Bilden av det vilda Sibirien

Sovjetstatens sammanbrott kan i ett historiskt perspektiv förstås som upplösningen av det gamla ryska väldet. Under den kommunistiska epoken påbörjades avvecklingen av imperiet. Visserligen försökte bolsjevikerna efter oktoberrevolutionen hålla kvar de tsaristiska erövringarna genom att ge återanslutningen till den nya centralmakten ett sken av frivillighet. Men skenet kan bedra dubbelt och bokstäver är aldrig döda för den som vill säga upp ett kontrakt.

För ryssarna själva hade den territoriella framryckningen avbrutits med förlusterna i två krig: det rysk-japanska 1905 och strax därpå första världskriget, 1914–17. När arvtagaren Sovjetunionen längre fram, under Gorbatjov, avstod från att vara en världsmakt, var det bara naturligt att den koloniala förhistorien också började rullas upp. Så hade det gått för britter, för fransmän.

Kolonial framryckning

Tsarrysslands koloniala expansion skedde delvis parallellt med de övriga europeiska makternas, delvis efter andra linjer. Från Moskva och senare Petersburg byggdes ett geografiskt sammanhållet kontinentalimperium upp – från början som barriär mot asiatisk anstormning, senare som instrument för en otyglad maktpolitik.

Den ryska diplomatins viktigaste uppgift var städse att motivera annekteringar. Och det var sällan omöjligt att övertyga omvärlden, d v s opinionen i de kristna konkurrentstaterna, om att de khaner, emirer och lokala stamhövdingar som stod i vägen var både brutala och tyranniska, såväl mot egna undersåtar som mot de främmande trosbekännare, handelsmän och andra som hamnat i deras fångenskap och slaveri.

Nog grymtades det om Moskvas upprepade löftesbrott, och engelsmännen var livrädda för att Indien låg i blickfånget, men ingen ansvarig politiker i London ville starta krig för Bokharas skull: det skulle bara ge ryssarna fria händer i Konstantinopel. Så analyserade lord Curzon, den senare indiske vicekungen, saken med osedvanlig skärpa.

Moder Rysslands ära

Problemet från ryskt håll var att de fortgående erövringarna kom att bygga in främmande element i själva statskroppen. Bilden av den erövrade – “den andra”, för att tala med antropologerna – blev därför ett ständigt irritationsmoment i ryssarnas självförståelse. Upptäckten av den egna nationen, den ryska storheten, förutsatte att detta andra på en gång uppfanns och bortdefinierades, beskrevs och förklenades.

Det fick inte dölja den ryska särarten, samtidigt kunde det inte devalveras så långt att Moder Ryssland själv förlorade i ära och betydelse. För varje rysk härskare gällde det att hitta den rätta kombinationen av cynism och välvilja i umgänget med de erövrade folken.

Mark Bassin, en yngre historiker verksam vid Wisconsin﷓universitetet, har i en fängslande uppsats, “Inventing Siberia”, framhävt skiftningarna i den ryska Sibirien﷓bilden genom seklerna (The American Historical Review, Vol. 96. 3/91).

Ryska erövrare hade redan i slutet av 1500﷓talet begett sig österut från Ural och 1680 nådde Ryssland fram till Stilla havet. Med kuvandet av den tatariska ursprungsbefolkningen följde en planmässig inflyttning av framförallt ryska, men även vitryska och ukrainska bönder.

De första bosättarna väntade sig både materiellt välstånd och personlig frihet. Här slapp de undan den förnedrande och förråande livegenskapen, utom i gruvorna. Den sibiriska pälshandeln var under hela 1600﷓talet en minst sagt lukrativ näring: 1640, har det beräknats, kom en tredjedel av Rysslands totala statsinkomst från just handeln med vilda pälsdjur. I Sibirien utvanns också ädla metaller, och i den officiella propagandan talades entusiastiskt om “vårt Peru”, “ett ryskt Brasilien”, t o m om “vårt Ostindien”.

Gränser flyttades

Men till denna förhärskande uppskattning av “kolonin Sibirien” fogades redan från början, och särskilt markerat under 1700﷓talets gång, ett avståndstagande. Sibirien “asianiserades”, betonar Mark Bassin. Den allmänt accepterade gränsen mellan Asien och Europa flyttades från Don till Uralbergen, och gränsen mellan Ryssland och Sibirien blev från och med nu skillnaden mellan kultur och civilisation i två separata kontinenter.

“Nevski Prospekt självt är värt åtminstone fem Sibirien”, yttrade sig en byråkrat med placering i Petersburg, staden som tillkommit för att knyta Ryssland närmare västerlandet. Cynismen kunde tyckas ha fog för sig. Rent faktiskt hade Sibirien under loppet av 1700﷓talet upphört att vara en utnyttjad resurs för moderlandet. Pälshandeln hade gått starkt tillbaka. Vad som dominerade bilden av Sibirien var nu framförallt de ändlösa barrskogarna, de obrukbara vidderna, snön och den omänskliga kylan.

