Vår tid är besatt av tanken på jubileer. Vi har tagit för vana att fira förflutna händelser som av en eller annan anledning fått stå som symboler för en epok eller en utveckling. Det är emellertid inte en gång för alla givet vilka händelser som föräras dylika hedersbevisningar. I Frankrike firades det förmenta 1500-årsminnet av frankerkungen Klodvigs dop med mycken pompa 1996, men inte många brydde sig om att fira motsvarande jubileum över slaget vid Soissons tio år tidigare, den drabbning som kom att få en avgörande betydelse för att landet ifråga i dag heter Frankrike och inte Gallien. Vissa händelser drar man sig till minnes, andra inte.

Ett jubileum som torde gå de flesta västerlänningar förbi detta år är 200-årsminnet av Mysores fall för britterna år 1799. Vem bryr sig om en liten sydindisk stats förlust i kampen mot en kolonialmakt som inte längre existerar, till råga på allt för två sekler sedan?

Glömskan är historielöshetens kraftigaste vapen. Många av oss har, inte minst till följd av historieböckernas nonchalans inför världen utanför Europa, glömt vad som skedde under den hundraårsepok från mitten av 1700-talet till mitten av 1800-talet då det avgjordes att världens folk skulle ikläda sig västeuropeiska kläder, att engelska och franska skulle bli världsspråk och att jordklotet skulle indelas i en rik och en fattig zon. Det som skedde i Mysore för exakt 200 år sedan kan ur ett av glömskan färgat perspektiv se ut som en oväsentlig krusning på ytan. Om man granskar historien närmare visar den sig emellertid i ett helt annat, skrämmande, ljus.

De flesta nutida svenskar som känner till namnet Mysore associerar genast till Brittiska Indien, juvelen i drottningen och kejsarinnan Viktorias krona. Furstestaten Mysore, ibland stavad Maisur, dyker ofta upp i mer eller mindre romantiska skrönor från det viktorianska 1800-talet. För dåtida britter var Mysore exotiskt och avlägset – ett vackert, kuperat sagoland med djupa skogar, branta klippor och djupa raviner.

Det finns de som menar att handlingen i Kiplings Djungel boken utspelar sig inom den gamla furstestatens gränser. Helt säkert är att huvudstaden Srirangapattanams fall för britternas kolonialtrupper satte fantasin i rörelse för många viktorianer. Händelsen bildar utgångspunkt för handlingen i Wilkie Collins The Moonstone (”Månstenen”, 1868). Här skildras hur ”sultan Tippoo” låter placera en fantastisk diamant som ornament i en dolk. Tre hinduiska präster i förklädnad bevakar stenen, som egentligen hör hemma inom deras religion. Så kommer den ödesdigra 4 maj 1799, då staden stormas och ”Tippoo” stupar i Mysores sista strid. En girig engelsman, John Herncastle, mördar tre indier för att bemäktiga sig dolken. Den siste indiern mumlar i dödsögonblicket en förbannelse, att ”Månstenen skall utkräva hämnd på dig och de dina”. Profetian besannas därefter i vad som kommit att betecknas som den första moderna detektivromanen.

Men Mysore var inte bara ett mystiskt sagoland med djungler, mystiska ruiner och magiska ädelstenar. Under en period på 1700-talet hade sultanatet tagit stora steg i utvecklingen mot en modern stat – en utveckling som brutalt avbröts i förtid av de plundringslystna britter som uppträder i Wilkie Collins roman.

Under den period som i europeisk historia kallas senmedeltid hade Mysore lydit under den hinduiska stormakten Vijayanagar. När denna sönderföll på 1500-talet fortlevde en hinduisk rajadynasti i Mysore. Till skillnad från många andra riken i denna del av Indien undvek Mysore att helt underkuvas av den expansionslystne muslimske stormogul Aurangzeb under andra hälften av 1600-talet, men styrkeförhållandet kan knappast sägas ha varit i rikets favör.

I mitten av 1700-talet tog historien emellertid en intressant vändning. In på scenen trädde den muslimske fältherren Haidar Ali. Denne slog med kraft tillbaka attackerna från dåtidens indiska stormakt, de plundringslystna maratherna, och skapade sig en allt starkare position. Den officiella makten behölls visserligen av rajan, men i praktiken kom Haidar Ali att tillskansa sig kontrollen av landet, något som befästes genom en statskupp 1761. Därefter vidtog en period av ambitiös statsbyggnation.

