Religion och läkekonst

När därför våra förfäder exempelvis lade löv eller färsk djurspillning, där stelkrampsbaciller stortrivs, på öppna sår, eller påhittigt ”sydde ihop” sårkanterna genom att låta termiter bita sig fast över dem, s k myragraffer, så kunde de möjligen göra detta utan större risk eftersom stelkramp kanske inte existerade då. Däremot är det obestridligt att många sjukdomar, t ex tuberkulos och sådana som överförs av insekter eller inälvsmaskar, fanns här på jorden redan under den tid då Javamänniskan framträdde för en halv miljon år sedan. Olika tumörsjukdomar är betydligt äldre. Man har t o m funnit tecken på sådana i ben av dinosaurier.

Steget från insamlande av föda till produktion av födoämnen, ett av de viktigaste i mänsklighetens historia, skedde i Europa för 7000–10 000 år sedan. I och med att levnadsvillkoren förändrades, genom att jägaren blev jordbrukare och samhällen uppstod, så komplicerades det sociala livet och gjorde sannolikt människorna mer mottagliga för sjukdomar eftersom man började leva och bo tätt tillsammans.

De flesta infektionssjukdomar anses ursprungligen ha överförts till mänskliga populationer från vilda djurhjordar. Senare var det kontakter med de domesticerade arterna som spred smitta. Det är därför som många av de sedan urminnes tider vanliga och kända infektionssjukdomarna är släkt med sjukdomar som drabbar husdjur: mässling med valpsjuka, smittkoppor med kokoppor etc. Malaria och sömnsjuka anses orsakas av de äldsta människopatogena parasiterna.

De sjukdomsmönster som vi är bekanta med skiljer sig dock radikalt från våra förfäders erfarenheter. För dem var en farsots plötsliga utbrott, i någon av dess fruktansvärda former, ett skrämmande och ständigt närvarande hot. För den primitiva människan fanns ingen klar gräns mellan läkekonst, magi och religion.

Läkekonst och magi

Naturligtvis är ingenting med säkerhet känt om det som förekommit före de äldsta urkunderna, men från det att människan har lämnat bild eller skrift efter sig finns säkra bevis för hur nära religionen och läkekonsten stått varandra.

Den förhistoriska människan antas ha varit helt behärskad av tron att hon befann sig i centrum av ett kraftspel, en omvärld fylld av andeväsen där olika personliga demoner fanns som hade ungefär samma slags tankar, känslor och impulser som hon själv. Dessa oräkneliga andar fanns överallt, var och en med sin speciella funktion. Tydligast märktes deras verksamhet vid dramatiska naturföreteelser som solförmörkelser, åskväder, slagregn, svår torka etc. De flesta av dem var dessutom av stor betydelse för människan, i vars tillvaro de kunde ingripa, och kom framför allt att förknippas med framkallande av sjukdom.

Magisk demonfördrivning

Förklaringen på de annars oförklarliga sjukdomarna var att en ond ande hade intagit människan. Det gällde att till varje pris häva själva sjukdomsorsaken, dvs fördriva demonen. I förebyggande syfte var det regel att hålla sig väl med andevärlden och att ständigt vara på sin vakt.

Men om skadan redan var skedd och sjukdomen brutit ut, så var huvudprincipen att skrämma eller pina de främmande plågoandarna så att de lämnade den sjuka kroppen. För denna sjukdomsbehandling valdes den som ansågs ha bäst hand med demoner. Prästens och läkarens roll sammanflöt till medicinmannens, som i sin utövning uppträdde i den mest skräckinjagande skepnad som kunde åstadkommas – allt under största möjliga oväsen.

Samma effekt, men med motsatta medel, hade den senare uppkomna s k tempelsömnen där lugn och ro i gudarnas boning skulle fördriva sjukdomen.

Dessa magisk-religiösa sjukdomsbehandlingar, som var allenarådande under den ojämförligt längsta tiden av mänsklighetens tillvaro här på jorden, anses av många forskare, i motsats till skolmedicinen, sällan ha försyndat sig mot den medicinska grundregeln: ”Det viktigaste är att bota en skada.” Förtjänsten var att den sjuke och hela hans omgivning omfattade den magiska behandlingens riktighet med en styrka i tron som förmodligen är helt obegriplig för oss senare tiders människor.

