De utvandrade till Ryssland

Text —

14 mars 2001

Det har genom historien funnits en mångfald svenska bosättningar, mer eller mindre varaktiga, i det ryska riket. Flera av dem var till omfånget inte helt olika de som grundlades av de svenska amerikautvandrarna – men med skillnaden att det fanns rysslandssvenska kolonier i österled nästan ett årtusende före de svenska bosättningarna i Amerika.

De svenska kolonierna i Ryssland/Sovjetunionen är tämligen välomvittnade i den svenska litteraturen, om än inte så omskrivna som de på andra sidan Atlanten. Känt är att det redan på vikingatiden fanns etablerade svenska bosättningar i det som senare blev Ryssland. Och från urminnes tider ända fram till andra världskrigets utbrott var tusentals svenskättlingar (så kallade estlandssvenskar) bosatta längs den baltiska kusten.

Den omskrivna karolinska fångkolonin i sibiriska Tobolsk under 1700-talets andra decennium existerade i ett årtionde och i slutet av samma århundrade grundade några hundra fördrivna svenskar samhället Gammalsvenskby i Ukraina, där enstaka bybor ännu talar svenska. I St Petersburg fanns alltsedan stadens tillkomst en svensk kyrkoförsamling, vilken som mest under 1800-talet omfattade cirka 7000 medlemmar. Den sista svenskkolonin kom till så sent som under mellankrigstiden, då de så kallade Norrbottenkommunisterna upprättade arbetskolonier i Sovjetkarelen.

Värmlänningar till Uralbergen

Men i det närmaste helt okänt är att det ännu en bit in på 1900-talet existerade en svensk koloni också på Uralbergens sluttningar. Ett av de få, kanske enda, skrivna alster som i dag minner om denna svenskspillra i Ryssland, är en 16-sidig uppteckning från 1923 av den svenske predikanten Wilhelm Sarwe, som periodvis tjänstgjorde som själasörjare hos uralsvenskarna.

Svenskarna i det bergiga Ural hade nästan uteslutande sina rötter i de värmländska skogarna. Deras i mångt och mycket egendomliga historia tar sin början en vårdag 1876, då lilla Degerfors, som sedan gammalt intog en framstående plats bland de värmländska järnverken, fick ett celebert besök av en rysk ingenjör av svensk börd, Aleksander Hasselblatt. Den svenskättade mannen från det stora landet arbetade för de i brukskretsar välkända ryska Paschkowska-verken och befann sig nu i Degerfors för att värva ”smältare” till bolagets smedjor i Bjeloretsk och Tirliän, belägna på randen av Urals väldiga bergsmassiv.

Skickliga smältare i Degerfors

På bruken i Degerfors hade man tidigt anammat de nya idéerna inom smältsmideskonsten och bland annat övergått till att arbeta med så kallade dubbelhärdar. Smältsmidet var ett ytterst krävande arbete. Även bland svenska smältare fanns det endast ett fåtal verkligt yrkesskickliga mästare. Det gällde att behandla järnet rätt i härden och arbeta strängt. Järnverken i Degerfors hade namn om sig att hysa särskilt skickliga yrkesmän – ett rykte som nått ända till Ryssland.

Bland de yngre smederna fanns det många som bar på emigrationsdrömmar, men de riktade sig västerut över Atlanten – inte österut. Men de flesta var beredda att snabbt byta ut väderstrecken i sina drömmar efter att ha hört Hasselblatt basunera ut villkoren. Det handlade om rena drömkontrakten, tyckte smederna. I vilket fall som helst kunde de inte få det sämre än i Sverige.

Missförstod kontrakten

De skrivna kontrakten, upplyste Aleksander Hasselblatt, skulle löpa på tre år och bland förmånerna fanns fri bostad, vedbrand och gratis foder till en ko. Som lön erbjöds 6 kopek per pund (omkring 16 kg) tillverkat smidesjärn, därutöver producerat järn och kol gav ytterligare betalning.

