Ornitologi: Fågelskådning genom tiderna

Larmet går. En sällsynt fågel har siktats i Sydsverige och någon minut senare är observationen inklusive vägbeskrivning utlagd på internet och ivägsänd till tusentals mobiltelefoner.

Snart anländer de första entusiasterna till platsen och handlar det om en exceptionell raritet sitter redan åtskilliga danskar, finnar, nederländare och norrlänningar i sina bilar på väg mot den hägrande nya arten, det nya krysset i fågelboken. Bilar i hundratal står strax parkerade i långa rader och framme vid observationsplatsen reser sig en imponerande parad med stativförsedda tubkikare och superteleobjektiv.

Trots trängseln fungerar allt väl. De flesta är vana och efter att ha tittat en stund på den rara fågeln och knäppt någon bild, lämnas plats åt nytillkomna. Det pratas i mobiler – fågeln måste rapporteras, bilder läggas ut och artlistor uppgraderas – och även om stämningen är samlad, brister flera ut i spontana jubelrop medan andra gör korstecknet, eller rättare sagt krysstecknet, med armarna i kors framför bröstet.

Att det hela påminner om en pilgrimsfärd till någon helgongrav eller undergörande relik är inte så långsökt som man kunde tro. För i fråga om innerlighet torde vallfärden till fågelkrysset vara bland de mer laddade handlingarna i dagens sekulära samhälle. Undantaget vissa idrottsevenemang.

Fågelskådning från 1800-talet

Den folkliga delen av ornitologin, vanligen kallad fågelskådning, växte fram under 1800-talet, men det var först en bit in på nästa sekel den blev etablerad. Från slutet på 1980-talet har intresset ökat exponentiellt och utvecklats till global massrörelse med genomgripande betydelse för såväl internationell turistindustri som naturskydd. Fast ornitologin har betydligt djupare rötter än så och artjakt är heller inte den enda och allenarådande formen – även om det är lätt att dra den slutsatsen utifrån all mediabevakning kring uppståndelsen vid spektakulära raritetsfynd.

Artjakt är heller ingen nyhet – den till besatthet drivna passionen att samla fågelarter har tvärtom varit en ledstjärna för privatsamlande jägare, naturhistoriska museer och naturaliekabinett under århundraden. Den moderne artjägaren är emellertid fridfullare än sina föregångare och nöjer sig med att se och dokumentera fåglarna utan att ta livet av dem.

Betydelsefulla amatörer

Ornitologins historia är intressant ur flera aspekter. För det första kan ämnet ses som en sammanflätning av vetenskapshistorien och naturumgängets historia. För det andra är ornitologin unik såtillvida att det inte finns någon annan gren av naturvetenskapen, inte ens botaniken, där amatörer haft sådan avgörande betydelse för ämnets utveckling.

En tredje aspekt handlar om ornitologins ställning inom biologin; överraskande många av dess utmaningar – artbegreppet och geografisk utbredning, ekologi och etologi, anatomi och fysiologi – artikulerades först av ornitologer. Ett skäl är att fåglar är betydligt enklare att studera än exempelvis däggdjur, vilka ofta är nattaktiva och ytterst skygga. Dessutom är alla ornitologer överens om att fåglar utövar en sällsam lockelse – en åsikt som också går igen i snart sagt alla kulturer.

Aristoteles först

Grovt sett är ornitologins långa historia befolkad av tre idealtyper som skulle kunna kallas samlare, skådare och systematiker. Ofta är det uppenbart vilken kategori den ena eller andra ornitologen tillhör. Under vissa tidsepoker har en av idealtyperna dominerat. Ibland är samlaren, skådaren och systematikern förenade i en och samma person.

