Gorillan – från monster till mjukis

Över sjuttio år har hunnit gå sedan den förs­ta filmatiseringen av historien om King Kong, och mycket har hunnit hända, inte minst filmtekniskt. En inte lika spektakulär, men tydlig, förändring har skett med synen på huvudrollsinnehavaren. En gorilla 2005 är inte densamma som en gorilla 1933.

Gorillan, den största och mest mytomspunna av män­niskoaporna, har inte varit känd särskilt länge – i snäv västerländskt vetenskaplig mening. Medan orangutangen och schimpansen är omtalade åtminstone från 1600-talet, var gorillan okänd långt in på 1800-talet. Naturligtvis var den känd av dem som levde i dess närhet, och även bland västerlänningar cirkulerade histo­rier om stora, människolika varelser i Afrikas inre. Men vad var fakta och vad var skrönor; vad handlade om apor, vad om andra folk och vad om mytologiska väsen?

”Upptäckten” kom år 1847, då den amerikanske läkaren och prästen Thomas S Savage var på väg hem efter tio år som missionär i Liberia. På vägen stannade han till hos en missionärskollega i Gabon. Här fick Savage se några stora apkranier och förstod att detta var något hittills okänt. Han lyckades samla in ytterligare skallar och ben och tog dem med sig hem till Boston.

Tillsammans med den blivande Harvardprofessorn och museigrundaren Jeffries Wyman gav sig Savage i kast med det afrikanska fyndet, och resultatet av deras arbete publicerades redan samma år i Boston Journal of Natural History, under den något krångliga rubriken ”Notice of the External Characters and Habits of Troglodytes gorilla, a New Species of Ourang From the Gaboon River. Osteology of the Same”.

En ny art var upptäckt, men vilket namn denna nykomling skulle få var inte självklart. I skildringar av Afrikas stora apor trängdes en rad olika försök att transkribera lokalbefolkningarnas benämningar. Bland de tydligaste kandi­daterna var namn på temat pongo, mpongo, impungu. Andra återkommande namn var variationer på itsena, njína, ingena. Wilson, Savages missionärskollega i Gabon och de första skallarnas ägare, kallade djuret för njena, och Savage och Wyman använde namnet engé-ena. Dessutom fanns alltså den hittills största kända apan med i bilden. Djuret beskrivs som en ourang från Gabon­floden, och redan på 1700-talet berättas att indierna i Afrika kallar de stora aporna i skogen för orang-outang.

Det kunde alltså ha blivit pongo, ingena eller afrikansk orangu­tang, men alla dessa utomeuropeiska namn stod sig i slutänden slätt mot den klassiska bildningen. Namnet gorilla fanns redan under antiken. Det stammar från Periplus Hannonis, en reseberättelse om en expedition utsänd från Kartago omkring 500 före Kristus. Någonstans längs Afrikas västkust gick befälhavaren Hanno iland på en ö. Där stötte han ihop med människoliknande, håriga varelser, som kartagernas tolkar kallade för gorillor.

I dag antar man att det Hanno stötte på var schimpanser, men i flödet av namn som användes om just schimpansen kom aldrig gorilla med. Namnet var alltså vakant, och när de nya fynden skulle få sitt vetenskapliga, latinska namn föll valet på Troglodytes gorilla. Och det var under namnet gorilla som det nya djuret tog sig in i vetenskapens och allmänhetens medvetande.

Man kan lätt förstå vilken effekt upptäckten av gorillan hade. Ett manshögt människolikt monster med tänder som en leopard!

Fantasier om vad armstarka människo­apor kunde ställa till fanns redan. Några år innan Wilsons skallar nådde USA publicerades novellen ”Morden i Rue Morgue” av skräckens mästare Edgar Allan Poe. I denna berättelse står polisen handfallen inför ett ofattbart dubbelmord. En äldre kvinna har fått huvudet avskuret från kroppen med en rakkniv, hennes dotter har klämts ihjäl och slutligen pressats upp i den öppna spisens rökgång. Novellens briljante hjälte börjar genast lägga pussel, och finner gåtans lösning. Mördaren är en stressad orangutang!

Vad Poe hade kunnat göra med en gorilla, det kan man bara gissa, men det gick bra även utan författarens insats. Märkliga jägarhistorier från det mörka Afrika strömmade in.

Att gorillan gick till anfall var självklart, och ve den vite man som inte hann få upp bössan i tid. Men det fanns värre historier än så. Det berättades att njina ryckte ut finger- och tånaglar på tillfångatagna människor, att de i tysthet lyfte upp sina offer i träden och ströp dem och att de – vilket måste ha haft effekt på den viktorianska fantasin – rövade bort kvinnor.

Relativt snart började den mer sansade naturvetenskapen sålla bland uppgifterna. Redan i den tyske zoologen Alfred Edmund Brehms berömda Djurens liv från 1800-talets slut konstateras att alla djur som blir angripna försvarar sig, och att det skulle vara konstigt om gorillan utgjorde ett undantag.

I Nordisk familjebok från 1908 är man inte lika säker på apans karaktär: ”Att den röfvar kvinnor och barn lär vara endast en myt.”

