Japan – det hemliga landet
I slutet av maj i år kommer den japanske kejsaren på statsbesök till Sverige. Men det viktigaste målet för hans europaresa är Holland. Här firar man att det är 400 år sedan det första holländska handelsskeppet kom till Japan. Från 1600-talets mitt till in på 1800-talet var det bara Holland som fick handla med det slutna Japan. Men en svensk lyckades ta sig in genom att förvandla sig till holländare – linnélärjungen Carl Peter Thunberg. Så här skriver han om sitt besök vid shogunens hov:
Man kan förstå Thunbergs irritation över att inte ha lärt sig astronomi ordentligt. Här var han i Edo, den sägenomspunna huvudstaden i det slutna Japan, och utfrågades av ivriga japaner som inget hellre önskade än att få veta allt, allt om Västerlandet i allmänhet och västerländsk vetenskap i synnerhet. Och så kunde han inte svara tillfyllest! Var det något Thunberg var lagd för att förstå, så var det vetgirighet. Det var därför han hade hamnat i Japan – och därför han tillsammans med Engelbert Kaempfer och Philipp F von Siebold blev en av Europas stora uttolkare av Japan. De åberopades som i stort sett enda källor till kunskap om detta gåtfulla land ända fram till mitten av 1800-talet.
När Thunberg kom till Japan 1775 hade landet bokstavligt talat varit stängt i ungefär 150 år. Portarna slogs igen för gott 1633, även om ansatser gjorts sedan 1587. Det skedde med, som japanerna tyckte, vägande skäl. De första européerna hade landstigit efter skeppsbrott i södra Japan 1543 och mottogs med intresse: dessa portugiser hade räddat med sig musköter och strax hade mottagningskommittén insett att eldvapen var något som skulle ändra hela maktbalansen i landet. Nationen med sina stolta samurajkrigare och ihållande inbördeskrig hade bara svärd och lansar. Skjutvapen var en helt annan sak. Vapensmedjor av nytt slag växte upp, allra först på den oregerliga södra stora ön Kyushu där flera mäktiga länsherrar ville behålla sin självständighet.
De skeppsbrutna följdes snart av missionärer, både spanska och portugisiska. Också de mottogs med välvilja och snart hade de över hundratusen proselyter, bland dem länsherrar som väl kanske lät döpa sig av såväl strategiska som personliga skäl. Inte undra på att mannen som äntligen lyckats ena Japan, Tokugawa Ieyasu, började tänka om. När det stod klart att katolikerna inte enbart var ute i Guds ärenden utan också i Spaniens och Portugals, satte de japanska ledarna in deras verksamhet i Japan i ett större sammanhang. De ville varken att Japan skulle bli erövrat, som Filippinerna, splittrat av utlänningar, som Kina, eller berövat kontrollen över sin utrikeshandel. Minst av allt ville de att deras undersåtar skulle bli påverkade av en religion som predikade jämlikhet inför en enda gud, just som de höll på att organisera ett samhälle vars hela ideologi och grundval för stabilitet var att var och en skulle bli vid sin läst.
Det var inte lätt att få varken handelsmännen eller missionärerna att ge sig av. Det var heller inte lätt att få japanska kristna att lämna sin tro. Fruktansvärda förföljelser vidtog med avrättningar av tusentals kristna som följd. Men efter en massaker på 40 000 i Shimabara 1638 var det i stort sett bara Kakure-kirishitan, kristna som gått under jorden, kvar.
Alla utlänningar utom holländare hade drivits ut. De protestantiska holländarna ansågs mer ofarliga än katoliker. De blev de enda västerlänningar som fick bedriva handel med Japan. För det fick de skörda förakt i Europa. Holländare sades vara beredda att förnedra sig hur mycket som helst genom att gå med på de ogudaktiga japanernas krav, som att knäfalla för shogun.