Aristoteles, den grekiske filosofen som levde på 300-talet före vår tideräkning, är en centralgestalt i sammanhanget. Skälet är inte endast att det var han som skrev den allra första skriften där fåglar ingick, Djurens naturhistoria, utan att hans tankar om fåglar och deras klassificering skulle komma att dominera ornitologin i närmare tvåtusen år, fram till 1676.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Först och främst var Aristoteles systematiker. Han skrev och föreläste om diverse aspekter av fåglars liv, men hans grundläggande frågor handlade om vad en fågel är och hur fåglarna är släkt med varandra. Aristoteles stora tanke var att fåglarnas uppträdande, deras biologi, avslöjade släktskapet. Sålunda delade han upp dem i olika grupper: de som levde vid vatten, inne i skogen, ute på sjön etcetera. Ornitologens uppgift var att observera fåglarna i deras naturliga miljö för att på så sätt nå fram till sanningen om dem.

Detta vetenskapliga ideal skulle, som antyddes ovan, visa sig vara synnerligen långlivat. Laboratorieforskning kom senare att överta rollen, även om värdet av fältstudier skulle komma att återupptäckas gång på gång under ornitologins historia.

När det gällde att urskilja olika slags fåglar var Aristoteles bidrag ringa, han nämner endast cirka 140 stycken. Däremot var han en skicklig iakttagare med såväl lust och mod att ställa relevanta frågor. Att somliga stora fåglar flyger i plogform noterade han helt korrekt, fast slutsatsen att det beror på en hierarkisk ordning inom gruppen är felaktig.

Fredrik II rättade Aristoteles

Den förste som noterade Aristoteles misstag var en annan filosof, den tysk-romerske kejsaren Fredrik II som i början på 1200-talet skrev en utomordentligt intressant skrift om falkjakt, De Arte Venandi cum Avibus, vilken närmast är att betrakta som en allmän introduktion till ornitologin. Fredrik II hade helt enkelt följt plogsträck och observerat hur ledarfågeln successivt byts ut i tur och ordning, ingen ledarhierarki där således.

Falkjaktsboken kan betraktas som ett lysande undantag i en för ornitologins vidkommande mörk medeltid. Och det skulle dröja länge innan den fick någon efterföljare.

Fladdermöss och fåglar på månen

Fåglarnas inbördes släktskap är ett av ornitologins historiska problem. Under medeltiden och renässansen brottades man även med andra och för oss mer svårbegripliga spörsmål. Svaret på frågan om vad en fågel är må förefalla enkel, men det skulle dra ut på tiden innan exempelvis fladdermössen togs bort ur fågelsystematiken. En inte oväsentlig fråga i sammanhanget gällde Fågel Fenix, var hörde den hemma? Och hur skulle man se på en art som göken, vilken påstods kunna förvandla sig till hök om hösten? Eller svalornas förmenta transformationer när de övergick till akvatiskt liv under vintern – och långflyttarna som drog ända till månen?

De dyrbara, handkolorerade fågelböcker som utgavs under 1400- och 1500-talet av författare som William Turner, Pierre Belon, Conrad Gessner och Ulisse Aldrovandi tävlade med varandra om påkostade illustrationer. Systematiken i dem var dock i princip densamma som hos Aristoteles och i övrigt kompilerade de mekaniskt ur varandras framställningar. Dessa och liknande exklusiva verk har sin berättigade plats i ornitologihistorien, men inte ens när de utgavs hade de någon större betydelse utanför en snäv krets. Viktigaste skälet till det var emellertid inte att intresset för fåglar var lågt, snarare tvärtom.

Exotiska fåglar från Asien

I och med den europeiska fjärrhandeln, som främst avsåg kryddor, hade allehanda exotiska fåglar börjat erbjudas till försäljning i de stora västeuropeiska handelsstäderna. Om dessa färgsprakande arters naturliga miljöer visste européerna föga eftersom fåglarna, i likhet med flera av de hett eftertraktade kryddorna, inte införskaffats på plats utan köpts via arabiska mellanhänder.

