Den medicinska vetenskapen var på Vesalius tid en tröstlös blandning av teologi och filosofi. Egna erfarenheter eller iakttagelser föraktades och hade ingen plats i en diskussion som enbart handlade om tolkning och tillämpning av de gamla lärosatserna. Att ifrågasätta dem var inte bara obetänksamt, det kunde också vara farligt.

Tio år innan Vesalius chockerade omvärlden med sitt mäktiga bokverk De humani corpis fabrica hade spanjoren Michael Servet beskrivit blodcirkulationens lilla kretslopp. Även hans rön var i strid med gällande uppfattning att blodet inte cirkulerar utan stilla skvalpar omkring i kroppen.

Servet publicerade sina rön i en religiös skrift, Restitutio Christianismi. Det blev hans död. På grund av sina hädiska religiösa åsikter, som han hade tillägnat sig bland annat genom anatomiska studier av hjärtat och blodet, brändes Servet på bål tillsammans med ett exemplar av sin skrift.

Hans upptäckt av det lilla kretsloppet vann naturligt nog ingen större spridning. Skriften förbjöds av inkvisitionen och förstördes, och att förfäkta samma åsikt som en dömd kättare var inte särskilt förnuftigt.

Astronomen Kopernikus undgick kyrkans bannstråle därför att han dog samma dag som hans arbete publicerades. Men hans bok hamnade på den långa listan över förbjudna böcker och där skulle den stanna ända till 1835.

Kopernikus efterföljare nära hundra år senare, Galilei, tvingades av inkvisitionen att avsvära sig sin ”falska” lära. Men då var det för sent, den rätta uppfattningen om jordens plats i världsalltet kunde inte längre stoppas.

Föraktade universiteten

Det torftiga och förtryckande vetenskapliga klimatet var en av drivkrafterna för Vesalius. Under studieåren grundlade han ett genuint förakt för universiteten. När det gällde anatomiundervisningen menade han att studenterna kunde inhämta långt bättre kunskaper i närmaste slaktarbod.

Att Vesalius skulle bli läkare var från början självklart. Hans farfarsfarfar, hans farfarsfar, hans farfar och far var alla läkare och redan som 15-åring, 1530, skrevs Andreas Vesalius in som student för att lära latin, grekiska och hebreiska vid universitetet i Louvain (nuvarande Belgien). Tre år senare hade Vesalius tillräckliga språkkunskaper för att läsa de skrifter han senare skulle detronisera.

1533 flyttade Vesalius till Paris och inledde de egentliga medicinska studierna. Hans lärare, professor Sylvius, var sin tids störste anatom och skulle några år senare bli en av Vesalius bittraste fiender.

Vesalius deltog häpen och förfärad i Sylvius undervisning. Professorn satt i en hög stol och läste högt på latin ur ett och ett halvt årtusende gamla skrifter. Själva obduktionen utfördes av en barberare eller kirurg som i regel inte förstod latin och knappast brydde sig om vad professorn sa. Därför var det mer en tillfällighet om professorn och obducenten avhandlade samma kroppsdel eller organ samtidigt. Sylvius själv rörde aldrig vid liket.

Vesalius och de andra studenterna kunde gång på gång konstatera att verkligheten inte stämde med vad läroboken förkunnade. Alltid fick de också höra samma förklaring: Den döda kroppen var bara ett tarvligt råmaterial med syfte att bekräfta skrifterna. Stämde inte liket med teorin var det fel på liket.

Vesalius är inte nådig i sin kritik mot Sylvius arbetsmetod. ”Handhavandet av hela den praktiska anatomien lämnades åt barberarna. Därför gick icke allenast varje verklig kunskap om inälvorna förlorad för läkarna, utan också konsten att dissekera glömdes bort, alldenstund läkarna icke själva lade hand därvid. De däremot, åt vilka den anatomiska dissektionen anförtroddes, voro alldeles för okunniga för att förstå de lärdes skrifter därom.

...På så vis läres alltsammans alldeles förvänt, många dagar gå förlorade vid dessa löjliga tillställningar, och åskådarna hava vid dylika spektakel icke tillfälle att iakttaga på långt när så mycket, som de kunde inhämta i en slaktarbod.”

