Från sockenlån till självskanning

De första biblioteken i Sverige växte fram i medeltidens kloster. Det mest storslagna var Vadstena klosterbibliotek, som hade sin glansperiod på 1400-talet. Det omfattade ungefär 1 500 volymer och kan ha varit det största biblioteket i Norden. Munkarna och nunnorna bidrog till att antalet böcker växte. De skänkte sina privata böcker när de trädde in i klostret och framställde även nya.
Tidiga bibliotek fanns också på gymnasier och universitet. Det första gymnasiet grundades av biskop Johannes Rudbeckius i Västerås år 1623. Då passade han även på att starta ett tryckeri som kunde förse både gymnasiet och kyrkan med litteratur. Eftersom böcker var dyrbara var dessa tidiga gymnasiebibliotek inte särskilt omfattande, och tillgängligheten var långt från dagens. I Växjö var gymnasiets bibliotek på 1600-talet inrymt i ett av Domkyrkans torn, där det fanns 62 böcker. Åtta av dem var så kallade kedjeböcker, alltså böcker som var så värdefulla att de kedjades fast.

Lunds universitetsbibliotek grundades år 1671 och hade åtminstone 25 hyllmeter böcker. Men lokalsituationen var en katastrof. År 1690 flyttade biblioteket till Kungshuset i Lundagård där universitetet huserade, men där fanns även grisar och ett spannmålsförråd. Dessutom läckte taket.
De fem kategorier som bibliotekarien Bonde Humerus använde för att dela in böckerna avslöjar hur läget var beskaffat: "Wåte eller maskstungne, brände, färgade, defekte och musätne eller alldeles borta!" En stor del av böckerna i de första universitetsbiblioteken kom från klostren, som hade upplösts i samband med reformationen. Samlingarna fylldes på med donationer och krigsbyten. När Gustav II Adolf grundade Uppsala universitetsbibliotek år 1620 satsade han stort. Han ville höja nivån på universitetet och anslog årliga bidrag till bokinköp och föreslog att biblioteket skulle inredas i "ett stort skönt rum". Så blev det dock inte. Även i Uppsala var lokalerna till en början eländiga.

Monarkens eget bibliotek, det Kungliga biblioteket, låg i slottet Tre kronor i Stockholm. År 1661 infördes lagen om pliktleverans, som innebar att tryckerierna var tvungna att skicka minst ett exemplar av varje skrift till slottet. Lagen, som då var ett verktyg för censur, finns kvar än idag, men nu för att hjälpa oss att bevara kulturarvet. När Tre kronor brann 1697 gick nästan hela biblioteket upp i rök. Några böcker räddades av tjänare som sprang ut med dem nedför trapporna eller kastade ut dem genom fönstren från fjärde våningen. Kungliga biblioteket (KB) flyttade med tiden in i det nya Stockholms slott, men sedan år 1877 ligger det i Humlegården i Stockholm och har flera våningar arkivutrymmen under jord. En som deltog i flytten dit var den unge August Strindberg, som arbetade på KB i åtta år. Hans chef var den legendariska överbibliotekarien Gustaf Klemming (1823–93), med sin karakteristiska hårman och sitt långa skägg. Denne var djupt hängiven sitt arbete, levde mer eller mindre på jobbet och skänkte sin privata boksamling om 10 000 volymer till biblioteket. Öppettiderna på KB var länge begränsade men i början av 1900-talet började man hålla läsesalen öppen på kvällstid. KB hade då börjat användas alltmer av allmänheten och fungerade på sätt och vis som ett folkbibliotek för stockholmarna.

Vanligt folk på landsbygden, då? Var kunde de låna böcker? I Sverige ökade läskunnigheten redan i slutet av 1600-talet när husförhören blev obligatoriska, men böcker att träna läsning i var det ont om. Under 1700-talet började dock bildningsivrande präster att låna ut böcker i kyrkorna. Till en början rörde det sig mest om uttjänta biblar och religiösa skrifter, men vartefter utökades boksamlingarna med almanackor, böcker om trädgårdsodling, lantbruk och hälsovård.