Först när de slagit ned sina bopålar i Ural upptäckte svenskarna till sin besvikelse att de förväxlat det svenska pundet (som endast var 8 kg) med det ryska pundet som var dubbelt så stort. Deras förtjänst skulle i verkligheten bli lika knaper, om inte sämre, än vad de slitit sig till på bruken i Värmland. En tröst i bedrövelsen var att levnadsförhållandena i Ural var mångdubbelt billigare än hemma.

Anlände till Ural 1876

De förste som skrev på var en äldre gift smed vid namn Olof Friberg och en yngre, Johan Skog, känd för sin enorma kroppshydda och fysiska styrka. De anlände till Ural 1876 och det var med en myckenhet svett och förbannelser de försökte lära de ryska smederna att driva upp smidet enligt de ”moderne metoder” som praktiserades vid bruken hemma i Degerfors.

För de infödda smederna var arbete i anletets svett något okänt; de tog sig enligt uppteckningen gärna en tupplur då och då, spelade kort och roade sig med litet av varje under arbetsdagen, vilket gav upphov till upprepade konflikter med i synnerhet den temperamentsfulle Skog.

Särskilt retade sig den unge starke svensken på att de ryska smederna, när de ”ställt till härden”, hade för vana att med en halmhög som huvudkudde ta sig en stunds vila. Skog kunde oftast inte motstå frestelsen att sätta eld på halmtottarna för att få fart på ryssarna. Skämtet behagade på intet sätt de utsatta, men de hade inte mod att ge sig på kraftkarlen från Degerfors. Men situationen blev i längden obehaglig för Skog, som efter varje sammandrabbning kände sig alltmer osäker. Det hela slutade med att svensken efter knappt ett år återvände till Sverige för vidare färd till Amerika.

Värvningsrundor i Sverige

Smidmästaren Olof Friberg kom bättre överens med ryssarna och vann deras förtroende, i synnerhet som han hjälpte dem till högre lön. Det gick så bra för Friberg att han för Paschkowskaverkens räkning skickades som ”värvare” till sina hembygder och anskaffade ytterligare svenskar till bolagets smedjor.

Olof Friberg och Johan Skog fick snart efterföljare. Först enstaka emigranter, sedan gruppvisa. Fribergs ”värvningsrundor” gjorde sitt till. Det var han som bland annat såg till att 15 bruksarbetare från Degerfors den 2 maj 1878 lämnade sin hemby för att påbörja den långa färden österut mot Ural. De tog sig först till Stockholm, därifrån med fartyg till St Petersburg, vidare med tåg österut, därefter följde en vansklig färd på Volgas strida vatten, sedan återigen järnväg. Resan avslutades med 45 mil till häst och vagn på slingriga stigar uppåt Uralbergen. Det var en strapatsrik och mödosam färd, vars avslutande etapp skildras av Wilhelm Sarwe så här:

”Sedan de äntligen hunnit över den egentliga Uralkammen och från dess västra sluttningar skådade ned över den breda vackra dalen framför sig, låg där järnverket Bjeloretsk, det största av de Paschkowska verken. Därifrån hade de 33 km fram till Tirliän. Resan hade räckt jämnt en månad. Det ena med det andra gjorde att svenskarna fingo ett gott intryck av förhållandena.”

Avlusning i rysk bastu

Vid ankomsten till Tirliän väntade dem, enligt rysk sed, den varma ångande, ryska bastun, vilket var bästa botemedlet mot allsköns ohyra. De smutsiga reskläderna avlusades och nya packades upp ur koffertarna. Därefter var det dags att bekanta sig med den nya omgivningen.

Svenskarna blev snabbt förtrogna med sina ryska grannar och förvånades över hur enkelt befolkningen levde. Endast chefen på brukskontoret gick i stövlar. Övriga fick hålla till godo med bastskor. Bordsknivar, gafflar och tallrikar var nästan okända ting. Detta fick svenskarna anskaffa efterhand som de fick ordning på sitt boende.