Vesalius själv var en flitig besökare hos parisslaktarna, han utförde många dissektioner på djur och han samlade människoben på de okändas kyrkogård i Paris.

Samlade lik på slagfältet

Parallellt med sina studier tog Vesalius arbete som fältskär i den kejserliga armén med det uttalade syftet att han behövde människolik för sin forskning. Fälttågen gav honom med råge tillräckligt studiematerial, även om tidens uppfattning om dissektioner hindrade honom från att fullt ut utnyttja kropparna.

Efter tre år som student i Paris och fältskär i armén hade Vesalius fått nog av Frankrike. Utan att ha avlagt examen återvände han hösten 1536 till Louvain.

Sitt första skelett stal Vesalius från avrättningsplatsen i Louvain bara några dagar efter ankomsten. Det kom från en rövare som halstrats på glöd och vars lik låg kvar på avrättningsplatsen.

Tillsammans med en vän stal Vesalius liket, första natten armarna och benen, andra natten huvudet och bålen. Det fåglarna på galgbacken inte hunnit med avslutade nu den nye ägaren hemma i sitt eget kök där han kokade rent benen.

Till hans förtjusning var skelettet komplett så när som på ett finger och knäskålarna. De saknade delarna stal han på en kyrkogård och sedan monterade han ihop alltsammans med ståltråd.

Skelettet transporterades till universitetet i Louvain och Vesalius hävdade att han hade tagit det med sig från Paris.

Senare i livet berättade Vesalius gärna om den första lyckade likstölden och han uppmanade ofta sina studenter att på liknande sätt skaffa sig egna skelett. Själv undervisade Vesalius aldrig utan att ha ett komplett skelett vid sin sida.

Snabbt spred sig ryktet i Louvain att Vesalius var en skicklig obducent och föreläsare. Han började ge lektioner både till universitetets lärare och studenter. Louvains borgmästare, som ivrade för den vetenskapliga utvecklingen, ställde avrättades kroppar till Vesalius förfogande och smått groteska gräl utbröt mellan anatomen och stadens domare. Vesalius krävde att såväl avrättningsmetod som tidpunkt för verkställandet skulle anpassas efter hans önskemål.

Snart kände dock den alltmer berömde Vesalius att Louvain hade blivit för litet för honom. Han lämnade staden för att söka tjänst på något mer känt universitet.

Dissektion i kyrka

Under sin resa blev han inbjuden av professor Bianchi i Bologna att hålla föreläsningar och demonstrationer där. Tre människolik och sex hundar ställdes till Vesalius förfogande, ett dissektionsbord gjordes iordning i en kyrka och Vesalius gav några mycket välbesökta föreställningar.

Publiktillströmningen blev så stor att studenterna stal ett extralik, en fransk präst som vilade i kyrkans gravvalv, för att ännu en gång få uppleva mästers uppvisning.

När Vesalius lämnade Bologna gav han professor Bianchi det monterade skelettet av prästen och för jämförelsens skull också ett preparerat apskelett.

I februari 1537 kom Vesalius till Padua i Italien, där en av Europas mest aktade medicinska fakulteter fanns. I december samma år tog han med glans sin examen som medicine doktor och dagen efteråt övertog han lärostolen i anatomi och kirurgi. En kort tid därefter fyllde han 23 år.

Lärarna i Padua hade stor frihet att själva organisera sin undervisning och nu hade Vesalius chansen att visa Sylvius och de andra hur han ansåg att anatomi skulle läras ut. Han införde snabbt en helt ny sorts undervisning som chockerade kollegerna. Vesalius stod själv vid liket. Han dissekerade, demonstrerade och undervisade på samma gång och när han arbetade fylldes alltid den anatomiska salen i Padua med hundratals både häpna och begeistrade åskådare.

Ryktbar och omsusad

Kombinationen stor lärdom och hätska utfall mot auktoriteterna gjorde honom snabbt ryktbar och omsusad. Tillgången på människolik var ett problem och det var vid obduktionerna av djur, framför allt grisar och apor, som Vesalius insåg att Galenos, auktoriteten som hela den anatomiska undervisningen hade vilat på i drygt tusen år, aldrig hade obducerat människor.

