Finland: Arvtagare i skuggan av en stormakt

En stat som fyller 75 år är i ett europeiskt perspektiv en ung stat. Det finns de som är lika unga eller yngre, men ofta hävdar de då – med rätt eller orätt – en tidigare statlig existens. Polen gick under som stat genom successiva delningar i slutet av 1700-talet men återupprättades genom de tre kejsarmakternas – Romanovarnas, Hohenzollrarnas och Habsburgarnas – undergång i första världskriget. Ungern, som 1918 blev en självständig stat på ruinerna av den gamla Donau-monarkin, hade redan 1896 firat ett sägenomspunnet tusenårsjubileum för att markera de magyariska stammarnas ankomst från de asiatiska stäpperna till pustan.

Många andra s k arvtagar- eller efterföljarstater sökte på motsvarande sätt legitimera sin existens genom släktskap med riken som tidigare existerat. Det var en tid för nationsbyggare – och för mytbildare!

Republiken Finland, som i år firar sitt 75-årsjubileum som självständig stat, var både senare och tidigare ute än de flesta andra. Finland var den första av de stater som uppkom i världskrigets turbulenta slutskede, och den nya staten kunde inte heller peka på en tidigare period av självständig existens.

Historikern Max Engman har studerat förhållandet mellan Finland och Ryssland fram till 1917, bland annat i doktorsavhandlingen Finland och St Petersburg (1985). Han är redaktör för Historisk Tidskrift för Finland (den svenskspråkiga facktidskriften) och en av de två historieprofessorerna vid det svenskspråkiga universitetet i Åbo, Åbo Akademi.

Max Engman pekar på att det finns starka kontinuitetslinjer tillbaka till tiden före 1809, när Finland var en integrerad del av det svenska riket, och till den ryska tiden, när storfurstendömet Finland garanterades och utövade en betydande grad av autonomi i förhållande till det kejserliga Ryssland.

Det är lätt att datera den unga finländska statens tillblivelse – det sker i det ögonblick då lantdagen i det före detta storfurstendömet förklarar sig självständigt gentemot den ryska centralmakt som finns kvar efter nederlagen i första världskriget och bolsjevikernas maktövertagande. Lenin och den nya rådsregeringen erkänner också mycket snart den nya staten Finland. Men när föds nationen Finland?

– Det beror förstås på hur man definierar en nation, men på sätt och vis föds alla nationer först på 1800-talet. Vad som har funnits tidigare är inte nationer i modern mening: för det krävs folkskola, värnplikt, en viss massmobilisering. Och där är Finland, visserligen ung som stat, inte senare än någon annan.

– Men visst är året 1809 väldigt centralt. Då upphör man att vara en del av det svenska riket, men blir ändå inte en integrerad del av Ryssland utan tvingas mer eller mindre stå på egna ben. Den administrativa ram, som skapades med kejsar Alexanders beslut om att ge autonomi åt det erövrade Finland vid lantdagen i Borgå 1809, måste ges ett innehåll, och man kan säga att det var arbetet på att fylla den ramen som gav upphov till ett nationalmedvetande i Finland under loppet av 1800-talet.

Är inte denna autonomiställning under den ryska perioden egentligen ett uttryck för ett slags finländsk exceptionalism? Av alla de erövringar som tsarmakten gör blir Finland ett undantag – det får behålla lagar, som har stiftats under den svenska tiden, det får behålla sin religion och även sin särställning i övrigt.

– Det exceptionella var att den här särställningen blev så djupgående och så långvarig hos oss. Men också de baltiska staterna hade sin autonomi i förhållande till kejsarmakten, även om den byggde på en rätt så smal bas, dvs den tyskspråkiga adeln och dess privilegier. Och Kongresspolens autonomi gick faktiskt ännu längre än den finska, men till skillnad från polackerna, som förlorade den under 1800-talet, behöll och utvidgade finländarna sin, och när russifieringen satte in i slutet av seklet, kom den senare till Finland och blev inte alls lika framgångsrik som på andra håll.

– Du måste också komma ihåg att Finland både under den svenska och ryska tiden hade en klass av fria bönder och aldrig tillämpade livegenskapen.

Vi har en obruten följd av år när Finland åtnjuter och fördjupar sin autonomi. Och medan polackerna gör uppror i ett kör mot övermakten, så håller sig finländarna lugna.

