Kanarieöarnas historiska betydelse

Kanarieöarna är inte bara namnet på en ögrupp, det kan också sägas vara ett begrepp för det slags massturism som av de som anser sig resa mer kultiverat brukar sammanfattas i fyra S: sol, sand, sprit och sex.

De första svenska charterturisterna anlände till Teneriffa 1956 efter en äventyrlig och ansträngande resa, och välkomnades av borgmästaren i Santa Cruz. Ännu på 1960- talet var en utlänning en sensation och en sevärdhet ute i byarna, men numera kommer sammanlagt långt över tio miljoner turister per år till öarna som romarna kallade ”De lyckliga”.

I boken ”Kanariska solvarv” lutar Sverre Holmsen åt teorin att öarna skulle vara resterna av det sjunkna Atlantis. Också Platon lär ha varit inne på samma linje, men man kan leka med tanken på vad han skulle ha sagt om han hade fått uppleva det alkoholdränkta festkaoset på en karaokebar i Puerto de la Cruz.

Den vulkaniska ögruppen har sitt namn efter de stora hundar som en gång fanns här – Insulae canariae betyder Hundöarna på latin. De sju större öarna är Gran Canaria, Teneriffa (Tenerife), Fuerteventura, Lanzarote, La Palma, Gomera och Hierro, dessutom finns fem mindre öar.

Av de omkring 1,5 miljoner invånarna lever ungefär hälften på Teneriffa. Det är också den största ön, och trots att dess yta bara motsvarar två tredjedelar av Gotlands, ryms här ändå jätten Pico de Teide med sina 3 718 meter.

När James Cook på väg mot Stilla havet passerade med ”Endeavour” 1768 noterade han att berget reste sig högt ovan molnen.

Det isolerade läget strax norr om kräftans vändkrets i Atlanten har gett öarna ett säreget växtliv med mängder av endemiska arter. Det är den svala Kanarieströmmen som gör klimatet behagligare än i Sahara några tiotals mil österut. När vinden ligger på från det hållet kan man få sand i ögonen, och de östliga öarna – Gran Canaria, Lanzarote och Fuerteventura – är till stora delar öken. Längre västerut grönskar det allt mer, man kan vandra i skogar av tall och lagerträd i ett landskap som liknar det som fanns kring Medelhavet före den senaste istiden.

Kanariepalmen härstammar från dessa öar och har spritts över alla varmare delar av jorden. Också det märkliga drakblodsträdet har sina rötter på Kanarieöarna. Med den gråknotiga stammen, virrvarret av grenar och de långa styva bladen ser det just så uråldrigt ut som det är. Dess röda sav tillskrevs en lång rad mystiska egenskaper, bland annat som kärleksdryck.

Historiskt vilar Kanarieöarna i ett dis som löses upp först med européernas erövring. De tidigaste lämningarna efter människor är från 200-talet före Kristus. Öarna var kända, eller i alla fall omnämnda, redan under antiken. Egyptier, fenicier och greker sägs ha passerat med hjälp av nordostpassaden och Kanarieströmmen. Men i århundraden låg de liksom glömda vid sidan av världen.

Bland de tidigaste belagda observationerna, från början av 1300-talet, finns kapten Lanzarotto Malocellos från Genua noteringar kring den ö som småningom skulle kallas Lanzarote.

Guancherna, den urbefolkning som de tidiga européerna mötte, levde materiellt på stenåldersnivå – kanske bland annat därför att malmer för metalltillverkning saknades, men beskrevs ofta som intelligenta, modiga och humana. De var storväxta, blåögda och ljushåriga, de bodde i grottor och jagade, fiskade, höll djur och brukade jorden. De levde i klaner som ofta låg i fejd med varandra, men mot de nya inkräktarna skulle det inte förslå med påkar, spjut och kaststenar.

Namnet guanch refererade till guan, ”man”, och achinch, ”vitt berg”, det vill säga Teides snötäckta topp. Folkets utseende har givit upphov till en flora av teorier om var de hade sitt ursprung. Var de berber från Nordafrika, kelter från spanska fastlandet, eller rent av norska vikingar? Ingen vet med säkerhet, men likheter med berberspråk i Afrika pekar i den riktningen. De måtte ha kommit hit över havet, men väl på plats tycks navigationskunskaperna ha glömts bort; kontakten mellan öarna var mycket begränsad.