Vurmen för plymförsedda, färggranna och talande fåglar – papegojor – steg dramatiskt och samlaren blev under renässansen den typ som ornitologin mest kom att förknippas med. Exklusiva kuriosakabinett och voljärer (fågelhus) med levande fåglar blev prestigeprojekt för en kunskapsivrande grupp av förmögna handels- och adelsmän. En smärre industri växte samtidigt fram för att tillgodose samlarnas törst efter nya arter. Och, det är poängen, insikten om den obekanta fågelfaunan framtvingade en helt ny systematik.

Först att bryta med Aristoteles var de engelska ornitologerna Francis Willughby och John Ray som 1676 publicerade Ornithologiae libri tres, ett verk som utgick från fåglars anatomi och strukturella likheter när det gällde att fastställa släktskap. Med den metoden, behjälpta av nya vetenskapliga instrument, försökte de systematisera alla kända fågelarter utan hänsyn till deras biologi – föga överraskande blev fladdermössen genast utmönstrade ur Willughbys och Rays nya systematik.

Tusentals uppstoppade fåglar

Runtom i Europa ökade antalet fågelsamlingar samtidigt som de redan etablerade växte i omfång. Sverige låg några decennier efter utvecklingen på kontinenten, men omfångsrika naturaliekabinett fanns under 1700-talet bland annat på Charles de Geers Leufstabruk och Gustaf von Paykulls Vallox-Säby. I glasmontrarna låg tusentals fåglar på lit de parade och bland dem återfanns flera som nyligen utrotats, dronten från Mauritius är bara ett exempel. Dessvärre är knappt något av detta tidiga material bevarat eftersom så gott som alla uppstoppade och skinnlagda fåglar från medeltiden fram till slutet av 1700-talet är förstörda av ohyra.

Det var först i och med upptäckten av olika arsenikblandningar som konservatorerna vid de naturhistoriska museerna och naturaliekabinetten kom på ett sätt att bevara döda fåglar för evigheten. Den nya metoden revolutionerade verksamheten och möjliggjorde den explosiva vurmen för fågelsamlande som pågick i stor skala under hela 1800- och 1900-talen. För många ornitologer och museianställda förkortades dock livet på grund av gifterna.

Fågelmåleri och paradisfåglar

Vid sidan av fågelsamlandet skulle det nyvaknade intresset för fågelmåleri vara av mer bestående värde och skapa en sensibilitet för fåglars skönhet som sträckte sig bortom de professionella samlarnas och systematikernas krets. En av de grupper som målarna tidigt uppmärksammade var paradisfåglar. Med kryddskepp från Sydostasien nådde de första exemplaren Nederländerna som torkade skinn utan ben och vingar, vilka klippts av vid insamlandet. Kvar på fåglarna fanns praktfulla plymer samt glänsande huvud och kropp.

Tidigare nämnde Aldrovandi blev så begeistrad att han i sin Ornithologiae från 1599 menade att de undersköna ben- och vinglösa fåglarna måste höra högre sfärer till varför de fick namnet paradisfåglar. Att de saknade väsentliga kroppsdelar förklarades med att sådana knappast behövdes i paradiset där de tänktes glida omkring på ett kringsvävande vis, livnärda på himmelsk dagg. Den förste konstnär som utrustade en paradisfågel med två ben var Jan Bruegel i målningen ”Edens lustgård” från 1617 – knappt hundra år efter den första europeiska bilden av en benlös paradisfågel tecknats av tysken Hans Baldung Frien.

Olof Rudbeck hittade nya arter

Att teologiska spekulationer spelade roll för ornitologin var tydligt även bland de första svenska ornitologerna. Olof Rudbeck d y var pionjären i sammanhanget. Han höll de första ornitologiska föreläsningarna i Sverige mellan 1727 och 1731 utifrån den bok han själv skrivit och illustrerat. Arbetet med den så kallade Fogelboken, där nyskjutna fåglar skickligt avmålats i naturlig storlek, inleddes 1693 och innehöll bland annat flera arter som Olof Rudbeck upptäckt under en resa till Lappland två år tidigare. Boken publicerades dock inte och i dag torde den räknas till landets dyrbaraste klenoder.

