Sveriges strävan efter makt över ishavet

I den mörkblå kapseln ligger en skinnklädd ask med kungligt monogram i guldfärg sirligt präntat på locket. Jag öppnar försiktigt. Med hjälp av två sid

14 mars 2001 av Torgny Nordin

I den mörkblå kapseln ligger en skinnklädd ask med kungligt monogram i guldfärg sirligt präntat på locket. Jag öppnar försiktigt. Med hjälp av två sidenband lyfts reliken upp och i min hand får jag ett brev, vattenskadat och gulnat men ändå fullt läsbart, som skrevs för 117 år sedan på en ort mycket långt från Kungliga vetenskapsakademins arkiv där det ligger i dag.

Brevet är ett meddelande som blott är en sida långt. Det är författat på svenska men med två korta engelska och ryska efterskrifter som lyder: ”Anhålles ödmjukast att detta meddelande överlämnas till H M Konungen av Sverige.”

Hundra år efter att det skrivits nådde brevet fram till adressaten; det överlämnades till Carl XVI Gustaf vid hans besök i Ryssland våren 1978.

Fyrtiotre år tidigare hade det hittats i en fyrbåk på Eurasiens nordudde Kap Tjeljuskin. Avsändare var polarfararen A E Nordenskiöld och meddelandet gick i korthet ut på att fartygen Vega och Lena den 20 augusti 1878 ankrat upp vid den fruktade nordudden och nu stävade österut mot Beringsund. Fortfarande återstod visserligen hundratals sjömil innan Nordostpassagen var genomförd, men redan hade Vegaexpeditionen lyckats med vad ingen tidigare gjort. Den svåraste delen var avklarad; man hade framgångsrikt tagit sig igenom Karahavet, och fortsättningen var i en mening att betrakta som en transportsträcka. Att Vega sedan oturligt nog frös fast i isen vid Pitlekai strax intill Beringsund, och därmed blev ett år försenad, bara höjde det dramaturgiska värdet på Nordenskiölds färd längs den ryska ishavskusten.

Vegaexpeditionen är fortfarande ett hjälteepos med få motstycken i vårt land, och även om den triumfatoriska hemfärden med dagens mått framstår som lätt obegriplig, intar den en central plats i den svenska upptäcktsfarartraditionen.

I sin på flera språk samt i stora upplagor utgivna populära reseskildring, skriver Nordenskiöld själv om ankomsten till Stockholm den 24 april 1880: ”Fyrverkerier afbrändes och kanoners dån blandade sig med skallande hurrarop från tusentals åskådare. Sedan vi ytterligare vid Kastellholmen helsats med salut, fäldes ankaret på Stockholms ström kl. 10 e.m.”

Nordenskiöld och hans män hade festat sig runt Asiens och Europas kuster, mottagits som kungar i de större hamnstäderna, och hemma i Stockholm skulle festligheterna fortsätta i veckor. Den svenska polarnationalismen gick vid denna tidpunkt in i sin glansperiod. Och ingen kunde väl ana att det på samma plats, fast femtio år senare, skulle dra fram ett sällan skådat sorgetåg när tre andra polarforskare i träomgärdade zinkkistor återkom från Arktis.

Också deltagarna i Andrées Nordpolsexpedition med ballongen Örnen fick ett kungligt mottagande, om än stämt i moll. I Storkyrkan i Gamla stan höll Nathan Söderblom ett hänförande minnestal som varvades med högläsning ur Andrées dagbok. De tre svenskarna omtalades som ”härdade redskap för obetvinglig håg och målmedveten bragd”.

En vecka tidigare, den 25 september 1930, hade båten med expeditionens kvarlevor anlupit Göteborg. Omkring 75 000 människor hade samlats vid Masthuggskajen. Kransar nedlades, tal hölls och när man gemensamt tog upp ”Vår Gud är oss en väldig borg”, kunde det tolkas också som ett requiem för den svenska polarnationalismen, åtminstone i dess mest grandiosa tappning. Men lika lite som Vegas triumf utgjorde en början, var Örnens fiasko slutet på det svenska polaräventyret. Det hade påbörjats tidigare, och det fortsätter än i dag.

Hellre forskning än nationalism

Intresset och vurmen för polartrakterna har i Sverige en lång och mångfacetterad historia. En nödvändig, men säkert inte tillräcklig, grund för traditionen är den natur- och människosyn som växte fram i landet under förra seklet.