Galenos var en grekisk-romersk läkare och filosof som levde på 200-talet e Kr. Han var en av sin tids verkliga lärdomsgiganter. Galenos samlade verk består av nio böcker i anatomi, sjutton i fysiologi, sex i patologi, sexton avhandlingar om pulsen och trettio böcker i läkemedelslära.

Hans läror var lika aktuella under Vesalius 1500-tal som under Romarrikets 200-tal. Att kritisera Galenos var som att svära i kyrkan.

Men Vesalius svor. Nu förstod han varför människoliket inte stämde med läroböckerna. Förklaringen var varken att det var fel på liket eller på böckerna. Felet var att böckerna, som utgav sig för att skildra människokroppen, egentligen handlade om apors och grisars anatomi. Det finns många likheter, djur var bra som övningsmateial i en tid där religiösa och sociala värderingar begränsade tillgången på människokroppar. Men likheterna är inte så stora att en apa kan stå modell för den mänskliga anatomin.

Vesalius gav sig själv uppgiften att författa en ny korrekt anatomi och någon gång under läsåret 1539–40 satte han igång.

Redan vid starten i Padua hade Vesalius infört illustrationer i anatomiundervisningen. I dag skulle knappast någon få för sig att ge ut en bok i anatomi utan bilder, men på Vesalius tid var det en nyhet.

Oändlig möda av skickliga men i dag okända konstnärer ägnades åt de 300 illustrationer som skulle ingå i Vesalius nya anatomi. Träsnitten skars i Venedig och föreställde skelettet, musklerna, inälvorna, blodkärl- och nervsystemet och de olika lagren framställs systematiskt i mer eller mindre ”avklätt” skick.

Även bakgrunderna till illustrationerna ägnades stor omsorg. I boken om muskler utgör fonden ett sammanhängande landskapspanorama om illustrationerna läggs bredvid varandra.

Livsverk i sju praktband

Den första augusti 1542 var Vesalius färdig med det 700 sidor långa manuskriptet till sin bok. Det och de väldiga träsnittblocken skickades den besvärliga resan över Alperna till Basel och Johannes Oporinius, en av samtidens förnämsta boktryckare.

Vesalius följde snart efter och stannade i Basel ett helt år för att övervaka tryckningen av sitt livsverk.

Sommaren 1543 utkom De humani corporis fabrica, sju praktband som gjorde rent hus med de gamla föreställningarna om människokroppen.

Kritiken lät inte vänta på sig. Vesalius gamle lärare, professor Sylvius i Paris, krävde snabbt att Vesalius skulle ta tillbaka det oförskämda påståendet att den store Galenos inte haft människan utan djur som förebild när han beskrev människokroppen. Sylvius erbjöd Vesalius en utväg, han kunde skylla sitt misstag på ungdomligt oförstånd. Sylvius avslutar sitt brev med att han annars skulle låta sina lärjungar vässa sina pennor och nedgöra Vesalius hädiska åsikter.

Vesalius reagerade inte offentligt på professor Sylvius krav. Verket talade för sig själv, menade han.

1549 gav Sylvius ut en reviderad upplaga av Galenos gamla skrift De ossibus (Om benen), men Sylvius kamp mot Vesalius var egentligen redan förlorad.

Om det tog mer än hundra år innan Kopernikus lära att jorden cirkulerar runt solen blev mer allmänt accepterad var det enklare för andra forskare att kontrollera Vesalius nya rön. Alla som bemödade sig kunde snabbt konstatera att Vesalius hade rätt, de gamla auktoriteterna och Sylvius fel.

I takt med att Vesalius fick allt fler anhängare blev Sylvius utfall allt hätskare. I De ossibus refererade Sylvius till Vesalius med namnförvrängningen ”vesanus” (den sinnessjuke) och 1551 ägnade Sylvius en hel skrift åt ett rasande angrepp. På svenska lyder skriftens titel Tillbakavisande av den sinnessjukes förtal av Hippokrates och Galenos.

