Ett brittiskt sjukhus har ställt sängarna utomhus för att patienterna ska få i sig vitaminer från solljuset. Foto från 1930-talet.

© Mary Evans/IBL

Vitaminernas upptäckt

Länge var människor okunniga om vikten av rätt kost och solsken för att undvika vitaminbrist. I slutet av 1800-talet gjordes stora medicinska framsteg, inte minst av läkare som behandlade mystiska sjukdomsfall bland soldater.

26 oktober 2018 av Tord Ajanki

De tog tusentals prover på blod, urin och avföring. Jakten på vad man trodde var en mikroorganism, som med så förödande konsekvenser drabbade kolonialmaktens soldater men skonade den inhemska befolkningen, syntes tröstlös. Månad efter månad hukade de holländska militärläkarna över sina mikroskop i den tropiska värmen i Indonesien, men hittade ingenting som kunde förklara varför soldaterna insjuknat. 

Förklaringen var att det de letade efter – en främmande mikroorganism – inte fanns. Tvärtemot vad läkarna trodde hade soldaterna nämligen insjuknat på grund av att de saknade något – inte på grund av en attackerande mikrob.

Vändpunkten kom när hönsfodret på militärsjukhuset i Batavia (Jakarta) tog slut. Efter tio års forskning insåg läkarna att de hade sökt på fel ställe eller efter fel sak. När de väl hittade rätt hade de upptäckt något nytt: ett okänt ämne i maten som, om det saknas, leder till bristsjukdomar. De hade identifierat det första vitaminet. Med ens blev det enkelt att bota flera vanliga och svåra sjukdomar.

Allt betraktades som infektioner

Slutet av 1800-talet var bakteriologins blomstringstid. En efter en kartlades de sjukdomsframkallande mikrober som tagit livet av så många människor. Arbetet var så framgångsrikt att man i princip började betrakta alla sjukdomar som infektioner – åtminstone tills motsatsen hade bevisats. 

Så resonerade också de holländska läkarna vid Weltevredens militärsjukhus i Indonesien när de försökte finna orsaken till den förfärliga beriberisjukan. En av dem var Christiaan Eijkman, som senare skulle belönas med ett Nobelpris i medicin för sitt viktiga arbete med upptäckten av vitaminerna.

Nederländska kolonialtrupper marscherar genom Rotterdam för vidare transport till Nederländska Ostindien (dagens Indonesien). Målning av Isaac Israëls 1883.

Bara holländare drabbades av beriberi

Läkarnas arbete var av nationellt intresse. Kolonialmakten led stora militära förluster, inte bara på grund av de inhemska motståndarna, utan också för att beriberi skördade så många offer.

Beriberi är ett singalesiskt ord som betyder ungefär »jag kan inte«, vilket är en kärnfull beskrivning av de många symtom som kännetecknar sjukdomen. Några av dem är nervförlamning, förvirring, hjärtsvikt och stora vätskeansamlingar i bukhålan. 

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Eftersom bara holländare drabbades var läkarnas hypotes att sjukdomen berodde på en smitta som de infödda var immuna mot. Därför sökte forskarna frenetiskt efter ett smittämne, en mikrob. De analyserade prover och injicerade kroppsvätskor och vävnader från beriberisjuka patienter på möss och höns – men utan resultat. Mössen fick inte beriberi.

Hönsen drabbade efter matbyte

Efter tre års jakt på den okända mikroben, kom äntligen en vändning, även om ingen förstod det då. Genombrottet berodde på att man bytte tillsyningsmän på sjukhuset. Den man som år 1889 tillträdde posten var en sparsam person som förfärades över att man slängde så stora mängder rester av patienternas mat. Bättre att ge hönsen matresterna, och spara in på kontot för hönsfoder, tänkte han. 

En månad senare insjuknade hönsen i olika former av förlamningar. Läkarna på sjukhuset kände väl igen symtomen. De upprepade nu samma misstag som tidigare och utgick från att fåglarna drabbats av en infektionssjukdom. De isolerade de sjuka hönsen från de friska för att minska smittspridningen, men utan resultat. Ingenting hände på flera månader – förrän man återigen bytte tillsyningsman.

Han tänkte tvärtom jämfört med företrädaren. Vi kan inte ge dyr människomat till fjäderfän, resonerade han. Hönsfodret återinfördes och snart försvann beriberisymtomen bland fåglarna.

