Europas första landsfader

I en villa utanför Neapel avled kejsar Augustus på eftermiddagen den 19 augusti år 14 e Kr. Vid hans bädd vakade hustrun Livia och adoptivsonen Tiberius. När dödsbudet några timmar senare nådde Rom utlöste det en febril aktivitet. Medlemmar av en hemlig sammansvärjning lämnade omedelbart huvudstaden för att i sporr­sträck bege sig till ön Planasia där kejsarens dotterson Postumus satt fängslad. Samtidigt gav andra sig av för att så fort som möjligt underrätta de sammansvurna vid kommandot för Rhenarmén att tiden var inne.

22 juni 2006 av Gunnar Dahl

Allt var sedan länge planerat i detalj. Omedelbart efter Augustus död skulle Postumus fritas och i största hast föras till armén i norr för att med stöd av denna utropas till ny kejsare. Det var av yttersta vikt att detta hann ske innan den av kejsaren utsedde kronprinsen Tiberius infann sig i Rom.

En omständighet som snabbt gav upphov till rykten var att huset i vilket Augustus befann sig hade spärrats av på order av Livia med motiveringen att den döende inte fick bli störd. Misstankar väcktes nu om att Augustus redan varit död en tid när budet om hans bortgång kom, och att Livia velat vinna tid för att vidta de nödvändiga åtgärder som skulle säkra Tiberius ställning som ny kejsare. En av dessa var att eliminera dottersonen.

Samma dag hade en av Livias tjänare satt av i rasande fart för att även han bege sig till fängelseön där Postumus befann sig. Tjänaren anlände innan ryttarna från Rom hade hunnit fram och han fick skyndsamt företräde hos kommendanten. När denne fick veta att Augustus var död öppnade han en förseglad order som han fått tidigare. Ordern var kort: Postumus skulle omedelbart avrättas. En timme senare var ordern verkställd. Dock inte utan visst besvär; Postumus var en stark ung man som inte lät sig huggas ned utan motstånd.

I norr väntade de sammansvurna nervöst på besked om fritagningen. Budet om Augustus död hade redan vållat uppståndelse bland soldaterna. Gammalt missnöje med långa tjänstgöringstider och usel betalning hade åter blossat upp och oron spred sig i legionerna. En kejsares död var alltid en utmärkt tidpunkt för att sätta press på de höga herrarna i Rom som i det läget själva var oroliga och lätt föll undan för hot. Samtidigt förberedde sig de inblandade officerarna för kuppen. Allt var förberett: brandtalen till soldaterna, hyllningsceremonierna och avläggande av trohetslöften till den nya kejsaren.

Augustus hade regerat i fyrtiofem år och många romare hade svårt att föreställa sig ett imperium utan honom. Begravningsceremonin ägde rum i Rom den 8 september. Efter kistan följde stora bilder på den döde, och från folkmassorna som kantade vägen ljöd rop av förtvivlan och sorg. Det var ett mäktigt skådespel, nästan lika mäktigt som ett triumftåg fast fyllt av tragik. Och sorgen var äkta; för de flesta romare hade Augustus alltid funnits och nu var han plötsligt borta.

När likbålet flammade upp släpptes en örn fri som flög över elden och steg mot himlen. Den symboliserade Augustus ande som steg upp till gudarna och själv antog gudomlig skepnad. Barfota och nedbruten av sorg vakade därpå Livia vid askan i väntan på att den skulle svalna och placeras i mausoleet.

Det var en märklig man som gått ur tiden. Hans namn var egentligen Gajus Octavius. Som ung hade han adopterats av Julius Caesar och efter dennes död blivit indragen i maktkampen om riket. Tillsammans med två av sin adoptivfars officerare, Marcus Antonius och Lepidus, hade han bildat ett förbund som kommit att kallas det andra triumviratet. Med Caesars legioner i ryggen tvingade de därpå senaten att tilldela dem diktatoriska befogenheter under fem år.