Men holländarna kände sig knappast särskilt favoriserade där de satt instängda ett år i taget i ett ghetto på den lilla konstgjorda ön Deshima i utkanten av Nagasaki. Dagens Deshima är en sammanvuxen del av storstaden, men efter att ha varit nästan omöjlig att hitta har den före detta ön under senare år förvandlats till en turistattraktion med två museer, utgrävningar och souvenirbutiker. Med hjälp av de många teckningar och målningar som finns kvar från den holländska tiden och en miniatyrmodell som hör till museet kan man med lite fantasi föreställa sig hur det kan ha känts att komma dit, inte minst för Thunberg.
Thunberg var ju elev till Carl von Linné, som skickade ut sina adepter över hela världen för att samla in växter som inrangerades i hans stora sexualsystem. Men att få japanska växter föreföll kanske till och med Linné som en alltför fantastisk dröm. Thunberg skickades nämligen inte alls dit, vilket är en vanlig missuppfattning. Nej, som beröm för hans flit skickade Linné honom till Holland och Paris, en inte ovanlig bildningsresa för en ung botaniker och medicinare på 1700-talet. Hos sina holländska värdar blev Thunberg beundrad för att han omedelbart kunde identifiera mineralier i deras samlingar. Hur vore det med en resa till Japan? Holländska trädgårdsmästare hakade genast på – här var ju en botaniker, en linnélärjunge, han kunde väl ta hem lite exotiska plantor som kunde bli säljframgångar i det redan då blomsterälskande Holland?
Nätverket till holländska Ostasiatiska Kompaniet, som stod för handeln med Japan, utforskades, en läkare på Deshima behövdes alltid, speciellt en som faktiskt hade utbildning till skillnad från vanliga barberarfältskärer. Problemet var bara att endast holländare släpptes in i Japan. Jamen, då fick ju Thunberg bli holländare. Och så vidtog en flerårig ”utbildning”, som inkluderade långvarig vistelse bland holländare i södra Afrika. Thunberg hade inga invändningar. Han var intresserad av allt. När han till exempel blev blyförgiftad på vägen ner, antecknade han metodiskt observationerna av sitt livshotande tillstånd och använde dem senare till en avhandling. Med material från Japan skulle han dessutom kunna glädja sin beundrade lärare Linné.
Men när han äntligen anlände till Japan för sitt livs största uppdrag måste till och med han ha blivit betryckt. Fartyget möttes som sedvanligt av stränga japanska tulltjänstemän. Den hederlige Thunberg redogör med avsmak för holländarnas smugglingsförsök, till och med ”i genitalierna”. Den tjocke kaptenens rock, som visade sig innehålla en mager man men desto mer förbjudet gods i specialsydda fickor, var en styggelse.
Än värre, fast på ett annat vis, blev det när han gick i land. Minns att hans uppdrag var blommor, växter, grönt. Deshima var, och är, 125 x 90 meter. Meter! På målningar från Thunbergs tid kan man räkna till tretton vindpinade tallar. I övrigt var växtriket endast representerat av en liten kryddträdgård, uppdriven ur frön från sista hamnen före Japan, Batavia (Jakarta). Och här skulle han vistas, instängd i ett år! Man kan lätt tänka sig den förtvivlan han måste ha känt. Men han hämtade sig snart. Alltid nya idéer, utvägar. Det var nämligen så att de buddistiska japanerna inte åt kött. Följaktligen hade holländarna med sig boskap som skulle ätas upp under året. Till dessa djur kom dagligen från fastlandet transporter med hö och gräs. Thunberg såg genast sin chans och var framme och samlade in växter innan korna hunnit börja idissla.
Med tiden lyckades han också utverka lov att gå i land, dock enbart åtföljd av tolkar, övervakare, tjänare och nyfikna och på villkor att han betalade alla omkostnader. Det sved i plånboken på smålänningen, men vad gjorde man inte för vetenskapen. Likadant var det när han sedermera fick följa med på den årliga resa till Edo (Tokyo) som nämndes i inledningen. Då skulle den holländske handelschefen på Deshima betyga shogun sin vördnad. Thunberg packades in i en liten bärstol med neddragna jalusier – men också därifrån lyckades han galoppera iväg uppför slänter och kullar och samla in växter. Han iakttog också levnadssättet, och konstaterade med utsikt över avträdena som vette mot vägen att japanerna var hårda i magen. Som den läkare han också var skrev han det på risätandets konto.
