Grymma gladiatorspel i antikens Rom

Det förflutna är fixerat i symboler. Nämn en historisk period och en symbolgestalt träder fram för vårt inre. Problemet med dessa symboler är att de oftare etablerats via samtida skildringar – populärvetenskapliga, massmediala eller konstnärliga – än genom studium av den berörda epokens källor. Eftersom de är så praktiska för att bringa reda i Historien – vilken ju, som en brittisk historiker så träffande uttryckt det, består av ”one damn thing after another” – håller vi ändå fast vid dem. Om jag säger ”det romerska riket” så kanske mer än en sådan schablonfigur uppenbarar sig. Vilken som dominerar kan vara en slump eller en smaksak: en ämbetsman och lagstiftare som äskar tystnad med höjd hand, iförd väldraperad toga? En lagerkrönt militärdiktator eller kejsare i bröstpansar och purpurmantel? En legionär i full mundering? Eller kanske en gladiator, med en fallen motståndare vid sina fötter?

Gladiatorn är en passande symbolgestalt för vår egen medie­styrda tid. Han var en utanförstående, och medierna älskar en outsider. Gladiatoryrket var djupt föraktat av det romerska etablissemang som samtidigt utnyttjade spelen för att främja sin egen prestige. Gladiatorspelens existens ställer viktiga frågor för förståelsen av det romerska samhället, liksom allmänmänskliga frågor om skuld, lidande, grymhet och tapperhet. Därför är de väl värda ett närmare studium.

Varför förekom gladiatorspel överhuvudtaget? Var romarna ett kollektiv blodtörstiga imperialister eller sadistiska psykopater? Det är inte frågor som lätt låter sig besvaras, även om man kanske kan tro det efter att ha studerat vad som är skrivet om spelen. Generationer av arkeologer och historiker har närmast tävlat i att fördöma dem. Det tjänar dock föga till att döma romarna utifrån våra egna värderingar.

Om vi leker med tanken att vi kunde ställa de ansvariga för spelens genomslag i det romerska riket (däribland Julius Caesar och hans adoptivson kejsar Augustus) inför tribunalen i Haag, skulle de sannolikt vara oförmögna att förstå anklagelsepunkterna, alternativt finna dem skrattretande.

Gladiatorspelen speglar det romerska rikets utveckling, inte något kollektivt medvetande hos invånarna inom dess inflytandesfär. Den antika världen var grym och skoningslös, liksom vår egen. Tankar om livets helgd och egenvärde cirkulerade förvisso, men var varken universella eller demokratiskt fördelade. Utan att psykologisera alltför mycket kan sägas att den romerska staten och kulturen var militaristisk, de romerska statsmännen – med några notabla undantag –expansionistiskt lagda (ständigt dock skyddade av föreställningen om bellum iustum, det vill säga att de krig de förde var rättfärdiga) samt att rikets exempellösa framgångar, liksom dess genomlupna motgångar, bidrog till att förstärka ett kollektivt förakt för svaghet. Det låter ju inte särskilt sympatiskt – och var det inte heller.

Vill man nyansera bilden måste man fråga sig vad det är man talar om: invånarna i staden Rom eller i någon annan del av riket, statistiska fakta eller intellektuellas attityder, arkeologiska vittnesbörd eller litterära? Romarna ägnade sig åt ett otal andra fritidssysselsättningar (i den mån de hade någon fritid), alltifrån tärningsspel och bollspel till gymnastik, musik och teater. Kapplöpningar med hästspann drog ännu större publik än gladiatorstriderna (Colosseum kunde ta cirka 50 000 åskådare, Circus Maximus, där kapplöpningarna hölls, kanske så många som 250 000). Kejsartidens Rom hade ungefär en miljon invånare. Gladiatorkamper erbjöds dessutom inte överallt och när som helst.

Ändå förblev de omåttligt populära. Därmed utgör de för alltid en viktig nyckel till förståelsen av det romerska riket, särskilt som detta alltefter omständigheterna framhålls som en multietnisk föregångare till EU, alternativt används som ett tillhygge att slå USA:s regering eller till och med dess medborgare (”de nya romarna”) i huvudet med.

Gladiatorkamperna hade en lång historia. Som kulturföreteelse kan de indelas i en ”aristokratisk-heroisk” period (från 300-talet till cirka 100 f Kr), en mer uttalat politisk period (första århundradet f Kr) och slutligen en statsunderstödd kejserlig period (från 27 f Kr till början av 400-talet e Kr).

