Den förste kristne kejsaren

Enligt en samtida källa hoppades många på officeren Konstantin, vars "utmärkta och ståtliga utseende, militära duglighet, goda moral och enastående hövlighet" hade gjort honom populär både bland militären och civilbefolkningen. Till mångas bestörtning knuffades han tvärtom demonstrativt åt sidan, varpå en annan officer drogs fram för att axla purpurmanteln. Att Konstantin var son till västerns tidigare underkejsare och nyblivne överkejsare Constantius hjälpte inte – kejsarna i den östra rikshalvan önskade hålla honom borta från makten. Motivet var till stora delar dynastiskt. Underkejsarna var gifta med överkejsarnas döttrar medan Konstantin var frukten av en tidigare förbindelse mellan Constantius och en kvinna av låg börd vid namn Helena. Särkullsbarnet hade i och med abdikationen hamnat i en farlig sits och fruktade för sitt liv.

Efter en blöt festkväll lämnade Konstantin i skydd av mörkret Nikomedia och begav sig på en vild ritt tvärs över imperiet för att ansluta sig till sin far borta i Gallien. Flykten fick senare legendstatus, eftersom Konstantin sägs ha slaktat hästarna vid alla skjutsställen han passerade för att förhindra förföljarna att hinna i kapp. Efter att ha deltagit i ett fälttåg i nuvarande Skottland utropades Konstantin till kejsare av trupperna i York när fadern oväntat dog den 25 juli 306. Tilltaget stred mot fyrkejsardömets tänkta succession. Konstantin förklarades som överkejsare av soldaterna och hade därmed regelvidrigt klämt sig in i kejsarkollegiet. Vad som i praktiken var en militärkupp kom att leda till ett arton år långt inbördeskrig – tidvis med åtta konkurrerande kejsare – där Konstantin till slut stod som ensam segrare.

Kunskaperna om vad som egentligen tilldrog sig under Konstantins karriär (han föddes antagligen 272 och dog 337) är ytterst skakiga. Den samtida vittnesbörden består av tre skriftliga källor: en samling högtidstal som ger glimtar av hur det hedniska hovet betraktade sin kejsare, samt två kristna författares böcker. Vältalaren Lactantius Om förföljarnas död från cirka 314 svartmålar konsekvent Konstantins föregångare som kontrast till den gode prinsen, medan kyrkohistorikern Eusebios av Caesarea i sin levnadsteckning Konstantins liv från 339 ger en mycket tillrättalagd version av kejsarens gärningar.

Det senare verket innehåller även brev och tal med Konstantin som föregiven upphovsman. Eusebios ärende är att Konstantin genom Guds försyn har klivit fram som den kristna religionens förkämpe, och att hans slutgiltiga seger har skapat ett himmelrike på jorden. Osäkerheten kring vad som är sant eller inte i dessa ideologiskt vinklade texter har komplicerat eftervärldens förståelse av Konstantins drivkrafter och motiv. Att Konstantin mot slutet av sitt liv var bekännande kristen och mottog dopet på sin dödsbädd står klart. Varför och när han blev kristen är däremot långt ifrån säkert. Det fanns en utbredd föreställning om att en Summus deus, en "Högste gud", verkade på ett plan över de andra gudarna. Många förknippade denna gudom med solen. Stöd från den rätta guden var fundamentalt för militär framgång och rikets säkerhet – gudar och makt hängde ihop.

Men det fanns en grupp som inte erkände systemet utan bara tillbad en enda Gud – de kristna. Ur de romerska myndigheternas synvinkel betraktades de som ateister och ett hot mot samhällsordningen. År 303 hade en stor förföljelse av kristna dragit i gång efter fyrtio års uppehåll. Den statligt sanktionerade terrorn gick dock inte som tänkt, utan misskrediterade snarare makten. Konstantin lär ha bevittnat det tröstlösa försöket att utplåna omkring tio procent av imperiets befolkning. Hans kamp mot konkurrenterna handlade till viss del om att hitta en egen gud i opposition till tetrarkernas modell, där Jupiter sades stödja makten.

