Personal och barn på ett barnhem för flickor i Malmö 1903.

© Malmö Museer

Född utanför äktenskapet

Nuförtiden benämns barn inte längre i termer av oäkta eller äkta. Men går vi bara ett par generationer tillbaka spelade det stor roll om ett barn var fött inom eller utom äktenskapet. Det var en lika avgörande omständighet för en individs framtidsutsikter som klass, kön eller etnicitet. Dessa strukturer påverkar ännu våra liv, men hur eliminerades den äktenskapliga bördens betydelse, och vilka var de historiska konsekvenserna?

1 mars 2018 av Johanna Sköld

Astrid Lindgren (då Ericsson) födde 1926 en son utom äktenskapet. Hon tog in på ett privat förlossningshem utanför Jönköping en månad före nedkomsten, men av skäl som krävde största möjliga hemlighetsmakeri kring hennes och barnafaderns identitet, reste Astrid vidare till Köpenhamn. 

Hon födde sin son på Rigshospitalet eftersom man där varken behövde uppge sitt eller faderns namn, och efteråt placerades pojken i ett fosterhem i den danska huvudstaden. Där bodde han ett par år tills Astrid hämtade hem honom till Stockholm. 

Separationen och det övergivna barnet blev förlagor för litterära gestaltningar ibland annat Mio min Mio (1954) och Rasmus på luffen (1956).

I biografin över Astrid Lindgrens liv – Denna dagen, ett liv (2014), beskriver Jens Andersen hur den 19-åriga Astrid Ericsson genom sitt förhållande med Reinhold Blomberg, chefredaktör på Vimmerby tidning, drogs in i ett drama där både heder och pengar stod på spel. 

Stämdes för horsbrott

Blomberg låg nämligen i skilsmässoförhandlingar, och när ryktet nådde hans hustru Olivia Blomberg att han hade gjort en ung journalistelev med barn, stämde hon sin make för horsbrott, det vill säga otrohet. Detta var ett brott som avkriminaliserades först 1937, och det utgjorde skälig grund för omedelbar skilsmässa samt skadeståndsyrkanden från den bedragna makan.

Om Olivia Blomberg kunde bevisa sin makes otrohet genom att han blivit registrerad i kyrkböckerna som far till ett utomäktenskapligt barn, kunde hon hoppas på ett ansenligt skadestånd. Det var därför den gravida Astrid måste resa till Köpenhamn för att föda.

MER SVENSK HISTORIA – I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

Men svaret på varför sonen lämnades till ett fosterhem under de första åren av sitt liv måste sökas i den strukturella utsatthet som drabbade många ogifta mödrar och deras barn.

Astrid Lindgren var bara en av många kvinnor som tvingades lämna bort sitt utomäktenskapliga barn av skäl som vanligtvis handlade om skam, fattigdom eller den omöjliga ekvationen att ensam försörja och ta hand om ett barn i ett samhälle som inte erbjöd någon barnomsorg och där fäderna kunde undkomma försörjningsansvaret.

Tidningsmannen och den socialistiske agitatorn Henrik »Hinke» Bergegren var en pionjär inom den svenska sexualreformrörelsen. Här talar han inför en folkmassa 1908.

Rekord i utomäktenskapliga födslar  

Det finns också mycket som talar för att många utomäktenskapliga barn dessutom var oönskade och en konsekvens av begränsad tillgång till och kunskap om preventivmetoder. 

När Astrid blev med barn var det förbjudet enligt lag att sprida reklam och upplysning om preventivmedel. Lagen tillkom 1910 efter att socialisten Hinke Bergegren hållit föredrag och publicerat broschyrer om preventivmedel. Lagen upphävdes först 1938.

När Astrid Lindgren födde sin son hade den utomäktenskapliga fruktsamheten på 15–16 procent nått sin absoluta höjd sedan statistik om dessa födslar hade börjat samlas in vid mitten av 1700-talet. Andelen hade ökat under hela 1800-talet, med en betydande stegring under det nya seklets första decennier.

