Paret Carl Henric och Sofia Magdalena Cantzler målade på två olika porträtt i mitten av 1800-talet.

© Carl Wilhelm Nordgren/Nationalmuseum

Skilsmässor på 1800-talet

Det var svårt att få skilsmässa i 1800-talets Sverige. Svårt, men inte omöjligt. För den uppfinningsrike fanns det flera sätt att kringgå lagen.

26 juni 2002 av Magnus Jacobson

Någon gång mellan klockan sju och åtta en junikväll år 1834 knackade sjötullsvaktmästare Carl Petter Ekman på dörren till en skomakare Janssons hus i Majorna i Göteborg. I sällskap med kollegan Carl Arfvid Svensson var han på jakt efter en icke namngiven sjöman. Ekman och Svensson klev in i farstun, men såg inte till en människa där inne. De öppnade därför dörren till ett inre rum, och där inne såg Ekman ”waktmästaren Sjöberg ligga med nedknäppta byxor öfver ett okändt fruntimmer, hwars kropp warit naken till uppe öfver midjan”. Ekman kunde inte se exakt vad Sjöberg och den främmande kvinnan höll på med, men nog trodde han att de hängav sig åt ”köttslig beblandelse”. Svensson var mera säker på sin sak. Inför tingsrätten i Säfwedahls härad hävdade han bestämt att ”Sjöberg och den okända qvinnspersonen föröfvadt köttsligt umgänge med hwarandra”.

Tingsrätten dömde Sjöberg till dryga böter för horsbrottet. Han skulle också betala en mindre bot till Carl Johans församling, samt ålades att gå enskild skrift och bekänna sina synder inför församlingen under en högmässa.

Det okända fruntimmer som varit Sjöbergs medbrottsling ställdes däremot inte till svars. Det kan tyckas orättfärdigt, och märkligt att rätten inte försökte utröna om det varit fråga om enkelt eller dubbelt hor, om kvinnan varit ogift eller gift.

En första förklaring finns i rättegångshandlingarna. Den som hade stämt Anders Sjöberg inför tinget var hans hustru, Christina Lovisa, född Löfgren. Hon berättar i sin stämningsansökan att ”en alfvarsam kallsinnighet” varit rådande mellan makarna en längre tid. Nu stämde hon maken inför tinget för att få skilsmässa: ”det måtte wårt ägtenskap warda fullkomligen upplöst och jag från honom lagligen skiljd”. Som ”huvudsakliga omständigheter” för sin ansökan åberopade hon makens horsbrott. Sjöbergs erkännande och de två vittnesmålen utgjorde fullt tillräcklig bevisning. Eftersom ”hans hustru ej velat förlåta honom horsbrottet” och då makarna inte haft samlag sedan brottet förövats, dömde rätten ”till skillnad i ägtenskapet mellan dessa makar”.

Bilden klarnar ytterligare något om man ser till gällande lagstiftning och, framför allt, dess tillämpning. Fram till 1810 erkände svensk lag bara två omständigheter som grund för skilsmässa. Den ena var så kallat egenvilligt förlöpande, alltså att den ena maken eller makan försvann spårlöst och övergav familjen. Den andra var otrohet: enligt lagen var horsbrott av endera maken den snabbaste vägen till skilsmässa. Den utdömdes omedelbart av häradsrätten eller lägsta stadsrätt på angivelse av den bedragne. Ännu vid 1800-tales mitt var otrohet den vanligaste orsaken till skilsmässa. Mellan 1836 och 1849 svarade horsbrotten för nästan hälften av alla äktenskapsskillnader.

Den som ville skilja sig efter att maken eller makan varit otrogen måste anmäla detta till domstol senast ett halvt år efter det inträffade. Utöver ett erkännande krävde lagen att den som stämde sin make/maka skulle styrka otroheten med två vittnen. Plats, tid och andra omständigheter kring det påstådda brottet måste klarläggas under rättegången. Efter påvisat brott kunde underrätten döma makarna till skilsmässa. Makarna fick därefter vända sig till domkapitlet som utfärdade själva intyget på skilsmässan, det så kallade skiljobrevet.