Till en början lierade sig Konstantin med Sol Invictus, "den oövervinnerlige solen". Det framgår av ett tal som hölls år 310 i Trier, den stad i nuvarande Tyskland som inledningsvis utgjorde hans bas. Konstantin uppgavs ha sett ett mönster av ljusstrålar och kryss på himlen som bildade romerska siffror, något som tolkades som ett förebud om ett långt liv och en lång regering. Vem som egentligen var avsändaren – Apollo, Victoria eller kejsardömets grundare Augustus – lämnade talaren öppet, men de följande tio åren syntes Sol Invictus på Konstantins mynt med den förklarande texten att guden var kejsarens särskilde följeslagare. Under den långa maktkampen mot de övriga kejsarna kom den Högste guden att gradvis förvandlas till den Ende guden, i takt med att Konstantin ansåg sig ha fått stöd från de kristnas Gud.

Den 28 oktober 312 stod det avgörande slaget vid bron Pons Mulvius utanför Rom, när Konstantin besegrade Italiens kejsare Maxentius. Dagen före slaget ska han enligt Eusebios ha sett ett flammande kors i skyn tillsammans med meddelandet "i detta tecken skall du segra". På natten kom Jesus till honom i en dröm och uppmanade honom att "ange Guds himmelska tecken på sköldarna". Genom att "anbringa bokstaven X på tvären och böja den översta spetsen till en rundel angav han Kristi namn", berättar Lactantius. Problemet är bara att varken Lactantius eller Eusebios var på plats när händelsen sägs ha ägt rum. Lactantius nämner heller inte Jesus, utan låter bara förstå att Konstantin fick en gudomlig uppmaning – att fältherrar mötte gudar i drömmen före ett slag förekom genom hela antiken.

Eusebios återberättar å sin sida vad han hade fått höra av kejsaren själv vid ett senare tillfälle, kanske vid kyrkomötet i Nicaea år 325 eller så sent som 336, när Konstantin firade sitt 30-årsjubileum. Av Eusebios text framgår att han aldrig hade hört talas om himmelsvisionen tidigare: "Om någon annan hade påstått något sådant hade man sannolikt inte trott honom …" Däremot fick han se kejsarens fälttecken med ett chi-rho(kristusmonogram) på toppen, en ligatur av de inledande grekiska bokstäverna XP i namnet Kristus. Exakt när Konstantin lät tillverka detta standar under perioden 312–24 är mycket omtvistat.

Sammantaget pekar uppgifterna mot att Konstantin med tiden justerade berättelsen om sig själv för att den skulle passa i en kristen kontext. Vad han drömde (om han överhuvudtaget drömde) kan ingen veta.
Det har också föreslagits att han i efterhand – medvetet eller omedvetet – blandade ihop himmelsvisionen i Gallien år 310 (som skulle kunna ha varit ett halofenomen som uppstår när iskristaller i atmosfären bryter solljuset till ringar och streck), med vad han borde ha sett utanför Rom år 312. Som mycket i Konstantins historia går ingenting att bevisa, och frågan är i många läger känslig. Ska vi tro att Konstantin aldrig omvändes av Guds tecken, utan bara skarvade ihop en historia av ett fenomen som går att förklara naturvetenskapligt?

Triumfbågen som restes i Rom år 315 till minne av hans seger är heller inte till mycket hjälp. Trots att det kryllar av soldater med sköldar och standar finns det inte ett enda kors eller chi-rho-tecken avbildat på den. Inskriften på bågen förklarar bara att Konstantin segrade med hjälp av instinctu divinitatis, "gudomlig inspiration", men vem guden var förklaras inte. Ordalydelsen var av allt att döma medvetet mångbottnad. Den hedniska delen av befolkningen förstod det antagligen som solen (en kolossal staty av Helios tornade upp sig bakom bågen), medan kristna människor kunde tolka budskapet som att det handlade om deras Gud.

Något avgörande hade nämligen hänt efter Konstantins seger. Kejsaren lät skänka en stor fastighet och en tomt åt Roms biskop, han som med ett senare språkbruk kallas påve. Roms första större kyrka, Lateranbasilikan, började uppföras med kejsarens medel. Planlösningen hade tydliga drag av kejserlig audienssal. År 313 förklarade Konstantin tillsammans med sin kejsarkollega Licinius i östern att kristendomen skulle räknas som en tillåten religion. Den tidigare förtryckta "vidskepligheten" och dess anhängare vann därmed juridiska rättigheter, som med ens lyfte upp dem till samma nivå som imperiets övriga invånare.

