Ärkefienderna Kina och Japan

När kineser talar om Japan säger de ofta att det enda som skiljer länderna är yi yi tai shui, ”en tumsbredd vatten”. Ändå är avståndet enormt, inte minst när det gäller uppfattningen om det gemensamma förflutna. I floden av japanska läroböcker utkom nyligen en som innehöll överslätande formuleringar om Japans invasion av Kina på 1930-talet. När boken godkändes för skolbruk av utbildningsdepartementet i Tokyo tilläts antijapanska demonstrationer i Shanghai och flera andra kinesiska storstäder. Från högsta ort i Peking uttalades kritik mot att Japan uppenbarligen ännu inte omvärderat sin 1900-talshistoria av militarism och aggression.

Sådan kritik kan tyckas klinga ihåligt när den kommer från ett land som ockuperar Tibet och som inte gjort upp med sitt eget mörka förflutna. De kinesiska skolböckerna nämner till exempel inget om ogärningarna under kulturrevolutionen.

I frågan om Japan har regeringen dock stöd i en utbredd folk-opinion. Utländskt förtryck avskys alltid mer än inhemskt.

Ändå är det kanske inte främst oenighet om historiska fakta som förklarar att den kinesisk-japanska motsättningen blossat upp just nu. Snarare är det den laddade frågan om huruvida Japan, USA:s bundsförvant, har rätt att permanent sitta i FN:s säkerhetsråd där Kina hittills varit den enda östasiatiska stormakten.

Ytterst gäller frågan vem som ska spela den ledande rollen i regionen. För exakt hundra år sedan tycktes detta spörsmål vara avgjort genom slaget i Tsushimasundet 1905 och Japans sensationella seger över Tsarryssland. Genljudet var så starkt att det även påverkade stämningarna i Norden, där det försvagade Sveriges beslutsamhet att upprätthålla unionen med Norge.

Före 1905 hade Japan genomgått en hektisk modernisering och lyckats ta sig in i den internationella stormaktsklubben. Japanska politiker på studiebesök hos Otto von Bismarck i Berlin hade fått lära sig att fullmyndiga nationer förväntades äga intressesfärer och skaffa egna kolonier. Järnkanslerns budskap och dåtida europeiska idéer såsom socialdarwinismen – som predikade den starkes rätt – gjorde djupt intryck på de fjärran gästerna. Precis som i Europa präglades tidsandan i Japan av fosterlandsdyrkan och ekonomisk expansionslusta.

Detta gick i hög grad ut över Kina. Landet, som befann sig i inre och yttre svårigheter, uppfattades allmänt som ”Asiens sjuke man” och även i Japan blev det vanligt med en nedlåtande attityd mot grannen. Redan 1894–95 hade japanerna i ett krig besegrat den styrande Qingdynastin. Freden ledde till den slutliga förödmjukelsen för Mittens Rike. Stärkta av 1905 års triumf fortsatte japanerna sin frammarsch på kontinenten: 1914 erövrade de med brittisk hjälp det tyska arrendet på Shandonghalvön och året därpå ställde de Kina inför krav, som om de uppfyllts, närmast skulle ha reducerat landet till ett japanskt protektorat. Samtidigt blev Kina allt viktigare som marknad för billiga japanska industrivaror.

Efter sekelskiftet, och särskilt efter republikens införande 1912, hade Kina förändrats. En nationalistisk rörelse vaknade också där och snart var den på kollisionskurs, inte bara med västmakterna utan även med Japan. Köpbojkotter mot japanska varor blev allt vanligare.

När japanska militärförband (visserligen i trots mot order från Tokyo) ockuperade Manchuriet 1931 utbröt en allvarlig bilateral konflikt som skulle skapa nästan oläkliga sår. 1937 övergick denna konflikt i ett skoningslöst totalt krig, som snarare var en konfrontation på liv och död mellan två folk än en traditionell kraftmätning mellan regeringar.

I kriget uppträdde Japan åter som den aggressiva parten, men mötte nu förbittrat kinesiskt motstånd. Redan under krigets första veckor frångick båda parter gällande folkrättsliga konventioner. Ändå tycks vissa delar av det kinesiska etablissemanget ha varit berett att acceptera japansk överhöghet och det organiserades flera olika Japan-vänliga lydregeringar.

