En av sex

Kineserna har en förkärlek för sifferklassificeringar och talar gärna om ”de sex stora gamla huvudstäderna” (Liu da gudu). Dessa är: Peking, Xi’an, Luoyang, Nanking, Kaifeng och Hangzhou (dock under annat namn i en del fall).

Undvik nyår och 1 maj

Peking har ett kontinentalt monsunklimat med kalla vintrar (genomsnittstemperatur för januari är -4,7 grader) och varma somrar (ibland över 40 grader). Bäst är att besöka staden på våren och hösten då det ofta är soligt och inte regnar så mycket. Man bör undvika de tre tillfällen på året då kineserna har en veckas ledighet i sträck och 60–70 miljoner invånare turistar i sitt land. Semestrarna infaller kring det kinesiska nyåret (i januari eller februari), runt

1 maj och i samband med nationaldagen 1 oktober.

Motorväg till muren

De bäst bevarade delarna av den kinesiska muren (på kinesiska Wan li chang cheng ”Den tiotusen li långa muren”) tillkom under Mingdynastin (1368–1644). Långa befästningar mot folken i norr byggdes dock redan för mer än två tusen år sedan. De hade en delvis annan sträckning och mycket lite av dem är bevarade. Även Mingmuren är förfallen men har restaurerats på flera ställen, bland annat vid Badaling, sex mil nordväst om Peking. Hit går det numera en motorväg och det är den del av muren som besöks av flest turister. Andra restaurerade avsnitt finns vid Mutianyu och Jinshanling. I Jinshanling kan man vandra på muren ända till Simatai, en sträcka på åtta kilometer som tar åtskilliga timmar att avverka. Muren ringlar sig upp och ner för bergstopparna så god kondition krävs.

728 meter lång korridor

Sommarpalatset (Yiheyuan), som ligger i de nordvästra delarna av Peking, var änkekejsarinnan Cixis favorittillhåll. Hit flyttade hon från det kejserliga palatset i centrala Peking när våren kom. Här finns en stor sjö, delvis utgrävd, som omges av byggnadsverk, framförallt på den norra sidan. Längs sjöns nordsida kan man vandra i en 728 meter lång korridor vilken är utsmyckad med över åtta tusen målningar. Inte långt från dess västra ände ligger den stora marmorbåten, känd inte minst därför att Cixi använde medel avsedda för kinesiska flottan, till att rusta upp den och sommarpalatset efter att Storbritannien och Frankrike hade härjat här 1860.

Himmelens tempel

Vid denna kultplats utfördes de viktigaste offren i det gamla Kina. Då sågs himmelen som en högsta makt som gett himmelens son, kungen eller senare kejsaren, mandat att styra över landet. I händelse av vanstyre kunde mandatet gå förlorat och en ny dynasti kunde tillträda med himmelens hjälp. Hit kom kejsaren för att offra, till exempel vid vintersolståndet då yin nått sin kulmen och yang, som representerade himlen, började växa. Nio, eller multipler av nio, som är det främsta yangtalet, går igen på flera ställen i byggnaderna här. Det stora runda altaret, där stora offerceremonier hölls i gryningen, och den runda ”Hallen där man ber om god skörd” är de främsta sevärdheterna.

Det börjar med Peking...

Pekingmänniskan. En svensk spelade en viktig roll vid upptäckten av förmänniskan Sinanthropus pekinensis eller Homo erectus pekinensis, som levde i Kina för 600 000–230 000 år sedan. Johan Gunnar Andersson arbetade sedan 1914 för den kinesiska staten med att leta efter stenkol och mineral, men var även intresserad av paleontologi. Tipsad om att det fanns gott om fossil vid Zhoukoudian, syd-väst om Peking, begav han sig dit för att leta. Österrikaren Otto Zdansky hjälpte till. Den senare gjorde grovjobbet och hittade två tänder från en hominid.

Fynden presenterades i samband med kronprins Gustaf (VI) Adolfs kinabesök 1926 och blev en sensation. Vid den tiden hade man bara gjort två liknande fynd: javamänniskan och heidelbergmänniskan. Upptäckten av tänderna ledde till mer storskaliga utgrävningar 1927–37 då man bland annat hittade

en skalle av en förhistorisk människa. Alla fynden packades ner under andra världskriget och försvann sedan spårlöst. Kvar finns bara de två tänder som Zdansky hittade och en tand som hittades 1927. Alla tre förvaras i Uppsala.

Pekinganka. Så kallas dels en speciell ankras som härstammar från Kina, dels en kinesisk maträtt gjord på denna fågel. Ankan tillagas i lerugn och får extra krispigt skinn eftersom man blåser in luft under huden innan den steks.

Pekingopera. På kinesiska jingju, ”huvudstadsteater”. Landets nationalunderhållning. Sång, musik och teater samverkar i en poetisk helhet. Rörelserna är starkt stiliserade och skådespelet bygger på att publiken känner till rolltyperna och symbolerna. Kan vara knepig att ta till sig för den oinvigde. Kommunisterna införde i samband med kulturrevolutionen 1966–76 en modern variant av teaterformen, en ”revolutionär pekingopera”. Även senare har makthavarnas politiska linje påverkat konstformens innehåll och framförande.

Pekingmatta. Handknuten matta från den kinesiska huvudstaden, ursprungligen med traditionella motiv som drakar och medaljonger. Började tillverkas för drygt hundra år sedan.

Pekingglas. Färggrant glas från Peking och Boshan (nuvarande Zibo). Pekingglas användes på 1700-talet för till exempel vaser, flaskor och andra små prydnadsföremål. Europeiska jesuit-missionärer hjälpte kineserna att få bra kvalitet på glaset. Pekingglaset påverkade senare den europeiska jugendepokens glasformgivning.

Pekinges. Skrivs även pekines eller pekineser. En plattnosad hundras som avlades fram av de estetiskt sinnade kineserna för att likna ett lejon och en drake. Rasen kom till Sverige vid mitten av 1800-talet.

Peking = Norrköping. Östgötametropolen kallas Peking på grund av stadsnamnens likartade betydelse. Peking, Beijing, betyder ”norra huvudstaden”. Smeknamnet lär ha uppkommit efter ett föredrag om Kina hållet av upptäcktsresanden Sven Hedin på läroverket i Norrköping 1914. I dag används beteckningen mest för stadens allsvenska fotbollslag, IFK Norrköping, vars supporterklubb heter Peking Fanz.

Publicerad i Populär Historia 1/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också