Men variationerna i landet var stora. Betydelsen av att bli gravid som ogift kunde se olika ut beroende på var i landet en kvinna bodde. Områden med många utomäktenskapliga barn karaktäriserades av större jordbruk med många anställda och obesuttna, av bygder med tillfälligt anställd arbetskraft, och av städer med många nyinflyttade unga. 

Vimmerby, som Astrid Lindgren kom ifrån, var beläget i en region med låg utomäktenskaplig fruktsamhet. Den starka frikyrkliga religiositeten i Småland har framförts som en förklaring, småskaliga jordbrukshushåll som underlättade en stark social kontroll en annan.

Uppluckrade traditioner i Norrland

Annat var det i södra och centrala Norrland – där föddes många barn utom äktenskapet i slutet av 1920-talet. Men så hade det inte alltid varit. Länge föddes få barn utom äktenskapet i Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län, men skogsindustrins expansion och järnvägens utbyggnad från 1860-talet och framåt förändrade detta. 

Arbetare utan någon lokal anknytning flyttade då till Norrland, gamla traditioner luckrades upp och banade väg för nya familjebildningar. Industrialiseringen skapade möjligheter för arbetare att leva ihop utan att vara gifta eftersom de inte längre behövde bo i sina arbetsgivares hushåll såsom var brukligt för jordbrukets drängar och pigor.

Som ett resultat av detta föddes många barn utom äktenskapet men en hel del var i själva verket föräktenskapliga – deras föräldrar gifte sig så småningom. Barnen, som kallades trolovningsbarn, behövde inte vara oönskade. Juridiskt hade de samma status som inomäktenskapliga barn, de hade arvsrätt efter både sin moder och fader, något som de utomäktenskapliga barnen fick först 1970.

En hög dödlighet bland fosterbarn berodde delvis på fattiga förhållanden. Foto från Kronkvarnsgränd, Stockholm, 1890-talet. 

© Stockholms stadsmuseum

Stockholmsäktenskap

Inte minst i Stockholm var samboende mellan ogifta personer vanligt, det fick till och med ett särskilt namn: Stockholmsäktenskap. Vid 1800-talets mitt föddes 40–50 procent av Stockholmsbarnen utom äktenskapet, vilket var en exceptionellt hög siffra i jämförelse med landet i övrigt. 

Det har förklarats med att staden befolkades av många nyinflyttade unga som levde långt ifrån släktens sociala kontroll. Dessutom verkar arbetarkvinnor i Stockholm valt bort giftermål eftersom det blev ett hinder snarare än en möjlighet för dem.

Ogifta kvinnor myndigförklarades 1863 medan gifta kvinnor förblev omyndiga till 1921, och därmed ur stånd att själva ingå avtal eller råda över sina inkomster. I en stad där kvinnor hade möjlighet till egen försörjning blev incitamenten för giftermål små. 

Nattfrieriseden

Utomäktenskapligheten kan också härledas till förkristna traditioner. Den så kallade nattfrieriseden, då unga män uppvaktade byns unga ogifta kvinnor nattetid och ibland sov över hos dem, resulterade i många utomäktenskapliga barn med lokalsamhällets goda minne. Detta förekom framförallt i vissa delar av Norrland.

Trots att för- och utomäktenskapliga relationer var straffbara enligt lag, kunde det accepteras inom bygemenskaper med stark social kontroll. Det har antagits att där de utomäktenskapliga barnen var få var stigmatiseringen av ogifta mödrar större, medan det i områden där många utomäktenskapliga barn föddes var skammen inte lika kännbar. Graden av acceptans berodde givetvis också på hur lokalsamhället rättsligt hanterade brottet att ha utomäktenskapligt sex.

Hordömda uteslöts från nattvarden

Det horsbrott som redaktör Reinhold Blomberg stämdes för 1926 har sina rötter i 1600- och 1700-talens stränga sexuallagstiftning. Då kunde män och kvinnor som hade haft sex utom äktenskapet dömas till böter och i värsta fall till döden. Men de världsliga straffen var bara ena sidan av saken. 

