Rickard Lejonhjärta- Människan och makten
Richard var kanske inte det stoff som drömmar vävs av, men väl de stora äventyren. Hans stamtavla var inte fy skam, som barnbarnsbarnbarn till Wilhelm Erövraren och son till den duglige Henrik II hade han ärvt Englands tron, men inte bara Englands. Genom fadern hade han rätt också till Normandie och Anjou, genom modern, den äventyrliga Eleonora, till Akvitanien i Sydfrankrike.
Dessvärre ärvde han också sin fars stridigheter med den franska kungamakten, ty kungen av Frankrike – formellt feodalherre till de engelska kungarnas franska besittningar och i denna egenskap deras överordnade – var inte särskilt belåten med att själv få nöja sig med det lilla område kring Paris, som var det enda som vid den här tiden stod direkt under den franska kronans domvärjo.
Deltog i uppror
I början av sin karriär hade Richard faktiskt dragits in på ”fel” sida i detta maktspel. Tillsammans med sina bröder, som alla var innehavare av franska förläningar och därmed vasaller till den franske kungen Ludvig VII, hade han deltagit i ett uppror mot sin egen far, ett uppror som denne kväste, men som slutade med hans äldre brors död och hans eget ångerköpta knäfall inför den faderliga övermakten. Han var då bara sjutton år och den verkliga anstiftaren av upproret hade varit Ludvig VII i maskopi med brödernas mor, som av sin man bestraffades med inspärrning och hölls fängslad i elva hela år.
Den viljestarka Eleonora var i hela Richards liv den kvinna som stod honom närmast. Tidigare gift – och skild – från just den franske kungen Ludvig VII och mor till två av hans döttrar illustrerar hon på ett drastiskt sätt denna tids egenartade politiska äktenskapsallianser. Ludvigs son i ett senare äktenskap, Philip August, Richards svurne fiende när han som kung på skarpen började hävda sina engelska intressen mot de franska, var alltså indirekt befryndad med Richard: dessa ständiga antagonister hade gemensamma halvsyskon.
Det var alltså närmast ett familjeföretag det var fråga om när Richard tillsammans med kollegan Philip August år 1189 bestämde sig för att lämna sina inbördes krigiskheter för ett tag för att gemensamt dra ut på korståg. Korstågspåbrå fanns på båda hållen. 40 år tidigare hade Richards mamma och Philips pappa som äkta par varit ledande europeiska potentater i det andra korståget, ett korståg som inte varit så särdeles lyckat, men dock.
Nu ljöd i Europa stridstrumpeten för det tredje korståget: det gällde att ta revansch för förra gångens misslyckande. Direkt anledning saknades inte: Saladdin, de otrognas ledare, hade intagit kristenhetens förnämsta plats, Jerusalem.
Lovade dela krigsbytet
Med var sin flotta seglade de två kungarna i väg, högtidligt lovande varandra att endräktigt dela på allt krigsbyte som väntade dem. I september 1190 hade de nått Sicilien där Richard väntade sig att kunna inhösta arvet efter sin nyss avlidne svåger, kung Wilhelm, bl a en flottförstärkning på 100 galärer, tänkt som Siciliens bidrag till detta alleuropeiska företag.
Det gick inte så lätt som han hade trott. Sicilianarna som i över hundra år hade befunnit sig under normandiskt främlingsvälde var fientligt sinnade mot denne nye normandiske ”erövrare”. Det ledde till våldshandlingar från Richards sida, Messina intogs blodigt och plundrades av hans män. Här vidtog också den första surmulenheten från Philips sida (fler skulle komma) för han, som under detta blodbad inte ens deltagit, fann sig nu genom Richards framgång nesligt brädad av sin vasall. Han krävde att inte bara Richards engelska utan också hans franska banér skall placeras på Messinas murar och han ville ha sin andel av krigsbytet.
Total splittring hotade alltså redan på detta stadium hela expeditionen och bara mödosamma kompromisser kunde till nöds återställa enigheten. Fullastad med kompromissguld seglade så den franska flottan iväg mot Det heliga landet medan Richard först så småningom följde efter. Han hade en del att bestyra. Hans mor Eleonora – alltid pigg på fiffiga politiska allianser för sina barn – hade anlänt till Messina med en fördelaktig brud, en kungadotter från Navarra. Richard packade ner den tilltänkta bruden på sin systers (den sicilianska änkedrottningen Joans) skepp, sände hem mamma till England och hastade sedan vidare österut medförande både fästmö och syster på korståget.
