Kreml – maktens centrum i Ryssland

Kreml. Namnet för tankarna till förstamajparader på Röda torget med soldater som i perfekta formationer marscherar förbi Lenins mausoleum. Kreml är en maktsymbol. Dess murar och torn bildar en befäst ö i ett hav av öppna platser. Runt om Kreml breder trädgårdar och torg ut sig, och på sydsidan flyter Moskvafloden med sina väl tilltagna broar. Allt detta skapar avståndskänsla till det övriga livet i den ryska huvudstaden, maktens boning ligger isolerad utom medborgarnas räckvidd.

Kreml är det ryska ordet för ”befästning” och dess funktion liknade de feodala borgarnas i Västeuropa. De flesta medeltida städer i Ryssland hade en befästning och huvudstäderna i ryska furstendömen som Pskov, Novgorod och Smolensk växte alla upp runt om en central kreml.

Kreml – centrum för den ryska staten och kyrkan

Moskvas kreml grundlades redan 1156 då fursten Jurij Dolgorukij anlade en träfästning där två floder flöt samman. De stora tornen och de utsmyckade kupolerna är till största del tillkomna under storfurste Ivan Kalitas på 1300-talet. Tanken var att man utåt skulle glorifiera Moskvas oberoende. Även om Kremls funktion som befästning hade spelat ut sin roll redan under 1600-talet fortsatte den att vara av stor vikt. Under nästan hela den ryska historien har Kreml utgjort centrum för den ryska staten och kyrkan.

På samma vis som staden Moskva kom att utgöra navet i den framväxande ryska statsbildningen kom Kreml att bli det centrum kring vilket Moskva utvecklades. En karta över huvudstaden visar att kring det triangulära Kreml finns ett mönster av koncentriska cirklar av byggnader och vägar.

Den nya huvudstaden S:t Petersburg

År 1712 flyttade Peter den store Rysslands huvudstad till det nyligen grundade S:t Petersburg som förblev huvudstad ända fram till 1918 då den nya sovjetiska regimen återigen flyttade statsledningen till Moskva. Kreml blev ånyo säte för makten. Den gamla befästningen kom att bli ett reservat där bara de som bodde eller arbetade fick vistas.

Och nya symbolladdade byggnader tillkom. När Lenin dog 1924 lät man först balsamera kroppen och 1930 ställdes han ut till allmän beskådning i Leninmausoleet, en bunker av sten på Röda torget. Platsen kom att bli föremål för en statligt ledd vördnad och dyrkan. På 1960-talet uppfördes den enda moderna byggnaden innanför Kremls murar: det väldiga kongresspalatset.

Trots att den sovjetiska regimen föll i början på 1990-talet upphörde inte Kreml att vara maktcentrum. 1992 flyttade Rysslands nya ledare, med Boris Jeltsin i spetsen, in.

Moskvastaten blev arvtagare till Kievriket

Kremls symboliska betydelse i Ryssland kan inte förklaras fristående från Moskvastaten (Moskovskoe gosudarstvo), den statsbildning som kom att bli arvtagare till det splittrade Kievriket. Vi känner till Moskva från olika medeltida krönikor och staden nämns för första gången 1147. Då är den framtida huvudstaden ingenting mer än en liten by vid floden med samma namn. Omkring hundra år senare plundras staden av mongolerna, bara för att återinträda i historien 1263 som huvudstad i ett litet furstendöme styrt av yngste sonen till Alexander Nevskij, i Sverige mest känd för att ha besegrat en svensk armé vid floden Nevas mynning år 1240.

Moskva var navet i utvecklingen

Det som gjorde Moskva till navet i utvecklingen mot en rysk stat var framförallt det för handeln fördelaktiga läget. Den gynnsamma utvecklingen nådde sin höjdpunkt 1494 då Ivan III gjorde anspråk på att Moskvas härskare även skulle härska över alla ryska områden, det vill säga hela det forna Kievriket.

Den härskarstil som utvecklades i Moskva innehöll ett starkt avståndstagande från Västeuropa. Tsarmakten som institution kom att spela en mycket viktigare roll i Ryssland än vad monarkerna i Västeuropa någonsin gjorde. Liksom i Västeuropa och i Bysans rådde uppfattningen att regenten styrde på Guds uppdrag. Men till skillnad från i Bysans ville tsaren också betvinga kyrkan och göra den till en del av kejsarmakten.

Med tiden tillägnade sig tsarerna epitet som tidigare bara använts om Gud eller Kristus och ordet ”Kristus” började också så småningom att användas synonymt med ”tsar”. Tsaren styrde inte längre på Guds uppdrag, han var Guds ställföreträdare på jorden. I Moskvariket, och det efterföljande Ryssland, fanns inte heller någon uppfattning om den rättfärdige härskaren, bara den rättmätige.

Utöver arvet från Bysans och uppfattningen om att tsaren var Guds ställföreträdare fanns ett annat arv – arvet från mongolerna. När landet kastade av sig det tvåhundrafemtioåriga ”mongoloket” 1480 behöll man till en del den mongolska härskarstilen. De ryska tsarerna kom alltså att hämta inspiration från två olika härskarstilar – en europeisk, en asiatisk.

Moskvariket som det Tredje Rom

Munken Filofejs profetia 1510 kan ses som en politisk programförklaring för de följande århundradena: ”Två Rom har fallit, men det tredje står, och något fjärde skall det aldrig bli.” Man menade nu att uppgiften föll på Moskvariket, som det Tredje Rom, att förbereda den kristna världen på historiens slut. På samma sätt som Rom varit huvudstad i det första romerska riket och Konstantinopel varit huvudstad i det andra romerska riket, skulle nu Moskva, med Kreml som centrum, vara huvudstad i ett tredje rike. De tre ledande institutionerna i Moskvastaten kom att bli imperiet, tron och tsaren. I Moskva såg man sig som bevarare av den riktiga tron, som ett bålverk mot Asien och som garant för upprätthållandet av den världsliga makten under tiden före Yttersta domen. Riket, eller snarare imperiet, kom alltså att inta en speciell ställning i den ryska kulturen.