Natursynen försköts efter mitten av 1800-talet mot den så att säga ”naturliga” naturen. Sverige var fortfarande ett jordbrukssamhälle vid denna tid. De flesta levde i, eller åtminstone i närheten av, odlad eller på annat sätt kultiverad natur. Trots det frammanades en syn på den orörda naturen, på vildmarken och den ”fjällhöga Nord” som kom att utvecklas till ett nationellt ideal. Idealiseringen av den svenska bondekulturen och dess värderingar kom inte att försvinna, men väl att få hård konkurrens av denna nya naturdyrkan.

I den vilda naturen, främst i fjällen, skulle den moderna människan utan bjäfs och trams genom strapatser och uppoffringar förädla sig själv, var tanken. Man sporrades till kännedom om det egna, underbara landet och vetenskapen fick vid samma tid en allt större betydelse. Fjällvandringen, eller överhuvudtaget vistelsen i den vilda naturen, kom att bli en viktig faktor i vår nationella självidentitet. Och det är inte svårt att se hur det sker en glidning från hyllningen av och intresset för de nordliga områdena i Sverige och Skandinavien, till nordliga områden i allmänhet.

Ekonomiska och politiska skäl

Den nordliga naturens kulturella betydelse utgjorde, liksom än i dag, en nödvändig bakgrund för de flesta av de expeditioner och projekt som inriktades på polarområdena. Behovet av forskning fördes många gånger fram som ett centralt argument, men lika ofta kan man ana ekonomiska och geopolitiska skäl bakom aktiviteterna. Spetsbergen var det område som flitigast besöktes, och det räcker med en hastig blick på kartan för att inse den stora roll Sverige spelat vid utforskningen och exploateringen av den arktiska ögruppen. Otaliga är de bergstoppar, glaciärer, gruvor och uddar som bär namn efter svenska kungligheter, forskare och forskares mecenater.

A E Nordenskiöld genomförde flera resor till Spetsbergen, men det är vid återkomsten från hans första expedition till Jenisej 1875 som finansmannen Oscar Dickson i ett festtal i Göteborg på ett sällsynt tydligt sätt uttrycker essensen i den svenska polarnationalismen:

”Vår tid ställer stora anspråk på vetenskapsmannen, den fordrar af honom icke blott upptäckter utan ock dess praktiska tilllämpning. Måhända äro dessa anspråk befogade: men det bör ihågkommas, att de frön, som upplockas inom det menskliga vetandets sig alltmer vidgande gränser, oftast fordra längre tid innan de kunna lemna skördar ur den icke tillredda jordmånen. Professor Nordenskiöld har det varit förbehållet att vinna lysande segrar på vetenskapernas fält och att samtidigt bortrycka täckelset från förborgade skatter sådana, som Beeren-Islands kolgrufvor, Spetsbergens koprolitager, och att åt ett naboland öppna samfärdsel för en kontinent 1 1/2 gång större än det öfriga Europas. Han kan med berättigad stolthet tillropa oss: Sen dessa skatter, denna nya handelsväg, dessa nära omätliga fält, som jag öppnat åt Eder verksamhet! Gören I nu Eder pligt! Gån till arbetet – allt är redo.”

Nordlig väg till Orienten

Såväl Jenisejexpeditionen 1875 som dess efterföljare året därpå till samma område är att betrakta som förspel till det stora projektet att kunna sjövägen nå Kina och Japan via Nordostpassagen. I flera hundra år hade engelsmän och holländare försökt att finna nordliga vägar till Orienten som dels skulle undvika de slagkraftiga spanska och portugisiska armadorna, dels radikalt förkorta resesträckan.

För Nordenskiöld var de kommersiella bevekelsegrunderna avgörande när Vegaexpeditionen började planeras. Men även politiska, nationella och strikt vetenskapliga argument anfördes. Bättre än kanske något annat projekt i polarområdena kan färden med Vega därför symbolisera polarnationalismens första period.

Det är viktigt att understryka hur expeditioner ledda av Torell, A E Nordenskiöld, Nathorst, Högbom, Otto Nordenskjöld med flera under tiden före och strax efter sekelskiftet uppfattades som nationella projekt; deras framgångar avspeglade inte endast skickligheten hos de enskilda vetenskapsmännen utan i lika stor utsträckning nationens beslutsamhet och viljestyrka. Detta perspektiv skulle förskjutas från och med 1930- talet, men tanken på aktivitet i polarområdena som något centralt, något typiskt svenskt, skulle bestå. Och gör väl så alltjämt.