Behandlingen hade en enormt suggestiv kraft, och även när den inte ledde till hälsa så kunde den åtminstone för någon tid ge en känsla av befrielse och lindrade smärtor.

Olika kulturer lika

De äldsta kulturfolkens epoker sammanföll under långa tidsrymder med varandra, och medicinska och religiösa områden uppvisar ofta stora likheter sins-emellan. Detta kan i vissa fall tolkas som ett direkt inflytande från det ena till det andra, men i ännu högre grad kan det vara ett uttryck för att människans behov och önskningar i grunden är desamma hos alla folkslag, och att sjukdomarnas problem i stort sett framträder på samma sätt hos dem alla.

Då och då har dock dessa tidiga kulturer bidragit med någon egen lysande erfarenhet som blivit välsignelsebringande och betydelsefull för eftervärlden: akupunktur och skyddsympningen mot smittkoppor i Kina, upptäckten och behandlingen av sockersjuka i Indien, balsameringskonsten i Egypten, judendo-mens hygieniska levnadsregler, babyloniernas studier av blodet och levern etc.

Från de gamla sumeriska folken hade seden att spå i offerdjurs inälvor, främst levern, spridit sig och kommit att spela en framträdande roll i hela Främre Orienten. Att denna orakelgivning även betytt mycket i kananeisk kultur anses bl a fynd av en lermodell av en lever i ett förisraeliskt tempel tyda på.

Smittsamma epidemier

Forntida medicinska texter är ofta helt ogenomträngliga när det gäller att översätta termerna till modern sjukdomsklassificering. Däremot kan de ge ganska klara besked om svåra epidemiska sjukdomar och farsoter.

Bland de katastrofer som t ex omtalas i det babyloniska eposet Gilgamesh från omkring 2000 f Kr finns besök av Farsoternas Gud, och i en egyptisk skrift från ungefär samma tid jämförs fruktan för Farao med fruktan för Sjukdomarnas Gud. En samtida kinesisk härskare frågar sina spåmän: ”Kommer detta år att innehålla farsoter?”

Judendomen har inte efterlämnat några medicinska skrifter från denna tid, men det är fullt troligt att de bibliska texterna, som är av betydligt senare datum, vilar på muntliga traditioner som härstammar från ungefär samma period.

Det kan därför mycket väl finnas historisk bakgrund för de Egyptens hemsökelser som beskrivs i Andra mosebok. De ”bulnader som slå ut med blåsor på människor och boskap” tror man idag har varit anthrax, mjältbrand, en s k zoonos, alltså en gemensam sjukdom hos människor och djur, bekant i Egypten och Mesopotamien för mer än 4000 år sedan. Moses varnade Farao för denna ”boskapspest”, som tillsammans med andra plågor för landet slutligen fick Farao att släppa judarna fria ur den egyptiska fångenskapen.

Det var också mjältbrand som lär ha räddat Europa från hunnernas framfart genom att sjukdomen bröt ut bland deras hästar, boskap och mannar med för-ödande verkan. Under första och andra världskriget hände det både i USA och i Europa att människor smittades av mjältbrand via otillräckligt steriliserade rakborstar etc av hästhår. I många utomeuropeiska länder är anthrax/mjältbrand fortfarande en mycket fruktad sjukdom som skördar många offer.

Okända farsoter

Det finns dock flera passager i Gamla testamentet där det anses omöjligt att avgöra exakt vilka sjukdomar det rörde sig om. Det gäller t ex den dödliga sjukdom som drabbade Egyptens förstfödda så att ”intet hus fanns där icke någon död låg”, eller ”den epidemi som drabbade filistéerna”, ”pesten som straffade David och dödade 70 000 människor”, och ”farsoten som lamslog assyrierna”.

Bibelöversättare har ofta använt beteckningen ”pest” vid sådana händelser eftersom (böld)pest var den viktigaste sjukdomen som på ett katastrofalt sätt fortsatte att hemsöka Europa fram till 1700-talet. Vilken som helst av de sjukdomar som smittar via andningsorganen: mässling, smittkoppor, epidemisk influensa – eller via mag-tarmkanalen: tyfus och dysenteri, kunde ha orsakat de oväntade utbrott av plötslig död som omnämns.

Det enda man med säkerhet kan sluta sig till är att Gamla testamentets författare, som utformade den nuvarande texten mellan 1000 och 500 f Kr, var väl förtrogna med att dödliga sjukdomar plötsligt kunde bryta ut.

