Så botas en opiumslav

Opium är den äldsta kända smärtstillaren. Redan för 6 000 år sedan nyttjade sumererna drogen för att stilla smärta och även den indiska läkekonsten to

20 mars 2002 av Tord Ajanki

Opium är den äldsta kända smärtstillaren. Redan för 6 000 år sedan nyttjade sumererna drogen för att stilla smärta och även den indiska läkekonsten tog långt före vår tideräkning den intorkade mjölksaften av opiumvallmo i sin tjänst. Med de ökade kontakterna mellan öst och väst spred sig bruket till vår del av världen och på 1700-talet hade alla europeiska apotek med självaktning en uppsättning opietinkturer på sina hyllor.

En av de många patienter som ordinerats opium mot smärta och som fastnade i ett missbruk var den engelske författaren Thomas de Quincey som blev rekommenderad att pröva opietinktur mot sin svåra huvudvärk. I boken En opieätares bekännelser (1822) beskriver han målande rusets underbara värld: ”Vilken omvälvning av mitt innersta, vilken återuppståndelse från själens mörkaste djup. Att smärtan försvunnit var ett intet i mina ögon; denna verkan drunknade helt i den oändlighet av gudomlig fröjd som plötsligt öppnat sig. Här fanns en undermedicin mot allt mänskligt lidande, här avslöjades den lyckans hemlighet som filosoferna sökt i alla tider. Glädjen kunde nu köpas för en spottstyver och stoppas i rockfickan. Portabel extas kunde hällas på butelj.”

Opiet var en välsignelse och en förbannelse, men det var först efter att Storbritannien utkämpat två krig mot Kina som drogen blev mer spridd bland missbrukare i Västerlandet.

Det första opiumkriget 1839–41 utbröt efter att de kinesiska myndigheterna försökt stoppa den olagliga införseln av opium. England sökte öka sin import av kinesiskt te, silke och ris, men kineserna var inte intresserade av utökad handel och absolut inte av engelskt opium som producerades i Indien. Den kinesiske kejsaren stängde handelsvägarna och hösten 1839 bröt kriget ut. Två år senare undertecknades ett för Kina ofördelaktigt fredsfördrag i Nanjing. Hongkong avträddes till Storbritannien och fem kinesiska hamnar, bland andra Shanghai, öppnades för handel. De viktiga kanalerna för brittisk opiumsmuggling till Mittens rike var etablerade. En stadigt växande och lönsam opiummarknad byggdes upp.

Det andra opiumkriget, 1856–58, resulterade i att fler hamnar öppnades för handel och att opium legaliserades i Kina. Missbruket spred sig som en löpeld. Efter ett par decennier var 15 miljoner kineser beroende av drogen och det indiska opiet, som snabbt blev engelsmännens största exportvara, kunde inte längre tillgodose den stora efterfrågan.

Odlingarna flyttades till södra Kina och sedan vidare till Myanmar (före detta Burma), Thailand, Laos och Vietnam, det område som i dag är känt som Gyllene triangeln och som står för merparten av världens produktion av illegal narkotika med opium som bas.

En rännil av opiumfloden rann västerut, men i vår del av världen blev aldrig efterfrågan så stor eftersom det här fanns något effektivare, en drog mycket mer potent både som läkemedel och som missbrukardrog.

Det var den unge tysken Friedrich Sertüner som trots bristande erfarenhet och okunskap men med en stor portion nyfikenhet lyckades renframställa opiets verksamma substans. Sertüner döpte sitt ämne till morfin efter sömnguden Morfeus.

1799 började den då 16-årige Sertüner gå i lära hos apotekaren i den lilla tyska staden Paderborn. När Sertüner hörde hur läkarna klagade på opietinkturernas ojämna kvalitet – en och samma ordination var ibland alldeles för stor och ibland alldeles för liten – fick han en idé. Vad han förstod måste det vara ett speciellt ämne i den klibbiga vätskan som gav smärtlindring och sömn, att alla oljor och salter som också ingick i tinkturen egentligen inte behövdes utan bara ställde till problem.

Med okunskapens oförvägenhet började Sertüner att leta efter detta ämne. Han var envis, arbetet tog allt mer av hans tid och apotekaren, som inte hade ambitionen att för alltid skriva in sig i medicinhistorien, klagade. Sertüner fick arbeta halvt i smyg och mestadels på kvällar och nätter.