Vad som hände därefter är svårare att reda ut i detalj. Konstantin och Licinius var de enda kvarvarande kejsarna efter många år av krig, och båda hyste planer på att ta över hela imperiet. Uppgifterna om drivkrafterna bakom konflikterna som följde mellan dem under perioden 316–324 är ytterst knappa. Att Licinius återupptog kristendomsförföljelserna förklarar Eusebios som ren ondska, men förmodligen låg det politik bakom. De kristna i östern hade börjat inkludera Konstantin i sina böner, vilket fick dem att framstå som förrädare i Licinius ögon. Kristna befälhavare och ämbetsmän avskedades, och biskopar förbjöds att lämna sina städer. Att Konstantin uppges ha stått i kontakt med biskoparna under de här åren tyder på att han förde något som i dag skulle kallas ett hybridkrig mot sin kollega i östern. Den eskalerande fiendskapen nådde sin kulmen i en serie drabbningar till lands och till sjöss sommaren 324. Antalet inblandade trupper var så stort att romarriket inte hade sett dess like sedan kampen mellan Julius Caesar och Pompejus, eller mellan Octavianus och Caesarmördarna Cassius och Brutus, drygt trehundrafemtio år tidigare. När blodbadet var över stod Konstantin kvar som ensam kejsare. Den obesegrade solen upphörde att synas på mynten. I stället tog sig Konstantin namnet "Den segrande kejsaren" – en seger som hade bärgats med hjälp av böner till de kristnas Gud.

Men Konstantin hade inte varit i den östra rikshalvan på nästan tjugo år. Från den ena dagen till den andra tog han över ett område som motsvarar våra dagars Turkiet, Syrien, Libanon, Israel, Jordanien och Egypten.
Att ersätta en störtad regim med ett nytt styre är som både historien och nutiden har visat allt annat än lätt. Men lägligt nog hade Konstantin tillgång till en apparat som passade honom som hand i handske. Den kristna kyrkans väloljade organisation med biskopar och präster i varenda stad kunde snabbt sprida budskapet att den gode kejsaren hade segrat, och vädja om acceptans för Konstantins styre. Problemet var bara att de kristna inte var eniga i sin religion. Kyrkan skakades av en schism rörande synen på Kristi natur – hade Jesus varit helt och hållet Gud, eller delvis en vanlig människa? Treenighetsläran om Gud, Kristus och den heliga Ande ifrågasattes av en högljudd minoritet, som menade att om Gud var Fadern måste det ha funnits en tid när Kristus ännu inte var skapad. Om inte saken reddes ut fanns risken att människor kunde börja uppfatta Jesus som en halvgud i stil med de traditionella gudarna.

Konstantin förstod till en början inte sprängkraften i frågan som han ansåg röra "små och obetydliga ting". Snart insåg han emellertid att det handlade om vad man som kristen faktiskt skulle tro på. Eftersom den kristna kyrkans ledare inte själva kunde ena sig, lät kejsaren kalla till ett kyrkomöte för att få till en politisk-religiös dialog. Konstantin hade enat riket, och då måste det råda harmoni på alla plan. Kyrkomötet i Nicaea (dagens Iznik i Turkiet) öppnade den 20 maj år 325. Vid tidigare synoder hade i regel inte fler än tjugo biskopar brukat närvara – nu rörde det sig om tvåhundra. Konciliet i Nicaea räknas därför som det första ekumeniska kyrkomötet, även om det främst var biskopar från den östra rikshalvan som deltog, och nästan inga alls från den västra. Kejsar Konstantin sköt till medel för delegaternas resor, vilket höjde deras synlighet och status. Eusebios korta skildring av mötet – som sägs ha dragit ut i två månader – är mycket märklig. Hur kunde Konstantin, som ännu inte var döpt och absolut inte var biskop, delta i diskussionen och underförstått leda den?

Förhållandet till kejsaren, som var beskyddare av imperiets samtliga religioner i egenskap av Pontifex Maximus, måste ha varit extremt laddat. Det fanns ingen utarbetad etikett för den här typen av möte. Biskoparna kom överens om att kejsaren vid tilltal skulle kallas för "sonen-fadern – Konstantins far hade vid sin död på traditionellt vis blivit gudaförklarad.

Det fanns sålunda ett gränssnitt där politiken och den kristna läran låg mycket nära varandra. Tetrarkins konstruktion hade kunnat liknas vid en treenighet: det fanns flera kejsare men ändå en, de var jämbördiga men också hierarkiskt rangordnade, de var gudomliga men samtidigt mänskliga. Likheten med kristenhetens centrala trosfråga var uppenbar. Det som mötet slog fast var att Kristus var "av samma väsen" som Fadern och inte "av liknande väsen" som utbrytarna hade hävdat. Formuleringen sägs ha myntats av Konstantin själv. En gemensam trosbekännelse för hela kyrkan arbetades fram som med vissa ändringar gäller än idag.