En italiensk-portugisisk expedition nådde öarna år 1341, men guanchernas undergång inleddes först med normanden Jean de Béthencourts intagande 1402 av de minst befolkade öarna Lanzarote, Fuerteventura och El Hierro. Han for till Sevilla och erbjöd kastiliansk överhöghet mot militärt och ekonomiskt stöd, men det skulle visa sig svårare än väntat att underkuva öarna i väster. Guancherna gjorde länge kraftfullt motstånd, men gick småningom under i massakrer och slaveri. Bland annat såldes de till portugiserna som arbetskraft på Madeiras plantager, en handel som formellt förbjöds i en påvlig bulla av år 1434.

Innan 1400-talet var till ända hade guancherna börjat försvinna in i historiens dimmor. Deras språk skulle glömmas, och de som överlevde kristnades, smälte in i det nya härskarfolket och fick spanska namn. Minnet av dem lever kvar bara som myter, ekon, gissningar, teorier och fragment. Och i någon mån i vissa ord och ortsnamn som Ye, Soo och Ugu. Bland annat i byn Guayadeque på Gran Canaria bor människor fortfarande i grottor, i vilka temperaturen är jämn året runt. Numera finns också bekvämt inredda flerrumsgrottor med både TV och badrum.

Det som hände på Kanarieöarna tycks vara en förövning till det som skulle ske i Sydamerika och i många andra områden som västerlandets så kallade upptäckare nådde. Det var från La Gomera som Columbus den 6 september 1492 satte segel mot Nya världen, med katastrofalt resultat för de människor som levde bortom synranden. Det sista han såg av Kanarieöarna innan skeppet stävade ut i vattenrymden var El Hierros västra udde, som då fortfarande betraktades som världens ände.

I Columbus efterföljd skulle européerna med en känsla av självklar överlägsenhet våldföra sig på andra folk och ta deras land i besittning i Guds, härskarens och profitens namn.

På vissa håll, som på Tasmanien, anställdes organiserat folkmord på urinvånarna. I andra områden, som i Polynesien, kunde ”ädla vildar” framställas som ett slags förebilder i sin förmåga att leva i samklang med naturen – vilket inte hindrade att de underkuvades och dog i tusental i för dem tidigare okända sjukdomar. Också guancherna kallades ”nobla barbarer” av en spansk krönikör under conquistan, bland annat för att de behandlade fångar så överraskande milt.

I dag, i ekoturismens tid, märks ofta en idealisering och romantisering av små folk som lever nära naturen, och därmed förmodas sitta inne med kunskaper som vi har förlorat. Det är en urbefolkningsmysticism som rymmer både heroisering och nedlåtenhet. Industrivärldens invånare behöver tron att det finns fristäder som erbjuder en paus från högteknologi och sekundjakt, och en glimt av det primitiva och exotiska.

Av guanchernas kultur återstår bara skärvor. Det finns museer över dem i bland annat La Orotava på Teneriffa, och ett av Thor Heyerdahls sista projekt var utgrävningarna i Guimar av vad som ser ut som ett slags trappstegspyramider. Heyerdahl menade att deras likhet med lämningar i Tucume i Peru och i Mexiko visade att det förekommit kontakter med folken på andra sidan haven långt innan Columbus kom till Hispanola. Men pyramiderna är omtvistade, somliga hävdar att det bara är stenhögar uppkastade av bönder som röjt mark, andra att conquistadorerna uppförde dem som ett slags tidmätningsinstrument.

I den grönskande Orotavadalen på Teneriffa kan man tro sig vara på någon tropisk ö. Landskapet är dramatiskt, med hisnande branta sluttningar, svällande grönska och havet i fonden.

På samma ö kan man också tro sig vara på månen, i den skrämmande karga Las Cañadas-kratern under Teides topp. Och vägen upp kan vara en fascinerande tur genom flera klimatzoner, ett slags vertikal jorden runt-resa från torr hetta via fuktig, svällande grönska, genom svala skogar med drivande dimmor, till öken och snö.

Den våldsamma växtkraften utnyttjades av kolonisatörerna. Bland de jordbruksprodukter som har exporterats från öarna hör socker på 1500-talet, vin på 1600-talet (malvasia var populärt vid europeiska hov), tomater, och, från 1800-talets mitt, bananer.

I synnerhet på Lanzarote var under en lång period koschenill en viktig produkt, det röda färgämne som utvinns ur kaktuslevande sköldlöss och som bland annat gav engelska jaktrockar dess klarröda färg. I dag har syntetiska ämnen i stort ersatt lusfärgen, men den äkta varan sägs fortfarande användas i läppstift och Campari.