Efter hundratals experiment hade han renframställt starkt alkaliska vita glänsande kristaller som möjligen kunde vara opiets verksamma substans, men innan han visste säkert måste han testa ämnet. Han fångade möss och råttor i apotekets källare och lösspringande katter och hundar på Paderborns gator.

Försöksdjuren somnade, precis som Sertüner ville, problemet var att de aldrig vaknade igen. Den första hunden sov lugnt i två dagar innan den dog. Sertüner sänkte dosen och prövade på en annan hund; också den somnade och dog.

Så småningom lärde sig dock apotekarlärlingen att dosera sitt pulver, lärde sig att söva djur, få dem att sova ungefär så länge han önskade och sedan vakna igen. Stolt skrev han en rapport om sitt arbete till universitetet i Erfurt, som 1803 publicerade artikeln med ett redaktionellt tillägg där man konstaterade att Sertüners experiment var intressanta men att opiumproblemet på inget sätt var löst. Ingen fäste heller något avseende vid Sertüners rapport. Han tröttnade på sina vita kristaller, flyttade till en annan stad och ett annat apotek.

En natt 1806 vaknade Sertüner med en förfärlig tandvärk och påminde sig då morfinet han hade tagit med sig. Han öppnade det lilla kuvertet, rörde ut pulvret i sprit och socker och drack.

Tandvärken försvann, Sertüner somnade om och hans entusiasm för projektet vaknade på nytt. Nu visste han att pulvret fungerade som smärtstillare, men han måste utföra fler tester innan han var säker.

Han lyckades övertala tre män att mot betalning delta i experimentet. De ställde upp under förutsättning att också Sertüner tog av det märkliga pulvret och allt höll på att ta en ände med förskräckelse. Sertüner var den förste av de fyra att vakna upp, han kom ihåg att innan han somnade hade han upplevt ett stort välbehag, men varken han själv eller de andra mådde särskilt väl nu någon timme senare. Hans tre tillfälliga kompanjoner sov djupt, de andades tungt och oregelbundet, läpparna var blå av syrebrist. Sertüner tvingade ned ättika i halsen på dem och fick dem att kräkas, vilket troligen räddade deras liv.

Likväl, nu kunde Sertüner lägga försök med människor till sin nya rapport 1806. Den här gången valde han den ansedda tidskriften Annalen der Physik i Leipzig och den här gången uppmärksammades hans artikel, bland andra av Louis Gay-Lussac, inflytelserik professor i kemi och fysik vid Sorbonne.

Morfinets segertåg över världen gick snabbt. För första gången hade läkarkåren en ren, relativt säker och mycket effektiv drog att erbjuda vid smärtstillning.

Trots att opiummissbruk sedan länge var känt var det ingen som höjde varningsflaggan för att också morfin kunde vara vanebildande. Tvärtom, morfinet ansågs bota opiumberoende och läkarna var generösa vid sina ordinationer. Under några decennier fick merparten av de opiumberoende som sökte hjälp för sitt missbruk istället morfin och blev morfinister.

Morfinet fick allt fler användningsområden och allt fler missbrukare. Sertüners pulver ansågs bra inte bara mot sömnlöshet och smärta utan också mot lungsot, kräfta, reumatism, kolera, diarré och vanlig förkylning. Inte minst sjuka och gnälliga spädbarn blev lugna av en liten dos morfin.

Sedan den engelske läkaren Alexander Woods 1852 uppfunnit injektionssprutan skulle drogen bli än mer slagkraftig inom medicinen och än mer begärlig inom missbrukarleden. En av de första injektionsmissbrukarna blev Alexander Woods hustru som dog av en intravenös överdos morfin.

Det fanns varnande röster och de blev allt högljuddare. Poliser kunde vittna om hur tidigare skötsamma medborgare förföll i kriminalitet och asocialitet i sin desperata jakt efter nästa morfinrus. I vetenskapliga rapporter skildrades patienter som blivit beroende och som i åratal fortsatte att själva injicera morfin utan medicinska skäl och mot sin läkares inrådan. Allt fler läkare fastnade också i ett missbruk.