Inte undra på att han med den inställningen retade sig ganska duktigt på holländarna. Bland annat utbrister han i sin bok att det väl var märkvärdigt att de inte på mer än hundrafemtio år brytt sig om att lära sig japanska. Och så sätter han igång att sammanställa ett lexikon själv, förmodligen om kvällarna medan holländarna, som han säger, ägnar sig åt en livsstil ”som bara passar dem som inte har något annat att göra än att sitta och suga på en pipa tobak”.
Det var kanske i arbetet med denna ordlista som Thunberg kom att förstå vilket intresse för hans egna kunskaper japanerna hyste. I Europa trodde man, och tror ofta än idag, att det stängda Japan varken ville eller kunde veta något om Europa. Så var det inte alls. Tvärtom, på Thunbergs tid var kunskap om Europa en specialitet som kallades rangaku, kunskap om Holland, hollandologi. Hollandologerna, rangakusha, var inte bara godkända på högsta ort, de inkallades ibland till självaste shogun för att förklara världen enligt européerna, och shoguns livmedikus var en av dem som så ivrigt utfrågade Thunberg där i Edo.
Hela intresset för Västerlandets vetenskaper hade börjat i Nagasaki. När portugiserna byttes ut mot holländarna som enda västerländska handelsnation i Japan, fanns det en del japaner som kunde portugisiska. Nu blev det nödvändigt att lära holländska. Det var ingen lätt sak, och det tog bortåt hundra år innan holländarna ens var villiga att erkänna att de kunde förstå vad någon holländsktalande japan sa. Japanernas strävan att komma underfund med detta totalt väsensskilda språk som beskrev tänkesätt och företeelser som de inte hade några som helst referenser till är gripande. Inte hjälpte det att holländarna ibland försökte gå omvägen om en erbarmlig kinesiska som bara förvirrade de sinologutbildade japanerna än mer. 1740 gav shogun Yoshimune i uppdrag åt Konyo Aoki att lära sig holländska. Inte förrän 1758 hade Aoki lyckats åstadkomma en mycket anspråkslös ordbok. Men det var en prestation, för bara några få dagar varje år fick han tala med holländare, just sådana som kom till Edo för att betyga shogun sin vördnad.
Och ändå strävade Aoki på med sin uppgift. En orsak till att hollandologerna i Edo hade problem vad gäller språket var att hela tolkverksamheten snart, på ganska typiskt japanskt vis, togs över av vissa familjer, som skaffade sig monopol inte bara på yrket utan på kunskapen. Den gick i arv från far till son. Men sedan själve shogun visat sig intresserad av Västerlandet, trots avspärrningen, vågade fler och fler börja studera det lilla de kunde komma åt.
Det var speciellt två ämnen som fascinerade: astronomi och medicin. Det fick ju också Thunberg erfara. Astronomin var en viktig kunskap i ett land där de styrande hade ansvar att ge undersåtarna råd inte bara om sådd och skörd, helg och söcken, utan också varna för och förklara katastrofer med hänvisning till stjärnhimlen. Medicinen var av rent praktisk betydelse och det är spännande att följa hur den västerländska analysen av kroppens uppbyggnad kom att bli accepterad. Tidigare hade man följt kinesiska böcker. Västerländska böcker var verkliga rariteter. En av de stora rangakusha, Gempaku Sugita, lyckades 1771 få tag på en anatomibok, skriven fyrtio år tidigare av den tyske läkaren Johann Adam Kulmus, Tafel Anatomia.