Det första som de nya makthavarna gjorde var att ta våldsam hämnd på sina motståndare, i första hand de som tagit parti för Caesars mördare. I en hänsynslös terroraktion likviderade de sina antagonister och konfiskerade deras egendom. Människor flydde för sina liv, greps och avrättades utan omsvep. Italien förvandlades, uppger samtida vittnen, till en hemsk slaktarbod. Den unge Octavius, som ännu inte hunnit skaffa sig så många personliga fiender, drog nytta av situationen för att likvidera personer som han misstänkte skulle kunna stå i hans väg längre fram i livet.

Samtidigt växte de sociala problemen i Rom. Tiotusentals hemförlovade soldater hade gjort den sorgliga upptäckten att generalernas löften om pensioner hade varit tomma ord. Växande skaror av fattiga drogs till huvudstaden vars befolkning snart närmade sig miljonen.

Rom var ingen vacker stad. Gatorna var trånga och krokiga, hyreskasernerna höga, ibland sju våningar och ofta illa byggda utan sanitära anordningar. Över en kvarts miljon fattiga levde på den fria tilldelningen av livsmedel, främst spannmål, som staten bekostade. Från gränderna steg röken mot himlen från tusentals eldar vid vilka fattiga och hemlösa tillredde sina måltider. Vid viss vind låg dessutom stanken tung över staden från massgravarna där djurkadaver och människolik kastades efter gladiatorspelen.

I hyreskasernerna trängdes folk i smutsiga kyffen utan ventilation och avlopp, och ibland hände det att husen störtade samman och begravde sina invånare under tegel och bråte. Den fattiga befolkningen, plebsen, utgjorde ett potentiellt orosmoment som hölls i schack med hjälp av ”bröd och skådespel”, det vill säga genom att myndigheterna såg till att ingen behövde gå till sängs hungrig och att det fanns hästkapplöpningar och gladiatorspel som fick de fattiga att glömma sin misär.

Nätter igenom köade folk för att få de eftertraktade gratisbiljetterna till skådespelen, och populära gladiatorer var lika uppburna och hyllade som nutida idrottsstjärnor (se separat artikel).

All vagntrafik var förbjuden under dagen och det myllrade av folk på gator och torg. Romarna var ett folk av fotgängare, man trängdes i gränderna, sprang i trappor och stretade med sina varor upp och ned för stadens kullar. I gathörnen stod altare, vid torgen låg tempel sida vid sida, och över butiker och verkstäder pryddes husväggarna med bilder av bjärt målade gudar, som den vackra Venus, den bevingade Mercurius eller den fule Priapus med sin stora manslem.

Den romerska överklassen bodde på kullarna ovanför gyttret av gränder och hyreskaserner, de rikaste på Palatinen där villorna låg inbäddade i grönska och åtskilda av höga murar och skuggande cypresser. Hade de ärende i staden höll de sig i kvarteren vid Via Sacra, stadens huvudgata som var kantad av eleganta hus. Den ledde från foten av Capitolium till den plats där senare Colosseum skulle byggas. Här rörde sig eleganta bärstolar som blänkande lyxfordon genom folkmyllret, ofta omgivna av liktorer, vakter som banade väg genom folkmassan.

Octavius regerade nu över den västra rikshalvan och Antonius tillsammans med den egyptiska drottningen Kleopatra över den östra. Efter en tid blev emellertid relationerna mellan dem allt frostigare och kraftmätningen lät inte vänta på sig. På sommaren år 31 f Kr samlade Antonius sina styrkor på ön Samos samtidigt som Octavius drog samman sina inte långt från Actium vid den grekiska kusten. I Rom bävade man inför vad som väntade. Om Antonius och Kleopatra gick segrande ur kampen skulle Romarriket komma att styras från Alexand­ria. Mardrömsscenariot var att romarna degraderades till and­ra klassens medborgare i ett egyptiskt världsrike och att de västeuropeiska länderna förvandlades till egyptiska provinser som sögs ut av orientaliska ståthållare.