Sjuka av polerat ris

Om det verkligen var beriberi hönsen lidit av så hade de blivit botade av hönsfodret. Alla hypoteser om mikrober kullkastades och forskarna började, till en början med stor skepticism, experimentera med hönornas mat. Efter en lång serie försök kunde de konstatera att hönsen blev sjuka om de enbart fick polerat ris och tillfrisknade när de fick opolerat. Kopplingen mellan detta och födan de holländska soldaterna respektive den inhemska befolkningen åt var för tydlig för att negligeras.

Låg beriberigåtans lösning i risets skal? En vetenskaplig artikel med just den frågeställningen publicerades och parallellt med det började Weltevredens sjukhus servera opolerat ris till sina patienter. Antalet nyinsjuknade i beriberi minskade, men för många av de drabbade hade sjukdomen gått för långt.

Frederick Hopkins var en av vitaminforskningens pionjärer.

© Getty

William Fletchers risexperiment

För att få visshet i om kosten verkligen hade betydelse för sjukdomen inleddes nu ett storskaligt experiment på människor. I Malaysias huvudstad, Kuala Lumpur, arbetade den engelske läkaren William Fletcher på ett stort sinnessjukhus där hälften av patienterna led av beriberi och fler än var tionde dog i sjukdomen. 

Fletcher hade uppmärksammat holländarnas artikel och nu delade han in patienterna på sinnessjukhuset i två lika stora grupper. Den ena fick fortsätta att äta det polerade riset, den andra fick råris.

Ett år senare, 1906, utvärderades resultatet. Det var förkrossande tydligt. 34 fall av beriberi, varav 18 döda, i gruppen som åt polerat ris, men inte ett enda fall i rårisgruppen. När Fletcher publicerade sina resultat gav han generöst en stor del av äran åt de holländska forskarna.

Jakten på risskalets ämne

Plötsligt förstod världen hur man både billigt och enkelt kunde bota en svår och ofta dödlig sjukdom – och nu började jakten på det mystiska ämnet som fanns i risskal.

Tanken att det fanns en okänd substans i maten, nödvändig för att förhindra sjukdom, var ett nytt antagande. Den vedertagna vetenskapliga ståndpunkten kring sekelskiftet 1900 var att en kost bestående av kemiskt rena näringsämnen, proteiner, kolhydrater, fett och mineraler var allt kroppen behövde.

Casimir Funk upptäckte vitaminet

Det blev Casimir Funk, en polsk kemist med förflutet på Pasteurinstitutet, som först av alla isolerade ett vitamin. Året var 1911 och hans stora projekt var inte oväntat risskal. Han bröt ned skalet i sina kemiska beståndsdelar och matade sjuka fåglar enligt ett strikt schema med de olika ingredienserna. Efter ett halvår hade han hittat det ämne han letade efter. 

Ur nästan 400 kilo risskal hade han extraherat 170 gram vita kristaller. 30 milligram räckte för att bota en beriberisjuk duva. Funk kallade sitt ämne vital-amin, senare förkortat till vitamin. Risskalets ämne döptes till vitamin B (tiamin).

Fanns det en så potent och sjukdomsförebyggande ingrediens i risskal, borde det sannolikt finnas liknande ämnen i andra livsmedel. Så resonerade nu många forskare. En av dem var engelsmannen Frederick Hopkins. Drygt tjugo år senare, 1929, skulle han tillsammans med holländaren Christiaan Eijkman, som gjorde beriberi-experimenten på höns, få Nobelpriset för upptäckten av de livsnödvändiga vitaminerna.

En grupp läkare på väg till Fjärran Östern där de skulle bekämpa skörbjugg. Sent 1800-tal.

© Sputnik/IBL

Hopkins letade vitamin i citrusfrukter

Med stort intresse läste Hopkins om risets skal och vital-amin och han erinrade sig en episod från studenttiden när han arbetade som läkare på ett Londonsjukhus. Han hade två patienter med skörbjugg, en vanlig åkomma bland sjömän på långturer. En dag fick en av männen besök av en anhörig som hade en påse apelsiner med sig som gåva. Hopkins hade inte glömt mannens förbluffande snabba tillfrisknande. Var det en effekt av en annan ännu okänd vital-amin?