Smederna från Degerfors fick direkt visa prov på sin skicklighet i arbetet. Den första tiden arbetade enbart svenskar vid alla härdarna. ”Under sitt arbete stodo smederna i sina långa blaggarnskjortor och förskinn, med träskor på fötterna. De badade bokstavligen i svett”, står det att läsa i Wilhelm Sarwes skrift. Vid varje härd arbetade två skiftlag med tre svenskar i varje. Successivt sökte man sedan skola in ryssar i skiftet, först i skiftlag om två svenskar och en ryss, senare två ryssar och en svensk.

Uddenberg ny chef i Tirliän

Bjeloretsk och Tirliän blev efter en tid vida kända just för sitt ”svenska” järn. Som belöning för sina lyckade värvningar utnämndes ingenjör Hasselblatt till disponent över Paschkowskaverkens samtliga smedjor i Ural. Som disponent fick han överge Tirliän för huvudkontoret i Bjeloretsk. Filip Uddenberg, svensk ingenjör och prästson från Öland, blev ny chef för bruken i Tirliän, som emellertid brandskattats hårt på duglig arbetskraft. Hasselblatt hade nämligen tagit med sig en rad pålitliga svenskar och gett dem förtroendeposter vid järnverket i Bjeloretsk. Efter denna ”omflyttning” kom Bjeloretsk att bli huvudorten för svenskkolonin.

Äventyrlig fraktväg

Under våren, då floderna i Ural svämmade över, stundade högtidsdagar för befolkningen i Bjeloretsk och Tirliän. På floden Bjelaja, som flyter ut i Kama och därpå i Volga, forslade tungt lastade pråmar det lagrade årssmidet vattenvägen till de stora marknaderna. Det var vågsamma företag. Befälhavarna på pråmarna var vanliga ryska bönder, men genom sin erfarenhet gav de prov på oerhörd skicklighet och kyla. På en planka midskepps stod de och gav sina order. Akterut fanns på bägge sidor av pråmen jättelika järnvikter som sänktes och höjdes efter behov och fungerade som styrankare. För varje pråm som lyckligt passerade slussen avlossades ett kanonskott.

”Det var ett spännande, intressant skådespel, då den ena pråmen efter den andra löstes från förtöjningen och greps av flodvattnet”, noterar Sarwe i sin uppteckning, och fortsätter:

”För den oinvigde var det omöjligt att fatta, huru det var möjligt för föraren att under sådan fart och trots flodens slingringar hålla rätt kurs med den tunga, otympliga pråmen. Men trots svårigheterna i detta arbete var det mycket sällan man hörde om, att någon pråm förolyckades.”

Supseder lockade

Svenskarna blev väl mottagna av den gästvänliga ryska befolkningen. Och de svenska förmännen kom att bli mycket omtyckta på bruken, aktade för sin yrkesskicklighet och arbetsflit. Det enda som då och då prövade grannsämjan var effekterna av den utbredda ryska supseden.

Många av de yngre svenskarna drogs med i ett ohejdat drickande och särskilt under det första året var det ganska vanligt förekommande med slagsmål mellan druckna ryssar och svenskar. Ryssarna var i klar majoritet, men det tycktes inte alltid hjälpa, skriver Sarwe och påpekar att ”svenskarna voro kända för sin styrka och ett par, tre av dem voro skickliga slagskämpar. Och voro de icke alltför ankomna av spriten, rensade de hela gatorna.”

Förfärad över supandet

Som predikant var Wilhelm Sarwe förfärad över supandet och alla därefter följande slagsmål, men i hans skildring framtonar ändå en viss återhållsam beundran för de urstarka och orädda svenskarna. Om den tidigare nämnde Johan Skog, som ofta trilskades med ryssarna, poängterar Sarwe att det var just rädslan för hans enastående muskelstyrka som gjorde att ryssarna avhöll sig från efterlängtad hämnd:

”De började tänka på hämnd. Men hur skulle det ske? De hade i arbetet sett prov på Skogs ovanliga styrka. När ’smältan’ råkade fastna vid botten i härden och måste brytas upp därur, då hade de ofta sett och förvånat sig över den starke svensken. Då tre–fyra ryssar med den stora hävstången förgäves arbetade på att få loss ’smältan’ brukade Skog ensam fatta den stora järnstången och för hans kraftiga slag lossade den från botten. En sådan jätte var det icke gott att röra vid.”

