Paradisöar har inte sällan ett förflutet som inferno. Mallorca låg i vägen för alla skepp där kaptenerna hade mord i sinnet. Fridsamma seglare landsteg bara när sötvatten och färskt kött var helt slut ombord, och då med största försiktighet.

De första erövrarna var fenicierna, ibland anförda av Hannibals pappa. När sedan Kartago fallit och förstörts landsteg romarna och började genast bygga. Mallorca blev ett tag latinskt. Härnäst anföll norrifrån vandalerna, som i stort sett förstörde vad romarna byggt upp, men inte heller själva lämnade mycket till spår. Den östromerske kejsar Justinianus gjorde slut på vandalernas välde på ön, som nu tillföll det bysantinska riket och administrativt hänfördes till dess afrikanska del. Mycket lite finns kvar från den epoken.

Inte att undra på att de infödda främst blev kända för sitt självförsvar: de var skickliga stenslungare. Ögruppen Balearerna sägs ha fått sitt namn just efter latinets ord för kast, balearis. Romarna kallade den stora ön för Balearis Major (senare Mallorca), medan den mindre fick heta Balearis Minor (Menorca). Att man valde kastvapen som stridsmetod är inte så konstigt, många av Mallorcas stränder är täckta av runda stenar.

Nästa kultur var arabisk: morerna landsteg år 798. Palma blev huvudstad i ett långlivat muslimskt rike och fick en moské. Men den kulturella blomstring som under morerna rådde i till exempel Andalusien fick aldrig fotfäste här. Mallorca blev istället centrum för en stor och välorganiserad piratverksamhet i hela Medelhavet – och därmed av ytterligare en anledning utsatt för arga grannars anfall.

Inte förrän 1229 lyckades aragonierna, stödda av katalanerna, återerövra Mallorca till den kristna läran. Ett kors restes i moskén, som så småningom blev katedral, även om den tog 220 år att färdigställa. När den stod färdig hade kungariket Mallorca för länge sedan störtats och inkorporerats med Aragonien.

Spanien börjar ta form när Ferdinand, sedermera kung av Aragonien, 1469 gifter sig med Isabella, sedermera drottning av Kastilien och de bägge tillsammans erövrar sista spillran av morernas rike, Granada. Columbus upptäcker samma år den nya världen. Medelhavet förvandlas till ett bakvatten och dess hamnar förtvinar, ständigt hotade av turkarnas invasioner och piraters härjningar. Under 1500 talet befinner sig Mallorca under nästan ständig belägring. Så uppstår öns typiska dubbelorter: hamnen där man tidigare bott erbjuder inte längre skydd utan man skapar en skugga till orten i större trygghet bland bergen: Puerto de Sóller – Sóller, Puerto de Pollenza – Pollenza och så vidare.

År 1571 vinner Don Juan de Austria som amiral för den kristna flottan det avgörande slaget mot turkarna vid Lepanto och blir ”Västerlandets frälsare”. Mallorca tillhör nu för all framtid Spanien och kan dra en – relativt – lättad suck. Efter att under så många sekler ha varit ett stormcentrum, blev det slutligen lugnt.

Och det hände, som hänt med andra tidigare aktivitetscentra i Europa – med spinnarstaden Brygge i Belgien när dess floder slammade igen och med Venedig när dess storhetstid var över – också Mallorca blev romantiskt. Isla de la calma – lugnets ö.

När Spanien på 1800 talet blev på modet internationellt, började den rika och intellektuella omvärlden få upp ögonen också för dess öar.

Den amerikanske ambassadören Washington Irving hade blåst liv i moriska legender om sviken kärlek och tragisk död i Berättelser från Alhambra, och fransmannen Prosper Merimée hade fantiserat ihop en slagkraftig historia med passioner starka som naturkatastrofer i Carmen. Mallorca, som aldrig hade varit särskilt spanskt och hade än mindre gemensamt med Andalusien, fick av bara farten sin släng av sleven.