Den anklagade straffades även med uteslutning från nattvarden och offentlig kyrkoplikt som innebar att den brottslige under gudstjänsten skulle stå på en så kallad horpall och inför församlingen erkänna sina synder och be Gud om förlåtelse.

Dessa straff från Gud, kyrka, församling och världslig rätt medförde att en del kvinnor försökte hemlighålla och undanskaffa det yttersta beviset på att de hade haft sex utom äktenskapet – barnet. Barnamord blev en desperat utväg.

Pojkar på Frimurarebarnhusets gård. Kristineberg, Stockholm, 1903.

© Stockholms stadsmuseum

Dödsdomar för barnamord

Brottskategorin barnamord (som endast gällde dödandet av utomäktenskapliga barn) blev i sin tur en av de vanligaste anledningarna till att kvinnor dömdes till döden under 1700-talet. 

Enligt en förordning som Karl X Gustav utfärdat 1655 kunde ogifta kvinnor dömas på blotta misstanken. Om en ogift kvinna hade försökt dölja sin graviditet och sedan gömt barnet efter förlossningen kunde det antas att hon hade dödat det. Inte sällan vittnade personer från det egna hushållet eller lokalsamhället mot den anklagade.

Gustav III:s barnamordsplakat

År 1778 lyckades Gustav III, inspirerad av upplysningsidéer från kontinenten, övertyga riksdagen om att det var det hårda fördömandet som ledde till barnamord och att en förbättrad situation för ogifta mödrar borde minska dem. 

Detta föranledde tillkomsten av det som har kallats Gustav III:s barnamordsplakat, vilket bland annat föreskrev att husbondfolk skulle hjälpa ogifta kvinnor att hemlighålla graviditeten, tystnadsplikt för barnmorskor, att präster inte fick neka ogifta mödrar nattvard, att kyrkoplikten skulle göras enskilt, och att tillmälen riktade mot ogifta mödrar förbjöds.

Med stöd av Gustav III:s barnamordsplakat kunde en ogift kvinna föda sitt utomäktenskapliga barn på okänd ort där hon varken behövde uppge sitt eller faderns namn i kyrkoboken, vilket gav upphov till uttrycket ”fader och moder okänd”. Detta begrepp levde kvar fram till 1917, då anonymitetsrätten avskaffades.

Allt fler fosterbarn under 1800-talet

Det ligger nära till hands att tro att barnamordsplakatet innebar en ökad trygghet för ogifta mödrar och deras barn, men för många kom det att bli precis tvärtom. Eftersom det innebar att också fäderna kunde förbli anonyma, undslapp många pappor att bli dömda att betala underhållsbidrag såsom tidigare varit brukligt. 

I takt med att män undkom rättsligt ansvar föddes allt fler utomäktenskapliga barn för vilka mödrarna lämnades ensamma med försörjningsansvaret.

Konsekvensen blev ett ökat antal fosterbarn och barnhemsbarn under 1800-talet. Endast 38 procent av de utomäktenskapliga, olegaliserade barn som föddes i Sverige år 1889 bodde med en förälder, oftast modern, när de var sex månader gamla. Nitton procent bodde i fosterhem, på barnhem, eller var omhändertagna av fattigvården. För drygt 42 procent är ödena okända, men ett rimligt antagande är att de var fosterhemsplacerade hos främlingar.

Barn och personal står uppställda utanför barnasylen på Kungsholmen. Här inackorderades barn i väntan på fosterhemsplacering ute i landet. Foto från omkring 1915.

© Stockholms stadsmuseum

Barnhus grundades i städerna

I spåren av barnamordsplakatet grundades flera barnhus i landets större städer. Tanken var att mödrar anonymt skulle kunna lämna in barnen på barnhusen. Mönstret känns igen från övriga Europa vid samma tid. Men då inlösningsavgifterna var höga var det bara ett fåtal mödrar, kanske med bistånd av välbeställda barnafäder, som kunde utnyttja anonymitetsrätten på detta sätt. 

På Allmänna Barnhuset i Stockholm kostade det år 1904 sexhundra kronor att lämna in ett barn anonymt. Det motsvarade två årslöner för en av stadens pigor.