En av dem som bevistade Olof Rudbecks fågelföreläsningar var Carl von Linné. Även om det var botaniken Linné först och främst intresserade sig för hade han även ett gott öga till fåglarna: ”luftvarelser, sångbegåvade, fagrast av alla” skriver han inkännande 1735 i Systema Naturæ. Av allt att döma var Olof Rudbeck den skickligaste ornitologen av de två, exempelvis beskrev och upptäckte han fler svenska fågelarter. Linné var dock först med hökugglan och stenknäcken samt skärfläckan vilken han noterade under sin resa till Gotland och Öland.

Linnés terminologi håller än idag

Linnés insats för ornitologin var tvådelad. Å ena sidan införde han en enkel och hanterbar systematik som – hårt motstånd från tyska och inte minst franska ornitologer till trots – möjliggjorde den snabba utvecklingen av ornitologin under 1700- och 1800-talet. Grundtanken var densamma som hos Willughby och Ray: Gud har skapat fixerade arter och deras släktskap bestäms av anatomiska detaljer, näbbformen exempelvis. Synsättet rasade samman när Charles Darwins och Alfred Russell Wallaces teori om evolution slog igenom, men den vetenskapliga terminologin med ett släkt- respektive artnamn används än i dag.

Å andra sidan stod Linné för något helt annat, en ny stil. Ornitologin är en scientia amabilis, en älskvärd vetenskap, skrev han och antydde därmed att han vid sidan om den skarpsinnige systematikern också var en skådare. De akademiska zoologerna i Sverige skulle under lång tid hysa djupa misstankar mot ornitologin just för detta och avfärda den som ett område befolkat av amatörer och skönandar. Men om den älskvärda vetenskapen inte gick hem vid våra lärosäten, blev den med tiden desto mer populär bland allmänheten.

De lokala fåglarna i blickfånget

Det handlar om en process som bars upp av ett nytt sätt att förnimma landskapet och naturen. Filosofer och poeter, konstnärer och sockenpräster började se sig om som de inte gjort tidigare. Fåglarna blev i detta romantiska synsätt något mer än bara befjädrade kreatur; de var intressanta och älskvärda också för sin egen skull. Intresset vände sig först och främst mot det egna landskapets eller möjligen landets fåglar, inte naturaliekabinettens benlösa skinn med osäker proveniens.

Fältornitologin och det seriösa skådandets tidigaste barndom är förknippad med flera namn. Linné är ett, engelsmannen och prästen Gilbert White ett annat. Revolutionsåret 1789 utkom Whites klassiska skildring Naturen i Selbourne, en bok som till skillnad från de flesta andra tidiga natur- och fågelskildringar aldrig gått ur tryck. Han satt där, i sin älskade by i grevskapet Hampshire, och upptäckte för första gången skillnaden mellan gran- och lövsångare – alltmedan fransmännen stred på barrikaderna och högg huvudet av sina medborgare.

Thomas Bewick väckte intresset

Fast man får inte tro att de av romantiken påverkade ornitologerna vände ryggen åt världen. Konstnären och fågelskådaren Thomas Bewick var exempelvis en beundrare av Rousseau, och hans socialt medvetna teckningar av armodet på den engelska landsbygden påverkade en hel nation. Ännu mer känd är dock Bewick för sina böcker med egna träsnittsillustrationer om Storbritanniens fåglar, History of British Birds, vilka utkom i två band 1797 och 1804. Utan tvekan var det de böckerna som på allvar väckte det breda fågelintresset i Storbritannien.

Gilbert Whites insikt om att lövsångaren och gransångaren är olika arter – något han förstod av deras skiljande läten – var en framgång för studiet av fåglar i deras naturliga miljö. White tänkte kanske inte på att han därmed återknöt till Aristoteles ideal, men uppenbart var att Willughby/Ray och Linnés anatomiska systematik hade sina begränsningar.

