Klippudde blev miljonärernas paradis

Monaco, beläget ungefär halvvägs mellan Nice och Menton, upptar i dag en yta av knappt två kvadratkilometer och har ungefär 30 000 invånare. Trots sin lit

25 maj 2001 av Anders Z Sandström

Monaco, beläget ungefär halvvägs mellan Nice och Menton, upptar i dag en yta av knappt två kvadratkilometer och har ungefär 30 000 invånare. Trots sin litenhet är det en självständig stat med medlemskap i FN, även om beroendet av Frankrike är avsevärt.

Den förste Grimaldi förlänades Monaco år 968 och några år senare fick sonen Giballin Grimaldi kustremsan från Saint-Tropez till Frejus. Monacos herrar blev snart duktiga sjökrigare och skaffade sig en stor galärflotta. De etablerade sig som kondottiärer, professionella krigare, vilka sålde sina tjänster till den som betalade bäst.

De deltog i korstågen och drogs in i en långvarig konflikt med Genua. För att skaffa sig beskydd stödde de under hundraårskriget den franska sidan. Deras galärer syntes snart lika ofta i Medelhavet som i Engelska kanalen.

Till Monaco hörde också grannstäderna Menton och Roquebrune. Familjens ambition var att till varje pris hålla samman principatet. De tillämpade ett successionssystem med strikt ärftlighet på manslinjen. Fanns inga söner kunde döttrar ärva men inte föra Monaco vidare till mannens sida. Han skulle i stället byta namn och bli en Grimaldi. Så har också skett ett antal gånger under årens lopp – senast 1949 då Rainier III, son till den siste furstens dotter och Pierre de Polignac, tog över furstendömet. Rainier har följt familjetraditionen och kallar sig Grimaldi.

Familjefejd

Maktkampen var tidvis hård även inom familjen. I slutet av 1400-talet ärvdes Monaco av Claudine, kallad Dame de Monaco. För säkerhets skull gifte hon sig med Lambert från en sidogren Grimaldi, varefter släkten kom att kallas Grimaldi-Grimaldi. Claudine och Lambert fick tre söner – Jean, Lucien och Augustin. Jean var äldst men dödades av sin bror Lucien innan han fått ärva. Lucien mötte snart sitt öde i form av 42 dolkhugg av en släkting. Augustin tog då över, endast för att i sin tur bli förgiftad!

Konflikten med Genua, som pågått i flera hundra år, tog sin ände 1512. Den franske kungen Ludvig XII tog då Grimaldis under sitt beskydd som en del av sin italienska politik. Snart drogs emellertid furstendömet in i kampen mellan den franske kungen Frans I och den tysk-romerske kejsaren Karl V. Monaco blev en bricka i stormaktsspelet. En spansk garnison installerades i fästningen och spanska krigsfartyg fyllde hamnen.

Under de europeiska konflikterna på 1600-talet ökade Frankrikes intresse för Medelhavet. År 1641 slöts ett avtal mellan Monaco och Frankrike och den spanska garnisonen byttes mot en fransk. Bytet hade karaktären av en oblodig kupp i bästa operettstil: spanjorerna bjöds på fest och fylldes med vin, varefter fransmännen tågade in och spanjorerna ut!

Grimaldis, som fram till denna tidpunkt ingått i en italiensk-spansk kulturkrets, gick nu med hull och hår in för att bli fransmän. De inredde sitt palats i fransk stil och tillbringade allt mer av sin tid i Paris och Versailles. De belönades med att upphöjas till pärer av Frankrike.

I brist på söner blev det i slutet av 1600-talet åter dags att föra in nytt blod i familjen. Antoine Grimaldi fick sex döttrar av vilka Louise-Hippolyte gifte sig med Jacques-François-Léonor de Goyon-Matignon, vilket gav familjen Grimaldi ett efterlängtat ekonomiskt lyft. Bland annat ingick det ståtliga palats på rue de Varenne i Paris som ännu går under beteckningen Hôtel Matignon och numera är den franske premiärministerns boning.

Under 1700-talet drogs de också med i den något dekadenta franska livsföringen. Strategiskt och militärt hade Monaco förlorat det mesta av sin betydelse och jakten på älskare och älskarinnor blev Grimaldis favoritsysselsättning fram till revolutionen 1789.

Grimaldi mötte Napoleon

Trots att Monaco formellt var en egen stat svepte revolutionen snart fram även där. Principatet annekterades och en medlem av familjen blev giljotinens offer 1794. Under Napoleon återfinner vi Honoré-Gabriel Grimaldi som hovstallmästare hos kejsarinnan Josephine. När Napoleon den 1 mars 1815 landsteg vid Golfe Juan efter flykten från Elba, råkade just Honoré-Gabriel vara där. Han talade en stund, underdånigt och med mössan i hand, med kejsaren och försäkrade honom om folkets stöd.

I Wienkongressen 1815 lades Monaco under Sardinien och svåra tider stundade. Revolutionen 1848 innebar ytterligare prövningar och vid mitten av 1800-talet berättar resenärer om en avfolkad, fattig håla, utan fartyg i hamnen och med förfallna befästningar. Den nya italienska staten överlät 1861 områdena till Frankrike. Menton och Roquebrune direktanslöts vilket betydde att Monaco blev av med större delen av sitt territorium och därefter i stort sett endast bestod av området runt hamnviken. Utan inkomster tycktes dagarna nu räknade för det lilla principatet.

I denna dystra stund föddes Monte Carlo. Furst Charles III fick först idén, men den som utvecklade den var en fransman – François Blanc. Född 1805 i Bordeaux, kom denne skrupelfrie gambler snart underfund om att framtiden låg i spel. Spelhus var vid den tiden förbjudna i Frankrike. De var däremot tillåtna i Tyskland och i Hesse-Homburg öppnade Blanc sitt första etablissemang, som snabbt blev en succé.

