Redan de första osmanska sultanerna hade siktet inställt på Europa och de betraktade sitt välde som efterföljare till det romerska riket. Efter erövringen av Anatolien kallade de det följaktligen för Mamalik-i-Rum. Sultanerna hade således samma politiska drömmar som de tyska och frankiska kejsarna. Skillnaden var att de ville återerövra och återupprätta det tidigare romerska imperiet österifrån.

Konstantinopel fick efter erövringen 1453 epitetet ”det andra Rom” och staden gavs ett grekiskt namn, Istanbul, från eis ten polin, ”till staden”. Mehmet erövraren, som intog denna, blev keysar-i-Rum, romersk kejsare, och de europeiska delarna av väldet kallades för Rumelien.

För sultanerna var Wien ”det gyllene äpplets stad” som man förgäves försökte erövra för att göra till huvudstad i ett eftersträvansvärt romerskt-muslimskt imperium.

Uppblandningen med den inhemska befolkningen, och sedan med invandrare och flyktingar från Balkan och Kaukasus, bidrog genom århundradena till att skapa en etnisk blandning och unik symbios av västerländsk och österländsk kultur. Religionstillhörigheten var därför ovidkommande, så länge undersåtarna betalade skatt.

Den tolerans som det osmanska riket visade mot oliktänkande är ett av de första exemplen i historien på pluralism och kan tjäna som ett exempel för dagens Europa.

Det osmanska riket, som officiellt var muslimskt, bestod av folk som tillhörde fyra trosriktningar – muslimer, judar, ortodoxa kristna (slaver, greker, rumäner och araber) samt armeniska kristna. Så sent som 1910, när stora delar av väldet på Balkan redan gått förlorade, var bara femtio procent av befolkningen muslimer medan de ortodoxa uppgick till 41 procent och katolikerna till sex procent. Tre procent var druser, nestorianska kristna och judar. Under större delen av sin historia var det osmanska riket en viktig faktor i den europeiska politiken, ofta som erövrare i likhet med alla kontinentens stormakter, men ibland i nära allians med viktiga europeiska aktörer.

I kampen om överhögheten över det heliga romerska riket, mellan Karl V av Spanien och Frans I av Frankrike, träffade den senare redan 1536 en överenskommelse med Höga porten (osmanska rikets regering) om en gemensam attack mot de italienska småstaterna.

År 1588 fö­re­slog drottning Elisabet av England en allians med sultanen Murad II mot den spanske kungen Filip II, med motiveringen att Spanien var en

nation av avgudadyrkare och att de båda, som företrädare för en strikt monoteism, borde ingå en allians mot de otrogna katolikerna.

Under Krimkriget 1853–56 stoppade en koalition bestående av Storbritannien, Frankrike, Sardinien och det osmanska riket Rysslands strävanden att utnyttja det senares svaghetstillstånd och hotande sönderfall.

I det fredsfördrag som undertecknades i Paris 1856 blev det osmanska riket – kallat ”Europas sjuke man” – en del av den så kallade europeiska konserten (en diplomatisk samverkan i syfte att förhindra krig), och var där med om att bestämma Europas framtid tillsammans med Österrike, Frankrike, Storbritannien, Preussen, Sardinien och Ryssland. I Parisfördraget erkändes osmanska riket som en del av den europeiska maktbalansen.

Innan dess hade dock stora ansträngningar gjorts för att reformera och förvästliga imperiet. Dessa reformer ledde till att en rad osmanska institutioner avskaffades, armén moderniserades, den statliga administrationen centraliserades, ett postväsende grundades, en obligatorisk grundskola infördes, samtidigt som ett franskspråkigt gymnasium byggdes upp och en ny civil- och strafflag antogs.

Reformpolitiken gick dock i stå och som en reaktion betonades åter den islamiska karaktären av imperiet till förfång för västifieringspolitiken.

Reformperioden (Tanzimat) under åren 1839–1876 hade dock djupt förändrat imperiet, även om alla dess mål inte uppnåddes.

Under slutet av 1800-talet sökte den ungosmanska rörelsen återigen inspiration från Europa, då särskilt från Frankrike och Storbritannien. Den förespråkade en konstitutionell regering och diskuterade öppet frågor om medborgerliga fri- och rättigheter. Efter stark motreaktion från sultanen drog sig dock ungosmanerna tillbaka från den politiska scenen, men deras frihets- och moderniseringsideal överlevde och togs upp av ungturkarna.