– Det här får viktiga konsekvenser. För när St Petersburg försöker införa ryska förhållanden i Finland åren kring 1900, så sluter alla finländare aktivt upp kring autonomin. Man kunde vara oense både i den sociala frågan och i språkfrågan. Men i försvaret av Finland – där kunde man visserligen vara oeniga om tillvägagångssättet, men inte om målet.

– Samtidigt som denna nationella mobilisering äger rum i storfurstendömet och ett medborgarsamhälle börjat uppstå på folkspråkets grund, så uppkommer emellertid en politisk splittring längs språkgränserna och en finlandssvensk identitet utvecklas som ett direkt resultat av den politiska nationskampen. Den finska nationskampen kommer först och den svenska kan ses mer eller mindre som en reaktion på den.

– Själva termen finlandssvensk dyker upp först på 1910-talet – tidigare hade man haft beteckningar som svensktalande finnar, östsvenskar och alla möjliga andra termer. Ett modernt organiserat finlandssvenskt parti får vi så sent som 1907, även om det har funnits en politisk organisering tidigare.

– Men det intressanta är att de här klyvningarna – i språkfrågan, i den sociala frågan, med arbetarrörelsens uppkomst – hålls inom landet. Det är ingen som lierar sig med någon utanför mot Finland. För alla var försvaret av Finland en gemensam sak.

Jag envisas med att utnämna Finland till särfall. Finland är det enda land i Norden som har upplevt inbördeskrig och revolutioner på 1900-talet. Hur pass är språkfrågan och klassfrågan sammantvinnade?

– I någon mån. Men det fanns svenskspråkiga på båda sidor; visserligen var de överrepresenterade på den vita sidan; men inte går det rent efter språkgränserna.

– Och jag skulle också gärna vilja diskutera om klassmotsättningarna i Finland verkligen var större än i de andra nordiska länderna. Det som gör det så explosivt i Finland är att de jordlösa och de nya fabriksarbetarna i städerna reste sig samtidigt. Men frågan är om det någonsin var tänkbart att Finland inte på ett eller annat sätt skulle dras in i den ryska revolutionen. Plötsligt – 1917 – försvinner ordningsmakten. Polisen förlorar sin auktoritet, den ryska armén börjar dras bort.

Så hade inte den ryska tsarmakten fallit och bolsjevikerna kommit till makten, så hade det inte blivit någon revolution och något inbördeskrig i Finland?

– Fullt möjligt. För det är just detta maktvakuum som gör att läget tillspetsas och båda sidor kan sätta upp sina garden.

Det finländska nationalstatsbygget sker parallellt med vad som händer i de länder som ligger i en zon mellan Ryssland och Tyskland. Men det skiljer sig åt i själva födelseögonblicket: Finland är först.

– Ett år tidigare än de andra. Och kanske hade Finland i begynnelseskedet också ett större manöverutrymme än övriga stater som avsöndrades från det ryska riket, t ex Ukraina och de baltiska staterna. I Baltikum försökte tyskarna, som ännu inte hade förlorat kriget, bygga på den tysk-baltiska adeln. I Finland var de tyskutbildade jägarna viktiga för den vita sidans seger i inbördeskriget. Den tyska truppnärvaron i Finland 1918 påskyndade säkert de rödas nederlag, men avgjorde det inte på något sätt. Det kan ha avskräckt Ryssland från att ingripa i striderna, men i det skick som ryssarna befann sig då, mitt i ett eget inbördes- och interventionskrig, är det tveksamt om de skulle ha gjort det ändå.

– Men det som skiljer Finland från de övriga nya staterna är att det inom i stort sett samma gränser och med i stort sett samma förvaltningsapparat i praktiken hade varit en stat i över hundra år. Så här finns en kontinuitet som saknas på andra håll. Visst hade det funnits ett Böhmen med en lång historia, men något Tjeckoslovakien hade det aldrig funnits; och ännu mindre ett Jugoslavien. Medan Ungern, som var ett kungadöme inom ramen för dubbelmonarkin, efter fredsslutet i Paris 1920 förlorade mer än hälften av sitt territorium.

