I hela 123 år var Polen bortsuddat från Europas karta. Det är i år precis 200 år sedan landet delades och till största delen uppslukades av Ryssland. Efter första världskriget återuppstod Polen igen och levde i 21 år av relativ frihet med mjukisdiktatorn Józef Pilsudski vid makten. Därefter kom andra världskriget som återigen styckade landet, denna gång mellan Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunionen. Efter andra världskriget bestraffades de hårt drabbade polackerna med 45 års kommunism.

När nu i våra dagar Polen strävsamt bygger upp en demokrati och marknadsekonomi är det med andra ord en ganska bräcklig grund man står på:

1795–1918 = 123 års icke-existens

1918–39 = 21 års frihet

1939–45 = 6 år av krig, nazistisk och kommunistisk ockupation

1945–90 = 45 års kommunism

Mot den här bakgrunden är det lättare att förstå polackernas svärmeri för mellankrigstiden. Det gäller i stort som smått. Till de små exemplen kan anföras att Solidaritet-ledaren Lech Walesa i presidentvalskampanjen 1990 på en valaffisch kopierade ett känt porträtt på Pilsudski – valrossmustaschen hade de ju redan tidigare gemensamt. Det finns på många sätt en berättigad stolthet i denna dyrkan av mellankrigstiden då storverk uträttades på kort tid. Landets tre provinser hade under de över hundra ockupationsåren styrts av tre olika främmande makter. Det betydde konkret att det återuppståndna Polen hade tre olika system för rättsskipning, undervisning och administration som måste förenas. Till och med järnvägarna hade olika spårvidd som ändrades till gemensam europeisk standard.

Det finns i dagens Polen också ett ökat intresse för tiden före 1795. Här är det svårt att tala om svärmeri eller vurm. En del människor som anser att landets medlemskap i EU och Nato går alltför långsamt säger ungefär så här: Nu när Polen växer sig starkt betraktas vi åter igen som en fara. Så var det också 1795.

Det fria vetot

För att förstå vad som ledde fram till landets upplösning 1795 måste man titta på de 139 åren mellan 1652 och 1791. Det var då man praktiserade liberum veto, det beryktade fria vetot. Det innebar att om en enda riksdagsledamot ropade ”Jag tillåter icke!” så gick ett nytt lagförslag eller en reform helt enkelt inte igenom.

Man kan säga att liberum veto var den barnsliga, romantiska drömmen om den absoluta demokratin. Vad som eftersträvades var inte majoritetsbeslut eller tvåtredjedelsmajoritet utan att hundra procent av de deputerade skulle stå bakom beslutet. En, om man så vill, beundransvärt extrem men opraktisk form av demokrati. I dag betraktas systemet med liberum veto som föråldrat men tydligen inte mer mossigt än att det fortfarande används av till exempel amerikanska juryer och FN:s säkerhetsråd. Naturligtvis var det också i Polen adeln som utgjorde den politiska eliten – men å andra sidan var situationen sådan i alla länder, såvida inte kungen styrde oinskränkt. I Polen var kungen så gott som maktlös.

Det fanns tyvärr ytterligare en viktig skillnad. Under 30 år lyckades den polska riksdagen, sejmen, enas kring endast ett beslut. Det var på den här tiden som uttrycket ”polsk riksdag” skapades. Anledningen var att hos de pratglada polackerna upptogs kammarens tid av en oändlig följd av anföranden som endast marginellt eller inte alls hörde till saken. Mycket ofta, säger samtida vittnen, kunde ingen människa upplysa om vilket ämne som debatterades. Talarna hånades och häcklades. Det var tydligen något av nutida engelskt underhus över den gamla polska riksdagen.

Den anarkistiska polska riksdagen tog slut den 3 maj 1791 då den nya konstitutionen antogs. Den nya grundlagen, den s k tredjemajkonstitutionen, accepterade majoritetsbeslut. Den nya polska konstitutionen kom av många att betraktas som den mest demokratiska i världen, till och med mer demokratisk än den amerikanska som tillkommit några år tidigare. Självfallet såg också många polska adelsmän och magnater sina privilegier hotade av tredjemajkonstitutionen. För första gången infördes Montesquieus maktfördelningslära, alltså tredelningen i verkställande, lagstiftande och dömande makt.