I övrigt är Bibeln förhållandevis fattig på medicinska uppgifter i egentlig bemärkelse. De sjukliga tillstånd som vanligen nämns är av typen blindhet, dövhet, vansinne etc.

Dramatiken i Jobs bok

Inte ens världslitteraturens kanske mest skakande sjukdomsskildring, Jobs bok, uppvisar någon större saklighet beträffande det medicinska, men desto mer dramatik: ”Natten bortfräter benen i min kropp och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.”

Ja, någon lär till och med ha sagt att Jobs bok är ett renodlat dramaverk och att författaren troligen är en helleniserad jude från ganska sen tid ur de högt bildade klasserna av Alexandrias judebefolkning. Huvudpersonen i boken, den redlige och gudfruktige Job, drabbas av fruktansvärda sjukdomar, förlorar alla sina barn och all sin egendom. Här ställs sådana eviga och existentiella frågor som hur svåra sjukdomar, orättvisor och andra oförskyllda lidanden och olyckor hör ihop med Guds godhet och allmakt.

Sjukdomar var i princip en följd av människans synd. Hon hade av olika anledningar förbrutit sig mot Jahve – det gammaltestamentliga ordet för Gud – och ådragit sig hans vrede och straff.

Men sjukdomar kunde också vara en förbannelse eller trolldom utverkad av onda människor, falska profeter eller demoner – även om tron på sjukdomsframkallande andar inte alls var så utbredd i Israel som i t ex Mesopotamien, tvåflodslandet, som i övrigt hade ett mycket stort inflytande inte bara på hebréerna utan på alla folkslag i Främre Orienten.

Grundsynen var att en människa som drabbats av sjukdom hade fått sina normala relationer till Gud avbrutna. Hon avstängdes också mer eller mindre från det vanliga umgänget med människor. Synden eller förbannelsen gjorde att medmänniskorna drog sig tillbaka. Det kroppsliga lidandet blev således även ett själsligt, eftersom den sociala gemenskapen hade så stor betydelse i Israel.

Å andra sidan – motsägelsefullt kan tyckas – inskärper Mose lag ständigt förpliktelsen att tjäna och hjälpa människor i nöd. Synagogan hade särskilda funktionärer som utdelade mat och allmosor, och rabbinerna framhöll oavbrutet värdet av goda gärningar, som gästfrihet och att besöka sjuka.

Spetälskan fruktad

Den mest svårartade och oftast omnämnda sjukdomen i Bibeln är utan tvekan den som hos oss har översatts med ”spetälska”. Numera anses det dock inte troligt att det alltid rörde sig om verklig lepra, Mycobacterium leprae (Hansens bacill), utan om olika hudsjukdomar som eksem, psoriasis, hudcancer etc.

Vidare finns fyra hebreiska ord för ”skabb” och ”skorv” som alla betyder ”av parasiter, skabbdjur eller svampar orsakade sjukdomar”. Samtliga kunde falla under begreppet spetälska. Även på våra nordliga breddgrader visar skelettfynd att spetälska förekom redan långt före korstågens tid, då smittan blev verkligt utbredd.

Det som främst gjorde sjukdomen så fruktad och avskydd i alla länder var den sociala utstötthet som de sjuka drabbades av, vilket inte minst Bibeln vittnar om.

Spetälska var en endemisk, inhemsk farsot i Indien, Kina och Främre Orienten många årtusenden före Kristi födelse. Moses lärde troligen känna sjukdomen i Egypten och sammanställde förordningar mot den med utgångspunkt därifrån. En sjuk som förklarats oren skulle förpassas från lägret och förbli avskild till dess en ny undersökning möjligen förklarade honom frisk. Prästerna fällde avgörandet.

Om patientens sår ansågs läkta och han åter var ”ren” skulle försoningsoffer anställas. I annat fall blev han utstött för alltid och hans kläder och husgeråd omsorgsfullt rengjorda eller uppbrända. Detta enligt Lagen om spetälska i Tredje mosebok.

Ungefär samma stränga regler gällde i alla länder, och när de romerska kejsarna småningom blev kristna antog även de och genomdrev Bibelns föreskrifter om behandling av personer med olika vanprydande hudsjukdomar. Det enda aktiva botemedlet mot spetälska som tycks förekomma är uppmaningen att bada sju gånger i Jordanfloden ”så skall ditt kött åter bliva sig likt och du skall bliva ren”.

