Kalifatet – profetens omstridda imperium

För att ge en legitimitet åt sina våldshandlingar och utropandet av den islamiska staten har den självutnämnde kalifen, ledaren för Islamiska staten (IS), tagit sig namnet Abu Bakr al-Bagdadi.

Abu Bakr hette den förste ledaren för det muslimska samfundet efter profeten Muhammeds död år 632 e Kr. Vidare kopplar namnet till Bagdad, som var huvudstad för kalifatet under dess största blomstringstid på 700- och 800-talet.

Strax före sin död bad Muhammed att Abu Bakr, som var en av profetens svärfäder, skulle leda bönen. Detta sågs som ett tecken på att Abu Bakr hade utsetts till khalifa rasulillah, ställföreträdare för Guds budbärare.

Detta ifrågasattes av olika klaner inom profetens stam Quraysh mellan vilka det rådde motsättningar. Skulle kalifen ha blodsband med Muhammed eller skulle istället samfundets respekt för en enskild person vara avgörande oavsett dennes bakgrund?

Dog efter två år

Olika synsätt rådde. Av profetens barn fanns bara dottern Fatima i livet. Närmaste manlige anförvant var Ali ibn Abi Talib, som inte bara var Muhammeds kusin utan också Fatimas man.

En mindre grupp ansåg att ledarskapet borde ha tillfallit Ali, eftersom han var profetens närmaste släkting. Hur som helst, Abu Bakr dog redan efter två år som kalif. Hans efterträdare Omar mördades år 644 men på nytt förbigicks Ali.

Oroligheter bröt nu ut på olika håll i det snabbt växande imperiet. Även den tredje kalifen, Uthman, mördades. Detta skedde år 656. Ali ibn Abi Talib utsågs nu – till sist – till kalif, men både i Persien och på den arabiska halvön startades uppror mot honom. Bland annat anklagades han för att ligga bakom mordet på Uthman.

Slaget vid Siffin

I juli år 657 möttes de båda rivaliserande sidorna i en drabbning, slaget vid Siffin, vid Eufrats stränder i Syrien. Utgången var oviss när de stridande parterna gick med på att söka en skiljedom som gick Ali emot.

Även han mördades år 661 och ledaren för den umayyadiska klanen, Muawiya I, utsågs till den femte kalifen och den förste som inte härstammade direkt från profetens familj. Damaskus blev huvudstad för denna nya dynasti.

Shiiter på Alis sida

En klyfta, som fortfarande består, öppnades nu inom det muslimska samfundet. Alis anhängare, Shi’at Ali (shia), vägrade att erkänna detta umayyadiska kalifat. För dem var Ali den auktoritet genom vilken all kunskap om religionen förmedlades.

Till ny imam och ledare för dessa så kallade shiiter utsågs Alis äldste son, Hasan. Denne drog sig dock tillbaka efter bara en kort tid. Efterträdaren och brodern Hussein stupade år 680 vid Karbela i Irak i ett upprorsförsök mot det sunnitiska umayyadiska kalifatet.

Sorgen över denna händelse, då profetens eget barnbarn dödades i ett inbördeskrig, har starkt präglat shiitisk islam och dagen för slaget, den tionde muharram, spelar en central roll bland dess anhängare.

Från att ha varit en politisk rörelse blev shiismen nu en religiös riktning som utvecklade sina egna doktriner.

Den tolfte imamen, Muhammad al-Mahdi (även han kallad al-Mahdi) blev enligt dessa doktriner upptagen i ett "förandligat tillstånd" i samband med faderns död år 874. Därefter har han inte visat sig. Shiiterna väntar på hans återkomst då den sanna gudsstaten förväntas upprättas.

Tills så sker ska samfundet styras av specialister vilka kan tolka den rätta tillämpningen av den religiösa lagen. Ayatollah är en hederstitel för dessa religiösa och politiska ledare.

Majoriteten såg kalifen som ledare

För majoriteten i det islamska samfundet var det dock kalifen som var ledaren och den som skulle se till att den islamiska lagen, sharia, upprätthölls och att sunna, den normerande seden som bygger på hur de första fyra kaliferna handlat, efterlevdes.