Wilhelm Sarwe till kolonin 1882

Många ansåg att det var bristen på andlig spis som var grogrunden till det omoraliska leverne flertalet av svenskarna hade lagt sig till med i det nya landet. Man kom därför ivrigt att arbeta för att få en svensk själasörjare till kolonin. Och det var med stor glädje man i augusti 1882 kunde välkomna Wilhelm Sarwe som predikant, utsänd av Svenska Missionsförbundet.

En tid kunde faktiskt kolonin ståta med två själasörjare. Förutom Sarwe också afrikamissionären C J Engvall, som kommit till Ural i hopp om att det friska klimatet där skulle stärka hans efter Kongotiden bräckliga hälsa. Vistelsen i Ural blev emellertid kort. Den skröplige Engvall lämnade kolonin inom ett år och tog anställning som sjömansmissionär i Kronstadt.

Wilhelm Sarwe kom att sörja för själavården bland svenskarna i Bjeloretsk och Tirliän, men bedrev också mission bland andra folkgrupper. Exempelvis uppförde han en mindre missionsstation i den närbelägna byn Taschbolatowo, huvudort för baschkirerna, ett muslimskt nomadfolk. Den svenske predikanten berättar om hur han tillsammans med baschkirerna firade svensk jul med både gröt och rim.

Världskriget och revolutionen

Även om förhållandet mellan svenskar och ryssar på det hela taget var gott, kände värmlänningarna sig aldrig riktigt hemma i Ural. Ryssland blev aldrig för dem vad Amerika blev för de svenskar som begav sig västerut. De drogs alltmer åter till fosterlandet och de djupa skogarna.

Av den en tid hundratalet medlemmar starka kolonin återstod i stort sett bara spillror vid första världskrigets utbrott. De kvarvarande genomled svåra umbäranden under kriget, som sedan ytterligare förvärrades av det inbördeskrig som följde i Ryssland. Svält, sjukdomar och ond bråd död kom genom revolutionen till kolonin.

Efter en längre tids uppdrag i Sibirien för Röda Korsets räkning, återvände Wilhelm Sarwe mitt under revolutionens stormar till Bjeloretsk och Tirliän. ”Under den svåra tiden, vintern 1919, förde mig händelserna sista gången till dessa för mig oförgätliga trakter”, skriver han.

Bara en svensk i Bjeloretsk

I Bjeloretsk fann Sarwe att alla svenskar utom en flytt; kvar fanns en skräckslagen svensk kvinna, gift med en ryss. Paret lyckades efter Sarwes besök sätta sig i säkerhet på annan ort, men förlorade sina två barn under flykten. En bedrövad Sarwe lämnade Bjeloretsk och begav sig till Tirliän:

”I Tirliän fann jag den för mig oförgätliga familjen Adamsson i mycket tryckta förhållanden. Likaså ett par svenskar och en dotter till en avliden svensk... Denna gång blev det för oss i det gamla Tirliän en oförgätlig avskedsstund. Våra svenskar där väntade hunger, förskräckelse, ja döden under ryska medborgarkrigets demoniska framfart.”

Den svenska uralkolonin fick existera i närmare ett halvt sekel. Det var ett sällsamt stycke svensk historia i främmande land som ryska revolutionen bryskt gjorde slut på.

Ett tjugotal svenskar stannade

Emigrationen ditut hade skett i olika omgångar och i olika omfattningar och sträckt sig i tiden runt ett decennium, med början 1876. Som mest hade svenskkolonin i Ural runt 100 invånare. Sex smeder ingick äktenskap med ryska kvinnor. Sammanlagt föddes i kolonin 64 barn.

Av uralsvenskarna återvände sammanlagt 53 till Sverige, 12 av dem tog sig sedan vidare till Amerika. Men det fanns också de som blev kvar, med eller mot sin vilja. Wilhelm Sarwes uppteckning om uralsvenskarna, daterad ”Degerfors den 19 januari 1924” avslutas med meningen: ”Så vitt man vet, leva ännu över ett tjugotal spridda i Ryssland.”