Lucius Verginius nyttjar sin rätt att döda sin dotter Verginia.
Väggmålning i Castello del Buonconsiglio i den italienska staden Trento.

© Girolamo Romanino /Bridgeman art library/IBL

Pater familias – familjens överhuvud

I den romerska familjen var könsrollerna tydligt uppdelade. Familjeöverhuvudet, pater familias, bestämde över liv och död och kontrollerade familjens alla affärer och ägodelar.

1 november 2018 av Gunilla Bohman

Pater familias var den äldste mannen inom sin släktgren. Endast han hade rätt att köpa och sälja fast och lös egendom, ingå avtal, ta lån, skriva testamente, ärva, döma och straffa familjemedlemmar.

Vuxna söner kunde inte själva bli pater familias så länge en äldre manlig släkting i rakt uppstigande led levde. Först när ett sådant familjeöverhuvud dog blev hans söner själva pater familias för sina respektive släktgrenar.

Om en pater familias däremot emanciperade sina barn (förklarade dem fria rättsligt) lösgjordes de från hans makt, men då ärvde de honom inte och riskerade att bli utan såväl ekonomiskt som juridiskt stöd.

En kvinna kunde aldrig bli familjeöverhuvud eller få motsvarande makt.

Familjen omfattade slavar, söner och deras barn i nedstigande led, döttrar om de inte var gifta cum manus (ett kontrakt som innebar att de övergått till makens släkt) och den egna hustrun (om hon var gift cum manus). Döttrarnas barn tillhörde alltid pater familias på barnets faderssida.

Bestämde över liv och död för familjen

När det föddes barn i familjen avgjorde pater familias om man skulle behålla eller sätta ut dem. Utsättning – som innebar att man lämnade nyfödda bebisar på allmän plats – behövde inte innebära att ett barn dog, men dess framtid blev självklart osäker.

Pater familias var också ytterst ansvarig för rättskipningen i sin familj. Detta innebar att han kunde bestämma över familjemedlemmarnas liv och döda dem utan straffpåföljd om han hade goda skäl. Det förväntades visserligen att han skulle konsultera ett familjeråd med äldre släktingar innan han dömde i allvarliga mål, annars riskerade han heder och ära, men han behövde inte följa deras råd.

Den unga kvinnan Verginia, som levde på 400-talet f Kr, mördades på detta vis av sin far Lucius Verginius då han ville förhindra att en ökänd kvinno-jägare skändade henne – han menade att det var bättre att mista en orörd dotter än att vara far till en som förlorat sin heder. Fadern var i sin fulla rätt och slapp straffpåföljd.

Straffades för familjemedlemmars brott

En pater familias skulle se till att söner och döttrar gifte sig med lämplig partner. Han förhandlade fram avtal för sådana allianser och kunde avbryta ingångna äktenskap utan barnens godkännande – ofta blev de brickor i ett politiskt spel.

Han var även ansvarig för alla familjemedlemmars handlingar. Om till exempel en son begått grov stöld eller skadat annans egendom blev familjeöverhuvudet ersättningsskyldigt. Kunde han inte betala fick sonen sona sin skuld genom slaveri.

För att undvika missbruk fanns redan kring 450 f Kr i lagtexten begränsningen att om en pater familias sålt sin son som slav tre gånger blev sonen fri från dennes makt.

Barnen blev aldrig det vi kallar för myndiga. Söner kunde disponera vissa tillgångar så att de kunde klara vardagslivet, men intjänade pengar tillföll familjeöverhuvudet.

Pater familias makt minskade

Pater familias makt minskade emellertid i takt med att offentliga domstolar infördes, statens behov växte och samhällets ramar ändrades. När en man, Tricho, piskade ihjäl sin son under Augustus kejsardöme (27 f Kr–14 e Kr), höll han på att lynchas av en folkmassa som ansåg att han gått till överdrift, trots att han juridiskt faktiskt hade rätten på sin sida. 

I början av 100-talet e Kr kunde däremot en far dömas till exil om han dödat sin son. I början av kejsardömet infördes också statlig ersättning som låg utom familje-överhuvudets räckhåll för vissa militära och statliga ämbeten.

Över tiden blev det även skamligt att sälja sina barn till slaveri och cirka 500 e Kr blev det helt förbjudet, om man inte var extremt fattig.

Successivt minskade pater familias inflytande även på äktenskapen, och i mitten av 100-talet e Kr infördes förbud mot att avbryta ett lyckligt sådant.

374 e Kr blev även utsättning av barn förbjudet, men då hade detta fenomen redan varit oerhört sällsynt en tid.

Publicerad i Populär Historia 5/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också