Hur uppstod de? Och när? Det vet vi inte, och det verkar inte romarna heller ha gjort. Våra skriftliga källor är alla sena (från första århundradet f Kr och framåt). Kanske var företeelsen en import utifrån. Enligt en länge omhuldad teori, framförd av den grekiske historikern Nikolaos från Damaskus, nådde gladiatorspelen Rom via etruskerna (såväl greker som romare verkar ha funnit etruskerna exotiska, grymma och lätt kusliga, folk man utan besvär kunde tillskriva dekadenta och gräns­överskridande beteenden). Forskningen har dock inte kunnat belägga några sådana vanor i det etruskiska samhället.

Enligt en annan antik teori kom spelen söderifrån, från Kampanien, där grekiska kolonisatörer och inhemska samniter och lukaner skapat en fruktbar blandkultur. I gravar i staden Paestum, daterade till början av 300-talet f Kr, har målade kalkstensplattor som visar duellerande krigare påträffats. Bilderna har av somliga forskare tagits till intäkt för att det här förekommit ritualiserade dueller för att hylla fallna aristokrater, något som romerska stormannasläkter alltså skulle ha kommit i kontakt med och anammat.

Ritualiserad kamp förekom sannolikt i många antika kulturer. Efter att bronsålderns civilisationer i östra Medelhavsområdet fallit samman under de turbulenta århundraden som kännetecknade början av järnåldern (cirka 1100–700 f Kr) trädde aristokratiska stormanna- eller hövdingasamhällen i deras ställen. Dessa samhällens eliter var krigiska och hyllade fysisk oräddhet, uthållighet och blodsutgjutelse.

I Iliaden beskrivs de festspel som följer på begravningen av Akilles vapenbroder Patroklos. Momenten omfattar kappkörning med hästspann, brottning, boxning och diskuskastning, men också vapenlek. Så här säger Akilles (i Erland Lagerlöfs översättning):

Låt nu i tävlan härom två män, som äro de bästa

kläda sig brynjorna på och med stingande spjuten i handen

gå mot varandra till kamp inför allt det församlade folket.

Den som i glänsande hullet då först kan träffa den andre,

trängande djupt med sin stöt genom vapnen och rinnande blodet, honom ämnar jag ge detta silverbeslagna och sköna

trakiska svärd som i byte jag tog av Asteropaios,

Men dessa vapnen här skola bägge få äga gemensamt,

och i mitt tält ska jag fägna dem med en lysande måltid

Den store Aias, Telamons son, och den argiviske kungen Diomedes, två av grekernas främsta kämpar, fattar därpå sina vapen och duellerar med sköld och spjut tills kampen avbryts innan någon blivit allvarligt skadad. Diomedes erhåller det utlovade svärdet som pris (som ett pikant tillägg kan nämnas att senare mytografer beskriver hur han efter trojanska kriget miste sin tron och tvingades i landsflykt – till Italien).

En kamp som denna kan tyckas fjärran från masslakten på Colosseum i Rom. Den oavgjorda utgången var dock alls inte ovanlig i gladiatorstrider; romarna benämnde den stantes missi (”utsända upprättstående [ur striden]”). Med citatet vill jag bara illustrera att tanken på en sådan ritual inte kan ha varit främmande för de ursprungliga åhörarna till Iliaden. Om Homeros, som många tror, existerat och i så fall levt under 700-talet f Kr så var han samtida med en omfattande grekisk kolonisationsrörelse västerut. Kulturutbyten ägde därmed rum. Kanske bevarades i kolonierna sedvänjor som föll ur bruk i det grekiska kärnlandet.

En ursprunglig koppling mellan gladiatorkamper och begravningar tycks i alla fall klar. Romarna benämnde de föregående munera (singularis: munus). Det ordet är närmast översatt med ”åtaganden”, ”plikthandlingar” eller ”hyllningsgärder”. Andra sorters offentlig underhållning, som skådespel eller hästkapplöpningar, kallades ludi (singularis: ludus; ”spel, lek”). Så var det i alla fall i början, senare kom gränsen mellan ludi och munera att bli mer flytande. Det första för oss kända belägget i Rom – om vi får tro den betydligt senare historikern Livius – härrör från 264 f Kr, då sönerna till Decimus Junius Brutus Pera, en tidigare konsul, ska ha låtit tre par väpnade män kämpa på platsen för kreatursmarknaden (Forum Boarium) i Rom i samband med faderns begravning. Dessa kallas i källorna inte gladiatores utan bustuarii, ett ord som härletts ur bustum (”kremeringsplats” eller ”gravplats”).

Vilken samhällsstatus hade dessa sex män? Var de ståndsbröder till de efterlevande sönerna, klienter i beroendeställning, inhyrda legosoldater, slavar eller krigsfångar? Dessvärre har vi ingen aning. När källor från senrepubliken och framåt har mer att säga oss har mycket hänt. Gladiatorernas antal vid enstaka begravningshögtider kunde under andra århundradet f Kr uppgå till allt från tjugo till sjuttiofyra par.