”Jag kunde förstås inte läsa ett enda ord, men teckningarna av inre organ, skelett och muskler var helt olika allt jag tidigare hade sett och jag förstod att de måste ha tecknats efter verkligheten. Jag önskade av hela mitt hjärta att jag på något vis skulle kunna få boken i min ägo ... men jag var så fattig att det var helt omöjligt”, skriver Sugita i Hollandologins början. Mera besuttna vänner köpte Anatomia till honom, och när Sugita hade studerat den, tänkte han att han måste få se om den verkligen stämde. Han måste få undersöka ett lik. Men i den tidens Japan var inte bara kött, slakt och hudar något som ”riktiga” människor inte befattade sig med, ännu mer var det fallet med lik. Bara eta, människor som stod utanför samhället, gjorde det. Sugita lät sig inte hejdas. Han fick reda på att gumman ”Gamla mor Grönt Te” hade avrättats och nu skulle dissekeras vid den stora exekutionsplatsen i norra Edo. Sagt och gjort, dit begav han sig med Tafel Anatomia under armen, och mycket riktigt: allt var som Kulmus beskrivit det – och inte alls som de gamla kineserna påstod.
Denna berättelse illustrerar också det dilemma som studiet av västerländsk kunskap förde med sig. Japan var en nation ledd av konfucianska ideal. Konfucius (551–479 f Kr) morallära hade uttolkats på många olika vis, men grundbulten var fortfarande den pyramid av relationer som människan är inordnad i, med plikter och lojalitet både uppåt och nedåt. I denna uppfattning av hur världen är inrättad uttolkades också människans relationer till det gudomliga, till Himlen. Det är inte svårt att föreställa sig hur hela denna grundval skakades av västerländsk vetenskap, och vilket motstånd sådana tankar mötte i vida kretsar. Samtidigt insåg många, precis som Sugita, att det fanns mycket som västerlänningarna hade rätt i.
En annan som blev imponerad av något västerländskt var Shihei Hayashi. Han ansåg att Japan måste skaffa sig marina kunskaper, för snart skulle utländska flottor hota Japans kuster. I det avspärrade Japan var det inte ens tillåtet att bygga några havsgående fartyg. Han kom till sina slutsater sedan en ungersk äventyrare som kallade sig Benyowski seglat in i japansk hamn med de oroande tidenderna att Ryssland under Katarina II tänkte anfalla Japan. Japan hade över huvud taget inte reflekterat över risken att bli anfallet sedan mongolerna slogs tillbaka av kamikaze, den gudomliga vinden på 1200-talet. Hayashi, som inte stod i någons tjänst, skrev en bok om sina tankar och undersökningar, men de var så kontroversiella att han fängslades, sedermera släpptes som tokig och därefter dog av depression.
Också på mindre kontroversiella områden fascinerades japanerna av Väst. Det började redan på 1500-talet när folk flockades till staden Gifu för att se en glasögonprydd portugis. De trodde att han var ett fyrögt monster. Den första stora japankännaren på Deshima, Engelbert Kaempfer (i Japan 1690–92), berättar om hur han tvingades dansa inför shogun för att visa upp västerlänningars konstiga vanor. Mer seriöst vallfärdade konstnärer till Deshima för att lära sig perspektiv och oljemålning. Det fanns till och med ett adjektiv,oranda, efter det japanska uttalet av Holland, som stod för ”excentrisk” och ”irrationell”. Det användes bland annat om den numera klassiske författaren Saikaku Ihara som gav sig på att skriva humoristiskt om vanligt folk.
”Det stängda Japan” utgjorde alltså i själva verket inget vakuum, utan var grogrund för ett vetenskapligt och kunskapsmässig utbyte av ganska vida mått. Thunberg själv bidrog till det. Han skrev Japans första omfattande flora, och en av de vackraste japanska tallarna, det träd som associeras med japanska landskap och japansk traditionell konst som no-teatern, har det latinska namnet Pinus thunbergii. När teckningar Thunberg ritat av japanska växter återfanns i samband med den ödeläggande branden i Ryska Vetenskapsakademins bibliotek i Leningrad 1988 blev det en välkommen sensation. Ett sådant intensivt och förutsättningslöst intresse som Carl Peter Thunberg hyste för Japan och som var möjligt att utöva i ”det stängda Japan”, önskar man sig ibland mer av i vår öppna tid och vår globala värld.
Monica Braw är fil dr i japansk historia och författare. Hon har varit utrikeskorrespondent i Tokyo i femton år, senast för Svenska Dagbladet.