Fattiga mödrar kunde istället ”amma in” sina barn. Inlösningsavgiften betalades därmed med bröstmjölk och omvårdnadsarbete under åtta månaders tid, då modern ammade sitt och kanske andras barn.

För många kvinnor var inte detta ett alternativ. Istället anlitade de fosterhem för att på så sätt ordna barntillsyn åt sina små. På landsbygden tog många ogifta mödrar hjälp av anhöriga men i städerna var det vanligt att barnen placerades hos främmande människor. 

Annonserade efter fosterhem

De många annonserna i dagspressen av mödrar som sökte fosterhem till sina barn och fosterhem som erbjöd sina tjänster, vittnar om detta. I annonserna angav mödrarna hur mycket de kunde tänka sig att betala fosterhemmen. I relation till de låga kvinnolönerna var kostnaderna för denna barntillsyn hög, men man kunde i alla fall få betala månadsvis, vilket inte gick för sig på barnhuset. 

Den förtvivlade kampen för att få ekonomin att gå ihop märks inte minst i detta brev daterat 1912 från en mamma till sin tvååriga dotters fostermor:

Snälla Fru Berg, jag har ej skickat pengarna ännu, fru Berg tror nog att jag är tokig. Jag är så gräsligt ledsen så jag vet ej vad jag skall göra, för Fru Berg, jag kan ej sova natt efter dag, jag har nu sökt plats men ej fått någon ännu men har blivit lovad [...] det är något förskräckligt att Fru Berg få lida så mycket för mig men snälla snälla Fru Berg, ha hjärta med mig [...] jag skickar 15 kronor i taget och det vet Fru Berg hur punktligt jag har betalt när jag hade plats [...] det är ett syrligt straff att hava ett barn att sörja för.”

Fosterbarnsindustri

Mot slutet av 1800-talet omtalades dessa privata fosterhemslösningar som en ”fosterbarnsindustri” där fattiga fostermödrar beskylldes för att tjäna pengar på de ogifta mödrarnas utsatthet, vilket i sin tur fick ödesdigra konsekvenser för barnen. 

Inte minst beskrevs dödligheten som upprörande. Fosterbarn under ett år hade nära tre gånger så hög dödlighet som andra spädbarn, visade en statlig utredning. Och skillnader mellan stad och land var stora – i städerna dog 44 procent av de små fosterbarnen innan de hade hunnit fylla ett år. På landet dog ”bara” 18 procent.

Änglamakerskor

I de mest extrema fallen talades det om ”änglamakeri”, det vill säga medveten vanvård som orsakade barnens död. Dödligheten berodde egentligen mer på fattigdom, bristande hygien, kost och dåliga bostadsförhållanden, än på avsiktlig misskötsel. Men de fall av änglamakeri som trots allt uppdagades slogs upp stort i tidningarna.

Rättegången mot Alva Nordberg som 1905 åtalades för fyra mord och tre mordförsök på fosterbarn tog formen av en deckarföljetong. Svenska Dagbladet skickade en reporter till torpet på Gräddö i Roslagen där Alva hade bott med sina två barn, svärfar och ett antal fosterbarn.

I intervjuer med ortsbefolkningen framkom att det ena barnet efter det andra hade anlänt till den lilla stugan, och att de snart därpå hade avlidit eller försvunnit. ”Några personer uppgifva sig ha förmärkt en olidlig stank i ladugården…”, skrev reportern i Svenska Dagbladet den 26 juli 1905. Det spekulerades i om Alva hade gömt undan barnlik för att kunna begrava flera kroppar på samma gång, och kring huruvida hon hade smugglat barnlik från ön.

Alva Nordberg dömdes till fängelse

Polisutredningen visade att Alva Nordberg på knappt tre år hade tagit emot 17 fosterbarn varav sju hade dött. Barnen, som var födda utom äktenskap, hade förmedlats via annonser. Många var nyfödda, endast ett barn var över året när det kom till henne.

