Den judiska statens födelse

Den 14 maj klockan 16 utropades i Tel Avivs museum staten Israels självständighet av David Ben Gurion. Sedan 1930-talet hade han varit ledare för det viktiga

15 januari 2002 av Sune Persson

Den 14 maj klockan 16 utropades i Tel Avivs museum staten Israels självständighet av David Ben Gurion. Sedan 1930-talet hade han varit ledare för det viktigaste judiska politiska partiet i Palestina, Israels arbetarparti (Mapai). Några dagar senare tillsattes en provisorisk regering med Ben Gurion som premiär- och försvarsminister. I den provisoriska lagstiftande församlingen, statsrådet, valdes sionistledaren Chaim Weizmann till president. Vid staten Israels bildande var Jerusalem inringat av arabiska styrkor och de av självständighetsförklaringens undertecknare som bodde i Jerusalem kunde inte vara närvarande utan fick skriva under i efterhand.

I Israels självständighetsförklaring definierades inga gränser för den nya judiska staten. I sina memoarer skriver Ben Gurion: ”Jag var motståndare till att gränserna skulle specificeras. Jag framhöll att det inte fanns någon sådan specificering i FN:s självständighetsförklaring och hävdade, att vi inte var förpliktade till någon sådan. Visserligen hade vi godtagit FN:s resolution, men där angavs inte huruvida Förenta Nationerna skulle ge sitt stöd åt dess genomförande, om vi blev anfallna, eller ingripa, om vi blev angripna av våra grannländer och lyckades besegra dem. Med fem röster mot fyra beslöts att i vår förklaring inte ange gränserna.”

Så kom det sig, med en rösts marginal (Ben Gurions egen), att staten Israel fram till i dag inte har helt specificerade gränser. Nu har Israel visserligen fått sina gränser preciserade och utmärkta i terrängen mot Egypten (efter fredsavtalet 1979) och mot Jordanien (efter freden 1994). men fortfarande kvarstår de olösta gränskonflikterna mot Libanon och Syrien i norr och hela problematiken med PLO och den palestinska myndigheten om Gazaremsans och Västbankens (som israelerna kallar Judéen och Samarien) framtid.

Inte heller var det självklart att den nya staten skulle heta Israel. Men genom att antaga detta namn kunde den nya nationens ledare språkligt betona kontinuiteten med de två tidigare judiska staterna i ”Israels land” – Eretz Yisrael. Och genom att kalla den nya judiska enheten staten Israel – Medinat Yisrael – markerade de judiska ledarna att denna stats yta, såsom den definierats av FN:s generalförsamlings delningsresolution 1947, inte sammanföll med det historiska, geografiska, området Eretz Yisrael.

Efter självständighetsförklaringen 1948 strömmade folk ut på gatorna i Tel Aviv och svingade den nya statens flagga i blått och vitt: en davidsstjärna i centrum och med två horisontella band, som symboliserade den judiska böneschalen. Statens nya vapen kom att visa den gamla sjuarmade ljusstaken, Menorah, så som den framställts på Titusbågen i Rom, sedan den rövats av romarna från det andra judiska templet i Jerusalem. Några månader senare flögs den nya statens egna sedlar in från ett tryckeri i USA, som emellertid vid sedlarnas tryckning varken hade kunnat ange statens namn eller den nya valutan på sedlarna. Fyra år framöver fick israelerna fortsätta att använda palestinska pund innan Israels centralbank inrättades år 1952.

Mycket var alltså provisoriskt i Israel vid statens bildande. Men ändå hade detta föregåtts av många årtionden av systematiskt byggande av det nya judiska samfundet i Palestina, Yishuv, och av det som skulle bli historiens tredje judiska stat i regionen. Den politiska rörelse som åstadkommit detta var sionismen.

Sionismens ideologi åskådliggörs på ett dramatiskt och pregnant sätt i 1948 års självständighetsförklaring. Palestina är Israels land och här har det judiska folket fötts. Dagens israeler är ättlingar till Torahs israeliter. Här har tidigare, långt innan dagens USA eller Ryssland eller Sverige existerade, funnits två judiska statsbildningar: Sauls, Davids och Salomos kungadöme på 1000- och 900-talen f Kr och den självständiga judiska staten efter mackabéernas, eller hashmonéernas, uppror år 168 f Kr fram till dess krossande av den romerska supermakten år 63 f Kr. Efter flera blodiga judiska uppror slogs den stora revolten år 70 e Kr ned och Jerusalems andra tempel förstördes. Från detta år räknas den judiska förskingringen, galut, eller på grekiska diaspora.