Krav på lagstiftning som reglerade handeln restes. Bara läkare skulle på strikta indikationer få förskriva morfin. Men innan lagarna hann ikapp verkligheten skulle ytterligare en drog, värre än opium och värre än morfin, lanseras och marknadsföras som rätt medel mot en rad sjukdomar och lösningen på såväl opiummissbrukarnas som morfinisternas be-

roende.

1898 presenterade den tyske farmakologiprofessorn Heinrich Dreser vid Bayerföretagen ett nytt ämne som han utvunnit ur opium. Ett ämne som stillade smärta lika effektivt som morfin men som inte var beroendeframkallande.

Professor Dresers entusiasm för sitt egna nya opiumpreparat var stor. Han hade själv botat morfinister med det och han menade att läkemedlets egenskaper var så heroiska att ett passande namn vore heroin.

Under fyra, fem år tillhörde heroinet läkarnas standardutrustning och eftersom det ansågs ofarligt och ruset var behagligt använde många av dem själva drogen. Begeistringen var stor men snart började en ny term dyka upp i rapporterna – heroinism – och de berättade om ett begär som till och med var värre än morfinistens.

Under de första decennierna av 1900-talet infördes i de flesta västerländska länder lagar som kontrollerade handel med och hantering av narkotiska preparat. Men då var drogerna redan ett stort medicinskt och samhälleligt problem, missbruket utbrett och en illegal handel etablerad.

Naivitetens historia skulle upprepa sig. Men nu kom inte drogen från öst utan från väst. Den här gången var det renframställt kokain från kokabuskens blad som tillskrevs underbara gåvor och sinnestillstånd utan att framkalla beroende. Tvärtom, kokain botade alkoholister, opiummissbrukare, morfinister och heroinister.

Liksom opiet från vallmoblommans frökapsel var saften ur kokabladen känd sedan flera tusen år. Kokabladen nyttjades av indianerna på höglandet i Anderna vid religiösa ceremonier och var vanliga inom den indianska läkekonsten. Överdrivet bruk fördömdes eftersom det ansågs strida mot gudarnas vilja.

Det var först med den europeiska kolonisationen som kokatuggandet fick karaktären av missbruk. Conquistadorena upptäckte snabbt att indianslavarna orkade arbeta mer om de fick kokablad. Den spanska katolska kyrkan bytte ståndpunkt, från det första fördömande av bruket till att slutligen starta egna odlingar med lukrativ försäljning.

I Europa är kokabladstuggande känt sedan 1500-talet, men det fick knappast någon större spridning förrän i början av 1800-talet. En av förespråkarna var den franske läkaren Angelo Mariani som hade stora kommersiella framgångar med sitt ”marianisortiment”, vin, te och pastiller som alla innehöll pulveriserade kokablad. Enligt Mariani var medlen bra mot dålig matsmältning, magknip, kraftlöshet, yrsel, nervsvaghet, sömnlöshet, sockersjuka, lungsot, struma och syfilis. En av Marianis trogna kunder var påven Leo XIII.

En annan hängiven förespråkare för koka var den italienske nervläkaren Paol0 Montegazza. ”Jag hånlog mot de stackars dödliga som var dömda att leva i denna tårarnas dal, medan jag, uppburen i luften av två kokablad, flög genom rymderna till 77 438 världar där var ny värld var mer lysande än den tidigare. Gud är orättvis, eftersom han gjorde människan oförmögen att vidmakthålla kokaeffekten hela livet ut. Jag skulle föredra ett levnadslopp på tio år med koka framför 1 000 000 århundraden utan det.”

Koka blev en modedrog i societetskretsar och även i vetenskapliga sammanhang ökade nyfikenheten på denna märkliga drog. Riktigt intressant blev den dock först när den tyske kemisten Albert Niemann 1859 isolerade kokabladens verksamma substans och döpte ämnet, vilket var hundrafalt mer potent än bladen, till kokain. Vägen för ett avancerat bruk och missbruk var öppen.

En av dem som hade läst Montegazzas extatiska rapport om kokabladens underbara effekter och blivit intresserad av kokainets terapeutiska möjligheter var den unge neurologen Sigmund Freud i Wien. Han prövade själv kokain, han gav det till sin blivande hustru liksom till sina patienter. Freud var övertygad om att kokain var bra mot depression, nervös utmattning och drogmissbruk.