Att läsa: Jättens Rötter – Sömnigt samurajvälde blir ekonomisk stormakt Monica Braw, Aimé Humbert och Magnus Blomström; Embracing Defeat – Japan in the Wake of World War II John W Dower; Resa til och uti kejsaredömet Japan 1775–76 Carl Peter Thunberg (nytryck Rediviva 1980); Den falska stillheten Lars Vargö.
Kejsardöme sedan år 645
De japanska öarna anses ha varit permanent befolkade i 12 500 år (ungefär som Sverige). Under jomonperioden (cirka 10 500–250 f Kr) levde människorna av jakt, fiske och samlande av det naturen bjöd. Från tidig jomontid härrör de äldsta kända keramikföremålen i världen.
Nästa period, yayoi (cirka 250 f Kr–250 e Kr), präglades av stora folk-vandringar från det kinesiska fastlandet. Invandrarna förde med sig bland annat nya kunskaper inom jordbruket (risodling och ny teknik för brons- och järnhantering. Nya vågor av kinesiska nybyggare sköljde över Japan under kofunperioden (cirka 250–552) – en tid av stor politisk oro med lokala hövdingar i de olika landsändarna. Vid mitten av 500-talet skapades ett enat rike i västra Japan, Yamato.
Den första författningen anses ha tillkommit 604 på initiativ av prins Shotoku, som lyckades etablera officiella relationer med Kina. En statskupp 645 gjorde Japan till ett kejsardöme med ett starkt centralstyre.
Det japanska skriftspråket skapades under 700-talet då det buddistiska inflytandet var stort. Huvudstaden hette Nara. Aristokratin, ledd av familjen Fujiwara, såg med oro på hur kejsarmakten försvagades och fick till stånd ett nytt maktcentrum i Heian (Kyoto), som blev ny huvudstad. Heianeran fram till slutet av 1100-talet var en kulturell blomstringstid. Skriftspråket fulländades, konsten och litteraturen förfinades.
En särskild militär samhällsklass, samurajerna, etablerades också. Två samurajfamiljer blev dominerande: Taira och Minamoto. År 1185 stod ett avgörande sjöslag mellan klanerna där Minamoto-sidan drog det längsta strået. En av generalerna, Minamoto Yoritomo, blev den förste shogunen med säte i Kamakura. Shogun betyder ”den store generalen som krossar barbarerna” och ämbetet uppbar ända fram till 1868 den reella makten i Japan.
Den japanska historien kunde ha fått en annorlunda gång 1274 då en mongolisk invasionshär försökte lägga under sig landet. Dock räddades Japan av en tyfon som sänkte anfallsflottan. Mongolerna återkom 1281, men även nu hindrades erövringsförsöket av kraftiga vindar. Från dessa händelser stammar begreppet kamikaze, ”gudarnas vindar”.
Under 1200- och 1300-talen dominerade samurajklassen aristokratin. En splittring av adeln i två läger skedde 1441 då shogunen mördades. Stor politisk instabilitet följde inklusive ett långdraget inbördeskrig. I dessa orostider anlände de första européerna.
Under slutet av 1500-talet och 1600-talet etablerades ett feodalt ståndssamhälle. Regerade gjorde shogunen och under honom länsherrarna. Shogunen Tokugawa anlade 1590 ett slott i fiskebyn Edo, föregångaren till Tokyo. Under mer än 250 år, från 1603 till 1867, rådde ett relativt politiskt och socialt lugn i Japan. Dock var det ett lugn i isolation eftersom landet snart stängde sina gränser för nästan alla utlänningar.
Under militärt hot från USA tvangs Japan 1854 att åter öppna sig för västvärlden. 1867 besegrades den siste shogunen av den nybildade kejserliga armén. Nu följde en omvälvande och för samurajklassen smärtsam modernisering av samhället. Den ekonomiska makten hamnade i händerna på stora industri- och bankkonglomerat och kejsaren återfick mycket av det politiska ansvaret. Slutet av 1800-talet och början av förra seklet präglades av en aggressiv japansk expansionsvilja vilken ledde till flera krig. Nanjingmassakern 1937 på uppemot en kvarts miljon kineser samt inblandningen i andra världskriget på Tysklands sida var mer än omvärlden kunde tåla. De två atombomberna över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 innebar slutet på alla expansionsplaner.