Rättegången rullade upp en tragisk historia som visade hur fosterbarn blivit en ekonomisk lösning för en desperat fattig familj. Summorna som mödrarna betalade räddade familjen Nordberg för stunden, men de räckte inte för att klä och föda fosterbarnen tills de var femton år. Det ledde till ”En ohygglig fosterbarnsindustri”, enligt Svenska Dagbladet. Alva dömdes för misshandel till två och ett halvt års straffarbete.

Interiör från Allmänna Barnhuset på Norrtullsgatan i Stockholm. Foto från 1928. 

© Stockholms stadsmuseum

Lag om fosterbarns vård 1902

På hundra år hade debatten om de utomäktenskapliga barnens utsatthet rört sig från mödrarnas barnamord till fostermödrarnas änglamakeri och fosterbarnsindustri. Det ledde till instiftandet av 1902 års Lag om fosterbarns vård. 

Lagen föreskrev anmälningsplikt för alla som tog betalt för att vårda fosterbarn under sju år såvida de inte var far- eller morföräldrar, styvföräldrar eller laga förmyndare. Tanken var att de kommunala myndigheterna skulle kontrollera hur fosterbarnen sköttes.

Men som fallet med Alva Nordberg visar, var lagen uddlös eftersom den byggde på att fosterföräldrarna själva anmälde att de hade fosterbarn. Och den angrep inte roten till problemet – det som kring sekelskiftet benämndes som ”försumliga försörjare”.

Faderns anonymitetsrätt togs bort

År 1917, 140 år efter barnamordsplakatets inrättande, avskaffades anonymitetsrätten. Orsaken var att fädernas ringa bidrag till de oäkta barnens försörjning belastade kommunernas fattigvård. När mödrarna inte förmådde att försörja sina barn, måste fattigvården träda in. 

1917 års Lag om barn utom äktenskap gjorde klart att barnet hade rätt både till en far och en mor, samt till underhåll från båda. För att implementera detta inrättades så kallade barnavårdsmän för varje utomäktenskapligt barn.

Barnavårdsmännens uppdrag var att fastställa faderskap och driva in underhåll från fäderna och att stödja de ogifta mödrarna i deras moderskap. Ibland fick detta stöd karaktär av kontroll av mödrarna och barnen. 

Barnavårdsmän gjorde hembesök och kontrollerade hur barnen sköttes, på ett sätt som föräldrar till inomäktenskapliga barn inte råkade ut för. Under större delen av 1900-talet fick ogifta föräldrar finna sig i att deras föräldraskap övervakades av staten på detta sätt.

Privata förlossningshem

Behovet av att hemlighålla moderns och faderns identitet försvann inte för att anonymitetsrätten avskaffades. Det är Astrid Lindgrens historia ett utmärkt exempel på. Under 1920-talet uppstod många små privata förlossnings- och spädbarnshem som erbjöd gravida kvinnor inackordering när graviditeten inte längre gick att dölja. Här ombesörjdes även själva förlossningen och ordnandet av fosterhem åt barnet.

Visserligen skulle både moderns och faderns namn uppges i samband med kyrkobokföringen av barnet, men i och med att föräldrarna var skrivna på annan ort, kunde modern resa hem efter förlossningen utan att barnet blev känt i hennes hemkommun.

På 1930-talet genomfördes ett antal välfärdsreformer som gjorde livet lättare för ogifta mödrar. Här pågår en husmorskurs med bad och vägning av spädbarn på Skånegatan i Stockholm.

© Stockholms stadsmuseum

"Exploaterade ogifta mödrar"

År 1928 började Hagbard Isberg (1880–1960), kyrkoherde i Malmö, att på socialministerns uppdrag inspektera dessa förlossnings- och spädbarnshem. Han besökte bland annat det förlossningshem utanför Jönköping som Astrid Lindgren hade tagit in på hösten 1926. Han konstaterade att: 

Förlossningshemmet är ett privat affärsföretag, som i ekonomiskt vinstsyfte begagnar sig av här i frågavarande mödrar och deras barn.

På detta vis beskrev Isberg de flesta av de förlossningshem han besökte – han menade att hemmen exploaterade ogifta mödrar och deras barn.