Konstnärer började anlända, och kärlekspar. Mest berömda är Frédéric Chopin och Aurore Dudevant, känd som författarinnan George Sand. Chopin var lungsjuk och hade med sig ett piano – George Sand gick omkring i manskläder, rökte cigarr och hade med sig två barn. Det var tillräckligt som orsak för att de inte skulle få bostad, men det värsta var förstås att de levde i synd. Emellertid var landets regim för tillfället kyrkofientlig och hade just sparkat ut invånarna i ett kloster i den doftande lilla dalen Valldemossa. Att tillbringa en vinter i några av de övergivna cellerna i klostret var en idé som appellerade till parets smak.

Men vintern 1838 blev kall och våt, och byns invånare var inte förtjusta i så avvikande grannar. Till slut stängde till och med handelsmannen sin bod för de besynnerliga utlänningarna. Utan livsmedel måste de ge sig av, vilket de gjorde i ett regn av småsten. George Sand hämnades med nidskriften En vinter på Mallorca. Men i dag kan Chopins piano bekikas i ett olustigt litet museum.

Det var visserligen skräp till semester – men episoden blev en hörnsten i Mallorcas turistindustri, som inte precis sväller av trestjärniga sevärdheter.

Ett stycke från Valldemosa, mot kusten, där den är som brantast och vildast, ligger Miramar. Dit kom år 1867 en 20 årig prins i sin spektakulära svarta lustjakt. Hans namn var Ludwig Salvator och han var son till den siste regerande storhertigen av habsburgarnas toskanska sidolinje. Av sin familj var han allmänt betraktad och behandlad som en narr.

Ludwig hade gjort sig känd som en ivrig uppköpare av träd i fara att mista livet, och hans nöje var att bygga bänkar utmed sköna stråk för kommande släkten att vila på och beundra en natur som han hoppades skulle vara väl bevarad. Han upprättade också härbärgen där vandrare kunde bo gratis. Och någon narr var han inte, för under de fyrtio år han stannade på ön skulle han komma att föra en livlig korrespondens med bland andra Jules Verne och USA:s president Teddy Roosevelt som i likhet med Ludwig vurmade för naturvård.

Samma år som Ludwig Salvator kom till den här kusten avrättades hans släkting Maximilian i Mexiko, misslyckad i sitt försök att bli mexikanarnas kejsare – och vem var den största dåren?

Hans egna familjeförhållanden på ön tycks dock ha varit något kaotiska. Men det är nog inte sant att han hade fler än hundra barn. Två hade han emellertid med sin hushållerska och på annat håll en favoritson som Ludwig själv hade valt en styvfar till. Son och styvfar blev hans universalarvingar och fick överta stora egendomar i Österrike Ungern, Frankrike, Spanien och Egypten.

För Mallorca blev hans långa vistelse mycket viktig. Först genom hans litterära och konstnärliga verk – praktverket Balearerna i ord och bild i nio volymer märks bland det femtiotal arbeten som han själv skrev och också för det mesta illustrerade. Men kanske inte minst väsentligt för framtiden var det att han till sin egendom Miramar bjöd som gäst sin släkting Elisabet, alla epokers mest romantiska och romantiserade kejsarinna. Efter detta måste var och en som ägde en båt och ville räkna sig till kontinentens högsta samhällsskikt resa till Mallorca.

Utöver Miramar hade han uppfört det utsökta lilla slottet S’Éstaca i morisk stil och huvudbostaden San Marroig. Rummen har originalmöblemang och målningar och foton av hans familj, och utsiktsbalkongen i marmor lät han tillverka i Italien.