I historieskrivningen, eller åtminstone i vår nationella självbild, uppfattas polarheroerna ofta som uttryck och bärare av detta svenska ideal; deras framgångar är också våra framgångar. Och när Vega skjuter salut med skeppskanonen utanför Kap Tjeljuskin är det inte endast en högtidsstund för Nordenskiöld och Vegas besättning, det är en stor dag också för Sverige.

Att i dessa berättarstrukturer få plats för ingenjör Andrée och hans olycksaliga ballongfärd har naturligtvis inte varit lätt. Berättelsen om Andrée har därför blivit sagan om ett vansinnigt projekt som redan från början var hopplöst och egentligen inte bör uppfattas annat än som en anomali i polarnationalismens historia. Särskilt författaren Per Olof Sundman har drivit dessa teser, och de omfattas väl i dag allmänt som korrekta. Hade Vegaexpeditionen gått under hade alla de kritiker som varnade för det riskfyllda i Nordenskiölds planer lyfts fram. I dag är de lika bortglömda som de som menade att en ballongfärd till Nordpolen var ett fullt realistiskt projekt.

Stenkummel på Kap Tjeljuskin

Hundrasexton år efter Vegas besök står jag på Kap Tjeljuskin vid vad som måste vara det stenkummel som besättningen byggde. Kanske var det här Nordenskiöld stack in det brev som han hoppades skulle vidarebefordras till den svenske kungen. Men jag är konfunderad. Nordenskiöld anger positionen med hjälp av solhöjdsbestämning, till 77º36’N, 103º17’E. På vår satellitstyrda GPS-kompass är dock positionen 77º42’N, 104º17’E. Av någon anledning måste han nog vid mätningen ha stått något sydligare.

Kap Tjeljuskin är i dag en bedrövlig plats. Permafrosten har tinat upp några decimeter och förvandlat marken till tjock lervälling. Den enda fungerande lastbilen spinner runt i sörjan. Och de få människor som bor här håller sig helst inomhus. Med den politiska permafrostens upptinande har platsen förlorat i betydelse och värdet av den militärgarnison som tidigare låg förlagd här har försvunnit. Nu rostar luftvärnskanonerna sönder och de flesta militärer har åkt hem. Jag frågar en av dem som fortfarande är kvar vad han vet om stenkumlet. Ingen vet varför det står där, berättar han, och tillägger att soldaterna brukar skjuta prick på den.

Ottar reste 1000 år tidigare

Den första svenska expeditionen till ryska delen av Arktis genomfördes av Nordenskiöld 1875, men redan tusen år tidigare, år 875, hade den norske kungen Ottar genomfört den resa runt Kolahalvön som ofta brukar räknas som den första polarexpeditionen. Den resan är intressant utifrån flera aspekter. Bland annat försökte Ottar sälja jakträttigheterna i området till sin engelske kollega (som dock tackade nej).

Redan från början anslås alltså en ton av Arktis som ett terra incognita; en jungfrulig vildmark vars rikedomar bara ligger och väntar på att få tas omhand. Det var en missuppfattning både på Ottars och Nordenskiölds tid, och är det också i dag. Icke desto mindre har den tanken varit självklar i de nationella polarsträvandena. Men i Arktis bor det människor, och de har bott där länge.

Det var framför allt nenetser, eller samojeder som de tidigare kallades, som polarfararna mötte under sina första resor. Under Vegaexpeditionen kom man dessutom i kontakt med tjuktjerna – men det är ändå nenetser som man oftast möter och inte minst ständigt ber om hjälp av. Utifrån diverse evolutionistiska åsikter diskuterade polarfararna gärna och ingående nenetsernas primitiva utvecklingsnivå. Nordenskiöld uppfattade dem t ex som särdeles lågt stående i utvecklingsnivå och ”hyfsning”, långt efter såväl lappar som eskimåer och tjuktjer. Men när maten tryter och fartygen fastnar i isen, ja då kommer nenetsernas överlevnadskonst, deras slädar och renar väl till pass.

Ångfartyg mot undergången

Vegaexpeditionen blev en triumf, men fick från svenskt håll ingen egentlig efterföljd. Samma år som Vega återkom gav sig ångfartyget Oscar Dickson ut på en färd som några år tidigare skulle ha betraktats som en regelrätt expedition, men som nu uppfattades som en rutinmässig resa. Målet var att föra det svenskbyggda fartyget till Jenisej där det skulle användas i flodtrafiken. Båten ägdes av den ryske finansmannen Sibiriakoff, en av de tre som finansierat Vegaexpeditionen.