Den svenska ornitologins fader

I Sverige skulle gransångaren noteras första gången 1816 av Sven Nilsson, den svenska ornitologins fader som han brukar kallas. Nilsson, som var arkeolog, naturforskare och präst, hann både med att vara professor i naturalhistoria i Lund och tjänstgöra vid Vetenskapsakademien i Stockholm.

Hans viktigaste insats var den handbok om Sveriges fåglar som först utkom 1824. Boken ingick i verket Skandinavisk fauna och var den första kompletta redogörelsen för samtliga fåglar i Sverige. Dess betydelse går knappast att överdriva och det var i kombinationen av arvet efter Linné och Sven Nilssons lättillgängliga fågelbok som grunden lades för det starka ornitologiska intresse som gjort Sverige till en av världens ledande fågelskådarnationer.

Framväxten av fältornitologi och folkligt fågelskådande skedde vid samma tid som den systematiska och samlande grenen inom ornitologin blev alltmer professionaliserad. De naturhistoriska museerna i Berlin och Paris, Leyden och London, Stockholm och New York fylldes med hundratusentals nyinsamlade skinn och ägg från hela världen. Vetenskapliga tidskrifter började utges med nya karriärvägar och möjligheter att publicera upptäckter och diskutera problem. Först ut var tyska Journal für Ornithologie (1853) följd av brittiska The Ibis (1859) och amerikanska The Auk (1884).

Ringmärkning och fågelstationer

Sedan dansken Hans Christan Mortensen gjort ett lyckat försök att ringmärka starar 1899 inleddes ett intensivt arbete som fokuserade på fågelflyttningens problem, en fråga som för övrigt redan Aristoteles funderat på och som Linné 1757 behandlade i Migrationes avium. Linné föreslog att flyttfågelstudier borde bedrivas vid Bosporen, Gibraltar och Syditalien, men det blev vid dåvarande tyska östersjökusten som den första fågelstationen, Vogelwarte Rossitten, etablerades. Verksamheten fortsatte senare på Helgoland som jämte skotska Fair Isle och svenska Ottenby är de mest berömda fågelstationerna, åtminstone i Europa.

Den i dag bortglömde ornitologen Edmund Selous gick i sin banbrytande Bird Watching från 1901 till rasande angrepp mot sin tids ornitologer. Han kallade dem tanatologer, dödsforskare, som hellre använde bössa än kikare och som i vetenskapens namn dödade fåglar utan att blinka.

Selous bemöttes med tystnad, men i takt med att arter som vandringsduvan och karolinapapegojan utrotats, kom alltfler fågelskådare att engagera sig på allvar i naturskyddsfrågor. Det är därför knappast överraskande att det var Erik Rosenberg, den svenska fältornitologins fader, som först slog larm om giftspridningen inom svenskt jordbruk.

Ornitologi idag

Med molekylärbiologisk teknik från rättsmedicinen trädde ornitologin runt 1985 in i en ny era. Systematiken kom åter i gungning; arter och släkten läggs tillrätta och avancerad apparatur, pyttesmå satellitsändare och så kallade ljusloggar, lär inom kort lösa flyttfågelforskningens återstående problem.

Det är snart 2 500 år sedan Aristoteles gav sig i kast med fåglarna i sin naturhistoria. I dag finns litteratur som behandlar alla upptänkliga aspekter av fågelvärlden och ingående beskriver samtliga arter in i minsta detalj. Om fågelskådningen tidigare bars fram av nyfikenhet och upptäckarlust har den nu börjat åldras och bli postmodern.

För dagens ornitologer handlar det måhända inte endast om känslan av att ha kommit sent till festen. Det rör sig nog också om ett djupare, existentiellt dilemma – insikten om att det är den egna ivern som underminerat mycket av det som var själva poängen. Samlaren jublar fortfarande över sitt nya kryss, samtidigt som det är ofrånkomligt att fråga vad slags upplevelse det är att jaga en fågel man redan sett i närbild på datorskärmen.

Publicerad i Populär Historia 5/2013