Egentligen fanns det en metod för att förebygga skörbjugg som var känd sedan länge. Några droppar citron- eller apelsinsaft varje dag avvärjde de typiska munsåren och tandlossningen. Men, det var inte vetenskapligt bevisat. Det kanske bara var vidskepliga sjömän som hävdade att citrussaften hjälpte? 

De få försök som gjorts för att utvärdera kuren hade ofta gett negativa resultat. Långt senare förstod man att det berodde på att citrussafternas kraft förstördes när sjömännen kokade den för att den skulle hålla bättre.

Citrusträdens löv botade skörbjugg

Den första kända rapporten om framgångsrik behandling av skörbjugg är från 1535 och är författad av Jacques Cartier, fransk sjökapten och upptäcktsresande i Kanada. Cartiers besättning led svårt av skörbjugg och många dog. När Cartier frågade en person ur ursprungsbefolkningen till råds berättade denne att en dekokt av bark och löv från vissa träd kunde bota sjukdomen. Cartier prövade och kunde rapportera att kuren hjälpte.

Kanske var det inte barken som gav effekt, men löv från citrusträd innehåller faktiskt små mängder av det ämne som förebygger skörbjugg. Några årtionden senare började man på många fartyg använda apelsiner eller citroner i kosten.

Frederick Hopkins ville alltså under 1900-talets första år hitta ett medel mot skörbjugg, baserat på vetenskapliga metoder. Det lyckades han inte med, men gick ändå inte lottlös ur letandet. Han inledde en lång rad experiment där han prövade olika dieter på sina försöksdjur. Mer eller mindre på måfå ändrade han kostens sammansättning.

Smör mot ister gav vitamin A och D 

»Genom ren tur upptäckte jag under dessa tidiga experiment att om jag använde smör som fettkälla växte djuren bra. Om jag ersatte smöret med isterflott gjorde de det inte«, skrev Hopkins många år senare. Det han hade upptäckt var vikten av vitamin A och D, som saknas i ister.

En kyckling i en glasburk matas bristfälligt för att bestämma vilka vitaminer som är nödvändiga för överlevnad. Foto från 1949.

© LIFE/Getty

År 1912 publicerade Hopkins sina resultat om »födans tilläggsfaktorer, i färsk mjölk, i smör och i mindre mängd i grönsaker«. Utan dessa kunde inte råttor, och antagligen inte heller människobarn, växa, konstaterade Hopkins, som blev en av vitaminforskningens grundare.

Axel Holst botade skörbjugg

Det blev alltså inte Hopkins som identifierade ämnet som skyddar mot skörbjugg. Istället var det norrmannen Axel Holst som 1907 upprepade Eijkmans beriberiförsök med höns. Holst menade dock att det var bättre att använda däggdjur i försöken än fåglar, eftersom de liknar människan mer. Han valde därför att mata marsvin med polerat ris – men de fick inte nervförlamning, som han förväntat, utan skörbjugg. 

Då kunde han ju lika gärna leta efter ett botemedel mot skörbjugg, menade Holst, och fann det också. Experimenten visade att rå potatis, rovor, kål, alla sorters grönsaker och citrusfrukter skyddade mot skörbjugg – men om de kokades försvann skyddseffekten.

C-vitamin gav Szent-Györgyi Nobelpriset

Det skulle dröja till 1934 innan den ungerske läkaren Albert von Szent-Györgyi i detalj hade kartlagt den kemiska sammansättningen av ämnet i citrussaften som förhindrar skörbjugg. Ämnet fick namnet vitamin C (askorbinsyra). Szent-Györgyi utarbetade också en metod för hur man kunde masstillverka C-vitamin i ren form. 1937 belönades han med Nobelpriset i medicin för sin upptäckt.

En annan vanlig och invalidiserande sjukdom vid denna tid var engelska sjukan, eller rakitis. Brist på vitamin D gör att skelettet inte kan lagra den nödvändiga mängden kalk. Ryggraden och benen blir mjuka och krokiga, bröstkorgen insjunken, revbenen knöliga och tänderna tacksamma byten för kariesangrepp. 

Engelska sjukan drabbade framför allt barn. Många föräldrar i norra Europa tillämpade en gammal huskur mot sjukdomen och tvingade sina barn att dagligen svälja ett par matskedar illasmakande fiskleverolja.

Elmer McCollum och engelska sjukan

Men forskarna ville inte se metoden som fungerande förrän det var vetenskapligt kartlagt varför oljan förhindrade sjukdomen.