Populärkulturen slutligen hade inga hämningar alls. År 1914 publicerades en av västerlandets mest in­fly­telserika skildringar av människoapor. Då kom näm­ligen den första boken i en lång serie om Tarzan, djungelhjälten som växer upp i en apstam. Böckerna har översatts till över trettio språk och blivit filmer och seriealbum. Tarzanböcker­nas människoapa är ”ett stort, grymt och skräckinjagande djur” som slåss för att döda. Även den sexuella aspekten finns med. Det är till ett öde värre än döden som hjältinnan Jane förs bort av en ondskefull aphanne, innan hon räddas av hjälten.

Tarzans skapare Edgar Rice Buroughs bjuder på en alldeles egen, icke-existerande art av människoapa. Hans apor är i tvåhundrakilosklassen, men bara släkt med – och fiender till – gorillan. Denna extra människoapa kan ses som ett utslag av poetisk frihet, men undrens tid är kanske inte förbi.

Just nu pågår studier av påstått gorillastora, lejondödande schimpanser i Kongo-Kinshasa. Helt säkert är att författaren aldrig hade sett en levande vuxen gorilla. Ännu i början av 1900-talet hade bara ett fåtal gorillor förts till väst, och då i samtliga fall ungar, som relativt snart avlidit. Ett ungdjur som klarat sig i nästan ett och ett halvt år på 1870-talet innehade länge överlevnadsrekordet.

Tarzans apor var skrämmande, men de skul­le snart övertrumfas. År 1933 kom den första filmen om Kong, jättegorillan. Här har apan för­storats till enorma mått, men bilden är egentligen densamma: gorillan som djungelns härskare, som den svarte mannens fasa, som kvinno­rövare. Precis som i de flesta illu­strationer för­flyttar sig Kong dessutom upprätt, vilket förstärker bilden av en nästan-människa.

Kong var kulmen, men gorillans status som vilddjur hängde i. I Hergés Tintinalbum Den svarta ön från 1938 stöter den blonde hjälten på en mer eller mindre människoätande gorilla, som en falskmyntarliga håller som vakthund på en skotsk ö.

Och Hal Foster, den förste att göra en tecknad serie av Tarzan, kunde inte släppa gorillan ens sedan han gått över till att teckna medeltidshjälten Prins Valiant. I ett av sina första album, från början av 1940-talet, låter han sin huvudperson och ett följe vikingar utkämpa ett regelrätt fältslag mot mordiska gorillor. Ännu år 1963, i fransmannen Pierre Boules roman Apornas planet, var det naturligt att låta gorillorna vara de brutala och krigiska, medan schimpanserna fick vara fredliga och intellektuella. Men denna bild av de två olika aporna var då snabbt på väg att förändras.

Medan Pierre Boule skrev, studerade Jane Goodall vilda schimpanser vid Tanganyikasjön i Tanzania. Hon upptäckte sådant som att schimpanserna jagade, dödade och åt mindre apor. Hon kunde dessutom rapportera om brutala gränsstrider mellan olika schimpansflockar, med överfall och dödsmisshandel.

Hennes uppgifter bekräftades av andra, som till och med rapporterade om utryckande av naglar! Bilden av de förmodat lekfulla och kloka naturbarnen omvandlades raskt. Om någon skulle jaga människor på Apornas planet så var det schimpansen!

Medan Apornas planet började filmas (premiär 1968) gav sig en annan forskare i kast med gorillan. År 1967 började amerikanskan Dian Fossey – vars liv skildras i spelfilmen De dimhöljda bergens gorillor från 1989 – studera bergsgorillorna i Rwanda. Hon skulle fortsätta med det i arton år, och hennes rapporter, och inte minst bilderna av den ensamma kvinnan mitt i flocken av vilda människoapor, förändrade bilden av gorillan.

Bland mycket annat kunde Fossey visa att gorillahannens vrålande rusning mot inkräktare i normalfall är en bluff. Anfallet fullföljs inte, och berättelserna om människor som slitits i stycken kunde förpassas till myternas värld. När Alfred Hitchcock frågade Fossey om gorillans farlighet tvekade hon inte att beskriva dem som lika farliga som lamm. Istället visade hennes långa och oförsonliga kamp mot tjuvjägare, som förmodligen mördade henne 1985, att gorillan var chanslös mot människan. Dian Fosseys gorilla var inget hot, ingen angripare, inget vilddjur. Istället framträdde bilden av en efter­tänk­sam, tolerant och fullständigt värnlös naturvarelse.

Mycket tack vare Fosseys arbete är gorillan i dag en stark kandidat till att överta den kinesiska jättepandans roll som symbol för den hotade naturen.

Sedan inte bara schimpansen utan även delfinen visat sig vara en ganska hårdför rackare, som kan plåga ihjäl tumlare bara för sitt eget nöjes skull, är gorillan dessutom på väg upp mot toppen av listan över ”ädla djur”. Människor betalar stora summor för att få vistas i deras närhet. Inte ens inom populärkulturen kan man nuförtiden räkna med att bli tagen på allvar, om man presenterar en mördargorilla.

Dessa stora apor har därmed gjort en imponerande resa i västerlandets kollektiva medvetande, från vrålande monster till meditativa mjukisar. Med undantag för dem som är femton meter höga och heter Kong, förstås!

Håkan Strömberg är historiker och författare, verksam vid Göteborgs stadsmuseum.

Att läsa: Two Trips to Gorilla Land and the Cataracts of the Congo (1876) av Richard F Burton. Virunga – The Passion of Dian Fossey (1987) av Farley Mowat.