Familjeliv i romarriket

"Det är alldeles otroligt vad jag längtar efter dig. Vad beror det på? Därför att jag älskar dig men också för att vi inte är vana vid att vara åtskilda”. Dessa meningar är hämtade ur ett nästan tvåtusen år gammalt brev – ansatt av så svår längtan att han drabbats av sömnlöshet skriver författaren Plinius den yngre (cirka 61–113 e Kr) ovanstående rader till sin högt älskade hustru Calpurnia.

För oss kan dessa enkla ord synas självklara – ömsesidig attraktion och kärlek är något som vi i dag ser som själva grunden för äktenskapet – men så var det inte nödvändigtvis i romerska sammanhang. Giftermål var normalt sett inte individens ensak; det var tvärtom i första hand en familjeangelägenhet och i synnerhet inom eliten var många äktenskap arrangerade.

Ovidius om äktenskapet

Följderna av dessa arrangerade giftermål blev ibland motsatsen till Plinius erfarenhet – en samvaro som kännetecknades av konflikter och rent av ömsesidig avsky makarna emellan. Skalden Ovidius (43 f Kr–18 e Kr) ger exempelvis en mörk bild av äktenskapet och beskriver det som raka motsatsen till kärlek: ”sådant är hustrurs sätt: som sin hemgift trätor de bringa…” För det stora flertalet var dock idealet ett helt annat, en stillsam ömhet mellan man och hustru och ett gemensamt liv präglat av harmoni och endräkt.

Om giftermålets syfte inte var att förena två älskande, vad var det då? Redan det latinska ordet för äktenskap – matrimonium – ger oss en tydlig fingervisning; ordet är härlett ur moder (mater), och syftet var således att skaffa barn och bilda familj.

Pater familias – mannen – styrde familjen

Familjen kan, utan överdrift, sägas vara ett av de fundament på vilket det romerska samhället vilade. I en tid med få sociala skyddsnät var den oerhört viktig för den enskilda individen, som i många fall fick underordna sig släktens behov. Så låt oss se närmare på den romerska familjen.

Att förklara vad man menar med ”familj” kan synas vara en överloppsgärning, inte minst som det svenska ordet stammar från latinets familia. Familjekonstellationerna såg dock annorlunda ut under romersk tid. Bland de förmögna kom ordet familia att avse hushållet i sin helhet, det vill säga föräldrar, barn, andra släktingar samt de slavar man ägde. Ur juridisk synvinkel utgjordes familjen helt enkelt av dem som stod under det manliga överhuvudets – pater familias – auktoritet.

Ser vi emellertid till den fattiga delen av befolkningen var familjerna små, eftersom man inte mäktade med att mätta så många munnar. De kunde bestå av den ena eller båda föräldrarna samt ett eller ett par barn. Somliga tycks i vissa fall inte ens ha haft möjlighet att gifta sig, och en familj kunde exempelvis utgöras av ett ogift syskonpar och en åldrig mor.

En del var så fattiga att de tvingades sätta ut sina nyfödda barn, i synnerhet flickor. Metoden var inte helt ovanlig och innebar att man lämnade bebisen på en allmän plats där möjligheten var stor att någon skulle hitta den. Dessa barn kunde sedan bli slavar, prostituerade eller tiggare, eller, om de hade sällsam tur, i smyg bli upptagna i barnlösa familjer.

Elitens flickor gifte sig unga

Även om den lägsta tillåtna giftasåldern var nästan densamma för flickor som för pojkar – tolv respektive fjorton år – var det i första hand kvinnor som gifte sig tidigt i det romerska samhället.

I synnerhet gällde detta överklassens döttrar. Deras män kunde vara äldre, och åldersskillnaden varierade från några år upp till tjugo år eller mer. Ett exempel på en man som ingick äktenskap med en betydligt yngre kvinna var just Plinius den yngre. Calpurnia var hans tredje hustru, men hans starka känslor för henne tycks ändå ha varit besvarade.

Skillnaden i ålder innebar inte bara att man hade helt olika livserfarenhet; mera problematiskt var att dessa unga flickor, som just kommit in i puberteten, utsattes för livsfara då de blev gravida i allt för tidig ålder och riskerade att dö i barnsäng.

Man kan fråga sig varför elitens kvinnor tvingades in i äktenskapet i så unga år. Orsaken var å ena sidan intresset av att värna om familjens heder, å andra sidan vikten av att forma politiska och ekonomiska allianser. Vad som gällde för de sämre ställda vet vi långt mindre om.

Många skilsmässor i Rom

I ljuset av de villkor som gällde för giftermål är det kanske inte så förvånande att många äktenskap slutade i skilsmässa. Att gå skilda vägar var i det romerska samhället en tämligen enkel process – man behövde bara meddela beslutet muntligen eller skriftligen. Frågan om ”vem som var den skyldiga parten” verkar ha varit ointressant; ville man inte stanna kvar i relationen bröt man helt enkelt upp.