Dessa bibliotek kallades för sockenbibliotek, och de första som vi känner till, som hade annat än religiösa skrifter, öppnades av kyrkoherden Magnus Hjortsberg (1739–1804) i sörmländska Kjula och Sundby år 1799. "Sådan inrättning skulle medföra mycken nytta", menade han. Klockaren fick i uppdrag att bistå med bokutlåningen. Även utanför kyrkliga sammanhang fanns det föregångare som ville göra litteraturen mer tillgänglig. I Skåne grundade friherren och reformisten Rutger Macklean (1742–1816) såväl skolor som bibliotek för allmogen i slutet av 1700-talet. Och i Stockholm erbjöd sig boksamlaren och skribenten Andreas Geist redan år 1728 att skänka sina böcker till staden som grund till ett stadsbibliotek. Gåvan togs dock inte emot.

Under 1700-talet slog romanen igenom som genre och nöjesläsning blev ett populärt tidsfördriv. Då började så kallade lånbibliotek att dyka upp i städerna, där det gick att abonnera på nya romaner om man hade råd. Lånbiblioteken kan ses som ett slags föregångare till folkbibliotekens skönlitterära avdelningar. Då som nu köade låntagarna för de populäraste böckerna.

Om någon av landets präster hade struntat i att låna ut böcker till församlingsmedlemmarna, fick de tänka om efter folkskolestadgan år 1842. Enligt den ålades prästerna att "uppmuntra till inrättandet och begagnandet af sockenbibliotek och därtill tjänliga böcker föreslå". Syftet var att underlätta för barnen att underhålla kunskaperna som de hade lärt sig i skolan, och främja den kristna tron.
Trots påbudet skulle sockenbiblioteken, eller församlingsbiblioteken som de kallades i städerna, komma att ha skiftande kvalitet. Vissa besöktes knappt av någon, och bokutbudet var oinspirerande. Andra, som Gustav Vasa församlingsbibliotek i Stockholm, utvecklades i början av 1900-talet till ett av Sveriges modernaste bibliotek. Sockenbiblioteken hade sin storhetstid på 1860-talet, när driften av dem flyttades till kommunerna och biblioteksinspektörer infördes. Deras roll var att granska verksamheterna och ge råd om lämpliga böcker att köpa in. Samtidigt började nya typer av bibliotek att dyka upp.

Den andra halvan av 1800-talet var folkbildningens tid. Nu ökade också bokutgivningen. Industrialismen förändrade människors livsmönster och städernas arbetarklass växte. Att uppmuntra intresse för läsning kunde vara ett sätt att stävja oroligheter och inspirera till sunda vanor. Men syftet kunde också vara att sprida bildning till fler och stärka en demokratisk anda. År 1861 grundade affärsmannen James Dickson (1815–85) ett folkbibliotek i Göteborg, med inspiration från England. Han ville skänka gratis nöje åt "de hårt slitande arbetarna". När biblioteket fick nya lokaler år 1897, fanns det en rad tvättställ i vestibulen, där man kunde tvätta av sig efter arbetsdagen. Där fanns även tidningsrum och läsesal med kartor på väggarna. Men bara män hade tillträde till läsesalarna. Kvinnor fick nöja sig med att låna hem.

Runt sekelskiftet 1900 öppnade en mängd bibliotek, inte minst inom folkrörelserna. Arbetarrörelsen startade bibliotek för att bilda arbetarna och stötta klasskampen, och nykterhetsrörelsen och föreläsningsföreningarna hade sina bibliotek. Studentföreningar, som Verdandi i Uppsala, bjöd in arbetare att låna böcker och begreppet "folkbibliotek" hördes allt oftare i debatten.