Illdåd som Nanjingmassakern (se separat artikel här intill) och anfall med kemiska stridsmedel berövade inkräktarna allt eventuellt folkligt stöd. Kina kunde dock inte på egen hand besegra den japanska militärmaskinen. Ett försök att hejda dess offensiv 1938 slutade i tragedi när sprängningen av Gula flodens vallar till ingen nytta dränkte uppemot en miljon kineser. Det var först atombomberna 1945 som fick Japan att kapitulera.

Till skillnad från Tyskland och Frankrike försonades inte länderna efter kriget. Kinas kommunistiska vägval och Japans nya roll som allierad till USA omöjliggjorde effektivt alla närmanden. Först i den nya världspolitiska situation som inträdde i samband med Nixons besök i Peking 1972 öppnades dörrarna något. Sex år senare slöts den japansk-kinesiska freden. I denna avstod Kina från att kräva krigsskadestånd av Japan.

Förhållandet mellan kineser och japaner fortsätter att störas av det förflutnas skuggor. De officiella japanska yttrandena om ”djup ånger” (fukai hansei) har ansetts otillräckliga i Kina och situationen har inte ändrats mycket av att Tokyo sedan 1990-talet ber om ”ursäkt” (owabi). Starka nationalistiska opinioner i båda länderna vaktar noggrant på motparten.

Ändå finns det tecken som pekar på en ljusare framtid. Det ömsesidiga ekonomiska beroendet har aldrig varit större än nu och japansk populärkultur har en stark ställning också i Kina. Eventuellt kommer dessa fredliga trender till sist att läka sår och skänka ny mening åt talesättet yi yi tai shui.

Publicerad i Populär Historia 9/2005

Fakta: Massakern i Nanjing

Text: Folke Schimanski

Under sitt erövringståg i Kina nådde de japanska trupperna den dåvarande huvudstaden Nanjing i december 1937. Den kinesiske ledaren Chiang Kai-shek hade visserligen placerat ut 90 000 soldater till stadens försvar, men egentligen hade han redan gett upp inför fiendens skickligare krigsmaskin.

Alla ministerier och ämbetsverk hade flyttats därifrån. De trupper som skulle försvara staden hade dålig stridsmoral – många av soldaterna hade inte ens hållit i ett gevär. Mitt under striderna kom order från Chiang att staden skulle kapitulera. Soldater började fly eller i hast klä om till civila kläder för att inte hamna i japanernas klor.

Den 13 december marscherade den 50 000 man starka japanska armén in i Nanjing. Under de kommande veckorna följde en exempellös orgie i mord, plundring och våldtäkter. En order hade utgått från befälhavaren att de kinesiska fångar som inte gick att föda skulle avrättas. Många begravdes levande i massgravar. Officerarna fann här också ett tillfälle att sysselsätta trupperna med bajonettövningar genom att levande fångar fungerade som träningsobjekt.

Även civilbefolkningen drabbades. Tiotusentals kvinnor skändades och avrättades.

Medan de nazistiska grymheterna förövades med ett minimum av insyn, kan man knappast säga detsamma om blodbadet i Nanjing. Amerikanska och även japanska reportrar rapporterade om vad som skedde för en chockad omvärld. Ett stort ansvar vilar på den japanske befälhavaren prins Asakas axlar. När hans överordnade, general Matsui, fick reda på vad som hänt blev han rasande över vad prinsen låtit ske. Även den japanska utrikesministern rapporterade till landets USA-ambassadör att fruktansvärda övergrepp begåtts i Nanjing.

Författaren Iris Chang, som skrivit om händelserna i The Rape of Nanking (1997), anger tre orsaker till grymheterna. Först och främst pekar hon på den sadistiska behandling som officerare i japanska armén utsatte sina rekryter för, vilken skapade en lust hos dessa att i sin tur terrorisera andra. För det andra hyste de japanska inkräktarna i Kina ett fruktansvärt förakt för kineserna. För det tredje spelade religionen en roll. Kejsaren stod närmast Gud, och andra än japaners liv var inte mycket värda.

Publicerad i Populär Historia 9/2005