Men varför blev då Finland undantaget under mellankrigstiden? Det behöll både sin rättsstatliga karaktär och själva sin statliga existens.

– En viktig sak är nog att språkfrågan blev mildare i Finland än i de andra nya nationalstaterna och att den aldrig internationaliserades. Ålandsfrågan var ett irritationsmoment, men det gick snart över och det var aldrig aktuellt att Sverige skulle ha utnyttjat den svenskspråkiga minoriteten i Finland för att ställa till besvär för staten Finland, vilket ju både Tyskland och Ungern gjorde med missnöjda minoriteter i grannstaterna för att destabilisera dem.

– Och vi har inte någon bitter kamp mellan två nationaliteter om staten, som tjecker och slovaker, serber och kroater. Varför? Jag tror att kontinuitetsaspekten återigen är viktig. Man hade slutit upp kring den här staten och ingen ville spränga den. I Finland får vi inte en situation där två nationer måste samsas i samma stat – vi har en nation som talar två språk och båda grupperna är statsbärande.

– Visst kunde språkkonflikten också hos oss vara bitter på 20- och 30-talet och kunde väcka häftiga publicistiska lidelser, men den ledde aldrig till något politiskt våld. Till det kommer att arbetarrörelsen vägrade engagera sig: Tanner menade att språkfrågan var en femte rangens fråga.

– Vi ska inte heller glömma bort hotet från Ryssland som inte precis uppmunt-rade nationell oenighet. Både svenskspråkig höger och finskspråkig höger hade lätt att se saken på samma sätt.

– I Finland fick inte heller den ekonomiska depressionen samma upplösande effekter som i exempelvis Tjeckoslovakien där den drabbade de industrialiserade sudettyska områdena speciellt hårt. Finland genomförde också en rätt långtgående jordreform.

I ett avseende liknar Finlands situation efter första världskriget de övriga arvtagarstaternas. Man hade tidigare, som delar av större imperier, haft tillgång till en omfattande inre marknad. Men i det nya läget började tullmurar resas i de tidigare frihandelsområdena – Finlands industri till exempel avskärmades från den ryska marknaden.

– Visst var detta ett gigantiskt problem. Av pappersindustrins export gick före kriget 80 procent till Ryssland – och under kriget ännu mer eftersom landet var avstängt från västmarknaderna. En del industri – inom metall, läder och textil – hade inriktat sig på leveranser till den ryska armén eller var hemmamarknadsindustrier. Alla dessa avsättningsmöjligheter försvann för att aldrig återkomma.

– En konsekvens av krigshändelserna var att det uppstod en stor livsmedelsbrist i Finland – den hade börjat redan 1916 – som ett resultat av det tidigare starka beroendet av rysk spannmålsexport. Och vi fick flera krisår. Lösningen bestod i nyodling vilket ledde till att Finland under 20-talet blev självförsörjande på jordbruksprodukter och till och med fick ett överskott.

– Men intressant nog lyckades faktiskt trä- och pappersindustrin ganska snabbt omorientera sig till västliga marknader, och det beror delvis på att Finland hade stått utanför kriget (om vi bortser från våren 1918). Det fanns lager och produktionskapacitet som kunde ställas in på export i det bristläge som uppstod efter kriget och när depressionen kom hade man ändå fått ett fotfäste i väst, främst England och Tyskland. Den här sårbara industrin råkade ut för skärpt konkurrens genom att britterna började utnyttja samväldet alltmer och även genom att Sovjet i slutet av 20-talet kom in på marknaderna och anklagades för dumpning.

En västeuropé skulle efter andra världskriget ha räknat Finland som en öststat. När upphör den karakteristiken, tror du?

– Nå, själva har vi aldrig accepterat beteckningen öststat. Hela östpolitiken under Paasikivi och Kekkonen gick ut på att vinna spelrum österut för att ekonomiskt kunna integreras i väst. I själva verket är det en gradvis process – från medlemskapet i FN 1955, Nordiska rådet, specialmedlemskapet i EFTA och nu vår ansökan om att bli medlem i EG. Och ända fram till för ett år sedan skedde detta inom ramen för vänskaps- och biståndsavtalet med Sovjetunionen.

Vilken roll ska historikerna spela i denna "Vergangenheitsbewältigung", denna genomlysning av Kekkonen-eran?

