Circus Maximus – Roms jättearena

Dagen före ett circusspel brukade han sända ut soldater för att pålysa tystnad i omgivningarna, så att inte hästen Incitatus skulle bli störd. Förutom ett stall uppfört i marmor, en krubba av elfenben, purpurbrämade täcken och halsband av ädelstenar, gav han till denna häst även ett eget hus med tjänstefolk och möbler. På så sätt kunde de gäster som inbjudits i hästens namn få en festligare mottagning. Det berättas även att han tänkt göra hästen till konsul.

(Ur Suetonius, Caligula, översättning Ingemar Lagerström 2001.)

Den som övervägde att utse en häst – i och för sig en framgångsrik kapplöpningshäst – till konsul, ett av det romerska rikets allra mest prestigefyllda ämbeten, var den romerske kejsaren Caligula (37–41 e Kr). Det kan nog inte råda någon tvekan om att detta var ett utslag av Caligulas sviktande mentala hälsa, eller om man så föredrar, kejsarvansinne. Men det är även ett tydligt vittnesbörd om något annat: hästkapplöpningens oerhörda popularitet i den romerska kulturen.

Kapplöpningar del i ludi

Caligula var knappast ensam om sin kärlek till hästkapplöpning. För mången romare började detta intresse redan i barndomen, eller rent av redan i moderlivet, åtminstone om man får tro den romerske författaren och historikern Tacitus.

De bakomliggande skälen till denna popularitet var många: hästkapplöpningarna var ett både storslaget och spännande spektakel, som därtill var bekostat av offentliga medel, således gratis. Hästkapplöpningarna var nämligen en del av de spel – ludi – som ursprungligen var en tacksägelse till gudarna för romarnas framgångar i olika krig, och det religiösa inslaget var och förblev viktigt genom historien, alla sekulära inslag till trots.

Kom med etruskerna

Men den största lockelsen med hästloppen var förmodligen att de skänkte en känsla av samhörighet i ett samhälle som i mångt och mycket präglades av rotlöshet och tillika identitetslöshet: man var inte vilken fattig friboren, frigiven eller slav som helst, man var en av det gröna lagets anhängare.

Hästkapplöpningarna sträcker sig långt tillbaka i den romerska historien. Vissa källor, däribland Dionysios från Halikarnassos (verksam under kejsar Augustus tid), menade att Circus Maximus anlades redan på kung Tarquinius Priscus (616–578 f Kr) tid.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Hästkapplöpningar var otvivelaktigt en viktig del av den etruskiska kulturen, och uppgiften att en av Roms tidigare härskare – vilka i flera fall stammade från Etrurien – skulle ha infört denna ger oss en fingervisning om när och hur denna tradition infördes i staden.

På den plats där Circus Maximus är belägen, i en dalsänka mellan kullarna Palatinen och Aventinen i centrala Rom, ägde kapplöpningar rum i närmare tolv sekler: från omkring 600 f Kr till mitten av 500-talet e Kr. De kejserliga palatsen kom sedermera att ligga på Palatinen, så en fantast som Caligula hade verkligen inte långt till kapplöpningsarenan.

Circus Maximus störst i Romarriket

Namnet Circus Maximus var väl valt, för den var och förblev den största kapplöpningsbanan i riket. Det yttre måttet på banans längd var inte mindre än 620 meter, och dess bredd 80 meter. Från att förmodligen ha varit en anläggning med enkla träbänkar kom den under århundradena allt mer att monumentaliseras: man tillverkade de bättre sittplatserna i sten, och endast de översta förblev i trä; på anläggningens baksida hade man anslutande lokaler för små butiker i en portik.

Den barriär som avdelade banan längs mitten – den så kallade spinan – kom att utsmyckas med alltfler statyer och monument, bland annat två obelisker inskeppade från Egypten. De två sistnämnda finns för övrigt att beskåda på Piazza del Popolo respektive Lateranen, dit de fördes av påven Sixtus V år 1587.

På Circus fanns även flera mindre helgedomar, och mycket av utsmyckningarna syftade på de gudar till vilka spelen var knutna.

En kvarts miljon åskådare

Trots det enorma antalet åskådarplatser – upp till 250.000 personer! – kunde det bli trångt på läktarna. Detta var något som charmören och kärlekspoeten Ovidius inte var sen att utnyttja då han var ute med olika flickor:

Avstå ej från att bege dig till platsen där rashästar tävlar, Circus som jaktmark är bra, när den är fullsatt med folk... Sätt dig bredvid din dam, ingen hindrar dig, tryck hela tiden höften mot hennes höft, håll dig så nära du kan. Om hon ej vill, är det tursamt att trängseln tvingar ihop er, så att som platsen är byggd du får kontakt med din tös. (Ur Ovidius Ars amatoria, Kärlekskonsten", översättning: John W Köhler, 1990.)

I detta sammanhang är det också värt att påpeka att Circus Maximus ingalunda var ensam i sitt slag, i Rom känner vi till ytterligare åtminstone fyra kapplöpningsbanor vilka togs i bruk under olika perioder, och runt om i riket fanns utöver detta ett otal banor, vilket understryker hur oerhört populärt detta nöje var.