Modern tid kom sent till Mallorca. Inte förrän 1911 fick ön regelbunden post från fastlandet. Samma ångbåtstrafik gjorde det möjligt för folk utan eget fartyg att komma hit. 1929 – gott och väl ett halvsekel efter det att kontinentens kuster invigt sina semesterslott – slog det första lyxhotellet upp sina portar, Hotel Formentor på nordostkusten. Det var ägarens bisarra idé att bara vad han kallade talangfulla personer skulle tillåtas vila på hans handbroderade sänglakan. Men som reklam fungerade det: Winston Churchill kom, och Charlie Chaplin, Octavio Paz och prinsessan Grace. Edward G Robinson och Franco . . .

Men det var med 1950 talet som en helt ny tid bröt in, med den moderna massturism som charterflyget innebar. Engelsmännen var kanske först, men skandinaverna var inte långt efter. Det finns till och med ett stycke folklore om hur det hela uppstod, i huvudet på en före detta pilot vid svenska flygvapnet. Han hade hyrts för att flyga hem en svensk apotekare som blivit hastigt sjuk vid ett besök på ön, och blev i förbifarten imponerad av dess vilda skönhet och vidsträckta stränder. Vare därmed hur som helst, men statistiken är sann: år 1950 besökte 585 svenskar Mallorca, 1962 charterflög 40 000 dit.

Under 1990-talet besöktes Mallorca av ungefär tre miljoner turister per år, det är mycket för en ö av Gotlands storlek. Till råga på allt har platsen, efter en statussvacka när svenska språket berikades med det fula ordet ”grisfest”, åter blivit fashionabel. Än en gång hittar furstar och kända konstnärer hit. I synnerhet medborgare i Hollywood har fått smak för att köpa hus här, sedan Spaniens kung Juan Carlos med familj valde ön för sin sommarvistelse.

Paradiset är nu tämligen fullsatt – autonomin Balearerna har på sin agenda för nästa år att besluta om en speciell turistskatt ska åläggas för att skrämma bort den del av turismen som sämst betalar sig. Ändå ligger Palmas gigantiska flygplats ofta om vintern mardrömsaktigt ekande och tom. Och inte heller under säsongen domineras huvudstaden av utlänningar. Om en typisk charterturist av resebyrån placeras på ett hotell i stadskärnan blir han snarast arg – han har blivit lurad på sol och strandkonfekten.

Men Palma har en av Medelhavets mer intressanta stadsbilder. Förutom katedralen och den gamla varubörsen La Lonja finns här inte många sevärdheter – utom att vandra längs gamla stadens gator. Här ligger adelspalatsen tätt, tätt, det blir att titta åt vänster, titta åt höger hela tiden.

Bakom tjocka portar av mörknat trä med blänkande portklappar döljer sig rundade portvalv, breda och höga nog för tvåspann eller till och med fyrspann. Gården är stensatt och försedd med en prydlig dyngvattenränna till en avloppsbrunn i centrum. Hästarna kunde vila under de utsprång som den ovanliggande våningen formar.

I dag finns inga hästar så i stället står mellan de härliga bågvalven och bastanta marmorpelarna en eller annan antik bil, eller stora krukor med plantor. Trappan som för till piso noble, med salonger, matsal och kanske balsal är en paradpjäs. Här syns inte sällan familjens vapensköld, under en blekt glimmande kandelaber.

Palatsen är inte alla jämnåriga, de har skapats under flera epoker, i samma stil, men vart och ett med sin egen, personliga air. De bildar ett stadslandskap lika otidsenligt som Venedigs, och lika hopplöst att modernisera.

Man kan bo i ett sådant palats i Palma. Det heter hotell Borne och ligger på San Jaume 3. Visst är det kallt under de höga taken och många trappor att forcera. Men har man tur kan man få sova under målningar av gudar och gudinnor som har hyss för sig mellan guldkantade moln...

Britta Ramklint är författare och medverkar förutom i Populär Historia bland annat i tidskriften Res.