Amerikanen Elmer McCollum tog sig an frågan. Han hade redan utfört experiment som lett till upptäckten av vitamin A och därmed behandling mot ögoninflammation och nattblindhet.

Eftersom han redan var väl bekant med vitamin A och visste att fiskleverolja innehåller mycket A-vitamin antog han att botemedlet mot engelska sjukan var just det vitaminet. McCollum satte hundvalpar på en diet som i huvudsak bestod av små mängder mjölk och mycket havremjölsgröt, en kost som andra forskare hade visat leder till engelska sjukan.

Under årets mörkaste månad fick alla förskolebarn i Kiruna leka i ett solarium två gånger i veckan för att förhindra D-vitaminbrist. Foto från 1953.

© Bettman/Getty

D-vitamin i fiskleverolja

När hundarna hade utvecklat alla typiska symtom gav McCollum dem vitamin A – men det hade inte minsta effekt på de sjuka valparnas skelett. Då gjorde McCollum tvärtom. Han tog fiskleverolja, värmde upp den, blåste luft genom den och förstörde omsorgsfullt varje tillstymmelse till A-vitamin. Och upptäckte att oljan ändå fungerade lika bra som rakitiskur. Alltså måste det vara något annat än vitamin A i oljan som botade.

Arbetet med att hitta detta »något« tog fyra år, men 1922 kunde McCollum meddela att han och hans medhjälpare hade hittat det okända ämnet i fiskleveroljan. De kallade ämnet för vitamin D.

Ganska snabbt lyckades andra vetenskapsmän koncentrera D-vitaminet i flytande form och några få smaklösa droppar blev till många barns lättnad lika effektivt som kväljande fiskleverolja.

Sol mot rakitis

Nu hördes protester i Tyskland. Det är inte fiskleverolja eller vitamin D som botar rakitis utan solens strålar, menade bland andra den tyske läkaren Kurt Huldschinsky. Han hade gott om bevis för sitt påstående. Under flera år hade han botat rakitisbarn med solljuslampor som producerade ultravioletta strålar.

Nu handlade det om att avgöra vem som hade rätt, amerikanen McCollum eller tysken Huldschinsky. En engelsk forskningsdelegation reste till en barnklinik i Wien, där rakitis härjade svårt, för att räta ut frågetecknen.

Tyskarna kunde ha rätt. Att rakitis med fog kallades för engelska sjukan och att solen, eller rättare sagt brist på sol som i England, hade något med sjukdomen att göra verkade ganska troligt.

Rakitisbarnen på kliniken delades in i tre lika stora grupper. Den ena behandlades med
fiskleverolja, den andra med solljuslampor och den tredje fick ingen behandling alls. Delegationen kunde då konstatera att både McCollum och Huldschinsky hade rätt – såväl fiskleverolja som ultraviolett ljus botade sjukdomen.

Bristsjukdomar kunde botas

Ett år senare, 1924, kunde amerikanerna Harry Stenbock och Archie Black förklara varför. Vissa livsmedel innehåller vitamin D – men mänsklig hud som bestrålades med ultraviolett ljus bildar också vitamin D. De båda kurerna, ultravioletta strålar och D-vitamin, gjorde rakitis till en ganska ovanlig och relativt lättbotad sjukdom.

På några decennier hade en rad vitaminer och deras betydelse för hälsa och sjukdom identifierats. Ett nytt begrepp inom medicinen, »bristsjukdomar«, hade etablerats. Flera invalidiserande och spridda sjukdomar kunde nu med enkla medel förhindras.

Publicerad i Populär Historia 4/2018

Skolplansch med information om livsmedel och vilka olika vitaminer de innehåller. 

© Vänersborgs museum

Fakta: Vitaminernas upptäckt i årtal

  • 1889 Christiaan Eijkman och andra holländare visar risskalets koppling till B 1 vitaminet. Beriberi blir behandlingsbar.
  • 1907 Norske Axel Holst identifierar vitamin C som motverkar och botar skörbjugg.
  • 1913 Elmer McCollum, USA, upptäcker A-vitamin som motverkar olika ögonproblem.
  • 1922 Elmer McCollum identifierar vitamin D som förebygger engelska sjukan (rakitis).
  • 1939 Dansken Henrik Dam upptäcker vitamin K, nödvändig för att blod ska koagulera. 

Publicerad i Populär Historia 4/2018

Kanske är du intresserad av...

Läs också