Svenskättling översatte

Tack vare svenskättlingen Samuel Bogumil Linde (1771–1847) blev den polska konstitutionen känd utomlands. Samuel Linde var född i Torun. Hans far var låssmed och hade utvandrat från Sverige till Kopernikus hemstad. Som 23-åring översatte Samuel Linde den polska konstitutionen till tyska och den fick därigenom en snabb internationell spridning.

Den polska glädjen blev dock kortvarig. För landets grannar var det ofarligare med ett svagt Polen som slets sönder av inre splittring och handlingsförlamning. Ett politiskt och ekonomiskt fungerande Polen utgjorde däremot ett hot. Efter bara två år med den nya konstitutionen, och sedan Kosciuszkos resning hade slagits ner av ryssarna, invaderades och upplöstes Polen. Det glupska Ryssland kapade åt sig den största biten.

Det handskrivna originalet av konstitutionen blev ryskt krigsbyte och förvarades på museet i Kreml i Moskva. För de frihetstörstande polackerna, med studenter och officerare i spetsen, skulle det vara av stor symbolisk betydelse om konstitutionen kunde stjälas och återbördas. Åren 1830 och 1848 slog den ryska ockupationsmakten ned polackernas revoltförsök. En polsk student i Moskva som deltog i det underjordiska arbetet för att återupprätta Polen försökte 1861 stjäla det handskrivna originalet från Kreml. Museipersonalen upptäckte vad som var i görningen, polisen underrättades och den polske studenten tvingades fly från staden. Han kom 1864 till Sverige för att aldrig mer kunna återse sitt ockuperade hemland. Alla svenskar känner hans namn: Henrik Bukowski, skaparen av Sveriges äldsta auktionsfirma i konst och antikviteter.

Bittert ögonblick

Den brittiske historikern Norman Davies kallade Polens tredje delning 1795 för ”ett av de bittraste ögonblicken i Europas historia”. Nu följde för polackerna 123 år av icke-existens. Efter 800 år fanns helt enkelt inte landet längre. Eller som det så träffande heter i scenhänvisningen till Alfred Jarrys Kung Ubu: ”I Polen, det vill säga ingenstans.”

På Wienkongressen 1814–15 var dåtidens stormakter överens om att Polen för all framtid skulle försvinna från jordens yta ungefär som Atlantis sjönk i havet. Vad gäller den internationella opinionen fanns precis som vid den första delningen 1772 egentligen två dominerande uppfattningar. Den ena var att straffet var rättvist med tanke på det polska folkets inre splittring, den andra att det inte var någon idé att lägga sig i saken. Bellmans berömda ord efter slagsmålet på krogen Rostock i Stockholm ekade mellan Wienkongressens väggar: ”Hvad fan angå dej Polens affärer?”

Wienkongressens beslut har av vissa historiker kommit att kallas för Polens fjärde delning. Det är nu som det immateriella Polen växer fram.

Man måste gå tillbaka till 1795 för att riktigt kunna förstå det nya demokratiska Polen, varför just detta land först av alla gjorde sig av med kommunismen, varför Östeuropas första oberoende fackförening växte fram just här, varför de hemliga, så kallade flygande universiteten var så effektiva och den underjordiska kulturen så levande. Det är efter delningen för 200 år sedan som det andliga Polen växer fram – språket, litteraturen, kulturen, kyrkan, religionen.

Att kunna konspirera mot ockupanten blev ett viktigt polskt karaktärsdrag under den långa ofrihetens tid, erfarenheter som kom väl till pass under såväl den nazistiska som den kommunistiska ockupationen. Minst lika viktigt var att behålla sin polskhet, sin nationella kultur och religion. För polackerna blev ”språket fosterlandet” som det heter i diktaren Julian Tuwims rimmade fras: ojczyzna-polszczyzna.

Redan den ryske tänkaren Alexander Herzen konstaterade för drygt 150 år sedan: ”Folket känner behovet av potatis, men inget som helst behov av en konstitution.” Påståendet gäller tydligen också polackerna. Polen är i dag det enda före detta kommunistland som saknar en konstitution. Samtidigt har man Europas snabbaste ekonomiska tillväxt. President, parlament och regering arbetar enligt den provisoriska, så kallade lilla konstitutionen. Kanske är det drömmen om 1791 års konstitution som spökar och skapar så många av konflikterna mellan presidenten å ena sidan och parlamentet/regeringen å den andra.

Kjell Albin Abrahamson är Östeuropakorrespondent på Sveriges Radio och bosatt i Warszawa.

**Publicerad i Populär Historia 5/1995