Kravet på två betrodda vittnen hade införts för att människor inte skulle kunna fuska sig till skilsmässa genom falska erkännanden eller uppgjorda horsbrott. Men det var skillnad på lagens bokstav och dess tillämpning. Arrangerad otrohet tycks i själva verket ha utvecklats till ett väl fungerande system för att någorlunda snabbt upplösa hopplösa äktenskap. Det menar historikern Beata Losman, som har gått igenom skilsmässoärenden i Göteborgs domkapitel under åren 1836–43. Utöver genuin otrohet hittade hon också fem fall av tydligt arrangerade horsbrott i sitt material. I samtliga fall har det rört sig om ståndspersoner eller borgerskap. De arrangerade horsbrotten är lätta att urskilja, eftersom förloppet varit ungefär detsamma varje gång. Det är samma mönster som i rättegången mot Anders Sjöberg: de två betrodda vittnena kommer oförhappandes in i ett rum vid ett någorlunda bestämt klockslag och finner där den äkta maken i färd med köttslig beblandelse med en okänd kvinna. Vittnesmålen är förhållandevis detaljerade, det ska inte råda något tvivel om att det verkligen rör sig om horsbrott. Den främmande kvinnan efterforskas däremot inte.

Det råder heller ingen tvekan om att rätten ibland känt till att det rört sig om arrangerade brott. Det framgår av handlingarna i målet mellan Johanna Lindgren och hennes man, jaktuppsyningsmannen Magnus Lindgren. Makarnas äktenskap knakade i fogarna, och Johanna hade flyttat ifrån sin man. När denne gjorde sin piga Catharina Corneliusdotter med barn, stämdes han inför hösttinget av hustru Johanna, som yrkade på skilsmässa. Pigan och Lindgren erkände brottet, och dessutom fanns ett relativt nyfött gossebarn att anföra som teknisk bevisning. Men Catharinas och Magnus berättelser skiljde sig åt vad gäller tidpunkten för samlaget; rätten anmodar dem därför att – mot vite – återkomma vid följande ting och göra bättre reda för sig.

När fallet togs upp på nytt vid tinget i februari, hade hustrun låtit inkalla två betrodda vittnen. Deras berättelser är samstämmiga: den 5 januari hade de besökt jaktuppsyningsmannen Lindgren klockan fem på eftermiddagen och blivit trakterade med toddy. Lindgren lämnade rummet där de satt, så när de bröt upp för att ta avsked sökte de honom i salen ”och fann honom der liggande på en soffa och stadd i olofligt umgänge med Catharina Corneliusdotter”. Den här gången trodde rätten på de inblandade, dömde jaktuppsyningsmannen och pigan för horsbrottet och dömde till skillnad i äktenskapet mellan makarna Lindgren. Ett redan erkänt brott fick alltså lov att upprepas, i vittnens närvaro, innan rätten gillade hustruns åtal.

En komplikation vid horsbrotten var att den vållande parten förlorade sin giftorätt i boet. Det borde ju avhålla gifta makar att inlåta sig på arrangerade horsbrott, kan man tycka. Men lagen kunde kringgås genom en frivillig överenskommelse, som dessutom kunde stadfästas inför domstolen.

En annan komplikation vid horsbrotten var att den vållande parten inte fick gifta om sig så länge den bedragna var i livet, eller själv ogift. Men även den paragrafen kunde makarna sätta sig över, genom att inför rätta ge varandra fria till nytt äktenskap. Sjömanshusvaktmästaren Anders Sjöberg och hans hustru Christina Lovisa lät till exempel rätten stadfästa en frivillig överenskommelse dem emellan. Fast den stod Anders Sjöberg dyrt: han fick överlåta all egendom, fast och lös, inklusive fastigheten, på hustrun. I gengäld gav hon honom fri att ”utan hennes widare hörande träda i nytt gifte, om han så för godt finner”. Om det var den namnlösa kvinnan i skomakare Janssons hus som Sjöberg ville leda uppför altargången, det förtäljer inte historien.

