Bilden av Caesar
Namnet Caesar – som i det klassiska latinet uttalades som »Kaisar» – lever kvar i ryskans »tsar», tyskans »Kaiser» och svenskans »kejsare». För många är Julius Caesar den ende romerske person man över huvud taget känner till.
Samtida byst av Julius Caesar.
Han är på samma gång den genialiske statsmannen och härföraren, men också maktmänniskan som tappade kontakten med den politiska verkligheten och fick plikta med sitt liv.
Bilden av imperatorn har skiftat och manipulerats åtskilligt genom århundradena. Under medeltiden växte en rad fantasifulla legender fram om hans liv och äventyr. En feltolkad latinsk inskrift ledde bland annat till missuppfattningen att Caesars benknotor ansågs ligga gömda i kulan på toppen av obelisken vid Peterskyrkan. När klotet efter mycket besvär öppnades hittade man inget annat än rost.
Studerades noga
Fältherrarna under 1500- och 1600-talen studerade hans verk noga och kunde fortfarande hävda att antik och modern krigföring i stort sett var lika, eldvapnens införande till trots. Napoleon Bonaparte beundrade honom och skrev insiktsfulla militärhistoriska analyser av fälttågen i Gallien.
Vid mitten av 1800-talet ansåg den tyske antikhistorikern Theodor Mommsen att Caesar personifierat den historiska nödvändigheten, och menade att han varit det yppersta exemplet på en kombination av demokrati och monarki.
Andra var mer tveksamma, särskilt i Amerikas förenta stater, där senatorerna hellre såg sig som representanter för ett folk av »Brutusar». Tankefiguren fick förnyad aktualitet efter attentatet den 11 september, då somliga politiska bedömare fruktade att USA skulle glida över i »caesarism» i och med George W Bushs extraordinära politiska åtgärder.
Shakespeare och Shaw
Inom teaterns värld är det främst William Shakespeares Julius Caesar (1599) som skapat bilden av härskaren. Huvudpersonen kastar sin skugga över handlingen utan att själv vara närvarande – det är omgivningens förhållningssätt och reaktioner som utgör dynamiken i porträttet.
Pjäsen har i nyare tid satts upp i versioner där huvudpersonen liknat allt från Mussolini och general de Gaulle, till Fidel Castro och Margret Thatcher. Dramatikern George Bernard Shaw lät också i sin Caesar and Cleopatra (1898) imperatorn framstå som en pragmatisk byråkrat och politiker av mer modernt snitt.
Inom politiken knöt fascisterna och Mussolini till en början mycket starkt an till Caesar. Genom att hylla den antike diktatorn visade man samtidigt sin lojalitet gentemot ledaren i det återuppståndna Rom.
Offentlig latrin
Än i dag kan man på årsdagen av mordet få se blommor och kransar vid Caesars tempel på Forum Romanum. Lappar med texter som »Italien behöver dig!» visar att en del av de sörjande hör till nyfascisterna, men även allmänt historieintresserade personer väljer att hylla den antike diktatorn på samma sätt.
Platsen för själva mordet är däremot inte lika välbesökt. Curia Pompeii murades under kejsartiden igen och gjordes om till en offentlig latrin. På 1930-talet frilades kvarteret Largo Argentina i centrala Rom, som därefter lämnades öppet i form av en arkeologisk park. Precis bakom resterna av fyra republikanska tempel ligger portiken till Pompejus teater.
I botten av ett trångt schakt kan man fortfarande se resterna av en antik toalett. Någonstans där nere, fem meter under den nuvarande gatunivån, mötte Gajus Julius Caesar döden den 15 mars år 44 f Kr.
Publicerad i Populär Historia 7/2009