De hade och har därför en särskild ställning inom sunnitisk islam och kallas al-khulafa ar-rashidun, ”de rättledda kaliferna”.

De anses ha tillämpat islams principer på ett riktigt sätt och fört arvet efter Muhammed vidare.

Mot mitten av 740-talet växte missnöjet med det umayyadiska styret vilket utnyttjades av abbassiderna, en kalifdynasti som byggde sin legitimitet på att de var ättlingar till profetens farbror Abu al-Abbas ibn Ali.

Umayyaderna störtades år 750 i slaget vid Zab (två bifloder till Tigris) i våra dagars Irak och de flesta i den umayyadiska klanen mördades.

En av prinsarna lyckades dock fly och tog sig via Nordafrika till Spanien och grundade en blomstrande umayyadisk dynasti med Córdoba som huvudstad.

Ny huvudstad i Bagdad

År 762 flyttade den nye abbasidiske kalifen, al-Mansur, rikets tyngdpunkt österut och anlade en ny huvudstad som fick namnet Bagdad. Flytten var inte bara geografisk. Närheten till Persien och avståndet till den arabiska halvön ledde till en mer diversifierad islam och ett mer kosmopolitiskt samhälle med en öppenhet för nya idéer.

Kristna och judar utgjorde en majoritet av befolkningen, och många icke-muslimer innehade höga administrativa poster eftersom de besatt de kunskaper som krävdes för att styra ett välde som sträckte sig från Nordafrika till Indien i och långt in i Centralasien och som upplevde sin glansperiod under den i Tusen och en natt mytomspunne Harun ar-Rashid.

I början av 900-talet utropades ett konkurrerande kalifat av fatimiderna, den dynasti som åberopade direkt härstamning från profetens dotter Fatima. De tillhörde den ismailitiska grenen av shiismen vilken betraktar den sjunde imamen, Ismail, som den mahdi som skall återkomma från det fördolda.

Konkurrerande kalifat

Detta enda shiitiska kalifat i historien fick den nygrundade staden Kairo som centrum och hade sin starkaste ställning i Nordafrika. Dess ekonomiska och politiska intressesfärer kom därmed att direkt kollidera med det umayyadiska styret i Andalusien med följden att ett annat kalifat utropades med säte i Córdoba.

Under en period fanns det därmed tre konkurrerande ställföreträdare till profeten. Det andalusiska kalifatet avskaffades år 1035 efter en lång period av oroligheter och inbördeskrig. Det fatimidiska kalifatet föll år 1171 när korsfararnas besegrare Saladin erövrade Kairo, och införlivades med det abbasidiska.

När Bagdad totalförstördes i den mongoliska erövringen 1258 avrättades den siste abbasidiske kalifen. En medlem av dynastin lyckades dock ta sig till Kairo och utropades av den där härskande mamlukiska dynastin till ny kalif. Han saknade dock religiös auktoritet och kalifens roll blev nu huvudsakligen ceremoniell.

Skuggkalifatet

Detta kalifat betecknas i den muslimska historieskrivningen som ”skuggkalifatet”. När Kairo år 1517 erövrades av de turkiska osmanerna överfördes ställningen som kalif till sultanen i Istanbul.

Som en symbolhandling och som ett tecken på att denne nu var de heliga platsernas beskyddare togs profetens standar och mantel till Istanbul där de i dag finns att beskåda på Topkapimuseet.

Till en början fäste sultanerna i Istanbul ingen större vikt vid rollen som kalif. Det skulle dröja till 1774 innan kalifatets politiska roll återupptäcktes av Abdülhamid I, efter ett fredsfördrag med Ryssland detta år.

Som kompensation för förlusten av Krim erhöll den osmanske sultanen då en ställning som religiöst överhuvud för de i riket bosatta tartarerna.

Detta var ett första steg på vägen mot sultanens ställning som religiöst överhuvud för den muslimska värld som låg bortom rikets gränser.