Alldeles omöjligt var det alltså inte att skilja sig i det tidiga 1800-talets Sverige, men det var svårt. Under hela 1800-talet beviljades omkring 15 000 skilsmässor i landet, vilket är mindre än under ett år i vår tid. Under seklets första decennier var det inte fler än ett hundratal äktenskap om året som upplöstes, berättar historikern Marja Taussi Sjöberg i sin bok Skiljas. I bondesamhället var det en självklarhet att folk gifte sig för att leva tillsammans livet ut. För att förstå ansträngningarna att förhindra skilsmässor måste man se till äktenskapets betydelse i det förindustriella Sverige. För inte nog med att äktenskapet var instiftat av Gud, det utgjorde dessutom grunden för hushållet, som var samhällets urcell. Här försiggick nästan all mänsklig aktivitet: ekonomi, ordning, uppfostran, omvårdnad, arbete, försörjning. Genom hustavlan vakade familjefadern över hushållet som en statens representant, med makt och myndighet att hålla pli på resten av familjen. Så länge hushållen fungerade var alltså de flesta människor i landet både försörjda och kontrollerade. Ett angrepp på äktenskapet utgjorde därmed ett angrepp på samhällets fortbestånd. Följaktligen hade både kyrkan och staten ett starkt intresse av att skydda det.

Men vid sidan av den rigida lagstiftningen utvecklades alternativa vägar för att upplösa äktenskap. När kungamakten växte sig starkare under 1600-talet utbildades en praxis där undersåtarna kunde gå till kungs och begära dispens för skilsmässa av andra skäl än otrohet och egenvilligt förlöpande. Således kunde man också få skilsmässa om den ena maken blivit dömd till fängelse eller landsflykt, eller om den ena maken hade försökt ta livet av den andra. Sinnessjukdom kunde också vara skilsmässogrundande, men det förutsatte att galenskapen varat i minst tre år, att den sjuke var bortom all räddning, samt att den ansökande maken eller makan inte varit vållande till sjukdomen. Ytterligare en grund för skilsmässa var om den ena maken begått ett grovt brott och dömts ”till livets eller ärans förlust” eller något annat straff som ansågs sprida vanära över släkten.

Själva skilsmässoförfarandet var i sig en lång och besvärlig process. Man får lätt känslan att den medvetet utformats i syfte att avskräcka folk från att försöka få skilsmässa. Ursprungligen var det en rent kyrklig angelägenhet, men med 1734 års lag övergick beslut om skilsmässa från domkapitlet till häradsrätt och rådhusrätt. I praktiken gjorde det inte så stor skillnad, eftersom de världsliga domstolarna följde samma principer som de kyrkliga. Och även om själva den rättsliga prövningen hade övertagits av domstolarna, var det alltjämt de kyrkliga myndigheterna som skulle lappa ihop äktenskap som knakade i fogarna. Varje ärende maldes genom tre instanser, där prästen, kyrkorådet och domkapitlet i tur och ordning satte press på makarna för att få dem sams. I bondesamhället var prästen en betrodd samlevnadsexpert och äktenskapsrådgivare. I dåtida termer handlade osämjan inom äktenskapet förstås inte om att makarna ”utvecklats åt olika håll” eller ”glidit ifrån varandra”. Det var en strid mellan Gud och djävulen som utkämpades, där prästen försökte rädda makarna ur frestarens garn. Ett utdrag ur ett kyrkorådsprotokoll från en medling i Marbäck på 1830-talet visar hur det kunde låta när prästen förmanade en löjtnant och hans hustru:

Äkta makars plikter vara, mannens: att vara kvinnans huvud, att omfatta henne med ett odelat förtroende, älska henne mer än någon annan människa på jorden, hava fördrag med de fel som kunna visa sig och umgås med henne med förstånd såsom det svagare kärilet. Kvinnans: att låta sin vilja vara mannens undergiven, att hon icke i hemlighet söker motverka mannens önskningar. Hon skall anse den såsom sänd ifrån den onde anden som vill anstifta oenighet eller som vill förmå kvinnan att eftersöka välde. Mannen bör vara hennes ära och det hennes nöje att vara honom till tillfredsställelse.