Kreml kom från 1500-talet att bli den ledande maktsymbolen i Moskvastaten och det efterföljande Ryssland. Bakom maktsymboliken finns flera förklaringar. Förutom att Moskva var huvudstad var Kreml residens för tsarerna, administrativt centrum för den ryska staten och hem för den ryska kyrkans överhuvud. Dessa tre huvudfunktioner har lett till att Kreml i dag ståtar med flera katedraler och flera olika residens som tsarerna låtit bygga.

Kreml är till bredden fylld med symbolik för dessa tre institutioner. Ett uttryck för imperiets makt är den enorma klocka som tsarinnan Anna I lät tillverka 1734. Klockan skulle vara den största och vackrast klingande i hela världen. Alla skulle höra och avundas Ryssland. Av denna dröm blev intet eftersom klockan sprack i en brand medan den fortfarande låg i sin gjutform.

S:t Petersburg skulle bli "ett fönster mot Europa"

När huvudstaden 1712 flyttades till S:t Petersburg skulle den nya staden vid Östersjön bli ett ”fönster mot Europa”. Denna tid i rysk historia kännetecknas framför allt av att man importerade flera idéer från Västeuropa, bland annat den svenska administrationen. Förutom att man rent fysiskt distanserade sig från Moskva så distanserade man sig under petersburgsperioden också från tanken på Ryssland som det Tredje Rom.

Vid ett kyrkomöte 1666 hade man förklarat den gamla ryska tron som felaktig och istället närmat sig den grekiska ortodoxin. Styret, eller idén om imperiet, började att uppträda i mer sekulariserad form. Distansen fysiskt och idémässigt från Moskva gjorde att västeuropeiska stater alltmer kom att betrakta Ryssland som en jämlik aktör på stormaktsscenen. Förhoppningar om en snabb utveckling mot ett friare och mer ”europeiskt” Ryssland fick många att underskatta de skillnader, bland annat i synen på makt och individuell frihet, som fortfarande var högst reella. Under denna period av styre från S:t Petersburg var dock inte Kreml helt ute ur bilden – även i fortsättningen kom alla tsarer att krönas i Kreml.

Huvudstaden flyttas tillbaka till Moskva

År 1918 flyttades huvudstaden återigen till Moskva och Lenin flyttade in i Kreml. Tsaren hade på sin tid varit jämställd med Gud och hans boning hade varit just Kreml. Mytbildningen om maktcentrumet togs enkelt över. De nya härskarna utgjorde dock inte en ny reinkarnation av den gamla guden (tsaren). De gjorde snarare anspråk på att vara en ny gud. För att uppnå detta blev man tvungna att riva den forne gudens boningar, och på deras grund uppföra nya tempel, nya objekt för dyrkan och kult.

Runt om i Sovjetunionen revs kyrkor och katedraler och i deras ställe uppfördes bränsleförråd, partihus och kommittébyggnader. Men istället för att riva Kreml valde den nya makten att flytta in, att ta över den förre gudens boning. Till det yttre ändrades inte den gamla befästningen nämnvärt, mer än att några röda stjärnor sattes upp på tornen. Den nya makten övertog alltså Kreml som maktsymbol i stort sett orörd.

Rysslands härskare styr från Kreml

Än i dag sitter Rysslands härskare i Kreml och styr med fast hand. Även om man inte längre är en supermakt eller ett imperium så utnyttjas fortfarande den gamla befästningens historia. Oavsett vad man tror på för utveckling i Ryssland så utgår makten från samma boning som förut. Vladimir Putin sitter i samma palats i Kreml som Lenin.

I det västerländska medvetandet representerar Kreml det euroasiatiska styre som utvecklades i Moskvastaten och som anammades av Sovjetunionen. Den speciella blandningen av bysantinsk kejsare och mongolsk khan som tsarinstitutionen blev är unik i historien. Det historiska arv som den nya regimen kan ösa ur i Kreml och Moskva är alltså på inget sätt positivt i avseende på integrering i Europa.

I kontrast mot bilden av Ryssland som ett euroasiatiskt imperium finns bilden av Ryssland på väg mot eller som en del av Europa. I denna bild är det S:t Petersburg med Vinterpalatset som är centrum för maktutövningen. Peter den store flyttade den statliga ledningen och öppnade ett fönster mot Europa. Ryssland blev en europeisk stormakt. Under ett par hundra år fanns det hopp om att Ryssland skulle bli som andra europeiska makter, att följa samma utveckling som de.

Nationalmuseum och maktens boning

Kreml är i dag inte den slutna ”staden i staden” som den tidigare varit i historien. Besökare kan ströva runt och titta på museer, katedraler och palats som finns där. I Rustkammaren, som ursprungligen byggdes som en vapenfabrik, finns utställningar med ryska nationalskatter, som bland annat innehåller de kända fabergéäggen.

Men trots att Kreml i dag fungerar lika mycket som nationalmuseum som boning för makten kan man fråga sig vilken betydelse det spelar att det moderna Rysslands president sitter i de gamla tsarernas och Stalins Kreml, fylld med historiska vålnader.

Johan Öhman är fil kand i historia och undervisar i rysk historia vid Institutionen för östeuropastudier vid Uppsala universitet.

Publicerad i Populär Historia 7/2000