I Stockholm öppnades föreningsdrivna så kallade "läsestugor", i stadens fattigaste kvarter. De blev så populära att ungdomarna började slåss på gatan utanför för att få komma in. I en läsestuga på Södermalm arbetade en kvinna vid namn Anna Almqvist (1863–1904). Hos henne verkar det ändå ha varit ganska lugnt. I ett brev till folkbildaren Ellen Key skriver hon att de vanligaste besökarna är småpojkar – som kommer till och med på frukostrasten.

Samtidigt som Almqvist skriver brevet sitter åtta av dem på rad framför henne och läser äventyrsböcker. "Tysta som musar äro de för tillfället. De fingo sig en skrapa i går eftermiddag. Men den är väl snart glömd igen." Det skriver hon och berättar samtidigt för Key att hon planerar att ge dem mer finlitterära böcker med tiden. En annan sorts bokutlåning var de "vandringsbibliotek" som bland annat Föreningen för folkbibliotek och läsestugor organiserade i början av 1900-talet. Detta var bärbara bokskåp med plats för ett femtiotal böcker som skickades till platser som saknade bibliotek. Idén kom från Nordamerika, där den hade fått stor spridning. Vandringsbiblioteken kunde även beställas av föreningar, regementen eller ödsligt belägna arbetsplatser som järnvägsbyggen. Ännu idag finns vandringsbibliotek, i modern tappning. Till exempel Sjömansbiblioteket, som Sjöfartsverket driver.

Majoriteten av biblioteksbesökarna vid sekelskiftet 1900 var ungdomar, och det som lockade var skönlitteratur – plus möjligheten att få komma hemifrån. Många bodde trångt och behövde någonstans att ta vägen på fritiden. Studentföreningen Verdandi rekommenderade i sina råd om hur man driver folkbibliotek att två tredjedelar av boksamlingen borde vara skönlitteratur. Bibliotekets innehåll fick ej vara för tungt, hette det vidare, särskilt inte "i trakter där det ej har lästs mycket förut". Viktigt var också att det fanns korta och enkla böcker att börja med, så att man kunde "läsa upp sig, från lättare till mer ansträngande läsning".

Skönlitteraturen borde dock läsas med måtta, ansåg Verdandi, eftersom målet med läsningen var att öka människors bildningsnivå. Föreningen föreslog därför att som regel tillåta utlån av två böcker i taget, varav den ena skulle ha ett "kunskapsgifvande innehåll". Vidare fick böckerna inte vidröras med smutsiga händer, och det var inte tillåtet att vika hundöron eller att lägga boken öppen med bladen nedåt. Det var dock inte vilken skönlitteratur som helst som hittade till bibliotekens hyllor. I debatten om den så kallade "smutslitteraturen" rasade folkbildare mot underhållningslitteratur i billiga utgåvor. Kampen var ofta högljudd och innehöll laddade ord. Böckerna kallades "demoraliserande", "smakfördärvande" och "giftiga" – och läsarna slukade dem glupskt.

En annan livlig diskussion i biblioteksvärlden vid sekelskiftet 1900 var frågan om huruvida böckerna skulle lämnas ut över disk, eller stå på "öppna hyllor" som i de amerikanska public libraries som blev en allt viktigare förebild. I de senare kunde låntagarna på egen hand ströva runt bland hyllorna, och själva upptäckandet var en del av upplevelsen.

I Sverige såg man på de flesta ställen fortfarande boksamlingen som ett förråd att hämta böcker ur, och tanken på att släppa in låntagare bakom disken kunde göra den mest luttrade bibliotekarie nervös. Motståndet handlade dels om misstro mot låntagarnas förmåga att välja böcker utan vägledning. Men mest handlade det om oro för att böckerna skulle stjälas, slitas snabbare och att ordningen på hyllorna skulle stökas till. De öppna hyllorna segrade till slut, som vi vet, och med det följde att antalet utlån ökade. Men låntagarna tilläts inte att sätta tillbaka böckerna själva – tack och lov.