När kasinospel efterhand förbjöds även i de tyska staterna, fick Blanc ögonen på Monaco. Han såg den buskiga och obebyggda klipplatån, les Spelugues, på andra sidan hamnviken och insåg snabbt dess värde. Han köpte den, körde bort de betande getterna, röjde bland buskar och snår och byggde sitt kasino. För att smickra Charles funderade han först på att kalla området Charlesville men bestämde sig till slut för det mer italienskt klingande namnet Monte Carlo.

Den internationella turismen hade nu på 1860-talet börjat komma igång och i Nice fanns redan en stor engelsk koloni, som var en tänkbar målgrupp för Blanc. Det var bara det att Monaco, som endast låg 20 kilometer bort, hade urusla förbindelser med yttervärlden över de höga klipporna som omger hamnen. Blanc visade nu vilket marknadsföringsgeni han var. Han bjöd in celebriteter och journalister till sitt kasino och smickrade alla hämningslöst. Han uppvaktade sponsorer, bankirer och industrialister och 1868 var järnvägen till Monaco klar. Äventyret Monte Carlo kunde börja.

Kraftfull marknadsföring

Framgångarna kom snabbt. Redan 1871 besöktes Monte Carlo av 140 000 personer, varav många tillhörde dåtidens jet-set och kungahus. Sveriges kung Oscar II var en av dem.

Blanc förstod pressens enorma betydelse för att göra Monte Carlo känt. Allt marknadsfördes och trumpetades ut. Till och med när ruinerade spelare kastade sig utför klippan blev det smaskiga nyheter.

François Blanc blev snabbt rik, mycket rik. Oavsett om spelarna vann eller förlorade så tjänade han själv stora pengar. Han lär ha sagt: ”Ibland vinner rött, ibland vinner svart, men alltid vinner vitt” (blanc betyder ”vitt” på franska).

Banken sprängdes

Några gånger sprängdes Monte Carlos bank, främst av den legendariske storspelaren Charles Deville Wells. Han var en efterlyst skurk från London som sprängde banken åtskilliga gånger, vann 500 000 dollar och etablerade sig i egen luxuös jakt i hamnen innan turen vände och han förlorade allt.

Också Monaco tjänade stora pengar på kasinot, och redan 1869 infördes den berömda skattefriheten för furstendömets invånare. Framgångarna speglas i statistiken: år 1856 hade Monaco 1 143 invånare, år 1893 hade det blivit 13 000. Även antalet gäster ökade lavinartat: år 1873 kom det 186 000 besökare, år 1913 1 786 000!

Med de nya friska pengarna i handen kunde Grimaldis ta itu med att rusta upp Monaco och sig själva. Slott och parker byggdes om, opera och teater inrättades, en vinstgivande frimärksutgivning inleddes och en adelsorden – l’ordre de Saint-Charles, med prinsen som stormästare – grundades. Monte Carlo blev känt över hela världen.

Så småningom hårdnade dock konkurrensen. Frankrike tillät spel och snart fanns det kasinon i de flesta städer längs kusten. Under mellankrigstiden tappade Monaco mycket av sin exklusivitet och efter kriget tornade problemen åter upp sig. Någon industri fanns inte och turisterna kom inte längre i tillräckliga mängder. Kasinot började förfalla och Grand Prix-tävlingen för racerbilar ställdes in flera år i följd. Dessutom behövdes en tronföljare, annars skulle snart Frankrike suga upp furstendömet och Grimaldis saga vara all.

Grace gav ny glans

Då inträffade mirakel nummer två: Grace Kelly. Hon hade kommit till Rivieran för att spela in en film mot Cary Grant. Vid ett tillfälle åkte filmteamet till Monaco och blev där bjudna på lunch av den 31-årige ungkarlen Rainier. Två år senare gifte sig Grace och Rainier. Världens blickar vändes åter mot det lilla furstendömet, veckotidningarna skrev och turisterna återvände. Affärerna gick med ens lysande. Kasinot fick en välbehövlig ansiktslyftning och de gamla lyxvillorna från 1800-talet revs för att ge plats åt skyhöga lyxvåningskomplex för tennisstjärnor och internationella miljonärer. Grace gick med kraft och envishet in för att tvätta bort den lätt löjliga stämpel som låg över kasinofurstendömet och göra det respekterat av Europas gamla kungahus.

Länge utkämpade hon en hård kamp med den grekiske miljonären Onassis som hade stora intressen i kasinot. Ända sedan 1872 hade en attraktion vid sidan om spelborden varit att skjuta levande duvor från kasinots terrass – 25 000 duvor per säsong gick åt. Grace ansåg att verksamheten inte låg i linje med Monacos nya ambitioner. Hon lyckades till slut övertyga Onassis om detta med resultat att han sålde ut och lämnade Monte Carlo. Den slutliga triumfen för Graces ambition var när hon 1981 blev inbjuden att deltaga i prins Charles och Dianas bröllop. Året därpå omkom hon i en bilolycka.

Grace och Rainier ordnade också tronföljden i och med födseln av prins Albert. Han har ännu inte gjort sitt val av partner, men har familjen lyckats leva vidare i 700 år så skall det nog lyckas den här gången också. Kandidater lär inte saknas.

Anders Z Sandström är historiker med inriktning på franska miljöer och människor. I förra numret skrev han om Jeanne d’Arc.

Publicerad i Populär Historia 6/1997

Kanske är du intresserad av...

Läs också