Elände i paradiset
Mangareva är huvudö i Gambieröarna, en liten ögrupp i östra Polynesien. Man kan promenera runt hela Mangareva på en dag om man har god kondition. Klimatet är behagligt. Det växer koraller och svarta pärlmusslor i lagunerna som omger ön och bananer och kokospalmer på stränderna. Höga branta bergstoppar reser sig från de smala strandremsorna och när det regnar störtar kraftiga forsar nerför bergssidorna och river med sig jord, stenar och växtlighet.
Gambieröarna är isolerat belägna i södra Stilla havets ödsliga vidder. Man tror att polynesier slog sig ner här någon gång på 800-talet och med Mangareva som bas koloniserades de ännu mer isolerade – och för historieintresserade mer berömda – Pitcairnöarna i öster.
Polynesierna kom i oceangående dubbelkanoter och hade med sig allt som var nödvändigt för att ta nytt land i besittning. På Mangareva inplanterades brödfrukt, kokosnöt, banan, sockerrör, taro, sötpotatis och jams. Kolonisatörerna hade dessutom med sig grisar och (möjligen oavsiktligt) råttor. Till en början kan öns nya invånare ha haft det ganska bra. Det fanns gott om virke och massor av fisk och skaldjur i de omgivande grunda lagunerna och troligen stora sjöfågelkolonier. Men allteftersom befolkningen växte blev tillvaron hårdare. Eftersom större delen av ön består av branta bergssidor var den odlingsbara ytan mycket liten.
Vid tiden för de första europeiska besöken var det bara samhällets översta skikt av kungar och hövdingar som ägde jord och grisarna var utrotade. Vanligt folk var beroende av fisk och vilda växter för sin överlevnad. Odlade grödor kallades mat för kungar och hövdingar och det som växte vilt kallades mat för de hungriga.
Den nyzeeländske arkeologen Marshall Weisler har genom sina utgrävningar kunnat visa att det pågick ett handelsutbyte över de stora avstånden mellan Mangareva och Pitcairnöarna fram till ungefär 1450. Därefter upphörde kontakterna och Weisler drar slutsatsen att växande befolkning och krympande resurser på Mangareva gjorde långresorna omöjliga.
– I dag är en stor del av bergssidorna täckta av ormbunkar. Tidigare var ön täckt av inhemsk skog och buskvegetation.
Sjöfåglarna hade också decimerats och en del landfåglar utrotats. Samtidigt hade människorna som skulle leva av landet blivit många fler. Marshall Weisler uppskattar att 2 000–3 000 personer kan ha levt på den lilla ön. Detta ledde till skoningslösa strider om de eftertraktade smala remsorna av lågland där det gick att bygga, bo och odla jorden.
– Perioden från cirka 1400 till omkring 1600 på Mangareva karaktäriserades av krig, och en del kannibalism nämns i de etnografiska uppteckningarna, säger han.
Marshall Weisler har också funnit stöd bland de arkeologiska lämningarna för att kannibalism förekommit. På ön Kamaka i närheten av Mangareva finns mängder av splittrade människoben på flera fyndplatser. På andra öar i Polynesien har troligen rituell kannibalism utövats. Men på Mangareva verkar inte ätandet av människokött ha haft religiös betydelse.
– De etnografiska uppteckningarna från Mangareva låter förstå att kannibalism var ett sätt att skaffa mat under perioder av extrem resursknapphet, säger Weisler.
Kriserna gjorde alltså att Mangarevas hövdingar inte längre hade råd att bygga oceangående kanoter och utrusta dem för långfärd. När européerna kom var flottar de enda färdmedel som fanns. Med dem kunde man bara ta sig runt inom den lilla Gambiergruppen där alla öar ligger inom synhåll för varandra.
Mangareva är inte ett särfall. Hunger och krig är känt även från andra resursknappa öar i Polynesien vid tiden för européernas ankomst. Det mest kända fallet är Påskön.
Naturligtvis har missionärerna sett sig själva som räddare i nöden, men i själva verket förde européerna nya olyckor till öarna. Många av de små öbefolkningarna nästan utrotades av de smittsamma sjukdomar som främlingarna förde med sig. Inhemska seder och bruk förbjöds av missionärerna eller bara glömdes bort. Fransk kolonialism fullbordade den totala omvandlingen av ösamhällena.
Trots alla olyckor i det förflutna är Mangareva i dag ett välmående samhälle. På senare år har invånarna börjat utnyttja en inhemsk resurs på ett nytt sätt. De odlar svarta pärlor för export. Faktum är att en pärlboom under 1990-talet gav hela den polynesiska ekonomin en skjuts.
Hälsovården på Mangareva är god och moderna kommunikationer gör att ön är en del av den nutida världen trots sitt isolerade läge. Och den inhemska kulturen är trots allt inte helt utraderad. Man binder blomsterkransar och tatuerar sig som förfäderna gjorde och man dansar polynesisk dans.
Möjligen är det här mer en fråga om kulturellt återupplivande där inspirationen kommer från Tahiti än en kontinuitet i mangareviska traditioner. Men det genuina mangareviska språket har överlevt hungerkriser, isolering, mission och kolonialism och är i dag, vid sidan av franska, undervisningsspråk i den lilla byskolan.