Precis som i dag levde många barn med styvföräldrar, men med en stor och avgörande skillnad – barnen tillhörde alltid formellt faderns familj och följde med honom in i en ny konstellation.

Hög dödlighet splittrade familjer

Förutom att skilsmässor var långt ifrån sällsynta var det ett annat faktum som starkt påverkade familjerna – den höga dödligheten. Eftersom mannen kunde vara betydligt äldre än sin hustru kunde det hända att han rycktes bort innan barnen var vuxna, och även om det romerska idealet förespråkade att en kvinna bara skulle vara gift med en man i sitt liv såg verkligheten annorlunda ut.

Vid kejsar Augustus tid, kring år noll, stipulerade lagen att änkor i fertil ålder skulle gifta om sig efter ett års sorgetid, vilket för många sannolikt inte endast var en juridisk utan även ekonomisk nödvändighet. På samma sätt var det långt ifrån sällsynt att män blev änklingar, men i männens fall krävdes inget sorgeår för att de skulle få gifta om sig.

Följderna av såväl skilsmässor som dödsfall var att många barn kom att växa upp i familjer med en styvmor eller styvfar, och att de i vissa fall kunde ha både hel-, halv- och styvsyskon.

Quintilianus famijetragedi

Att förlossningar var förenade med fara är redan omnämnt, och i en tid före antibiotikan och den moderna läkarvetenskapen var livet skört. Den romerske talaren och författaren Quintilianus (cirka 35–100 e Kr) beskriver det förkrossande öde som drabbade hans familj, där först hustrun och sedan hans ögonsten, den äldste sonen, hastigt rycktes bort:

Först berövades jag deras moder, som innan hon ännu fyllt nitton år fött mig två söner. Hon rycktes ifrån mig av det bittraste öde, men gick ändå inte bort utan att ha burit frukt. Redan av denna enda olycka var jag så förkrossad att ingen ödets skickelse längre kunde skänka mig någon glädje.

I den romerska kulturen uppfattades barnafödande som en kvinnas främsta uppgift i livet. Faktum är att hon redan från det att hon var nyfödd kom att förberedas för detta – såväl flicke- som gossebarn lindades, men flickorna lindades löst över höfterna för att kunna utvecklas på ett sätt som främjade en framtida förlossning.

Romerska modern vördades

Att den lagstadgade lägsta giftasåldern för flickor var så låg som tolv år hade, som vi sett, flera orsaker – värnandet om familjens heder och vikten av att forma allianser mellan släkter. Därtill kom barnafödandet att bli en viktig statlig angelägenhet från tiden för kejsar Augustus (27 f Kr–14 e Kr).

Om hur kvinnorna såg på det hela vet vi föga, eftersom i stort sett alla historiska texter är författade av män. Klart är dock att den romerska modern var vördad och att moderskap var flickornas väg till självuppfyllelse, åtminstone inom de högre samhällsklasserna.

Den grekisk-romerske läkaren och författaren Soranos (verksam cirka 98–138 e Kr) menade i verket Gynecologica, att tiden för första menstruationen var den lämpliga för kvinnans sexdebut eftersom naturen då visat att hon var sexuellt mogen. Samtidigt varnar Soranos för att barnafödande kan skada flickor som inte är fullvuxna och har en för liten livmoder. Många unga hustrur drabbades också av allvarliga komplikationer som inte sällan slutade med döden.

Modern gick före barnet

Om valet stod mellan att rädda en moders eller ett barns liv, var det modern som kom i första rummet. Många gånger kunde barnet ha avlidit redan i livmodern, och den alltid så pragmatiske Soranos ger därför instruktioner om hur barnmorskan skall få ut ett dött foster som har fastnat i födelsekanalen: att helt enkelt stycka barnet med ett smalt vasst verktyg och föra ut delarna.

Men även om moderns liv i vissa sådana fall stod att rädda, följde inte sällan svåra skador på grund av vävnadsdöd, ett resultat av att fostrets huvud under lång tid hindrat blodtillförseln till bäckenöppningen.

Att de tidiga äktenskapen kunde utgöra en allvarlig fara för unga kvinnor vet vi inte bara genom Soranos utan även genom arkeologiska fynd. I Herculaneum – en mindre grannstad till Pompeji, som även den gick under vid det katastrofala vulkanutbrottet 79 e Kr – har man hittat ett antal skelett precis nere vid havet. Bland de döda fann man en ung, gravid kvinna, och undersökningar av skelettet visar på ett bäcken som ännu var för trångt för att hon utan fara skulle kunna föda barn.