Källa: Nationalencyklopedin
Från seger till underkastelse
Text: Monica Braw
Vilket ögonblick är 1900-talet för Japan? Den sjunkande ryska flottan vid Tsushima 1905 som innebar att en asiatisk nation för första gången i världshistorien hade besegrat en europeisk stormakt? Jordbävningen i Tokyoområdet 1923 då över 120 000 människor dog och några tusen, koreaner och vänsterradikaler, jagades till döds av polis? Det fingerade attentatet som sprängde en järnväg i Manchuriet 1931 och inledde Japans erövrarkrig? Massakern i Nanking 1937 där kinesiska civila slaktades av japansk militär? Smygattacken på USA:s stolta flotta vid Pearl Harbor en decembersöndagsmorgon 1941 när amerikanerna sov? Cykelmarschen in i Singapore 1942, triumfen över det allierade Västerlandet? Atombombens utplånande av Hiroshima den 6 augusti 1945? Kejsarens oförståeliga röst i högtalare över hela landet: ”Uthärda det outhärdliga!” den 15 augusti samma år, med åtföljande kapitulation? April 1959 när kronprinsen gifte sig med sin egen utvalda, en icke-adlig flicka, en aldrig skådad händelse i kejsarfamiljens legendariska 2 600-åriga historia, beundrad av hela nationen i tv, till den nyfödda elektroniska industrins fromma? Oljekrisen 1973 med dess insikt om sårbarhet? Bubbelekonomin på 80-talet, yran, skrytet, arrogansen, dessa ojapanska ideal? 90-talets tvekande ekonomi? Vansinnessekten Aum Shinrikyos mord med nervgas på oskyldiga tunnelbanependlare 1995? Årtusendeskiftets arbetslösa? Dess djupt solbrända, blonderade, samhällslikgiltiga ungdomar med blå kontaktlinser?
Ögonblicken man minns under Japans 1900-tal är många. Men det finns ett som definierar tiden – och nationen – mer än något annat: det ögonblick 1946 då den bild togs där kejsar Hirohito står bredvid den amerikanske generalen Douglas MacArthur. Kejsaren är mycket kortväxt, mycket uppsträckt, ser ut att vara illa till mods. Han bär det otidsenliga plagget jackett. Det är han som har kommit till MacArthur, inte tvärtom. Kejsaren har uppsökt den amerikanske generalen i hans ockupationshögkvarter i den tidigare Dai-ichi-banken. Bredvid honom står amerikanen i uniformsskjortärmar, lång, avslappnad, med händerna i sidan. Han ser inte triumferande ut. Allt är bara som det ska. Han, ”den blåögde shogun”, leder omvandlingen av Japan från indoktrinerad, militariserad anfallsstat. Han har, som det heter i dag, koll.
Under sex år i Japan kommer han endast att färdas raka vägen från sin bostad i amerikanska ambassaden till Dai-ichi Banks byggnad fem minuter med limousin därifrån. Vill någon, inklusive den nyligen gudomlige kejsaren, träffa MacArthur, får han komma till honom.
Japanerna tog emot nederlaget och ockupationen med en förvirring som inkluderade kyodatsu en nationell depression, och det möjligas eufori. I ett slag var allt man hade trott på, stupat på grund av och uthärdat det outhärdliga för borta. Inget var kvar. Soldater återvände i hundratusental, utmärglade och utblottade, till utbombade städer. Flyktingar dödade sina barn i panik eller kastade sig utför stup. Generaler, officerare, en civil premiärminister avrättades. Skolbarnens böcker fylldes med tjocka svarta streck över det som inte längre var sant.