En av denna grupps bestående gärningar var att den påbörjade en turkisk nationsbyggnadsprocess, kombinerad med ett förvästligande, som medlemmarna betraktade som ofrånkomligt för en turkisk nations överlevnad.

Dessa ansträngningar tjänade som en inspirationskälla för de reformer som Turkiets förste president Mustafa Kemal Atatürk genomförde efter osmanska rikets sammanbrott och för hans strävanden att ur det osmanska imperiets ruiner skapa ett modernt Turkiet med de europeiska nationalstaterna som förebild. Atatürk var tydlig i sin inriktning:

”Civilisation, det är västvärlden, den moderna värld som Turkiet måste bli en del av om det skall överleva. Nationen är fast besluten att exakt och fullständigt både till innehåll och form anta den livsstil och de metoder som vår tids civilisation erbjuder alla stater.”

Redan för åttio år sedan var därmed Turkiets europeiska väg klart utstakad. Atatürk ville skapa en modern, homogen och sekulär nationalstat. Han såg Turkiets osmanska och islamiska arv som det största hindret för sitt projekt. Han vidtog därför drastiska åtgärder.

Kalifatet avskaffades liksom de reli­giösa domstolarna, söndag blev helgdag i stället för fredag, böneutropen fick bara ske på turkiska, det latinska alfabetet och en ny kalender infördes liksom efternamn, en ny klädedräkt föreskrevs där fezen ersattes med en cylinderhatt och kvinnorna gavs rösträtt. Schweiz fick stå modell för en ny civillagstiftning samtidigt som den italienska straff-och den franska förvaltningslagen övertogs.

Detta nya system, kemalismen, var dock bara västerländskt till sin form men auktoritärt och dogmatiskt i sin substans. Reformerna dikterades uppifrån och anpassningen till väst hängdes i mycket upp på symboler, medan västerländska koncept som representativt styre, pluralism och yttrande- och tankefrihet kom i bakgrunden.

Genuint demokratiska reformer såg snarast som opassande för Turkiet. Bara genom ett starkt centraliserat system skulle visionen om ett europeiskt Turkiet kunna bli verklighet. Det nya Turkiet blev en enpartistat fram till 1946.

Republikanismen sattes över demokratin, en konstruerad etnisk och religiös homogenitet över mångfalden, militären över det civila samhället och staten över samhället. Försöken att radikalt omskriva turkisk kultur, historia och identitet ledde till en permanent ”Kulturkampf” som i sin tur blev ett hinder för den övergång till en västerländsk liberal demokrati som var den uttalade målsättningen.

Grundpelarna i detta projekt var sekularism enligt den franska modellen, och nationalism. Religionen betraktades som en vidskepelse som måste hållas under kontroll och även det osmanska rikets stora kulturella arv sågs som ett hinder eftersom det påminde om en Orient som Turkiet definitivt skulle lämna bakom sig. Ett statligt religiöst direktorat – Diyanet – inrättades för att hålla de religiösa yttringarna under kontroll. Genom att den nya generationen inte fick lära sig det arabiska alfabetet blev de totalt avskurna från den osmanska kulturen och dess värderingar.

Imperiet skulle ersättas av en nationalstat, vilket i sin tur krävde att alla medborgare skulle omfatta samma kultur, identitet och syn på världen. Som en historisk ironi byggdes den nya turkiska nationen på det osmanska nationsbegreppet där religionen utgjorde basen.

Efter det turkisk-grekiska kriget 1921 skedde ett befolkningsutbyte där turkisktalande ortodoxa kristna från Anatolien byttes ut mot grekisktalande muslimer från de tidigare europeiska delarna av det osmanska väldet. De enda undantagen från denna på religion baserade assimilering var de religiösa minoriteter som erkändes av Turkiet i Lausannefördraget, det vill säga judar, armenier och grekisk-ortodoxa.

De folk som kommit som flyktingar, eller som i tidigare generationer flyttat in från Kaukasus och Balkan: albaner, bosniaker, makedonier, pomaker, bulgarer, tatarer, lazer, tjerkesser, tjetjener med flera, skulle nu bli turkar – ett begrepp som under den osmanska tiden haft en starkt nedsättande karaktär och närmast haft betydelsen ”bondlurk”.

Många hade, som Atatürk själv, med en makedonisk mamma och en turkisk pappa, en blandad etnisk bakgrund och dessa anammade lättare den nya identiteten, medan kombinationen av påtvingad sekularisering och turkifiering var betydligt mera svårsmält för kurderna.