Styrkeförhållandena mellan de två fienderna var till Antonius fördel. Hans flottstyrka var den numerärt överlägsna och dessutom var hans slagskepp större än Octavius. De största hade tio rader med åror och akterkastell så höga att de tycktes ointagliga. Den 2 september inleddes sjöslaget. Stiltjen som rådde var emellertid till nackdel för de stora fartygen vilka låg stilla utan styrfart medan Octavius mindre skepp lätt kunde manövreras och effektivt sätta in sina attacker.

Fram på kvällen, då slaget ännu inte var avgjort, började det blåsa upp och plötsligt fick Antonius se Kleopatras skepp, som inte deltagit i striden, flyende ge sig av tillsammans med andra egyptiska galärer. Utan att tveka lät Antonius sitt eget fartyg följa efter. Bakom honom sattes allt fler av hans fartyg i brand och efter några timmar kapitulerade hela hans flotta. Då först fick många av hans soldater veta att deras general själv hade flytt. Några dagar senare kapitulerade också hela Antonius armé och gick över till Octavius. Antonius och Kleopatra återvände till Egypten där deras försök att bygga upp en ny flotta misslyckades. Ett år senare var Egypten i romarnas händer och Antonius och Kleopatra döda, båda för egen hand.

Med den slutgiltiga segern över Antonius blev det slut på inbördeskrigen som plågat romarna så länge de kunde minnas. När Octavius på sommaren året därpå återvände till Italien blev mottagandet överväldigande. I städerna som han passerade gick folk man ur huse för att hylla honom. I Rom väntade honom den största ärebetygelsen en romersk fältherre kunde uppnå, rätten att fira triumf. Den tillkom en fältherre som fört kriget till ett lyckligt slut, utvidgat Roms territorier och utplånat minst femtusen fiender i ett enda slag. Maken till triumftåg hade aldrig skådats, och till och med minnet av Caesars segerfester förbleknade inför det skådespel som romarna nu bjöds på. Tre dagar i rad defilerade processioner genom staden. De utgick från Marsfältet, följde Via Sacra, passerade Forum och nådde fram till Capitolium. Templens portar öppnades så att även gudarna skulle få glädja sig åt firandet och massorna jublade när legionerna tågade fram, åtföljda av sammankedjade krigsfångar i långa led.

De förnämsta av fångarna fördes till fängelset där de ströps medan firandet ännu pågick, de övriga såg fram mot ett liv i slaveri. Om Kleopatra hade varit i livet skulle hon ha utgjort triumfens höjdpunkt; nu fördes i stället bilder av henne fram på vagnar i processionen. Högtidligheterna kulminerade med att Octavius, iförd en scharlakansröd mantel prydd med stjärnor i guld och med lagerkransen på huvudet, stående åkte i triumfvagnen efter fyra hästar. Bakom honom kom de höga ämbetsmännen och senatorerna.

Vid tidigare triumftåg hade dessa gått framför härföraren för att markera den civila maktens företräde, men nu hade Octavius ändrat på detta för att det inte skulle råda något tvivel om vem som var Roms verkliga härskare. Från legionärerna i tåget ljöd burleska skämt och ironiska sånger om triumfatorn för att denne inte skulle drabbas av högmod och utmana gudarna.

Nu gällde det för Octavius att säkra sin maktställning. Frågan som många romare ställde sig var om den unge generalen skulle nöja sig med konsulstiteln eller om han var en ny Caesar med hemliga planer på att sätta en kungakrona på sitt huvud. Octavius var emellertid ytterst medveten om vad som utlöst mordet på Caesar och insåg att alltför spektakulära maktambitioner skulle utsätta honom för risken att dela Caesars öde. Därför fick han inte utmana folk­opinionen utan måste till varje pris framstå som senatens och republikens trogna beskyddare.

För stunden hyllades han som rikets räddare. På sikt skulle emellertid hans strålglans falna och konsulstiteln inte räcka till för att säkra hans ställning, speciellt inte som han officiellt strävade efter att återinföra en fungerande republik. Vad han behövde var en position som passade in i det republikanska mönstret men som samtidigt gav honom möjlighet att anpassa detta efter sina egna intressen.