Sibirien fick symbolisera allt negativt i det ryska samhället. Dess vildhet var skrämmande, ekonomiskt var det en börda. Sibirien blev periferi, det var dit man sände kriminella, politiska fångar, folk man ville bli av med. Detta bara ökade hotfullheten i den parasitära vildmarken. Tanken att ett ekonomiskt utvecklat Sibirien skulle kunna gå Indiens väg, och kanske på sikt också lösgöra sig från det europeiska Ryssland, fyllde självhärskardömets ledande män med om möjligt ännu större obehag. Sibirien måste med alla medel hållas kvar i sin utmarksposition.

Men som Mark Bassin understryker i sin uppsats skulle denna dubbla ryska sibirienbild få ytterligare facetter ett stycke in på 1800﷓talet. Omsvängningen kom från personer som själva hade vistats här – ofrivilligt, i exil.

Oanade möjligheter

För de radikala dekabristerna, deltagare i sammansvärjningen mot Nikolai I i december 1825, och deras omedelbara efterföljare framstod det orörda och ociviliserade Sibirien som ett land med oanade möjligheter – inte främst ekonomiskt och naturgeografiskt, utan politiskt och socialt. Sibiriens efterblivenhet vänds nu till fördel. Här saknas livegna, det vanliga folket syntes dekabristerna både frimodigare och intelligentare än den försupna och liknöjda bybefolkningen i det egentliga Ryssland.

I Sibirien slår man vakt om sina rättigheter, kyrkan är ingen befallande institution, myndighetspersoner möts med föga respekt eller ingen alls. Här finns både demokrati och jämlikhet – i så skarp motsättning till det ryska självhärskardömets hierarkiska strukturer.

“Jag betraktar Sibirien på samma sätt som Förenta staterna”, förklarade en dekabrist; också i Sibirien fann han i rudimentär form vad som gjort den nordamerikanska statsbildningen till en politisk experimentverkstad: fria relationer mellan människor, möjligheter till hårt arbete, utsikterna till individuella och sociala framsteg.

Till denna parallellitet mellan Sibirien och Nordamerika kommer, något senare, även Alexander Herzen, demokratisk nationalist, också han med några år i sibirisk förvisning. Han talar om Förenta staterna och Sibirien som “systernationer”; han idylliserar i det sibiriska samhället det ungdomliga och ickearistokratiska; och precis som den nordamerikanska “frontiermentaliteten” är spjutspetsen in i en ännu oupptäckt värld, har Sibirien genom sin “friskhet och hälsa” (Herzen) en historisk möjlighet att undvika den europeiska omvägen in i en smärtsam period av kapitalistisk utveckling.

Nationell mytologi

Nu är det knappast dekabristernas och Herzens sibirienbilder som har blivit bestående i den ryska folksjälen, så nyligen uppvaknad. Den reaktionära chauvinismen från mitten av 1800﷓talet söker också den en framtid för Ryssland vid sidan om den europeiska medelvägen. För chauvinisterna är Sibiriens erövring en ofrånkomlig del av den nationella mytologin. Och även i detta läger tillgriper man jämförelser med den amerikanska erfarenheten. Jemrak och andra kosacker som lade under sig det sibiriska landet var inte mindre effektiva, inte mindre beundransvärda än låt oss säga Cortes eller Pizarro.

I den russofila, antivästliga propagandan var det exotiska i landskapet bortom Ural, kampen för att tämja och kultivera den hårda naturen, de vidskepliga hjärnorna, en pendang till svärmeriet i James Fenimore Coopers amerikanska nybyggarromaner. Kanske borde man ha tagit hand om tatarerna lika grundligt som de europeiska invandrarna gjorde med indianerna?

När den kommunistiska parentesen i Rysslands historia nu är till ända, kommer den ryska självförståelsen att behöva formuleras på nytt. Det är ett rimligt antagande att bilder av “andra” – stater, territorier, nationer och minoriteter – kommer att få legitimera realpolitiska överväganden. Men till varje bild finns det som bekant en motbild. Den som har vandrat i historiens spegelsalar behöver inte bli förvånad.

Anders Björnsson är producent vid riksradions vetenskapsredaktion.

Faktaruta:

Dekabristerna var en samling revolutionärer som gjorde uppror mot den ryska tsarmakten i december 1825. Det var i samband med Alexander I:s död i november 1825 som gruppen började hoppas på ett slut på envälde och livegenskap.

Dekabristerna hade genom fälttåget under Napoleonkrigens slutskede fått direktkontakt med väst och därmed också kommit i kontakt med upplysningstidens idéer.

Statskuppen var tänkt att genomföras innan den döde tsarens bror Nikolai hunnit bestiga tronen, men de illa planerade resningarna kunde med lätthet krossas av regeringstrogna styrkor och flera av deltagarna i upproret avrättades.

**Publicerad i Populär Historia 3/1991