Judarna fördrevs nu systematiskt från sitt land och skingrades till det romerska imperiets alla hörn. Men många av dem behöll i förskingringen sin judiska, mosaiska, tro och drömmen om sitt land – Yeretz Yisrael. De nya herrarna, romarna, hade visserligen döpt om detta till Palaestina, efter judarnas ärkefiender, filistéerna. Även i sin förskingring tillönskade emellertid judarna varandra ”Nästa år i Jerusalem”!

På 1800-talet styrdes världen av européerna och i Europa fanns också de flesta judarna. Under århundraden hade judarna här utsatts för den ena massakern värre än den andra. I orostider eller under svält hade det varit lätt att lägga skulden på judarna – en enkelt igenkännbar religiös minoritet. Upplysningstiden tycktes dock vara på väg att lösa den så kallade judefrågan i Europa. Liksom för alla andra diskriminerade grupper i Europa hette lösningen emancipation. 1800-talet och det tidiga 1900-talet gav också judarna i västra Europa i stort sett fullständig jämlikhet och frihet. Den judiska familjen Rotschild var bland Europas ledande bankirer, Disraeli blev premiärminister i Storbritannien, Freud och Einstein var judiska vetenskapsmän som mer än kanske några andra kom att förändra människornas syn på sig själva och universum. Kort sagt: den franska revolutionens idéer tycktes gå segrande fram i världen.

I historiens bakhåll lurade dock nationalismens och kontrarevolutionens idéer och härförare. I Östeuropa växte antisemitismen i tsarens väldiga ryska imperium. Progromer, judeförföljelser, blev en vedertagen tsarrysk politik när regimen fick problem. I centrala Europas huvudstad, Wien, blev en öppet antisemitisk politiker en populär borgmästare. Här, i det kosmopolitiska Wien, insöp Adolf Hitler det antisemitiska giftet. På 1930-talet tog Hitler och nazisterna över Tyskland och större delen av den europeiska judenheten skulle komma att utplånas i nazisternas koncentrationsläger.

Den judiska motideologin blev sionismen. Theodor Herzl, judisk journalist från Ungern, blev som tidningskorrespondent i Paris ögonvittne till den judiske artillerikaptenen Dreyfus offentliga degradering och hur den parisiska pöbeln därefter löpte amok på gatorna under antisemitiska rop. Han skrev då i frenesi boken Der Judenstaat. Versuch einer modernen Lösung der Judenfrage:

Vi är ett folk, ett folk. Palestina är vårt oförglömliga historiska hem. Blott detta namn vore ett mäktigt gripande samlingsrop för vårt folk. Om hans majestät sultanen gav oss Palestina kunde vi åtaga oss att reglera Turkiets finanser. För Europa kommer vi där att bilda en bit av vallen mot Asien, vi kommer där att utgöra kulturens förpost gentemot barbariet.

Men Herzl var inte bara journalist, han var också en framgångsrik organisatör. År 1897 kunde han i Basel bilda World Zionist Organization som fastslog sionismens programmål till att vara upprättandet av ett genom offentlig rätt garanterat hem (Heimstätte) i Palestina.

I Palestina styrde vid denna tid turkarna. Men under det första världskriget erövrades området av brittiska arméer och i Balfour-deklarationen samma år förklarade den brittiska regeringen sina sympatier för de sionistiska ambitionerna och godtog principen om grundandet av ett nationellt hem (home; ej stat) för det judiska folket i Palestina.

Från och med nu kunde den sionistiska rörelsen med brittiskt stöd bygga upp sitt nationella hem, Yishuv, i Palestina. Det skedde på ett systematiskt sätt: jordbruk anlades (framförallt de berömda kibbutzerna), judiska industrier etablerades, moderna politiska partier byggdes upp, världens starkaste fackföreningsrörelse Histadrut, grundades 1920 och samma år upprättades en demokratiskt vald judisk församling. År 1929 skapades The Jewish Agency for Palestine som det judiska topporganet för Yishuvs kontakter med den brittiska mandatärmakten och med Nationernas Förbund. 1920 bildades också Haganah, ”försvaret”, en underjordisk judisk försvarsstyrka, främst riktad mot de allt mer fientliga araberna i Palestina. År 1945, när det andra världskriget var slut, existerade i Palestina redan en judisk proto-stat. Efter krigsslutet ökade den judiska kampen mot den brittiska mandatärmakten och mindre judiska organisationer tillgrep terrormetoder. Samtidigt lyckades spillror av de europeiska judarna ta sig in i Palestina trots en brittisk blockad.

År 1947 gav britterna upp och frågan fördes över till FN. Den 29 november 1947 föreslog FN:s generalförsamling Palestinas delning i en judisk och en arabisk stat inom en ekonomisk union. Dagen efter utbröt det palestinska inbördeskriget.