Han låg inte heller på latsidan i fortsättningen, och innan han nådde Palestina hade han i förbifarten hunnit med att inta Cypern, fira ett magnifikt bröllop på ön och förstärka sin flotta. Med 163 skepp anlände han så till Det heliga landet, där Philip redan väntade. De samlade europeiska styrkorna skall enligt vissa samtidskällor ha uppgått till 300 000 man, en oövervinnelig här, om den hade varit enig.
Inre stridigheter
Bråken var emellertid inbakade från början. De olika europeiska furstarna såg främst till sina egna intressen, vissa av dem så avundsjuka på varandras framgångar, att de var beredda att ingå förbund med muslimerna; de lokala korsfararstaterna grälade sinsemellan men intrigerade också med de nyanlända européerna. Richard själv bidrog från början till den fransk-engelska missämjan genom att överbjuda Philip och locka till sig fotfolk ur de franska leden. När Philip surnade till och plötsligt helt sonika seglade hem försvagades därför hela företaget.
Barnsligheten i korsfararnas inbördes fiendskap saknar inte sina komiska poänger. Philips kvarlämnade befälhavare, hertigen av Burgund, väckte Richards raseri när han i sitt läger lät sina mannar gorma ut en rungande smädessång mot den engelske kungen, ”och vem kan klandra vår kung”, säger den engelske krönikören, ”när han efter denna förolämpning själv satte ihop en sång mot hertigen”, som sedan hans mannar sjöng i ”rättmätig” hämnd.
Dålig disciplin
Disciplinen bland fotfolket var heller inte den bästa. Utom med pengar kunde den upprätthållas endast under hot om stränga straff. Inför färden över Medelhavet såg sig Richard föranlåten att stipulera att var och en som dräpte en kamrat omedelbart skulle bindas vid liket och slängas i sjön; dråp till lands innebar levande begravning tillsammans med den dräpte. Den som förorsakade blodvite miste sin hand, tjuvar rullades i tjära och fjädrar och slängdes i land på första bästa ställe.
Det är att märka att alla sådana bestraffningar gällde förseelser inom den egna gruppen. Utanför var det inte så noga. Furstarnas käraste sysselsättning hemma i Europa var plundringståg mot varandra, under ett korståg mot ”otrogna” var det fullkomligt fritt fram. Ett riktigt kap gjorde de kristna när de t ex i närheten av Jaffa anföll en fredlig handelskaravan, slaktade trettio turkar, tillfångatog femtio och belåtet delade det rikliga bytet mellan sig. Korstågen var i stor utsträckning rena affärsföretagen, med korsriddarna som tidens internationella affärsmän. Utan förhoppning om saftiga klipp hade det nog knappast blivit några korståg.
Stort bättre var tillståndet inte på den angripna sidan. Också muslimerna var sinsemellan oeniga, turkar och kurder bråkade (redan då) med varandra, den store Saladdin hade att tampas med palatsintriger och en familjeopposition, som gång på gång hotade hans ställning. När krigströttheten började infinna sig på bägge sidor förhalades varje fredsuppgörelse av ledarnas allmänna trolöshet, prestigen gjorde att ingen ville ge efter. Här var nog Richard och Saladdin fullständigt jämbördiga i fråga om list, lögn och svek.
En inbördes tävlan
Vid ett tillfälle erbjöd Richard sin antagonist som fredsbud en fördelaktig familjeallians: Saladdins bror skulle få gifta sig med Richards syster, änkedrottningen Joan av Sicilien, som ju liksom Richards egen drottning var med i Det heliga landet. Saladdin låtsades tro på förslaget, som knappast var seriöst menat. Medan förbindliga diplomater skickades av och an mellan de två fiendernas läger vann deras chefer tid och satt i smyg och slipade sina knivar – syster Joan, som fick nys om schackrandet, fick ett raseriutbrott.
De två hövdingarna deltog nog helt enkelt, det intrycket kan man inte värja sig mot, i en inbördes tävlan, arga när den andre drog dem vid näsan, men i smyg hela tiden beundrande varandra.