På hemmet utanför Jönköping stannade mödrarna mellan två och sju månader. Förutom månadskostnaden på mellan 50 och 100 kronor, fick de betala extra för att låta barnen stanna några dagar efter födseln (1,35–3 kronor per dygn) och för anskaffande av fosterhem (10–30 kronor). 

Barnen lämnades snabbt bort

Frånvaron av amning och det faktum att barnen lämnades bort bara några dagar efter födseln väckte Isbergs indignation. Genom en enkät skickad till ett fyrtiotal mödrar som bott på hemmet fick han veta: Fru Sw. ville icke ha några barn på förlossningshemmet. Hon sade mig, att det var bäst att genast resa med barnet. Det togs ut ur mitt rum omedelbart efter förlossningen.

Den diskretion mödrarna (och fäderna) betalade för respekterades inte alltid av föreståndarinnan. En mor berättar:

En av mödrarna blev efter sin avresa utsatt för många trakasserier, i det att föreståndarinnan mot en ersättning av 100 kronor uppträdde som vittne i en skiljsmässoprocess, där ovan nämnda klient var inblandad, ställde beredvilligt brev och andra upplysningar till motpartens förfogande.

Vi kan inte veta om uttalandet handlar om makarna Blombergs skilsmässoprocess, men att föreståndarinnan var ett nyckelvittne i rättegången mot Reinhold Blomberg framkommer i Andersens biografi över Astrid Lindgren.

Att födas utom äktenskapet var ända in på 1960-talet förenat med förhöjd risk att dö som liten. Många barn som överlevde fick en tuff start i livet då de lämnades bort till fosterhem och barnhem. År 1928 var drygt åttio procent av alla fosterbarn födda utom äktenskapet. 

Men för en del var fosterhemsvistelsen varken permanent eller olycklig. Astrid Lindgrens son fostrades i ett kärleksfullt fosterhem och blev så småningom hemtagen av sin mamma, som fortsatte hålla kontakt med det.

Reformer underlättade för ogifta mödrar

Under 1930-talet infördes flera välfärdsreformer som underlättade för ogifta mödrar och deras barn, som moderskapshjälp, moderskapsunderstöd, fri förlossningsvård och behovsprövade barnbidrag. 

Bidragsförskottet som togs i bruk 1938 var avsett för just ensamstående mödrar. Dessa behövde inte längre vänta på att barnavårdsmännen skulle driva in underhållet från fäderna, utan staten trädde in och garanterade barnens underhåll. 

Ett ökat antal platser på daghem från 1940-talet och framåt minskade successivt efterfrågan på fosterhem. Vid mitten av 1950-talet var antalet daghemsbarn i åldrarna 0–6 år ungefär lika stort som antalet fosterbarn i samma åldersgrupp.

En samhälleligt ordnad barnomsorg har varit ovärderlig för ensamstående föräldrars möjligheter att ta hand om sina barn och för deras förutsättningar att hålla samman familjen. Detta är en aspekt av utbyggnaden av barnomsorgen som sällan uppmärksammas i vårt samhälle.

Utomäktenskapliga barn en icke-fråga

P-piller och införandet av fri abort 1975 har gett kvinnor makt över sina egna kroppar, vilket minskat antalet oönskade graviditeter. Allt detta, liksom förändrade attityder till äktenskap och sex, bidrog till att utomäktenskapliga barn blev en icke-fråga. 

År 1973 avskaffades barnavårdsmännen. Utomäktenskapliga barn sågs inte längre som en särskilt utsatt grupp som behövde statens hjälp och kontroll. Däremot visar forskning om vår samtid att barn till ensamstående föräldrar är en utsatt grupp. 

Det beror inte längre på skam eller svårigheter att kombinera arbete med tillsyn utan på att samhället fortfarande bygger på en norm där krav och förväntningar utgår ifrån att man är två föräldrar som försörjer familjen. Ännu befinner sig många sådana familjer i ekonomiskt utsatta situationer.

Publicerad i Populär Historia 11/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också