Den 13 januari 27 f Kr gjorde han sitt första utspel. Inför den församlade senaten förklarade han att han avsade sig alla uppdrag och befogenheter för att dra sig tillbaka till privatlivet. Reaktionen blev chockartad och senatorerna insisterade på att han måtte ompröva sitt beslut och inte lämna statsskeppet vind för våg.

Octavius lät sig till slut övertalas och gick med på att under tio år ta regeringsansvar för Gallien, Syrien, Cypern, Egypten och delar av Spanien.

Återstående provinser skulle styras av senaten. I praktiken innebar detta att Octavius blev överbefälhavare för hela den romerska armén eftersom merparten av denna var stationerad i de områden som han fick på sin lott. Tre dagar senare gav senaten honom hedersnamnet Augustus, ”den gudomligt upphöjde”.

Augustus hade nu två brådskande mål: säkerställa freden och ge sken av att senatens och folkets makt återställdes. En av de första åtgärder som han vidtog i sin nya värdighet var att låta stänga portarna till Janustemplet på Forum. Detta hade stort symbolvärde. Portarna till templet stod alltid öppna i krigstider, och blott två gånger tidigare i Roms historia hade de varit stängda. Nu rådde det emellertid fred inom riket och legionerna kunde koncentreras till försvaret av gränserna.

Från och med nu var det Augustus målsättning att framstå som den stora fredsfursten. Samtidigt tog han itu med vad som skulle bli hans två verkliga livsprojekt.

Det ena var att bygga om och försköna Roms centrala delar. Till sin hjälp hade han den rätte mannen för att leda projektet, generalen Marcus Agrippa. Denne visade sig vara en lika skicklig bygg- som fältherre, och under åren som följde reste sig en rad nya byggnader i staden: tempel, officiella byggnader, monument, pelarhallar, fontäner och kanaler – allt i glänsande marmor.

Det andra projektet var betydligt diskretare och skulle i själva verket inte ha tålt offentlig insyn. Det gick ut på att skapa en dynastisk framtid för Augustus efterkommande. Sanningen var nämligen den, att Roms nya härskare var lika intresserad av att införa ärftlig monarki som Caesar hade varit. Men Augustus hade lärt av sin företrädares misstag. Därför var det viktigt att han hela tiden gav sken av att verka på uppdrag av senaten och folket.

Trots att Augustus tilldelats tribunmakten och därmed innehade den högsta formella makten i riket stod två hinder i vägen för hans dynastiska ambitioner; det första, att idén med ärftlig monarki naturligtvis saknade all legitimitet, och det and­ra, att han själv inte hade någon manlig tronarvinge.

Formellt sett hade Augustus fått sina maktbefogenheter av senaten, och lika lite som någon annan vald tjänsteman kunde han själv utse sin egen efterträdare. Augustus hade emellertid en plan. Genom att förse en tilltänkt efterträdare med maximala men fullt legitima maktbefogenheter skulle denne med tiden komma att upplevas som en förlängning av hans egen regering, en garant kort sagt för att freden och stabiliteten i riket skulle föras vidare. Då skulle det bli naturligt för senaten att utse denna person till Augustus efterträdare när den dagen kom. En viktig detalj i planen var att den utvalde skulle gifta sig med Augustus dotter Julia så att denna kunde producera kronprinsar för framtiden, då tanken på ärftlig monarki förhoppningsvis blivit accepterad.

Rom genomgick nu stora förändringar och i de centrala stadsdelarna fick bostadsbebyggelsen ge vika för officiella byggnader. Till minne av sina segrar över Caesars mördare hade Augustus låtit bygga ett praktfullt torg flankerat av pelarhallar med statyer av alla berömda generaler i Roms historia. På Palatinen, inte långt från hans eget hus, reste sig Apollotemplet och det stora biblioteket som med sina samlingar av grekisk och latinsk litteratur kunde mäta sig med det berömda biblioteket i Alexandria. Här började också de kejserliga palatsen att breda ut sig, vilka i framtiden skulle bli det första storslagna intrycket av Rom som mötte en resenär som närmade sig staden söderifrån.