– De ska gräva fram. Problemet är att arkiven – särskilt Kekkonens – inte har varit allmänt tillgängliga. Moskva öppnar sig hela tiden, men samtidigt mycket selektivt. Många av aktörerna finns ännu i livet och risken för att historikerna låter manipulera sig av deras respektive intresse är uppenbar.

– Det är något som samtidshistorikern får lära sig att leva med, och det är det vi har den källkritiska arsenalen till.

I Finland har väl de officiella historikerna under hela den period vi har talat om spelat en väldigt viktig nations- och identitetsskapande roll?

– Absolut. Redan i den finsk-nationella rörelsen fanns det ett starkt inslag av historiker. Två av dess viktigaste ledare under 1800-talet, Yrjö-Koskinen och Danielson-Kalmari, var båda historieprofessorer. Och flera av de historiska debatter vi har haft på senare tid – också om saker som ligger rätt långt tillbaka i tiden – har väckt rätt stor uppmärksamhet: vinterkriget, fortsättningskriget, liksom den stora diskussionen om 1918, som fördes redan på 50- och 60-talet, rätt mycket utgående från Väinö Linnas böcker, där man äntligen tog itu med hela komplexet om fånglägren och den röda och vita terrorn.

– Klubbekriget i slutet av 1500-talet har varit en klassisk och ihållande diskussion, också den med politiska förtecken. Den kanske viktigaste rikshändelsen med ett direkt finländskt inslag. Var det ett nationellt bondeuppror mot den svenska staten och en svensk överklass? Eller var det – som Pentti Renvall hävdade på 30- och 40-talet – en del av adeln som drev nationella intressen genom att slå vakt om Finlands försvar av östgränsen; genom att liera sig med Sigismund och hålla på Polen drev man Finlands verkliga intressen. Renvall såg klubbekriget i ljuset av inbördeskriget 1918: hertig Karl missledde bönderna och de insåg inte Finlands verkliga intressen som var att ha en allians med Polen mot Ryssland, precis som den politiska klokskapen 1918 och 1941–44 hade varit en allians med Tyskland mot Ryssland.

– Men i den diskussion som bröt ut på 70-talet hävdade åter Heikki Ylikangas att de interna, sociala faktorerna var avgörande, det var ett bondeuppror mot en inhemsk överklass utan de nationella övertoner som de tidigare tolkningarna hade gett det. Ett uppror förorsakat av krigsbördor, borgläger och förtrycket av bönderna.

Det finns också idag en rysk faktor i Finlands närmaste omgivning. Storryska röster gör sig hörda, exempelvis den s k republikanen Zirinovskij.

– Nog måste Finland ligga mycket lågt på vilken som helst rysk regerings prioritetslista. Gränsen mot Finland är faktiskt den enda lugna och stabila som Ryssland har. De baltiska länderna ligger mera i farozonen, liksom Ukraina och Vitryssland, om utvecklingen skulle gå i storrysk riktning. Det typen av hotbild för Finlands del kan vi nog för närvarande bortse från. En helt annan sak är om det blir total hungersnöd i Petersburg, med problem som vi inte är förberedda på.

Kan man tala om att det i dagens Finland finns antydningar till en karelsk fråga – ett Karelen som från 1809 var en del av storfurstendömet, men som sedan 1944 är ryskt territorium.

– På sätt och vis finns det två karelska frågor. Dels de avträdda områdena, dels Öst- eller Fjärrkarelen som aldrig har tillhört Finland. I det senare fallet har man åtminstone bollat med tanken om ett närmare samarbete med Finland, medan diskussionen i Finland idag i första hand har gällt om man ska återkräva de områden som avträddes 1944.

– För en del av de evakuerade karelarna och deras ättlingar – sammanlagt var det 400 000 som fick lämna sina hem – är det en starkt emotionellt laddad fråga, men alla undersökningar visar att en majoritet av Finlands folk inte vill att man tar upp saken. Från rysk sida säger man också blankt nej. Och i själva det avträdda Karelen finns det ingen finsk fråga, helt enkelt därför att det inte finns några finländska karelare kvar. Det är ett etniskt rent område, i den meningen att dagens befolkning efter kriget kom dit huvudsakligen från Vitryssland.

Publicerad i Populär Historia 6/1992