De palestinska araberna hade med stigande farhågor sett den judiska invandringen till Palestina och judarnas systematiska uppbyggnad av Yishuv. De hade protesterat från första början. När Palestina efter världskriget avskiljdes från det turkiska imperiet och blev brittiskt mandatområde växte snart en specifikt palestinsk nationalism fram. Den kom ganska snart att kräva Palestinas självständighet men under arabiskt styre. I detta krav fick de stöd av det 1944 bildade Arabförbundet.

I FN krävde de palestinska araberna 1947 en odelad, demokratisk, arabisk stat i Palestina. Delningsresolutionen förkastades: den ansågs vara orättvis, odemokratisk och anti-arabisk. Den skulle ju innebära att den judiska minoriteten i Palestina, omfattande cirka en tredjedel av invånarna, skulle få cirka 55 procent av Palestinas yta. Men inbördeskriget 1947–48 förlorade de palestinska araberna sedan judarna i april-maj 1948 gått till offensiv. Och när det brittiska mandatet gått ut vid midnatt 14–15 maj 1948 gick de angränsande arabstaterna – Egypten, Transjordanien, Irak, Libanon och Syrien – med stöd av symboliska styrkor från Saudiarabien och Jemen till angrepp mot den nybildade staten Israel.

Det första Palestinakriget blev långvarigt och blodigt. Enligt israeliska källor miste cirka 5 000–6 000 israeler livet, vilket då motsvarade ungefär en procent av landets invånare. Antalet dödade araber är okänt men en palestinsk källa beräknade att 15 000 palestinska araber dödades. Kriget tycktes till en början bli en svår uppgift för den nybildade israeliska armén – flyg eller flotta fanns inte vid krigsutbrottet. Alla araber torde ha varit säkra på en snabb och enkel seger över den nya lilla judiska staten.

De första veckornas strider, före vapenvilan den 11 juni, framförhandlad av FN:s medlare Folke Bernadotte, var hårda och jämna. Men när nya strider senare utbröt vägde stridslyckan allt klarare över till Israels förmån. Israel mottog i hemlighet förstärkningar utifrån, både i form av vapen (främst från Östeuropa) och frivilliga soldater. Många av de senare hade i världskriget kämpat i sovjetiska, polska, brittiska, amerikanska eller andra arméer. De arabiska trupperna var däremot illa utbildade och tränade. De saknade dessutom samordning. Det lysande undantaget var den transjordaniska arablegionen, som leddes av brittiska officerare vilka aktivt deltagit i andra världskriget. Den höll stort sett stånd mot israeliska offensiver, vilket inte var så märkligt då det fanns hemliga överenskommelser mellan de israeliska och transjordanska ledarna om att respektera delningsresolutionens gränslinjer.

I början av år 1949 upphörde striderna. Arabarméerna var besegrade på alla fronter, utom den transjordanska. Ledarna i Egypten, Libanon, Transjordanien och Syrien (men inte i Irak!) tvingades ingå vapenstilleståndsavtal med Israel. Israel hade vunnit ytterligare 40 procent av palestinskt territorium och kontrollerade nu – och fram till i dag, 1998 – 77 procent av Palestinas yta. De linjer som drogs 1949 var, väl att märka, inte några gränser, utan bara provisoriska Armistice Demarcation Lines. De fredsförhandlingar som skulle ha resulterat i permanenta fredsavtal och gränser bröt ganska snart samman. I stället för den tänkta freden kom sex nya israelisk-arabiska krig (1956, 1967, 1969-70, 1973, 1978, 1982) plus 1987 års intifadah.

Ett annat, och förmodligen än värre, bestående problem blev de palestinska arabernas massflykt från sina hem. Orsakerna till denna flykt är oklara. Inte ens antalet palestinska flyktingar kan närmare anges. Den mest troliga siffran, 726 000, framtogs av FN:s förlikningskommission år 1949. Accepterar man denna beräkning så skulle upp till två tredjedelar av den palestinska befolkningen ha tvingats till flykt under dessa år. För de palestinska araberna var, och är, detta Al-Nakba, ”katastrofen”. I stort sett alla av dessa flyktingar, och deras barn och barnbarn, lever fortfarande i palestinsk exil. I dag är de kanske fem miljoner. Den palestinska flyktingfrågan utgör förmodligen det svåraste problemet att lösa vid en kommande israelisk-palestinsk fredsuppgörelse.

Sune Persson är statsvetare vid Göteborgs universitet.

Publicerad i Populär Historia 3/1998

Kanske är du intresserad av...

Läs också