Vid denna tid var gladiatorns position fast etablerad på samhällets botten, eller, kanske mer korrekt, utanför samhället, som ”kastlös”. Om en politiker kallade en meningsmotståndare för ”gladiator” så var det att betrakta som en grov förolämpning. Romerska framgångar i fält gjorde tillgången på militärt tränade krigsfångar god.

Till andra som kunde hamna i de särskilt inrättade gladiatorskolor som nu etablerats hörde slavar som förbrutit sig eller brottslingar som infångats, naturligtvis under förutsättning att de var tillräckligt unga (mellan 17 och 30 år) och ägde de nödvändiga fysiska förutsättningarna för att tåla träning och debut i arenan.

Som de dömda, utanförstående och självfallet livsfarliga individer de var, hölls gladiatorerna inlåsta i träningsanläggningar eller skolor (ludi), ledda av specialiserade entreprenörer (lanistae). Där fanns instruktörer (doctores), läkare och hantlangare med flera. Hur många skolor som existerade i det romerska imperiet vet vi inte. Med tanke på att lämningar efter över tvåhundra amfiteatrar bevarats till våra dagar så var de kanske åminstone hälften så många. I dem tränades och tränade gladiatorerna mellan föreställningarna. Deras utseende och storlek varierade självfallet men gemensamt för dem var slutenhet och säkerhet, med beväpnade vakter.

En av de mest välrenommerade gladiatorskolorna under det första århundradet f Kr var belägen utanför Capua i Kampanien. År 73 f Kr inträffade där den berömda händelse som under 1800- och 1900-talen legat till grund för och gett namn åt romaner, en balett, åtminstone en film, en tysk revolutionär organisation samt ett fotbollslag och en hel idrottsrörelse i östblocket: åttio stycken inlåsta kämpar ledda av en thrakier vid namn Spartacus bröt sig ut och rymde.

Genom att först hundratals, sedermera tusentals, likaså förrymda slavar och lantarbetare anslöt sig till dem och erhöll träning av dem – och de lokala myndigheterna först inte tog saken på tillräckligt stort allvar – förvandlades en pinsam incident till ett första rangens regionalt problem och sedan en hotande nationell katastrof. Gladiatorerna och deras anhängare slog helt enkelt tillbaka eller besegrade de styrkor som sändes mot dem.

Först sedan Rom uppbådat sina främsta tillgängliga generaler – Crassus, Lucullus och Pompejus – slogs upproret ned. Spartacus stupade och de överlevande korsfästes längs närmaste huvudväg. Tvärtemot vad man skulle kunna tro var det sedan slut med motåtgärder. Att lägga ned skolor var det inte tal om, än mindre att avskaffa spelen: därtill var de vid denna tid alltför populära. Under senrepubliken (cirka 100–27 f Kr), då monomana maktpolitiker som Marius och Sulla lyckades dominera rikets styre, började ”hyllningsgärderna” att bli mer av ett personligt politiskt instrument än en ren släktmanifestation, dock fortfarande under täckmantel av att vara just det. Julius Caesars önskan att hylla sin hädangångne far med hela 320 par gladiatorer stoppades emellertid av senaten. En annan, och minst lika allvarlig, aspekt för stadens allmänna säkerhet utgjorde den tilltagande vanan bland framstående medborgare att hyra eller köpa in stora skaror av gladiatorer för att använda som livvakter. Sedan Caesar blivit diktator på livstid kunde han såväl bekosta som tillåta sig föreställningar av sådan omfattning han önskade.

Två år efter hans död, alltså 42 f Kr, beslöt statliga ämbetsmän att ersätta hästkapplöpningarna vid spelen till växtlighetsgudinnan Ceres ära med gladiatorstrider. Därmed hade ytterligare en gräns passerats: staten sponsrade blodsutgjutelsen. Fortfarande ägde kamperna till största delen rum på Forum Romanum och andra öppna platser, även om också en permanent amfiteater färdigställdes 29 f Kr.

Under Caesars efterträdare Augustus och under hela den långa kejsartiden kom spelen i Rom att bli en övervägande statlig angelägenhet, liksom även större manifestationer runtom i riket. Det fanns dock fortfarande gott om privata skolor och en konstant marknad för dem också. Fiktionen av att uttrycka vördnad för de döda fanns kvar men sköts alltmer i bakgrunden. Då Colosseum slutligen invigdes 80 e Kr var processen fullkomnad: en perfekt plattform för kejsarna att manifestera makt över liv och död, men också en där såväl senaten som folket ibland kunde få ett ord med i laget.