Charter börjar på M

Få resmål har väl som Mallorca förkroppsligat begreppet charter. Allt sedan de första rekrea- tionsturisterna landade på 1950-talet har ön, åtminstone under sommarhalvåret, varit en lekplats för soltörstande nordbor, ett löfte om paradisisk utlevelse i behändig veckoförpackning. Under 1960-talet blev Mallorca modernt, under 70-talet folkligt, under 80-talet fult och billigt. Då gick det inte längre att skryta med en vecka på Mallis! Men under 90-talet blev Mallorca chic igen, kändisar av diverse kaliber följde den spanske kungen Juan Carlos i spåren när han blev sommarmallorquin med privat finca med utsikt över Medelhavet.

Den som vill se ett annat Mallorca än massturismens med dess hotellkomplex, diskotek och skogar av solparasoll bör överväga ett besök under lågsäsong, det vill säga mellan oktober och maj. Fast då får man räkna med lite svalare klimat och kanske en och annan regndag. I november ligger den genomsnittliga dygnstemperaturen i Palma på 17 grader, i april på 19.

Vill man dessutom hitta genuina byar med omgivande mandelträd och olivlundar att luncha i gör man bäst i att hyra en bil – uthyrning finns på de flesta semesterorter – och lämna motorvägarna. En resa på serpentin-vägarna i bergskedjan Serra de Tramuntana, vars högsta toppar är över 1 000 meter, kan bli dramatisk också i skönhetshänseende. Byn Deià är ett ställe man inte bör missa, utsökt placerad på en kulle med vidunderlig utsikt, och med välkänd dragningskraft på konstnärer och diverse kändisar. Författaren Robert Graves, som skrev Farväl till alltihop efter att ha överlevt första världskrigets skyttegravar bosatte sig här och skrev så småningom kejsarromanerna Jag Claudius och Claudius guden. Graves begravdes på Deiàs kyrkogård 1985.

I närheten ligger också ärkehertig Ludwig Salvators krenelerade lantslott S’Estaca, som han delade med Catalina Homar, en ung kvinna från Valldemosa som trots hertigens frivola liv förblev honom trogen tills hon slutligen dog i en venerisk sjukdom. I dag ägs fastigheten av en aristokrat för 2000-talet: Hollywoodskådespelaren Michael Douglas. Han och hans före detta hustru, mallorquinskan Diandra Luker, disponerar huset halva året var. Slår man sig ner på baren Café Safonda i Deià kan man med lite tur få syn på någon av dem, eller något annat högvilt ur skådespelar- eller popvärlden.

Den katalanske målaren Joan Miró bodde också på Mallorca, där han inspirerades till många av sina verk. Hans ateljé So N’Abrines i västra Palma är i dag ett museum, och på konstmuseet Fundación Pilar y Joan Miró, ritat av Rafael Moneo (som även gjort Moderna museet i Stockholm), kan man se ett hundratal av Mirós målningar och många grafiska blad.

Besökare i huvudstaden bör inte heller missa katedralen La Seo vilken tog nästan 400 år att bygga (den stod klar år 1601). I byggnaden, som är en kombination av romersk planlösning och gotisk arkitektur, finns ett av världens största rosettfönster, berömt för sitt ljusspel. I början av förra seklet restaurerades byggnaden av Antoni Gaudí.

Ytterligare två tips: På vägen mellan Sóller och Palma ligger Alfabiaträdgården, en romantisk arabisk trädgård som minner om den moriska högkulturen på ön. Den som söker mindre exploaterade kustremsor än dem vid Magaluf och Alcudia ska åka söderut. Nedanför till exempel Campos finns en av Mallorcas bästa stränder, dit palmaborna själva tar sig under lediga dagar.

Anna Larsdotter

Mallorca på internet: www.tourspain.es (spanska turistrådets hemsida); www.mallorcaonline.com. På tidningen Res hemsida kan du bygga din egen miniguide till Mallorca: www.res.se

Att läsa: Mallorca – en smaksak Ulrika Knutson, Anna Lindvall och Håkan Elofsson (1998); Mallorca Mallorca Brita Åhman (1991).

**Publicerad i Populär Historia 7/2000