Men det var inte bara genom vad som producerades som Kanarieöarna hade sin betydelse, utan också genom det strategiska läget. Handeln över Atlanten tog fart på 1500-talet, med drömmar om rikedomar i Nya världen. Också för slavhandeln från Afrika låg öarna bra till; de fungerade som ett slags svängdörr mellan tre kontinenter.

Många var de makter som sökte rycka Kanarieöarna ur spanjorernas grepp, och attacker från pirater var ett återkommande gissel. Marockaner intog Lanzarote på 1500-talet, den beryktade Francis Drake gav sig på Las Palmas 1595, innan staden några år senare ödelades av holländare. Britter angrep framgångsrikt den spanska flottan vid Lanzarote 1657, men ingen lyckades erövra hela ögruppen.

År 1821 förklarades Islas Canarias för en spansk provins med Santa Cruz de Tenerife som huvudstad, vilket man inte kunde tåla i Las Palmas. Det var en rivalitet som varade till 1927 när gruppen delades i två provinser.

Det första världskriget med sina sjöblockader blev en katastrof för bananexporten och drev många kanarier att flytta till Kuba och Venezuela.

Medan planerna på ett nytt krig tog form i Tyskland inleddes det spanska inbördeskriget just här på öarna. Francisco Franco, som 1934 blivit överbefälhavare i Marocko och senare generalstabschef, förflyttades 1936 till Kanarieöarna som guvernör, eftersom regeringen misstänkte att han förberedde en statskupp. Det visade sig vara välgrundade farhågor; i juli samma år började den militära revolten på Kanarieöarna, och Franco for till Marocko för att skeppa trupper till Spanien. På hösten utsågs han till generalissimo för nationalistarmén, som med stöd av Tyskland och Italien skulle segra i inbördeskriget.

Efterkrigstiden på öarna var svår och mager, öbor som kunde flydde till Venezuela, många under svåra strapatser i läckande båtar. Det var Franco som kläckte idén till det som skulle komma att bli ett ekonomiskt lyckokast: sälj sol och värme till frusna nordbor! När turismen kom igång på 60-talet öppnade den i länder som Sverige en klyfta mellan de som reste och de som ansåg att man inte skulle gynna diktaturen. ”Turisternas pengar är som honung i förtryckarens mun”, skrev Björn Afzelius i sången ”Juanita”, där en gammal kvinna som en gång älskat en Spanienfrivillig tar några unga turister i upptuktelse.

Franco och diktaturen försvann, men turismen till Kanarieöarna bestod och har vuxit till den utan konkurrens viktigaste och på många sätt – kulturellt, socialt, ekonomiskt – mest omvälvande näringen.

På 1970-talet uppstod en självständighetsrörelse som i drivkraft dock aldrig kom i närheten av till exempel den baskiska; men fortfarande kallar sig öbor hellre canarias än spanjorer.

1982 blev öarna en autonom region, och har främst genom det konservativa Coalición Canaria kommit att få ökad politisk betydelse i Spanien. Det regionala parlamentet växlar säte mellan Santa Cruz de Tenerife och Las Palmas, ett eko av en långvarig rivalitet som i gigantisk skala har sin motsvarighet i EU:s bisarra och kostsamma alternerande mellan Strasbourg och Bryssel.

Från min hotellterrass högt över havet i Los Gigantes på Teneriffa ser jag klungor av människor röra sig mellan barer och restauranger. Lamporna glimmar, himlens rosa drar allt mer mot violett, havet räfflas bara lätt av den ljumma aftonvinden. Vilken befriande syn den här kusten måtte ha varit för gamla tiders sjöfarande, men vad tänkte guancherna som såg seglen stiga över horisonten?

Länge var Kanarieöarna en naturlig rastplats och ett steg på vägen för oceanfarare av alla slag på väg ut i det stora blå. Nu reser de flesta till ”De lyckliga öarna” tur och retur, men än idag är de för många jorden runt-seglare den sista kontakten med Europa innan Atlanten öppnar sig på allvar. Puerto de Mogàn på Gran Canaria är en omtyckt plats för att bunkra och invänta gynnsam vind.

Och i en mening är Kanarieöarna fortfarande en utgångspunkt för utforskande och nya upptäckter. På det 2 426 meter höga berget Roque de los Muchachos på La Palma finns två svenska teleskop riktade mot rymden. Vetenskapsakademiens solteleskop och Nordic Optical Telescope drar fördel av öarnas klara luft och mörka, stjärngnistrande nätter. De är som ögon som spanar efter okända världar i en rymd minst lika ödslig och gåtfull som en gång Atlanten var för Columbus.

Publicerad i Populär Historia 11/2004