Augustus hade lagt ned enorma summor på att försköna staden – han sade själv att han mottagit en stad av tegel men lämnade efter sig en av marmor. Arkitekten bakom många av Roms storslagna byggnadsverk var Agrippa. Det var också han som såg till att vattenförsörjningen och kloaksystemen fungerade.

På Marsfältet reste sig nu monumentala byggnader omgärdade av gräsmattor och parker, utsmyckade med pelargångar, grekiska statyer och egyptiska obelisker. Här promenerade och red romarna, spelade boll eller tog sig en simtur i den eleganta badanläggningen som fått sitt namn efter arkitekten själv. Skalden Horatius, som skröt om att med sitt författarskap ”ha uppfört ett monument varaktigare än bronsen”, beskrev hänfört intrycket av staden:

Livgivande sol som på din lysande vagn

bär fram och döljer dagen

och som ständigt föds densamma.

Aldrig skall dina strålar skåda något större än Rom

Det skulle visa sig betydligt svårare att bygga upp en kejserlig dynasti än att försköna Roms stadsbild. Ibland vacklade bygget betänkligt när tilltänkta kronprinsar hastigt avled eller avslöjades som landsförrädare. Men Augustus arbetade oförtrutet vidare och till slut föll hans val, om än motvilligt, på adoptivsonen Tiberius. Då hade hans dotter Julia hunnit avverka tre äkta män, alla beordrade att gifta sig med henne, utan att lyckas producera någon hållbar arvinge. Två söner hade avlidit i unga år och en dotter, två sonsöner och en dotterdotter hade förpassats bakom galler.

Kvar fanns bara Tiberius som till sist också blev den som efterträdde Augustus, trots alla intriger och konspirationer.

Tiberius fullföljde också troget sin adoptivfars dynastiska planer när han valde sin egen efterträdare. Om resultatet blev det som Augustus hade hoppats på är emellertid tveksamt, speciellt som några av de ättlingar som skulle följa honom på tronen mest utmärkte sig för galenskap och storhetsvan­sinne. Detta var knappast egenskaper som skulle ha tilltalat Augustus, som under hela sin regeringstid velat framstå som statens goda tjänare, som hade hyllat sparsamhet och föraktat lyx men ändå kunnat lysa av maktens bländande strålglans.

Gunnar Dahl är historiker och författare. I höst är han aktuell med biografin Tiberius – kejsare mot sin vilja (Historiska Media).

Antikens Rom – den eviga staden

753 f Kr

Enligt legenden grundas Rom av Romulus och regeras därpå av en rad etruskiska kungar.

500-talet f Kr

Etruskerna fördrivs och republiken grundas. Den leds av två årligen valda konsuler. Jupitertemplet uppförs på Capitolium.

300-talet f Kr

Staden invaderas av gallerna. Roms första akvedukt byggs och Via Appia som leder söderut anläggs.

200-talet f Kr

Romarna besegrar kar­thagerna i de två första puniska krigen. Via Flaminia byggs för att förena huvudstaden med Adriatiska havskusten.

100-talet f Kr

Rom blir centrum i ett växande imperium. För tredje gången besegrar romarna karthagerna och Nordafrika blir en romersk provins. Större delen av Medelhavsregionen ligger nu under romersk överhöghet och romarna börjar tala om mare nostrum, vårt hav.

71 f Kr

Spartacus slavuppror slås ned.

60 f Kr

Det första triumviratet. Pompejus, Crassus och Caesar tar makten.

44 f Kr

Caesar som valts till diktator på livstid mördas.

43 f Kr

Det andra triumviratet ingås mellan Octavius, Marcus Antonius och Lepidus

31 f Kr

Octavius besegrar Antonius och Kleopatra i slaget vid Actium.

27 f Kr

Augustus inleder ett omfattande ombyggnadsarbete av huvudstaden. »Jag mottog en stad av tegel och lämnar efter mig en av marmor», sade han själv om resultatet.