När sedan stora områden på Balkan under 1800-talet gick förlorade och kristna nationalstater uppstod blev befolkningen muslimsk till 75 procent. Islam kom nu att betonas alltmer som sammanhållande länk både för att motverka en nationalism bland de muslimska – framförallt de arabiska – undersåtarna, och som ett vapen i kampen mot den europeiska kolonialismen.

Britter oroade av sultanen

När Turkiet gick in i första världskriget på Tysklands sida fruktade britterna att sultanen skulle utnyttja sin ställning som kalif och uppmana de indiska muslimerna till ett heligt krig mot det brittiska styret. Den tysk-osmanska alliansen var också ett direkt hot mot de av britterna kontrollerade oljekällorna i Persien.

Redan i krigets inledning landsattes därför brittiska styrkor i Basra med målet att inta Bagdad. Som ett annat motdrag kontaktade britterna sherif Hussein, som var osmansk vasall i provinsen Hijaz på den arabiska halvön.

Han var inte bara förvaltare av de heliga städerna Mekka och Medina utan kunde också åberopa en direkt härstamning från profeten.

I en skriftväxling gavs han löfte om att sonen Feisal skulle bli kung i en arabisk nationalstat som i stort sett skulle omfatta våra dagars Israel, Jordanien, Libanon, Syrien och Irak om han gjorde uppror mot det osmanska styret.

Så skedde i juni 1916 och i oktober 1918 tågade Feisal i sällskap med sin brittiske rådgivare T E Lawrence (”Lawrence of Arabia”) in i Damaskus och utropade sig till kung i en arabisk nationalstat.

Sykes-Picotfördraget

Han var då ovetande om att fransmän och britter i den så kallade Sykes-Picotöverenskommelsen redan delat upp den utlovade staten sinsemellan och dragit ett streck på kartan från bokstaven A i Acre vid den palestinska kusten till slutbokstaven k i det i dag så omstridda Kirkuk. Områdena norr om strecket förklarades vara franska intresseområden och de söder om brittiska.

Uppgörelsen bekräftades sedan i Versaillesfreden (”freden som gjorde slut på all fred”). Där drogs de gränser som sammanföll med syftet att säkra franska och brittiska politiska och ekonomiska intressen – utan att någon som helst hänsyn togs till historiska realiteter och löftena till sherif Hussein.

Franska trupper ockuperade Damaskus i juli 1920 och Feisal tvingades lämna Syrien. Efter ett år i exil sattes han som marionett på kungatronen i det brittiska mandatet i de områden som fick namnet Irak.

Atatürk gör slut på kalifatet

År 1924 avskaffades så kalifatet av Kemal Atatürk, president i den turkiska republik som bildats på det osmanska rikets ruiner.

Den siste kalifen, Abdülmecid II, skickades med sin familj i fransk exil och bosatte sig i Nice på Rivieran, där han fram till sin död 1944 sysselsatte sig med att måla porträtt, komponera klassisk musik, odla sin trädgård, läsa fransk skönlitteratur och promenera i badbyxor på strandpromenaden under sitt parasoll.

En större kontrast mot den självutnämnde kalif som nu sprider skräck under namnet Abu Bakr al-Bagdadi kan knappast tänkas, och det namn han har antagit är en dubbel hädelse. Abu Bakr, den förste av ”de rättledda kaliferna” var nämligen enligt traditionen känslig för mänskligt lidande, hjälpte fattiga och förtryckta och var en omtänksam familjefar.

Bagdad kallades under det abbasidiska kalifatets storhetstid Madinat as-Salam, ”Fredens stad”. I Dar al-Hikma, "Visheten hus", översatte, bevarade och utvecklade lärda kristna och muslimer gemensamt det klassiska grekiska vetandet i filosofi, medicin, farmakologi, astronomi, matematik, naturvetenskap och geografi.

I detta arbete fann de stöd i en rad hadither – utsagor av profeten, bland annat dessa:
Sök efter kunskap även om det för Dig ända till Kina.

Den som följer kunskapens väg kommer Gud att visa vägen till paradiset.

Den lärdes bläck är heligare än martyrens blod.

Från Bagdad spreds detta vetande sedan vidare till Europa via det umayyadiska kalifatet i Córdoba.

Artikeln publicerades i Populär Historia nr 12/2014