Resan skulle ända i en katastrof. Som tur var undkom alla med livet i behåll, men båten och dess last gick förlorad. Lika välkänd och omskriven som Nordenskiölds resa med Vega var, lika obekant är Oscar Dicksons öde.

I maskinisten Carl Sundbergs opublicerade dagbok får man dock en levande inblick i resan. Redan efter en månad uppstod problem, och det var särskilt infarten i Karahavet som var svår p g a isläget. I Sundbergs dagbok kan man följa hur båten går på grund och fastnar i isen, hur modet långsamt sjunker, hur stämningen blir fientlig och maten sinar.

Han skriver: ”Den 11 september. Kom en isuggla och satte sig på förtoppen. Om man får sätta tillit till gamla hörsagor så skall ugglans uppträdande ej båda godt.” ”Den 24 sept. Vi befinner oss i ett föga afundsvärdt läge. Kl 7 em har åter kommit på grund. Vattnets djup 10 fot – men var är vi? Det tros i Jenisejflodens mynning.” ”Den 15 okt. Stor oro råder bland manskapet, intet långdt till myteri. 1sta styrman tycks uppegga sinnena. Gud hjelp oss.”

Utsikterna till räddning minskade långsamt och man gjorde sig redo för övervintring. Hoppet om räddning ställdes till påföljande sommar: ”Den 16 dec. Nu har vi upphört att vänta på hjelp från land.” ”Den 1 feb. Vaknade inatt af att en varg sprang på däcket.” ”Den 20 feb. Vi har allesammans, under vinterns lopp, fått en gulaktig hy. Vi antaga det bero på brist af dagsljus som vi saknat i 85 dagar.” ”Den 7 mars kl 3 fm. vaknade jag af ett uppträde mellan kapten och styrman, föga behagligt att höra på, hvarvid de hotade hvarandra med knif och revolver; kl 10 fm, sedan vi var uppstigna bad kapt. oss, som hört uppträdet, om våra namnteckningar i loggboken eller skeppsjournalen angående styrmans uppförande mot fartygets befälhafvare. Styrman har i eftermidd. bedet kapt. om förlåtelse i allas närvaro.”

Utsända nenetser kom på sommaren fram till kusten där besättningen hade satt upp ett tält utifall fartyget skulle skruvas sönder vid islossningen. Vid ett möte bestämdes att hemfärd över tundran kunde ske först när hösten kommit och isarna lagt sig på floderna. Trots att nenetserna bistod med mat var nöden nära: ”Den 2 Aug. Kl. 11.20 fm. började isen att skrufva mot fartyget... som jag kom ut på däck, törna isen mot fartyget med sådan våldsamhet att det lade öfver åt styrbord och ristades som en jette behandlar en leksak. Kl. 12.15 em. delade isen sig och fartyget sjönk på 6 famnar vatten, och der stod vi nu på ett isflak som när som helst kunde drifva oss ut till sjöss...” ”Den 3 Sep. De flesta af oss har fått ’skörbjugg’. Nu är fisken äfven slut. Hur skall det sluta? Men ännu hoppas vi.”

I slutet av september, när flera i besättningen var halvdöda, kom de nenetser man väntat på och man kunde äntra slädarna och ge sig av. Några hade redan lämnat platsen i en liten båt under ledning av Oscar Dicksons kapten. För Carl Sundberg återstod en lång och mödosam men spännande slädfärd på flera hundra mil ner genom tundran och tajgan. Den 9 januari kom man fram till Tobolsk och därifrån tog man tåget hem.

Antarktis i fokus i dag

Det svenska intresset för Nordostpassagen och närliggande områden i ryska Arktis fick ett abrupt slut. Först 1994 kunde det projektet på allvar återupptas.

I dag riktas sökarljuset från den svenska polarforskningen mot främst Antarktis och Barentsregionen. Som vanligt finns det flera skäl till intresset, och som vanligt kommer svenska forskare att ge sig av mot dessa kalla och öde områden som vore de dragna av en magnet. Ibland måste man åka långt bort för att komma hem.

Torgny Nordin är journalist och forskare vid Göteborgs universitet. Han deltog i den svensk-ryska tundraekologiska expeditionen 1994.

Publicerad i Populär Historia 2/1995

Kanske är du intresserad av...

Läs också