Invigningsceremonierna sägs ha pågått i hundra dagar. Enligt historieskrivaren Suetonius ska femtusen djur ha dödats under en dag (vilket dock knappast ska tolkas som att en halv miljon dödades totalt). Hur många gladiatorer som stupade vet vi inte; åtminstone två frigavs. Senare kejsare, bland annat Trajanus, anordnade ännu större spel på arenan. Sådana ”galaföreställningar”, på Colosseum och andra arenor runtom i imperiet, var dock så krävande att iscensätta att arenorna under långa perioder bör ha hållits stängda eller använts till annat.

Många mindre bemedlade fria medborgare verkar inte ha velat, eller kunnat, bevista spelen; många bättre bemedlade verkar ha funnit dem smaklösa (om än fascinerande) och skadliga ur såväl ett moraliskt som ett ekonomiskt perspektiv. Men det stora flertalet uppskattade dem storligen. Kostnaderna undergrävde dock till sist verksamheten. Djurspelen fick till och med ekologiska följder, i och med att vissa arter utjagades och måste sökas på mer fjärran belägna platser (tilläggas bör att libyerna verkar ha varit tacksamma över att bli av med sina lejon och få odlingsbar jord istället). Kostnaden i människoliv var värre. Den brittiske historikern Keith Hopkins har hypotetiskt – vi saknar exakta siffror – men alls inte ounderbyggt, beräknat antalet fallna i gladiatorspel (inklusive avrättade och dödade djurkämpar) under de två första århundradena e Kr till åttatusen per år, vilket i sin tur skulle ha betytt en och en halv procent av alla tjugoåriga män i riket.

När kristendomen blev kejsarnas dominerande religion under 300-talet, och därmed i praktiken statsreligion, minskade incitamenten avsevärt för att upprätthålla spelen. Det betyder dock inte att de upphörde. Efter en incident på Colosseum förbjöd kejsar Honorius staden Roms invånare att bedriva gladiatorkamper men de förekom sannolikt fortfarande på andra platser. I en traktat från 440 av en biskop Salvianus mot statligt sponsrad underhållning nämns gladiatorer inte, kanske därför att de inte längre spelade någon roll. Djurspel fortsatte och lever kvar ännu (tjurfäktning och illegal hundhetsning) medan den formella blodsutgjutelsen mellan män tillgodosågs av så kallade gudsdomar och torneringar. Därefter undandrog denna sig offentligheten (men återvände till sina aristokratiska rötter) i form av duellen.

Hur var det då att vara gladiator? Det beror ju på. De framgångsrika nådde stor popularitet, fick ibland ta emot dambesök, kunde till och med gifta sig och bilda familj. De kunde också spara lite bonuspengar men var ändå fortfarande inlåsta slavar. Ett fåtal elitutövare vann 20, 50 eller till och med över 100 möten och kunde köpa sig fria eller benådas, varpå de oftast gick tillbaka till sitt gamla yrke som instruktör, engagerades som livvakt av någon bemärkt individ eller ånyo sålde sig till en gladiatorskola. Någon enstaka sägs ha dragit sig tillbaka som välbärgad villaägare. Det absoluta flertalet dog på arenan, eller av skador de fått där, ofta i tjugoårsåldern.

Bevarade gravinskrifter ger oss pregnanta bilder av utpräglad yrkesstolthet och tillfredsställelse, men också av besvikelse och bitterhet. Fruktan och förtvivlan måste ha varit överväldigande för de flesta. Senatorn Symmachus (slutet av 300-talet) nämner hur tjugo gladiatorer begick kollektivt självmord strax innan de skulle in på arenan. Filosofen Seneca d y beskriver (beundrande) hur en germansk gladiator stack den svampförsedda stång som användes på avträdet i halsen och så kvävdes, hellre än att förnedras inför publik. Sådana berättelser talar sitt tydliga språk. Ändå valde somliga att frivilligt bli gladiatorer.

Som konstaterades inledningsvis är det meningslöst att moralisera över gladiatorspelen. Romarna och deras Rom är för alltid borta. Samtidigt är det nästan omöjligt att låta bli, något som generation efter generation av indignerade antikforskare tydligt demonstrerat. Om var tid av nödtvång endast kan tolka det förflutna genom sin egen samtids lins, vilket är då spelens budskap till oss? Kanske utgör de en varningsfyr som blinkar till oss från det förflutna, materialiserad i Colosseums ikoniska ruin, tämjd och neutraliserad genom en oändlig ström av vykort och som fondbild till ett annat, ”dolce vita-Rom”, med Audrey Hepburn och Gregory Peck för alltid uppsuttna på vespa. Den som lyssnar förnimmer ändå monumentets viskning: ”hit kan också ni komma en dag, ni som heller inte kan slita er från att betrakta andras lidande.” Manegen är förvisso krattad.

Publicerad i Populär Historia 7-8/2005