Bibliotekssituationen började bli alltmer splittrad efter sekelskiftet 1900. I städerna kunde det finnas flera likartade bibliotek med olika huvudmän. Vissa tog en avgift för att låna ut, andra var gratis. En del socken- och församlingsbibliotek höll hög kvalitet, medan andra var närmast avsomnade.

Samtidigt framhöll allt fler debattörer bibliotekens betydelse, och pekade på behovet av en ny riktning för biblioteks-Sverige. En röst i diskussionerna var folkskollärarna, som frågade sig vad det var för vits att utbilda barnen om de inte också skulle ha god tillgång till böcker när de blev vuxna. Frågan om statligt stöd till biblioteken hade varit uppe i riksdagen flera gånger under 1800-talet, men röstats ned. År 1905 beslutades det till slut om ett ekonomiskt bidrag. Parallellt engagerade sig landskommunerna och städerna alltmer i frågan – genom att ge bidrag till redan existerande bibliotek, eller helt enkelt starta egna.

En mycket central person för utvecklingen av de svenska folkbiblioteken var språkvetaren och biblioteksamanuensen Valfrid Palmgren (1877–1967, gift Munch-Petersen). Hon var den elfte kvinnan som doktorerade vid Uppsala universitet och den första kvinnan som fick anställning på Kungliga biblioteket. Hon kom ganska snart att intressera sig för biblioteksutveckling. På KB mötte hon en ung man som sökte efter de svenska översättningarna av några socialpolitiska böcker. Eftersom böckerna inte fanns för hemlån, hänvisade hon honom till stadens andra bibliotek. Men där hade han redan varit, svarade han, och där fanns inte den typen av böcker. De biblioteken är inte för människor som vill studera, menade han. Mötet med den unge låntagaren, och KB:s växande besökarskara, fick Valfrid Palmgren att inse att det fanns ett behov av en ny typ av allmänna bibliotek med ett bredare utbud. Hon gjorde också studiebesök på stadens bibliotek och noterade att kvaliteten på dem varierade kraftigt. I augusti år 1907 reste hon på statligt stipendium till USA för att studera deras public libraries. I packningen hade hon ett introduktionsbrev från Ecklesiastikdepartementet, som hjälp att skapa kontakter när hon kom fram.

Valfrid Palmgren var inte den första skandinaven som gjorde studiebesök på amerikanska bibliotek för att hämta hem idéer. Men det var hennes resa och pionjäranda som fick fart på den svenska utvecklingen på allvar. Hon verkade i rätt tid, gjorde grundliga undersökningar och skaffade sig värdefulla kontakter. "I USA reste jag från stad till stad, från bygd till bygd, jag såg otaliga public libraries i verksamhet", berättar hon. I fyra månader varade resan. Hon hann även med att hålla föredrag samt besöka forskningsbibliotek, skolbibliotek, konferenser och biblioteksutbildningar. Allt som hon upplevde skrev hon ned i en tjock anteckningsbok som hon bar med sig. Resan väckte uppmärksamhet. Både svensk och amerikansk press rapporterade om biblioteksentusiasten doktor Palmgren. Hon blev inbjuden till president Roosevelt, och inför hemresan ordnade bibliotekarierna vid New York Public Library en avskedsfest för henne.

De amerikanska biblioteken var offentligt finansierade och utan avgifter. De låg ofta i vackra byggnader på de bästa tomterna, hade generösa öppettider och särskilda avdelningar för barn. Inredningen var ljus och hemtrevlig med blommor och konst, och böckerna stod på öppna hyllor.
Och så var det varmt i lokalerna, inte kyligt som på KB där Valfrid Palmgren hade ett renskinn under skrivbordet att sätta fötterna på. Detta var precis vad svenska bibliotek behövde, menade hon.
Ytterligare en fördel som hon lyfte fram var att de amerikanska biblioteken vände sig till alla sorters människor, inte bara till arbetare eller fattiga. Ett modernt bibliotek skulle inte förknippas med välgörenhet, det skulle vara till för människor i alla samhällsklasser och åldrar. När Valfrid Palmgren återvände till Sverige började hon att propagera för en omdaning av svenska bibliotek enligt amerikansk modell. Hon skrev, höll föredrag och bjöd in biblioteksanställda till kurser.