”Jag upptäckte hos mig själv och även hos andra som var i stånd att bedöma sådana saker, att kokain, även vid upprepade doseringar, inte framkallade någon tvångsmässig längtan efter ytterligare bruk”, skrev Freud entusiastiskt.

En av hans patienter och nära vänner, doktor Ernst von Fleishl-Marxow, fick kokaininjektioner av Freud mot fantomsmärtor från en amputerad tumme. Smärtorna försvann men Fleishl-Marxow utvecklade snabbt en psykos med paranoida vanföreställningar och hallucinationer.

Efter en tid tvingades Freud revidera sin okritiska hållning till kokainet och konstatera att drogen snabbt framkallade ett beroende med kroppsligt och mentalt förfall som följd.

Men kokainets påstådda effekter mot andra drogberoenden hade nu fått fäste på många håll.

I sin rapport där Niemann beskrev hur han renframställde kokain hade han noterat att tungan blev bedövad när han smakade på ämnet. Vad han egentligen hade upptäckt var det första potenta lokala bedövningsmedlet, men Niemann som inte var läkare lät saken bero med sitt påpekande.

Det gjorde inte Karl Koller, god vän och kollega till Freud och medlem i den krets som experimenterade med kokain under tidigt 1880-tal. Koller var ögonläkare och behovet av ett lokalt smärtstillande medel inom ögonkirurgin var stort. De alternativ som fanns, till exempel eter eller kloroform, gav ofta illamående och det ögonkirurgerna minst av allt önskade var en hulkande, orolig patient under pågående operation.

Kollers kliniska utvärdering av kokainet som bedövningsmedel var snabbt avklarad. Han droppade kokain i ögat på först en groda, sedan ett marsvin, slutligen sig själv, och resultaten övertygade honom. Ögat blev helt okänsligt av kokain.

Nästa dag opererades den första starrpatienten och kokainets historia som lokalanestetikum hade inletts. Metoderna utvecklades raskt. William Halsted vid John Hopkins-institutet bedövade hela kroppsdelar genom att spruta kokain i respektive nervstammar. Halsted blev själv kokainist men lyckades efter flera års djupt beroende av dagliga höga doser byta till morfin. Kokainruset gjorde det omöjligt för honom att arbeta, men med stöd av morfin kunde Halsted dels hålla kokainberoendet stången och dels fortsätta sin framgångsrika karriär som kirurg.

De snabba och totala framgångarna för kokainet som bedövningsmedel gjorde drogen bara mer populär mot olika åkommor i största allmänhet.

Varningarna om tillvänjning blev fler, men de drunknande i mängden av rapporter och påståenden om drogens alla positiva effekter. 1885 konstaterade läkemedelsföretaget Parke-Davis: ”Kokain är en drog som genom sina stimulerande egenskaper kan ersätta mat, göra den fege modig, den tyste vältalig, befria offren för alkohol och opium från deras bojor och, som bedövningsmedel, göra den lidande okänslig mot smärta, vilket i sin tur kan föra kirurgin till höjder den aldrig tidigare nått.”

Året därefter, 1886, blandade apotekaren John Pemberton i Atlanta ihop en lösning han kallade för Coca-Cola. I lösningen ingick såväl kokain, kokablad som colanöt. Coca-Cola såldes på recept mot melankoli, hysteri och migrän. Efter några år utökades ingredienserna med kolsyrat vatten och då blev Coca-Cola en populär läskedryck, känd för sina allmänt stärkande egenskaper.

Rapporterna om tillvänjning och missbruk av kokain blev allt fler och några år efter sekelskiftet kunde varken enskilda hyllningar eller kommersiella intressen stå emot längre. 1904 tvingades Pemberton ta bort kokainet ur Coca-Colan och kort därefter även kokabladen. Istället tillsatte han koffein.

Gradvis fick kokain sin rättmätiga stämpel som narkotiskt preparat och sorterades in under den narkotikalagstiftning som växte fram.

Tord Ajanki är vetenskapsjournalist och författare. Han är aktuell i höst med boken Människan, Gud & vetenskapen.

Publicerad i Populär Historia 6/2000

Kanske är du intresserad av...

Läs också