Lagen stadgade visserligen att äktenskapet skulle vara till ömsesidig ”trevnad och sällhet” för makarna. Men att bara åberopa osämja räckte som regel inte för att få skilsmässa. Någon enstaka gång per år hände det att kungen gav dispens på grund av oenighet, men vägen dit var lång och stenig. Processen var inte bara tidskrävande, krånglig och dyrbar, den kunde också bli förnedrande för makarna. I bondesamhället var äktenskap och samliv på alla sätt en offentlig angelägenhet. Gång efter annan skulle makarna upprepa berättelsen om sitt äktenskapliga misslyckande inför präster, nämndemän och domare, som alla ifrågasatte deras motiv och anklagelser. Målet var att skydda äktenskapet. Det skulle inte vara lätt att upplösa, hur misslyckat det än var ur makarnas synvinkel. Principen var att domstolarna genom varningsgrader, straff och en tidsbestämd ”skillnad till säng och säte” försökte åstadkomma en försoning mellan makarna.

1809 års revolutionära yra fick återverkningar även på äktenskapslagstiftningen. Den 27 februari 1810 utfärdades en ny skilsmässoförordning, som innebar att domstolarna kunde döma till skilsmässa på grunder som tidigare krävt kunglig dispens. Nu lagstadgades också kungens rätt att bevilja skilsmässa vid svår oenighet mellan makarna, eller, som det hette, ”när ena parten beträdes med slöseri, dryckenskap och våldsamt sinnelag, och när en sådan stridighet i lynne och tänkesätt hos bägge makar sig yppar, som under beständige tillfällen till utbrott, slutligen övergår till avsky och hat”. Den nya förordningen speglade en kluvenhet hos lagstiftarna: å ena sidan ville man sprida kunskap om den här möjligheten till skilsmässa, eftersom den praktiserats sedan länge, å andra sidan ville man inte släppa avgörandet till domstolarna, eftersom man var rädd att antalet skilsmässor då skulle öka snabbt.

Parallellt med den mindre rigorösa lagstiftning som kom 1810, växte människors uppfinningsrikedom när det gällde att kringgå kontrollen. De arrangerade äktenskapsbrotten är ett bra exempel på hur undersåtar och medborgare kunde lösa sina privata problem genom en flexibel tillämpning av lagen.

Ett annat exempel är utvecklingen av det egenvilliga övergivandet eller förlöpandet, som efter horsbrotten var den vanligaste skilsmässogrunden under första halvan av 1800-talet. Bestämmelsen hade ursprungligen införts som ett skydd för de kvinnor och barn som övergavs av familjefadern, ett inte alldeles sällsynt öde under 1600-talet. Först med skilsmässan blev det ju möjligt för kvinnan att gifta om sig. Lagen stadgade att den förlupne skulle ha varit spårlöst försvunnen i minst ett år innan skilsmässan kunde beviljas. Den övergivna skulle stämma den försvunne att infinna sig i hemmet inom ett år. Vederbörande efterlystes från predikstolarna i näraliggande församlingar, samt i Post- och Inrikes Tidningar. Om den efterlyste inte kom tillbaka, beviljades skilsmässan. Den vållande parten förlorade dessutom sin giftorätt i boet.

Med tiden tycks det egenvilliga övergivandet – på samma sätt som otrohet – ha blivit ett praktiskt sätt att kringgå lagstiftningen. Under 1800-talet ”drabbade” det allt oftare kvinnor – och en del män – i de högre samhällsklasserna. Utifrån det framväxande borgerskapets uppfattning om familjen som privat och intim, var fördelarna uppenbara: parterna slapp den pinsamma offentligheten i kyrkoråd och domstolar. Enligt Marja Taussi Sjöberg tycks det också som att prästerskapet visade större tolerans mot borgerskapets diskreta skilsmässor än mot de lägre klassernas äktenskapliga tillkortakommanden.

Den framväxande borgarklassen värnade sitt privatliv, och på 1890-talet hade det egenvilliga förlöpandet ersatt otrohet som den vanligaste skilsmässogrunden. Ett vanligt förfarande var följande: maken for till Köpenhamn där han anmälde sig på det svenska konsulatet. Därifrån skickade han ett brev hem till hustrun och förklarade att han aldrig mer tänkte återvända till familjen. De flesta kom emellertid tillbaka till Sverige tämligen omgående, men det saknade betydelse för skilsmässan, så länge de höll sig någorlunda undan. Det hela sköttes via ombud. Inga förmaningar av prästen, inga varningar hos kyrkorådet, ingen offentlig skam hos domkapitlet.