Utbredd läktarkultur

»Supporterklubb», »fan», ”läktarvåld” – moderna ord, men fenomenen förekom redan för tvåtusen år sedan. Om anhängarna till de olika lagen kommenterar författaren Plinius den yngre (cirka 61–112 e Kr):

Om det vore hästarnas snabbhet eller kuskarnas skicklighet som intresserade dem, så vore det ju någon mening med det. Men nu är det dressen som de hejar på, dressen som de förgapat sig i, och skulle man mitt under själva kapplöpningen låta färgerna byta plats, så skulle också deras gunst och hejarop byta sida, och de skulle plötsligt strunta i de kuskar och hästar de känner igen på långt håll och vars namn de skriker ut. (Ur Plinius den yngre, Epistulae, "Brev", översättning: A Mattson 1983.)

Faktum var att framgångsrika kuskar mycket väl kunde byta lag under sin karriär, inte olikt moderna fotbollsspelare. Traditionellt sett hade man fyra lag: det vita, det röda, det blå och det gröna – vart och ett med sina anhängare och sin ”supporterklubb”. Kejsar Caligula var för övrigt en anhängare av de gröna – folkets lag.

Folket höll på de gröna

Stämningen bland åskådarna var hög, för mångas hängivenhet gränsade till det fanatiska. Av de olika lagen hade otvivelaktigt de gröna flest anhängare, men de blå, som stöddes av de ledande samhällsklasserna, var minst lika viktiga. Inte sällan samarbetade två av lagen med varandra mot de andra.

Det hände att den allmänna irritationen – eller i andra fall upphetsningen över vilket lag som vann – urartade i rena upploppen. Läktarvåld försökte man därför på alla viss stävja genom att ha separata avdelningar mellan olika samhällsklasser, samt med hjälp av ordningsvakter.

Vid de kejserliga spelen i Rom ålåg det kejsarens livgarde att se till att inga slagsmål bröt ut på läktarna – i andra städer var denna kontroll betydligt sämre. Läktarvåld mellan supporterklubbar är med andra ord långt ifrån ett nytt fenomen.

Tvåspann eller fyrspann

Normalt körde man med tvåspann eller fyrspann. De fyra lagen tävlade alltså mot varandra, och antalet ekipage som deltog var fyra, åtta eller tolv. Vilken startbox man skulle placeras i fastställdes genom lottdragning med olikfärgade klot, där man fick välja box i den turordning som fastställts genom dragningen. Detta var en procedur av stor betydelse – olika positioner hade olika fördelar, därtill kunde man ha otur att hamna bredvid en svår motståndare.

När detta var avklarat fördes ekipagen in i boxarna. Nervositeten och spänningen steg, inte endast hos kuskarna och publiken, utan även bland hästarna. Med nosen buffade djuren otåligt på grindarna till boxarna, och slog med hovarna i väggarna så att det dånade.

Vit duk startsignal

Starten gick när en vit duk slängdes ut, vilket följdes av ett rasslande och brak då samtliga grindar till boxarna samtidigt slogs upp med hjälp av en anordning med rep och kedjor. Ut störtade ekipagen till publikens ohejdade jubel. På de lätta vagnarna stod kuskarna iförda sitt lags färger med tömmarna i vänster hand och piskan i höger.

Ibland har hästkapplöpningar satts i motsats till gladiatorspelen – vilka också var en del av ludi, de romerska spelen, varvid det hävdats att de förra var ”oblodiga”. Men tvärt emot vad man skulle kunna tro, var kapplöpningarna allt annat än oblodiga, vilket säkert lockade mången åskådare till banorna. Kampen om att komma först var skoningslös, och under sista varvet försökte många preja varandra.

Dödliga närkamper på Circus Maximus

De katastrofala följderna av sådana närkamper på banorna finns beskrivna hos flera författare och utgör ett återkommande motiv i konsten – lämpligt nog på sarkofager. Den senromerske författaren och politikern Sidonius Apollonaris (född omkring 430 e Kr) har till exempel givit en livfull skildring av hur det kunde gå till:

Skamlöst snett emot vagnen framför kör han, bringar hästarna ur balans, vars hovar in i hjulen förutan styrsel trampar, om och om i dess ekrar, varje hjulvarv smattrar illa men alltjämt rullar vagnen: hjulen bryter i farten benen, och med fyra hästar far ryttarn huvudstupa, störtar samman med vagnen i ett berg av bråte, blodar den redan stilla pannan. (Ur Apollonaris Carmina, "Dikter", översättning: Pär Sandin.)

Vagnarna var lätta och slogs lätt sönder, och den tunna läderhjälm som alla kuskar bar var inte mycket till skydd då man huvudstupa kastades in i barriären, eller om man hade oturen att släpas efter ett spann skenande hästar. Krossades ekipaget gällde det att snabbt ta fram dolken ur tunikan och skära fri den hand kring vilken man hade virat tömmarna. Det var i dessa ögonblick som många segrare skapades. Den som helskinnad lyckades gira förbi de krossade ekipagen för att därpå passera mållinjen kunde stå segrande trots att han legat längst bak på upploppet.

Kuskarna slavar eller frigivna

Med tanke på den överhängande risken att lemlästas eller dö, kan det synas märkligt att någon över huvud taget ägnade sig åt kapplöpning. Sanningen är emellertid den att flertalet förmodligen inte hade något val – de flesta kuskar tycks nämligen ha varit slavar eller frigivna slavar.

Därtill låg det en oerhörd lockelse i att vara kusk, för framgång på kapplöpningsbanan skänkte inte bara ära, utan medförde också rikedom, och i förekommande fall även ett visst politiskt inflytande.

Som segrare på Circus Maximus – inför kejsaren och det romerska folket – vann man inte bara berömmelse och pengar. Viktigast var kanske möjligheten att med dessa medel kunna friköpa sig själv och sina anförvanter och därigenom befria sig från slaveriets bojor.

Publicerad i Populär Historia 11/2015