Under Haidar Alis tid som sultan blev Mysore en såväl ekonomiskt som politiskt expansiv stat som på kort tid uppnådde en förbluffande blomstring. Förutsättningarna var goda. I norra delen av riket odlades bomull. I de västra och mellersta delarna gynnades jordbruket av floder och konstbevattning. Det fanns gott om hantverkare och handelsmän i det annars ganska glesbefolkade landet. Srirangapattanam och det nyligen grundade Bangalore fungerade som knutpunkter i Sydindiens handelsnätverk. Trä, spannmål och kläde exporterades, medan produkter från såväl öst- och västkusten som Hyderabad i norr nådde marknaderna i Mysores städer.

Haidar Alis viktigaste reform rörde den omständliga och ineffektiva skatteuppbörden, som i praktiken gynnade mellanhänderna mer än statsöverhuvudet. Genom att undanröja mellanhänderna fick Haidar Ali betydligt mer pengar än tidigare att flyta in till statskassan. Detta gjorde det möjligt för honom att stärka sin makt och sin armé utan att samtidigt öka bördorna på det jordbrukande folket. Haidar Ali kunde följaktligen med framgång locka till sig köpmän och bönder från andra delar av Indien till Mysore, även från områden som kontrollerades av East India Company, det handelskompani som gick i spetsen för den brittiska expansionen. Ett annat sätt att öka statens inkomster utan någon direkt höjning av skattetrycket var en omläggning från naturaskatter, vilka dominerade i vissa delar av Mysore, till penningskatter. Med varje ny finansiell tillökning stärktes sultanens maktställning ytterligare.

Britterna insåg vad som höll på att hända. Medan de flesta övriga furstestater i Indien var tämligen lätta att betvinga eller spela ut mot varandra föreföll Mysore på väg att göra sig ekonomiskt starkt och militärt oövervinneligt – förutsatt att man inte ville kosta på sig oerhörda militära kraftansträngningar. Man tvingades bittert konstatera att indierna klarade sig alldeles utmärkt på egen hand. Man noterade att vägar och kanaler byggdes, att Haidar Alis land uppenbarligen var i färd att omvandlas till en enda stor, fruktbar trädgård (”a garden from end to end”). Så sent som 1794 prisade en imponerad engelsman Mysores arbetsamma befolkning, dess goda jordbruk och blomstrande handel.

Även Mysores armé ingav britterna respekt. Sultanens lätta kavalleri var enligt Arthur Wellesley, senare mer känd som hertig av Wellington och segrare vid Waterloo, ”det bästa i världen”. Även infanteriet var starkt, liksom ingenjörstrupper som i det civila var experter på konstbevattning. Till råga på allt använde Haidar Ali sin armé på ett aggressivt och ofta lyckosamt sätt som allvarligt hotade den brittiska maktställningen. Sultanens dröm var att lägga under sig Malabarkusten i väster och därmed även kunna agera på havet. En tid såg det ut som om hans dröm skulle gå i uppfyllelse.

Haidar Ali avled 1782 och efterträddes av den ovan nämnde ”sultan Tippoo”, mer korrekt Tipu Sultan, född 1753. I europeiska handböcker har Tipu fått ett mycket negativt eftermäle. Man har hånat honom för att han ansåg sig vara en god filosof enbart till följd av sina ytliga kunskaper i persisk litteratur. Man har anklagat honom för att ha saknat varje tillstymmelse till människokännedom, ha omgivit sig med dåliga rådgivare, ha tagit på sig fler regeringsuppgifter än han kunde hantera och ha varit en usel fältherre. Lägg därtill att Tipu sägs ha varit en sträng muslim som tvångsomvände hinduer och inskred mot produktionen av alkohol, och bilden av en grym österländsk despot är komplett.

För den nytillträdde sultanen var fiendskapen till britterna av central betydelse. Hela hans regeringstid präglades av ihärdiga försök att bevara Mysores självständighet gentemot dessa och deras lokala allierade, såsom nizamen av Hyderabad. Tipu insåg vilken fara den brittiska handelsexpansionen på Indiska oceanen innebar för hela regionen och lade sig därför vinn om att slå in en egen kil i främlingarnas hegemoni. I de hamnstäder han själv kontrollerade anlade Tipu statliga handelsstationer för att stimulera sjöfarten till Arabien och Persien. Han attackerade britternas ekonomiska allierade och gav sig även på de hinduer och kristna som tagit anställning vid främlingarnas handelsstationer.

Situationen blev till slut ohållbar. Under en konflikt mellan Tipu och rajan av Travancore år 1788 valde engelsmännen att intervenera på sin skyddsling rajans sida. Två år senare ingick den brittiske generalguvernören lord Cornwallis ett förbund med ett antal sydindiska furstar. Det säger en hel del om Tipus och Mysores maktställning vid denna tid att kriget till en början gick trögt för de förbundna. Inte förrän 1792 lyckades Cornwallis nå fram till Srirangapattanam och tvinga Tipu till förhandlingsbordet. I den påföljande freden tvingades sultanen avträda hälften av sitt territorium och erlägga ett stort krigsskadestånd.