Men kampen var förlorad. Sylvius och hans anhängare försvarade en felaktig ståndpunkt och Vesalius Fabrica gjorde sitt segertåg från universitet till universitet.

Vesalius själv tog emellertid illa vid sig av de många angreppen. Trots att hans lära fick allt fler anhängare brände han i förtvivlan sina egna manuskript och Galenos skrifter som han hade försett med egna kommentarer och rättelser.

Han övergav den akademiska världen och sökte tjänst som livmedikus åt den spanske kungen, Filip II. Men Vesalius vantrivdes i Madrid. Han var avstängd från allt vetenskapligt arbete och uttråkad av det stela livet vid hovet.

1561 fick han ett arbete, Observatines anatomicae, av sin efterträdare i Padua, Gabriele Falloppio, och Vesalius svarade med ett långt tackbrev där han berättade om de glada och ljuvliga minnen från ungdomens forskargärning som Falloppios arbete väckt till liv. Vesalius avslutade brevet med en förhoppning att han än en gång skulle få studera den bibel som människokroppen utgör.

Vesalius var då 47 år. Men att säga upp sig från sin tjänst som kungens livmedikus var inte görligt.

Kallades till Padua

Tre år senare, 1564, begav sig Vesalius på en pilgrimsresa till Palestina. I Jerusalem kallade man på honom från Padua. Falloppio hade hastigt avlidit och Vesalius erbjöds nu att återta professorsstolen vid anatomiska fakulteten.

Vesalius blev entusiastisk och påskyndade sin resa tillbaka till Europa. Han valde första bästa fartyg, en illa rustad pilgrimsbåt på väg till Italien. Vid den lilla grekiska ön Zante sökte fartyget skydd från hårt väder. Vesalius hade blivit sjuk och lät sig sättas i land efter den strapatsrika sjöresan.

Han dog på Zante den 15 oktober 1564, men hans De humani corporis fabrica och hans vetenskapliga arbetsmetod levde vidare. Anatomiintresset i Europa fick snabbt enorma proportioner. De religiösa och sociala värderingar som tidigare stoppat obduktion av människor började vika och 1556 gav katolska kyrkan i Salamanca på en förfrågan från kejsar Karl upp sitt under århundraden starka fördömande. I vetenskapens namn var dissektioner oumbärliga och borde därför beviljas, menade kyrkan.

Tillgången på lik ökade och vetgiriga forskare slapp ge sig ut på nattliga stöldräder på begravningsplatser och galgbackar. Ett tidens tecken var också att avrättningsmetoderna allmänt anpassades för att de allt talrikare anatomerna skulle få bra studiematerial.

Gammal sjukdomslära kvar

Inom den praktiska läkekonsten dominerade dock fortfarande de gamla skrifterna. Vesalius var anatom, han punkterade den felaktiga synen på människokroppen – men mot den gamla och lika felaktiga sjukdomsläran framförde Vesalius ingen kritik. Som den vetenskapsman han var undvek han nogsamt att bygga vidlyftiga teoretiska luftslott av sina iakttagelser och han inskränkte sin kritik mot det som han själv med egna undersökningar hade kunnat bevisa var felaktigt.

Galenos sjukdomslära levde vidare i hundratals år, till vissa delar långt in på 1800-talet. Läran utgick från att alla sjukdomar berodde på en obalans mellan de fyra kroppssafterna. Läkarens uppgift var att återställa patienten ”vid sina sunda vätskor” och metoderna var olika slags uttömningar av kroppsvätskor genom åderlåtning, koppning, laxering, vätskande sår, kräk-, diarré- och dregelkurer. Behandlingarna var aldrig nyttiga, ofta farliga och helt säkert är att de tog livet av fler patienter än de hjälpte.

Men med Vesalius och hans efterföljare började ändå den antika världens tänkande att rämna. Anatomerna sådde tvivlets frö – hade den gamla läran så fel när det gällde människokroppen kunde den också ha fel när det gällde annat.

Tord Ajanki är journalist och författare. Han är aktuell med boken Historier om läkemedel – om genialitet, hugskott, slump och vardagsslit (Apotekarsocietetens förlag).