Köpenhamnsresorna var förstås dyra. Horsbrotten kostade också pengar, eftersom den dömda maken eller makan ju måste betala dryga böter. För fattigt folk fanns ett annat sätt att underlätta en eventuell skilsmässa, nämligen att inte gifta sig alls, eller att åtminstone gifta sig så lite som möjligt.

Äktenskapets utveckling är en lång och seg historia om kyrkans och statens kamp för att utrota folkliga sedvänjor, att ersätta trolovningen med kyrklig vigsel. I våra dagar betraktar vi äktenskap som ett tillstånd av antingen-eller, men i tidigt 1800-tal var det fortfarande en process som inleddes med trolovning, fortsattes med lysning och fullbordades med kyrklig vigsel.

Trolovningen, eller fästningen, hade anor från förkristen tid. Först kom brudgummen och brudens representant överens om de ekonomiska transaktionerna. Därefter överlämnades bruden till brudgummen. Bröllopsceremonierna fullbordades med sängledningen, då bruden under bröllopsfesten leddes till den äkta sängen i vittnens åsyn. I den världsliga lagen blev kyrklig vigsel obligatorisk först 1734, men lagen stadgade att äktenskapet alltjämt skulle inledas med trolovning, varpå skulle följa lysning i kyrkan och vigsel. Trolovningen var bindande och om mannen hade samlag med sin fästekvinna före vigseln betraktades det som ett ingått äktenskap som skulle fullbordas med vigsel. Det var inte ovanligt att trolovningen började med samlag och graviditet, varefter mannen hävdade sin kvinna inför församlingen. Många lät sedan bli att fullborda äktenskapet med vigseln. Makarnas rättsliga status var ungefär densamma ändå, och det tycks som om det varit något lättare att få skillnad i trolovning än i äktenskap. I Beata Losmans material från Göteborg fanns till exempel ett tiotal äktenskapsskillnader, men dubbelt så många trolovningsskillnader.

Arrangerad otrohet och köpenhamnsresor i all ära: förmodligen var osämja mellan makarna den vanligaste skilsmässoorsaken under 1800-talet, precis som nu. Horsbrott och egenvilligt övergivande blev praktiska utvägar i en tid då samhällets kontrollapparat inte godkände känslomässiga skäl som grund för skilsmässa. Uppluckringen av äktenskapslagstiftningen under tidigt 1800-tal speglar den större omvandlingen av ståndssamhället och jordbrukslandet Sverige till medborgarsamhälle och industriell ekonomi. Utvecklingen kan sammanfattas i tre ord: industrialisering, sekularisering, urbanisering. (Det är för övrigt påtagligt att skilsmässor under 1800-talet är ett urbant fenomen: Enligt Marja Taussi Sjöberg var det till exempel 17 gånger vanligare med skilsmässor i Stockholms stift än i Härnösands, i förhållande till folkmängden.) Man kan också se det som en process där familjen och hushållet byter funktion i samhället, från produktionsenhet till konsumtionsenhet. Den processen var densamma i hela Västeuropa.

Förskjutningarna i synen på äktenskap och kärlek bar rik frukt inom litteraturen. Under 1800-talets första decennier kom den ena romanen efter den andra där författaren propagerade för ett samliv byggt på kärlek, inte på kyrkliga fraser eller borgerliga konventioner. Det mest kända exemplet i Sverige är naturligtvis Carl Jonas Love Almqvist, vars roman Det går an väckte stor skandal när den publicerades första gången 1839. Och det skulle ta lång tid innan en modernare syn på äktenskapet slog igenom i svensk lagstiftning. Först med 1915 års skilsmässolag kunde osämja räcka för skilsmässa, utan kunglig dispens. Med det hade landets lagstiftande församling slutligen erkänt att ett äktenskap skulle bygga på kärlek.

Publicerad i Populär Historia 1/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också