Man kom också överens om det korrekta datumet för påskfirandet – tidigare hade kristenhetens största fest firats på olika datum i olika delar av imperiet. Men viktigast av allt var att mötesbeslutet efteråt kungjordes från kejsarens kansli över hela imperiet. Kyrkans män hade kommit överens om de teologiska spörsmålen, men det var Konstantin som såg till att de blev implementerade.

Det innebar att kyrkan från att ha varit en oppositionell rörelse förvandlades till en statlig angelägenhet. Var det Konstantin som kopplade greppet om kyrkan och möjliggjorde att den med tiden utvecklades till en förtryckande maktapparat? Eller gick kejsaren i biskoparnas ledband? Denna invecklade frågeställning har stötts och blötts alltsedan dess. Klart är att det var många som inte passade in i den katolska kyrkans universella anspråk. Judarna utsattes för antisemitiska påhopp av Konstantin i de brev som Eusebios citerar, och den mångfald av kristna "frikyrkor" som hade vuxit fram fick uppleva hur deras gudstjänstlokaler nu raserades och deras skrifter förstördes. Eusebios återgivning av de tal som Konstantin höll visar att kejsaren främst tänkte på en allsmäktig Gud i himlen, och en kejsare på jorden som härskade med hans mandat. Jesu lidande, död och återuppståndelse verkar inte ha legat honom lika varmt om hjärtat.

Att Konstantin verkligen trodde på sin gud behöver vi inte betvivla – ingen människa på hans tid var ateist i den moderna meningen av ordet. Hur han i realiteten föreställde sig vad kristendomen var för något, och exakt när och varför han blev omvänd, är däremot mycket svårt att svara på.

Idén att Konstantin cyniskt utnyttjade en ostoppbar religion för sina egna syften är inte korrekt. Kristendomen var ännu i början av 300-talet en minoritetsreligion som omfattades av kanske bara femton procent av romarrikets invånare. Den långa kampen om makten när Konstantin aldrig förlorade en drabbning, hade däremot visat att de kristnas Gud verkligen fungerade. I eftervärldens ögon framstår inte Konstantin som en särskilt sympatisk figur. Han lät mörda sin svärfar, två svågrar, sina fiender och deras barn, och dessutom – på oklara grunder – även sin egen maka Fausta och sin förstfödde son Crispus. Att han satsade enorma resurser på att bygga kyrkor i Rom och i det som började att kallas för det Heliga landet, kan ses som tempelbyggen över hans segrar i stil med hur tidigare kejsare hade låtit uppföra tempel till sina gudar. Beslutet att acceptera kristendomen och lyfta fram den kristna kyrkan till en privilegierad ställning inom imperiets förvaltningsapparat kom i efterhand att få världshistoriska konsekvenser. I slutet av 300-talet förklarades kristendomen som romarrikets enda tillåtna religion.

Tanken att den antika världens månggudadyrkan genom ett slags ostoppbar evolution anammade en monoteistisk religion, har länge präglat synen på historien. Men det resonemanget riskerar att skjuta sig självt i foten. Om bara Muhammed hade fått sina uppenbarelser utanför Mecka några hundra år tidigare, kunde romarriket lika gärna ha blivit muslimskt. Och vilken riktning hade historien tagit om Konstantin hade stupat i något av sina många krig? Vilken annan maktspelare hade då kunnat tänkas ha tagit över hans kristendomsvänliga linje? Hade kristendomen utan hans hjälp fallit sönder i ett moras av konkurrerande läror? Att Konstantin den store utgör en portalfigur i världshistorien går inte att komma runt. Tetrarkin öppnade ett unikt tidsfönster som gjorde det möjligt för soldatsonen att svinga sig upp till kejsare. I de kristnas Gud fann Konstantin en enande kraft som gav legitimitet till hans världsliga makt. Huruvida detta var av godo för kristendomen eller inte är fortfarande ett ämne för debatt.

Allan Klynne är fil dr i antikens kultur och samhällsliv, och verksam som författare och föredragshållare. Han kom tidigare i år ut med Konstantin den store – Roms förste kristne kejsare. Han har tidigare skrivit böcker om bland annat antikens sju underverk, Kleopatra och Pyrrhos.

Publicerad i Populär Historia nr 12/2025