Men allt var med ens möjligt. En ny värld höll på att skapas. Inga regler gällde. Städer och landsbygd blev nästen av svartabörshandel och olagligheter. Alla var lika; det hette demokrati. I hungersnödens dagar gladde kvinnor sig över att alla skulle få en säck ris – tills det visade sig att ”säck” uttalades likadant som den röst de nu för första gången fått rätt att lägga i val. Åh, Amerika, jublade ungdomen som inte ens fått kalla sin älskade baseball vid amerikanskt namn under kriget. Men i ett större, hundra års, perspektiv berättar bilden av Hirohito och MacArthur om mer än så. Den blir en illustration till att Japan återigen inte förstått de spelregler som gäller om en nation vill bli ansedd som stor. Och det är Japans dilemma än i dag.
I Japan räknas inte sekelskiften som något märkvärdigt. Där är det de skiften i eror som äger rum när en kejsare träder till som är viktiga. 1868 inleddes med dåvarande kejsarens postuma namn Meiji-restaurationen. Unga, hungriga samurajer hade trott sig förstå, att Japan aldrig skulle bli respekterat, det vill säga lämnas i fred av västerländska kolonialmakter, om det inte blev starkt. Expeditioner sändes ut för att lära sig allt man kom över från Väst, ja till och med Sverige. Sedan applicerade man det som befanns användbart på Japan. Omgörningen av landet blev omfattande; samurajerna avskaffade till och med sig själva som stånd och införde ansatser till demokrati. I krigen mot Kina 1894–95 och Ryssland 1904–05 segrade Japan och var med ens en respekterad nation bland nationer. Man hade läst tecknen rätt! Eller inte. Bitterheten över freden 1905 ledde till upplopp, när krigsskadestånd avvärjdes av president Theodore Roosevelt. Vunnen seger, förlorad fred. Japan behandlades tydligen ändå inte på lika villkor.
Bitterheten växte också mot förhållandena inom landet, när det började stå klart att industrialisering och mäktiga storföretag inte betydde lycka för folket, allra minst under en börskrasch som den stora 1929. De fattiga böndernas yngre söner inkallades till armén och officerare av gamla samurajsläkter började drömma om andra slags storhetstider. Lebensraum till exempel i det oändliga Manchuriet. Om nu högkvarteret i Tokyo och sedan Nationernas förbund fördömer expansion så är ju ändå kolonialisering inget annat än vad stora stater ägnar sig åt, resonerades det. Och den som blir utsatt för bojkott måste slå sig fri, även om tveksamheten till och med hos flottans högste amiral Isoroku Yamamoto var stor.
Japans aggression, som omfattade stora delar av nordöstra, östra och sydöstra Asien samt Stilla havet, är än idag ytterst kontroversiell (se artikel här intill om historiedebatten i Japan). Men vad som är slående för en historiker är i hur hög grad den var dåligt planerad, dåligt diskuterad i ledande kretsar och dåligt ledd. Konflikter inom högsta ledningen möttes allt som oftast med det ord som användes när den japanska ledningen mottog Potsdamdeklarationens krav på kapitulation i juli 1945: Mokusatsu, tiga ihjäl. Det fanns ingen övertygelse, annat än den desperata, att kämpa till slutet. Än en gång hade Japan läst tecknen fel. Det var inte genom sådana här krig en nation blev respekterad.
Efter kapitulationen, den första i Japans historia, prövade man följsamhetens väg, först under den amerikanska ockupationen till 1952, sedan med säkerhetsfördraget då USA:s och Japans militärstrategi samordnades och genom att inlemmas i den amerikanskdrivna världsekonomin. Visst beundrades de flitiga japanerna, men nedlåtande: myror som bodde i kaninhålor beskrevs de som. Och när de småningom lyckades och började omnämnas som världsekonomins lokomotiv var inte det heller bra; Japan med sin amerikanskskrivna paragraf i författningen om att förkasta krig som ett sätt att lösa konflikter anklagades för att inte ta sitt ansvar i världen och att utöva checkhäftesdiplomati. Handelsöverskotten blev en visa.