Bägge var de ojämförligt främsta på sina respektive slagfält, tappra, orädda, alltid djärvt svingande sina svärd i främsta ledet, varandras värdiga motståndare.
Hans makt var hotad
Mannarnas liv var bara brickor i detta schackspel om makten där det var de själva som räknades. Inte ens Richards bestialiska svar på en bruten överenskommelse från Saladdins sida – en besinningslös slakt på närmare tretusen muslimer – tycks i nämnvärd grad ha minskat den egenartade ridderlighet vilken de trots allt bestod varandra: de kunde utbyta strålande gåvor – för att bräcka varandra, javisst, men också i beundran, ibland tillit. När Richard en gång låg febersjuk i sitt tält sände han bud till Saladdin med en bön om förfriskningar och svalkande snö från bergen. Hans bön villfors direkt.
Dessvärre för Richard, som gärna hade stannat kvar och fullgjort sitt uppdrag, kom det år 1192 bud hemifrån att hans lillebror Johan utan land börjat hota hans maktställning. Richard fick bege sig hem nästan vid Jerusalems portar och utan att ha intagit staden. Den viktiga hamnstaden Akkon hade dock erövrats, och hit fick nu det latinska kungadömet Jerusalem förlägga sin huvudstad i väntan på bättre tider. Saladdin och Richard enades om en treårig vapenvila med fritt tillträde under denna period för europeiska pilgrimer till den heliga staden.
Det fanns längtan i Richards hotelser när han vid avskedet från Saladdin lovade att efter de tre årens utgång återkomma för att beröva honom Jerusalem, och det fanns uppskattning i Saladdins raka svar: ”Måste jag förlora Jerusalem så gör jag det hellre till Er än till någon annan furste.”
Kriget förefaller för bägge två att ha varit jämförbart med en spännande, denna gång oavgjord, boxningsmatch.
Men det blev ingen mer gång. Kort efter Richards avresa dog Saladdin. Richard själv fick annat att tänka på.
Fängslad i Wien
Redan hans hemresa var strapatsrik. Pirater och stormar kastade honom iland på Dalmatiens kust och utanför Wiens portar blev han trots förklädnad plötsligt igenkänd och tillfångatagen. Han fördes som gisslan till den tysk-romerske kejsaren Henrik (VI), sedan gammalt hans fiende och nu med begärliga blickar riktade på hans franska landinnehav.
En lång tid satt han fängslad uppe i de schwabiska bergen, sorgmodigt skaldande sånger om sitt dystra öde på sina franska och provensalska hemlandsdialekter, alltmedan Henrik smidde planer för det bästa sättet att dra nytta av sin dyrbara fånge. I de olika intrigerna deltog på ett eller annat sätt de flesta av Europas betydande makthavare, inklusive Richards gamle trätobroder Philip II av Frankrike som passade på tillfället att försöka locka Richards upproriske bror över på sin sida genom att i sin egenskap av brödernas feodalherre lova Johan att få överta sin brors franska förläningar. Bara moderns hot om repressalier fick Johan att avstå från detta erbjudande.
Slutligen frigavs Richard mot en enorm lösensumma. I denna ingick förutom reda pengar ett löfte till kejsaren om 50 galärer med 200 stridsberedda riddare för ett års tjänstgöring. Betalningen höll på att knäcka Englands ekonomi, bl a såg man sig där tvungen att smälta ned kyrkornas nattvardskalkar för att alls klara av den.
Nya strider i Frankrike
Med Richard frigiven är vi så tillbaka vid ruta ett: striderna mellan honom och den franske kungen kunde återupptas med oförminskad styrka. De fördes med växlande framgång och tidvis stor manspillan, och Philips förslag en dag om att låta utgången avgöras genom en enkel match där bägge sidor istället för en hel här skulle ställa upp ett litet lag på vardera fem man var därför inte så tokigt som det först kan låta.
Dessvärre backade Philip snabbt från sitt förslag när Richard kom med motdraget att han själv och Philip i så fall skulle utgöra två av kämparna. Richards rykte som oövervinnelig var avskräckande.