Den svenska statsmakten var i allmänhet positiv till allmänna och avgiftsfria bibliotek. Att bilda medborgarna var ett sätt att stärka nationen, motverka ungdomens förvildning och sprida sunda värderingar. Utvecklingen gick hand i hand med demokratiseringen av samhället. När mannen av folket fick större inflytande ökade kraven, hette det, både på honom att bilda sig själv och på staten att "uppfostra sina herrar". Ecklesiastikdepartementet gav Palmgren i uppdrag att utreda biblioteksfrågan. Efter två års arbete presenterade hon ett förslag som kom att påverka svenska bibliotek långt in på 1900-talet. Bland annat föreslog hon att "allmänna" bibliotek skulle vara avgiftsfria, att kommunala bibliotek och skolbibliotek skulle få statliga bidrag, och att ett nationellt katalogiseringssystem skulle införas. Valfrid Palmgrens vision var likvärdiga bibliotek i alla kommuner, med välutbildad personal. De flesta av hennes förslag klubbades av riksdagen år 1912.

Med den nya bibliotekspolitiken i ryggen började biblioteken att omdanas. I stad efter stad öppnades kommunalt styrda folkbibliotek. De gamla sockenbiblioteken, församlingsbiblioteken och arbetarbiblioteken upphörde eller införlivades i den nya organisationen. Utvecklingen gick olika fort fram, i vissa kommuner fortsatte man att stödja de föreningsdrivna biblioteken. I Göteborg tog det till exempel till 1950-talet innan kommunen helt och hållet hade tagit över driften av det Dicksonska folkbiblioteket .

Under denna period av förändring växte också innebörden av vad ett bibliotek skulle symbolisera. Flera av biblioteksbyggnaderna som uppfördes vid denna tid hade en högtidlig framtoning. Praktexemplet är Stockholms stadsbibliotek från 1928, som arkitekten Gunnar Asplund ritade (se separat text här intill). Låntagarna steg in från den bullriga gatan i den stora ljusa rotundan. Det var som ett tempel för bildning. Här fanns rum för tanken. Här förväntades människan växa. Biblioteken ingick också i folkhemsbygget tillsammans med nya skolor, badhus, bostäder och parker. Idén om ett gemensamt rum för alla invånare, fyllt av böcker och kultur, passade utmärkt i den politiska visionen om det jämlika samhället som skulle uppfylla människans alla behov. Under 1900-talet blev de kommunala biblioteken en självklar institution. Dess inriktning har varierat under decennierna. På 1960-talet började biblioteken få rollen som kulturcentrum med sagostunder, dockteater och filmvisning. På vissa håll fanns även kaféer, rökrum och musikrum med hörlurar där det gick att "spisa plattor".

Många inbjudande bibliotek har byggts i Sverige sedan Valfrid Palmgren kom hem från sin Amerikaresa. Och med tiden har biblioteken utvecklats från upphöjda bildningstempel till vardagliga mötesplatser nära människor. I Stockholmsförorten Högdalen har biblioteket en ingång direkt från tunnelbanans biljetthall. I Älmhult cyklar bibliotekspersonal ut med en lådcykel fylld med böcker, för att nå nya grupper. Och i Västerås händer det att bibliotekarierna har högläsning vid utomhuspoolen om somrarna, som en del i den uppsökande verksamheten. Skulle någon bok råka falla i vattnet kan den ju alltid fiskas upp och placeras i kategorin wåte och maskstungne, som på Lunds universitetsbibliotek när det begav sig.

Lisbeth Håkansson Petré är bibliotekarie, kommunikatör och skribent med inriktning på litteratur och kvinnohistoria.

Publicerad i Populär Historia 9/2025