År 2000 upprepas det ofta i västvärlden att Japan måste förändra sig. Ekonomin har gått i stå, japanerna måste få mera livskvalitet, finansvärlden måste öppna sig för globalt samarbete, kort sagt, Japan måste blir mer som andra, sägs det. Det är till och med i Japan fashionabelt att drömma om en ny Meiji-tid.
Att bli mer som andra: däri ligger temat för Japans 1900-talshistoria. I de långa perspektiven var Japan så nyligen en sömnig samurajstat, där bara de mest alerta förstod att världen trängde på. Idag är Japan en ekonomisk världsmakt som stundom reser ragg, stundom inser nödvändigheten av det globala samhället. Att vara sig självt, och vad det innebär, eller att lära av, anpassa sig till och ingå i omvärlden är den återkommande frågan i Japans långa historia.
Splittrad japansk historiesyn
Text: Jacob Wiberg
De senaste åren har historiedebatten i Japan intensifierats. Landets roll under andra världskriget håller på att omvärderas i takt med att den historiska grundforskningen når längre och ny information om olika krigsförbrytelser kommer fram. Till exempel har det presenterats nya uppgifter om en japansk forskningsanläggning i Manchuriet, ”Enhet 731”, som under andra världskriget utvecklade biologiska stridsmedel.
– Man experimenterade med människor, troligen ryssar och kineser, på samma sätt som i Nazityskland, berättar japanologen Joachim Bergström vid Lunds universitet. Det har också avslöjats hur den japanska krigsmakten i stor skala rövade bort unga kvinnor och gjorde dem till sexslavar vid statliga krigsbordeller.
Men historiesynen i dagens Japan är långt ifrån homogen. Det finns ett brett spektrum av åsikter om hur landets moderna historia ska skrivas, hur deltagandet i andra världskriget ska betraktas och hur skuldfrågan ska hanteras.
– Faktum är att Japan, trots vad som ofta kommer fram i västmedia, under hela efterkrigstiden har förhållit sig kritiskt till sin bitvis mörka krigshistoria, menar Joachim Bergström. Åtminstone gäller det för en vänsterorienterad falang av forskare och intelligentia. Det är bara i den officiella, konservativa diskursen som det har funnits en ”historisk minnesförlust”.
Det finns flera orsaker till att den officiella historiesynen har varit försedd med skygglappar. En är att Japan alltsedan den amerikanska ockupationen 1945–52 har levt i ett slags symbios med USA där landet hamnat utanför sitt asiatiska sammanhang.
– Krigsförbrytelserna har tonats ned delvis för att USA inte varit särskilt intresserat av oförrätter riktade mot icke-västerlänningar, säger Joachim Bergström. Vid Tokyorättegångarna åtalades aldrig Japan för sina biologiska experiment, och det finns uppgifter som talar för att amerikanerna övertog forskningen och använde materialet under Koreakriget. En annan anledning till nedtoningen är atombomberna. I och med dem ”blev Japan adlat till första rangens offer”, som någon har uttryckt det. Ställt i relation till lidandet efter Hiroshima- och Nagasakibomberna har inhemska förbrytelser förringats.
När symbiosen med USA nu luckras upp tränger sig skuldfrågan på, menar Joachim Bergström. Men han tycker att detta ofta kommer bort i den japanska historiesyn som förmedlas.
– I västerländska media läggs det för stor vikt vid de historierevisionister som på senare tid hävdat att det inte finns någon skuld att tala om, inget att ångra. Felaktigt ses denna historiesyn som den gängse japanska.
Den nationalistiska extremhögern använder sig i dag av populärkulturen, till exempel filmer och TV, för att föra fram sitt budskap till den yngre befolkningen. Ett annat exempel är den ledande historierevisionisten Yoshinori Kobayashi som via serietidningar torgför åsikten att inget som skedde under andra världskriget är något att skämmas eller be om ursäkt för.
– Rörelsen kan ses som ett slags japanskt Ny Demokrati, säger Joachim Bergström, som inte tror att revisionisterna segrar i det långa loppet. De erbjuder bara förenklade lösningar på komplexa problem. Det övriga Asien kommer knappast att tillåta att de lyckas.