Richards större sturskhet var en ständig nagel i ögat på Philip. Philips avund blev nästan ett talesätt och exemplen på den är legio. Ibland var hans iver att inte vara sämre rent fånig, som när Richard byggde ett fort på Seinestranden och gav det det originella namnet Ryck – Framåt. Strax uppförde Philip då på stranden mittemot ett fort med ett trotsigt, nästan snarlikt namn: Sluka – Alla!
Många grymheter
I sin inbördes tävlan drog sig ingendera kungen för ren grymhet. Belysande är en episod då Richard i ett av de obehärskade raserianfall som tycks ha varit en del av hans karaktär bestämde sig för att hämnas på Philip för ett tillfälligt övertag i kriget:
Han lät släpa tre av sina arton franska krigsfångar uppför ett brant stup varefter de skuffades ner för att krossas blodigt mot marken; de övriga femton bländades och skickades till Philip, bisarrt nog under en enögd mans ledning. Philip svarade med exakt samma mynt. Han kastade ned tre engelska fångar från en klippa och stack i sin tur ut ögonen på femton, som han skyndade sig att sända till Richard, detta för att (som den franske krönikören säger) ”inte anses mindre mäktig eller modig än den engelske kungen och för att ingen skulle kunna säga att han var rädd för honom”.
Den ”mäktige och modige” engelske kungen fick ett stilenligt slut. Denna gång handlade det mindre om maktkamp än om den regelrätta stråtrövarmentalitet som genomsyrade hela feodaltiden, Richard Lejonhjärta själv inte minst.
Grälet gällde här en skattgömma som hittats i Akvitanien av några plöjande bönder, en forntidsskatt full av silver och guld som omedelbart hade blivit föremål för storherrarnas kiv. Som hertig i det län där skatten hittats ansåg sig Richard, mot sina vasallers anspråk, vara skattens rättmätige ägare. Han stormade skoningslöst borgen där den hölls gömd och träffades härvid av en dödande pil. Han hade vid det här laget hunnit bli 41 år och var tämligen fet. Varken hans eller läkarnas försök att dra ut pilen lyckades, skaftet bröts av och pilens spets måste opereras ut, varvid blodförgiftning tycks ha tillstött.
Richards mannar fick fortsätta stormningen utan honom. Borgen intogs och den döende kungen gav order om hängning av samtliga dess försvarare. Utom en. Mannen som avfyrat det dödande skottet fördes in i hans tält och en i många avseenden märklig konversation vidtog. ”Varför dräpte du mig?” frågade Richard. ”Vad ont har jag gjort dig?”
”Du har dödat min far och mina två bröder”, svarade mannen, ”och hade du haft den minsta chans skulle du ha dödat också mig. Tortera mig gärna, jag kan uthärda vad som helst nu när jag vet att du som gjort världen så mycket ont skall dö.”
Var det en strimma av självrannsakan som glimtade till i Richards hjärna när han på denna anklagelse svarade med att förlåta den insläpade fången sin död, beordrade hans frisläppande och dessutom gav honom en penninggåva?
Dödskamp i flera dagar
Richards dödskamp pågick flera dagar; en präst tillkallades, och rörande nog även mamma. När kungen av England gav upp andan satt den gamla Eleonora av Akvitanien vid hans sida.
Något av riddartidens romantik vidlåder trots allt denne råbarkade hjältes död. Han planerade själv för sin begravning: hjärnan skulle begravas i en klosterkyrka i Poitou, hjärtat (”betydligt större än varje normalt hjärta”, säger legenden) i Rouen, den balsamerade kroppen vid faderns fötter i klosterkyrkan i Fontevrault. Här bisattes sedermera också hans mor, i det län som genom henne blivit engelskt.
Richard hade haft en mycket klar strategi med sina franska krig. Han ville isolera den franske kungen genom att omge hans lilla landområde runt Paris med en ring bestående av egna och allierades länder. Philip å sin sida ville införliva Richards franska besittningar med den franska kronan. Kampen fördes inte till något avgörande slut under Richards livstid, men utföll till Englands nackdel under Johan utan land, som genom det avgörande slaget vid Bouvines 1214 slutgiltigt fick göra skäl för sitt namn. Femton år efter Richards död fick Philip äntligen revansch på sin rival.
Birgitta Kurtén Lindberg är kulturjournalist och medarbetare i Populär Historia.