1925 utbröt den första av många kurdiska revolter som kulminerade i det inbördeskrig som på 1990-talet krävde över 30 000 människoliv.

Ända fram till 1995, när det islamistiska välfärdspartiet började växa sig starkt, tilläts inga jämförelser mellan arabisk och turkisk kultur i geografi- eller historieböcker. Nu började dock frågan om var Turkiet hörde hemma väckas på nytt. Välfärdspartiet var öppet kritiskt mot ett närmande till EU.

Om Turkiet i stället återanknöt till den muslimska världen skulle man slippa förödmjukelsen att stå som en tiggare framför den europeiska dörren, eller för att citera partiledaren Necmettin Erbakan:

”Istället för att 65 miljoner skall ha en turkisk identitet som alla avskyr föredrar vi en miljardstor muslimsk identitet.” När Erbakan blev premiärminister 1996 gick hans första utlandsbesök till arabvärlden, men Egyptens president Mubarak vägrade ta emot honom och i Libyen blev han av Khaddafi uppläxad för den turkiska politiken i kurdfrågan.

I arabvärlden var Turkiet förknippat med osmansk imperialism, och försöken att skifta lojalitet till den muslimska och arabiska världen slutade med en ansiktsförlust för de turkiska islamisterna, som snart tvingades från makten efter militärens påtryckningar, i vad som kallats den första postmoderna kuppen.

När Recep Tayyip Erdogan blev premiärminister efter valet 2002 fruktade många att denna process skulle upprepas och att Erdogan och hans parti AKP skulle följa en dold agenda med syftet att gradvis islamisera den sekulära republiken.

De som hade sett Turkiets väg mot Europa som ett sätt att undertrycka den muslimska identiteten har nu i stället fått bevittna hur ett islamistiskt parti bedrivit en reformpolitik som öppnat vägen för medlemskapsförhandlingar med EU.

Efter militärkuppen 1980 infördes en tioprocentsspärr i parlamentsvalen för att förhindra att islamistiskt färgade partier skulle kunna komma in i parlamentet och sätta några käppar i hjulet på Atatürks europeiska moderniseringsprojekt. Just på grund av denna spärr fick AKP nu med drygt 32 procent av rösterna en betryggande egen majoritet i parlamentet, som i sin tur var en förutsättning för de reformpaket som ledde fram till att EU i december 2004 gav grönt ljus för medlemskapsförhandlingar med Turkiet.

På två år gjorde Erdogan mer än alla tidigare turkiska efterkrigspartier för att föra in Turkiet på den europeiska väg som Atatürk stakat ut. Dennes nationalstatsbygge visade sig vara för sekulärt för sunniterna, som i ett EU-medlemskap ser en garanti för att de ska kunna utöva sin religion utan statens kontroll.

Det var vidare för turkiskt för kurderna och för sunnitiskt för aleviterna. De senare, som kanske uppgår till 15–20 miljoner, och som består av både turkar och kurder, kräver nu en officiell status för sina bönehus, cemevi, där de vill utöva sin religion som kan betecknas som en synkretism av shia och centralasiatisk shamanism.

Även andra grupper vill göra sin stämma hörd och ge uttryck för sin identitet och särart, som azerier, tjerkesser, de georgisktalande lazerna, araberna i Hatay och assyrier/syrianerna. Man kan därför säga att reformprocessen innebär att det osmanska riket slår tillbaka. De grundpelare som detta byggde på: religion, etnisk mångfald och ett imperialt arv som kemalismen försökte göra rent hus med, gör sig på nytt påminda.

Utvecklingen går från turkarnas republik till en republik där man kan känna sig välkommen och hemma som sunnit, alevit eller kurd och där de olika reli­giösa och etniska identiteterna kompletterar varandra. Detta är något som de renläriga kemalisterna och de sekulära fundamentalisterna ser som ett hot mot Atatürks nationsbygge.

Dessa båda institutioner, som Atatürk byggde sitt moderniseringsprojekt på, är nu – tillsammans med det parti han skapade, det demokratiska folkpartiet (CHP) – de inhemska krafter som starkast spjärnar emot på Turkiets väg mot EU. Som en historisk ironi är det istället just den rörelse som Atatürk försökte krossa för åttio år sedan som är i färd med att fullborda hans vision om ett i västerlandet förankrat Turkiet.

Ingmar Karlsson är generalkonsul i Istanbul och författare. I vår utkommer han med boken Europa och turken – betraktelser kring en komplicerad relation (Wahlström & Widstrand).

**Publicerad i Populär Historia 11/2006