54 e Kr

En del av Rom ödeläggs av en brand under kejsar Neros regeringstid.

72 e Kr

Colosseum börjar byggas.

125 e Kr

Kejsar Hadrianus låter bygga om Pantheon.

200-talet e Kr

Caracallas termer färdig­ställs. Aureliamuren påbörjas. Imperiet delas i en västlig och en östlig del.

300-talet e Kr

Kristendomen blir statsreligion.

400-talet e Kr

Rom skövlas av vandaler och det västromerska riket faller. Centrum flyttas till Bysans (Konstantinopel) i den östliga rikshalvan.

Augustus-fakta:

Krigare blev fredsfurste

63 f Kr Octavius föds. Blir tidigt faderlös. Hans mor är

dotter till Caesars syster Julia.

46 f Kr I samband med Caesars triumf tilldelas den unge Octavius militära utmärkelser.

45 f Kr Octavius deltar i slaget vid Munda och visar prov

på stort mod. Adopteras av Caesar.

44 f Kr Efter mordet på Caesar väljer Octavius att inte fly, trots att han som Caesars adoptivson riskerar att själv bli mördad. Legionerna ger Octavius sitt stöd.

43 f Kr Triumvirerna Octavius, Marcus Antonius och Lepidus inleder terror och utrensningar av sina motståndare. Tusentals människor dödas.

42 f Kr Slaget vid Filippi. Triumvirerna segrar över Caesars mördare Brutus och Cassius.

40 f Kr Octavius trupper belägrar Perusia. Efter några månader tvingas de belägrade att ge upp. Flera hundra av dem döms till döden och slaktas som offerboskap vid ett altare ägnat åt Caesar.

39 f Kr Octavius och Antonius delar upp regeringsarbetet. Octavius leder den västra rikshalvan och Antonius den östra. Under åren som följer blir emellertid deras relationer allt kyligare och övergår i fiendskap.

31 f Kr Efter segern vid Actium framstår Octavius som rikets räddare och ensam härskare.

27 f Kr Första steget mot kejsardöme. Octavius utnämns till överbefälhavare och får hedersnamnet Augustus.

23 f Kr Augustus tilldelas den så kallade tribunmakten, vilket i praktiken gör honom till kejsare. Fredsfursten tar nu krigarens plats. Målet blir att bevara freden och trygga gränserna. Genom diplomati uppnår man fred med partherna, ärkefienden i öster. Alperna »romaniseras» och i norr säkrar man gränsen mot Germanien.

13 f Kr Fredsaltaret börjar byggas i Rom, ett monument över Augustus politik.

5 e Kr Oroligheter bryter ut i Pannonien och Dalmatien. Situa­tionen blir hastigt allvarlig och Augustus varnar senaten för att fientliga arméer kan stå utanför Rom om tio dagar. Faran avvärjs dock i tid genom massiva militära insatser.

9 e Kr Rom drabbas av en katastrof när tre legioner tillintetgörs av germanerna.

14 e Kr Efter 45 år som Roms härskare avlider Augustus och efterträds av Tiberius.

Agrippa-fakta

Näst mäktigast i Rom

Marcus Vipsanius Agrippa (63–12 f Kr) blev tidigt nära vän med Gajus Octavius (Augustus). Agrippa tillhörde den krets som utformade imperiets övergång till kejsardöme. Redan i unga år blev han högt uppsatt med ämbetstitlarna praetor och konsul. Vidare organiserade han som amiral den kejserliga flottan och förde befälet vid flera framgångsrika operationer, däribland slaget vid Actium den 2 september 31 f Kr, då Augustus fiender Marcus Antonius och Kleopatra slutgiltigt besegrades.

Med titeln edil höll Agrippa i de omfattande byggprojekten i Rom, inte minst byggde han ut stadens vatten- och avloppssystem. Vid sin död var han imperiets näst mäktigaste man. Genom sitt äktenskap (hans tredje), med Augustus dotter Julia, kom Agrippa att bli anfader till kejsarna Caligula och Nero.

Publicerad i Populär Historia 7-8/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också