Detta var ett svårt slag för Tipu, men han hade ingen tanke på att ge upp. Han var ännu sultan över ett starkt, om än förminskat, välde. Faderns skattepolitik intensifierades nu för att förhindra att krigsskadeståndet försatte Mysore i kronisk statsskuld. Nya ämbetsmän inkallades för att effektivisera administrationen. Armén – ungefär 60 000 man – förstärktes med arabiska och afrikanska legosoldater. Köpmän tvingades låna sultanen stora penningsummor, och statliga monopol infördes. Trots de hårda tagen tycks furstestatens ekonomi ha fortsatt att växa.

Tipu, liksom Haidar Ali, hade goda kontakter med Storbritanniens gamla arvfiende Frankrike, som upprätthöll en bas i det sydindiska Pondichéry. Detta var under franska revolutionens tid, men sådant bekymrade inte sultanen av Mysore, som grep varje antibrittiskt halmstrå han kunde komma åt. Hans diplomatiska kontakter var ovanligt omfattande: hans sändebud uppsökte hoven i Kabul och Konstantinopel samt den blivande kejsar Napoleon Bonaparte under dennes vistelse i Egypten. År 1798 blev det känt att sultanen inte bara tagit emot franska sändebud utan även blivit medborgare i franska republiken: citoyen Tipu!

När dessa nyheter nådde den brittiske ledaren lord Morningtons öron sände denne en brysk förfrågan till Tipu om vad han egentligen höll på med. Tipu vägrade att ta emot det brittiska sändebudet. Året därpå svarade britterna med direkt aggression. Två arméer ryckte in i Mysore från var sitt håll, och sultanens försök att hejda dem misslyckades. Han trängdes tillbaka till sin huvudstad, där han bad de brittiska generalerna om fred. Villkoren var emellertid så hårda att de gick över gränsen för vad Tipu i egenskap av sultan kunde acceptera: britterna krävde att han skulle avstå hälften av sitt återstående territorium och betala ännu ett gigantiskt krigsskadestånd. I denna situation bestämde sig Tipu för att kämpa med vapen i hand till det bittra slutet. När Srirangapattanam stormades flydde inte sultanen utan blev kvar med sina soldater; efter stadens fall påträffades hans lik på marken.

Efter att Haidar Alis och Tipus statsbyggnad dränkts i blod vidtog en omfattande svartmålning av de besegrade. Med hjälp av den brittiske residenten i Mysore 1799–1805, Mark Wilks, skapades en hovlegend om det goda hinduiska Mysore – som britterna återupprättade – i kontrast till det onda muslimska Mysore. Tipu framställdes som en tyrann, ansvarig för förstörelsen av hinduiska tempel. Propagandan var mycket effektiv, såsom man lätt inser även vid en läsning av moderna referensverk. Britternas aktion 1799 har kommit att framstå som ett typexempel på den goda kolonialismen, européernas krossande av den omänskliga despotism som kännetecknade Österlandet.

Tipu Sultan stupade för exakt 200 år sedan, in i döden trogen sitt motto att ”det är bättre att leva en enda dag som ett lejon än en livstid som ett får”. Han var sannerligen inget helgon, men han var inte heller den skurk motståndarna utmålat honom som. Tipu, liksom fadern Haidar Ali, var en av de inhemska härskare som helt enkelt var för effektiva för sitt eget bästa vid en tid då kolonialherrarnas ambitioner gjorde livet osäkert för sådana män. Mysores härskare mötte eld med eld; de besvarade utmaningen från britterna genom att själva agera expansivt och skydda sin ekonomi. Enda anledningen till att Tipu förlorade var att britterna hade större resurser och var bättre på att döda.

Det sena 1700-talets Mysore var inte någon dödsdömd österländsk despoti eller ett degenererat minirike. Mysore var en jämförelsevis progressiv furstestat med ekonomiskt intresserade sultaner och en duglig armé. Sultanatet var så starkt att britternas enda möjlighet att kuva det, att infoga det i det framväxande Brittiska Indien, var att inleda ett formligt erövringskrig innan Mysore blivit så mäktigt att även denna lösning var orealistisk.

Förmodligen hade sultanatet överlevt in i våra dagar om inte britterna krossat det. Andra asiatiska länder, såsom Nepal och Thailand, vilka inte var mycket starkare än Mysore på 1700-talet, överlevde eftersom de gynnades av den naturliga och politiska geografin. Mysore fick aldrig någon liknande chans: dess historia är berättelsen om staten som kvävdes i sin linda av den tidiga imperialismens bödlar.

Dick Harrison är docent i historia.

**Publicerad i Populär Historia 7/1999