Barnmorskor vid förlossningar

Utöver erfarna läkare fanns det högutbildade barnmorskor, och åtminstone en historisk källa klargör att det vid en förlossning var barnmorskan som bar huvudansvaret. Soranos ger noggranna instruktioner om vad som bör göras när värkarna har satt in och vattnet gått:

Inför en naturlig förlossning bör man ha tillhands olja, varmt vatten, varma omslag, mjuka svampar, ylle, bindlar, en kudde, något som luktar gott, en barnmorskestol, med eller utan karmar, två sängar och ett lämpligt rum.

Han beskriver även de krav – utöver gedigen utbildning – som man hade på barnmorskan som person; hon skulle vara klipsk, omdömesgill, frisk, stark, lugn, alltid nykter och inte vidskeplig. Hon förväntades inte bara bistå vid själva förlossningen, utan även med kostråd och eventuell medicinering under graviditeten.

Jordemödrar använde magi

Det var främst kvinnor ur samhällets förmögnare skikt som hade tillgång till barnmorskor – det stora flertalet fick förlita sig på jordemödrar. Det fungerade säkert bra om inga svårigheter tillstötte under förlossningen, men om det uppstod komplikationer kunde barnmorskan utföra kirurgiska ingrepp medan jordemödrarna enbart var hänvisade till olika former av magi.

Plinius den äldre (23–79 e Kr) beskriver hur man strök tassen från en död hyena över föderskans mage för att underlätta värkarbetet. Ett sådant råd kan kanske synas verkningslöst, men inom modern medicinsk forskning har man allt mera lyft fram placeboeffekten. I komplicerade fall, då en moders eller ett ofött barns liv stod på spel, var detta förstås inget man hade hjälp av.

Även de kvinnor som fick sina första barn i slutet av tonåren eller senare var utsatta för stora risker, som allvarliga blödningar eller infektioner, när de födde barn. De råd som ges av de medicinska författarna är många och handlar exempelvis om hur ett foster kan tas ut om det ligger fel; de föreslår också medel för att påskynda förlossningen, driva ut efterbörden eller lindra smärta.

Hög barnadödlighet

Trots detta var faran påtaglig. Åtskilliga var de unga kvinnor som dog i barnsäng och även barnadödligheten var hög, oberoende av om man hade tillgång till professionell vård eller ej.

Exakt hur hög dödligheten var vet vi inte, bara att många blev drabbade. Skalden Horatius (85–8 f Kr) konstaterade att döden knackade lika otåligt på dörren till den fattigas anspråkslösa boning, som på porten till den rikas palats.

Att graviditeter och förlossningar vid allt för ung ålder medförde en fara för livet var man väl medveten om i det antika Rom. Ändå fortsatte man traditionen med unga äktenskap inom eliten – familjens heder, liksom möjligheten till politiska och ekonomiska allianser, vägde trots allt tyngre.

Barnen livets glädjeämne

I det romerska samhället sågs barn som ett av livets stora glädjeämnen. Att bli far, liksom att ha ett harmoniskt hem och en sedesam hustru, var idealet (för män, som utgjorde normen). Lucretius (cirka 95–55 f Kr) ger en bild av detta i Om tingens natur:

… ditt glada hem och den bästa av hustrur [skall] välkomna dig, … näpna barn rusa mot dig och stjäla ömt dina kyssar och röra ditt bröst med osägbar glädje.

De historiska källorna visar tydligt både mäns och kvinnors starka engagemang i sina barn. Ett av de kanske allra mest kända exemplen är den annars så stränge statsmannen Cato den äldre (234–149 f Kr) som, när plikterna vid den romerska senaten inte hindrade honom, alltid brukade vara med då hans nyfödde son skulle badas (det skall dock sägas att Cato var osedvanligt hängiven).

De små skänkte även den äldre generationen glädje, som diktaren Tibullus (cirka 55–19 f Kr) skildrar i ett av sina poem:

Farfar skall inte bli trött av att vakta sin nyfödde sonson, prata som barnet gör, jollrande trots sina år.

Ammor ammade elitens barn

Bland de bättre bemedlade var det inte ovanligt att barnet ammades – inte av modern, utan av en amma som ofta fick nära band till barnet och många gånger kom att följa det genom livet. Denna praxis var långt ifrån okontroversiell. Flera författare och tänkare vände sig mot detta bruk och menade att modern själv borde ta barnet till bröstet. Ammorna var ofta slavar eller före detta slavar och kunde även ingå i hushållet.

I praktiken var sönerna och döttrarna i dessa stora familjer omgivna av ett stort antal vuxna: av en eller båda föräldrarna, ibland – om någon gift om sig – en styvmor eller styvfar, kanske av äldre släktingar, samt av slavar och andra som var knutna till hushållet.

Det kunde givetvis även finnas systrar och bröder, med en eller två gemensamma föräldrar. Familjekonstellationer med exempelvis plastpappor och halvsyskon var således inte mindre komplicerade under romersk tid jämfört med i dag, bara annorlunda.

Publicerad i Populär Historia 5/2015