Pest en gammal farsot

Den svåra pandemi som under namn av bl a digerdöden så ödesdigert hemsökte Europa under medeltiden hade då sedan årtusenden funnits i Bibelns länder. Böldpest, Pasteurella pestis, orsakas av svarta råttor och deras loppor och karaktäriseras av svartblå bölder. Sjukdomen bryter hastigt ut, sprider sig snabbt och har hög dödlighet. Men liksom förhållandet var med spetälska har även pest ofta sammanblandats med andra svåra epidemiska sjukdomar.

De äldsta berättelserna om pestliknande farsoter förekommer dels i en av Indiens viktigaste heliga skrifter, Bhagavata Purana, dels i Första samuelsboken. I den sistnämnda beskrivs hur Herrens hand slog filistéerna ”både små och stora” med svåra bölder som straff för att de tagit arken – församlingens tabubelagda guldbeslagna låda där Jahve ursprungligen bodde och lagarna förvarades – och ställt den i templet för sin egen förnämsta gud, Dagon. På frågan vad de skulle göra för att bli kvitt farsoten svarade spåmännen: ”Sänd bort Israels Guds ark... gör avbildningar av edra bölder och jordråttorna.” Redan då sattes pesten i förbindelse med råttorna.

En annan berättelse om råttor och pest är den farsot, ”Guds ängel”, som på en enda natt ”slog i assyriernas läger 185 000 man” och tvingade den assyriske kungen Sanherib (705–681 f Kr) som belägrade Jerusalem att dra sig tillbaka utan att ha intagit staden.

Utan tvivel var det en pestepidemi orsakad av råttor som skördade så många offer i Sanheribs armé att han måste bryta upp från det nedsmittade lägret.

Det historiskt riktiga i uppgifterna understryks av greken Herodotos som på 400-talet berättar att en mängd råttor bröt sig in i assyriernas läger.

Läkare och läkemedel

Liksom Oden var vår främste hälso- och läkegud, Imhotep och Thoth var Egyptens, Asklepios var Greklands, så var Jahve israeliternas mäktige läkegudomlighet med oinskränkt makt att utmäta sjukdomar respektive låta upphäva dem.

Mot bakgrund av att sjukdom var något av Gud givet som straff för en synd som människan av egen förskyllan ådragit sig, så faller det sig naturligt att intresset för mänskliga läkare och deras sjukdomsupphävande var ganska klent. Själva ordet ”läkare” förekommer bara en gång i Gamla testamentet: ”Om du hör Herrens din Guds röst och gör vad rätt är i hans ögon och lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, så skall jag icke lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, ty jag är Herren, din läkare.”

Desto oftare kan ordet sägas förekomma indirekt i betydelsen levandegör/livgivare, befriare från döden etc och främst förknippat med vissa botpsalmer där Jahve framstår som ödesgud med allmakt över det av honom skapade, över liv och död. ”Han helar dem som hava förkrossade hjärtan, och deras sår förbinder han.”

Beträffande läkemedel nämns salvor av olika slag som den enda egentliga yttre, lekamliga boten. Men även här var själva handlingen, insmörjandet med salva, främst av rituell betydelse. Sådana högheliga salvor – som gav gudomlig kraft – bereddes av myrra, kanel, kalmus, kassia och olivolja och var allmänna bland israeler, assyrier och babylonier.

Salvor som skönhets- och parfymeringsmedel förekom i hög grad även hos israeliterna. För att motverka kroppens utdunstningar smorde man in sig med välluktande salvor och stänkte doftande olja på kläderna. Sådana salvor var mycket dyrbara och eftersökta.

Hygieniska levnadsregler

Men om den rationella läkekonsten var outvecklad så innehåller däremot Moseböckerna en storslagen socialhygienisk lagstiftning, som främst torde ha uppkommit under den hårda egyptiska fångenskapen. Bakom nästan varje gud-omlig föreskrift finns ett logiskt motiv, t ex att inte äta köttet av ett djur som hittats dött ute i markerna och att allt som tål eld skall renas med eld, i annat fall med vatten. Det ständigt upprepade påbudet om renhet i livets alla skiften kan ju sägas motsvara den moderna hygienens huvudprincip!

Dessa mosaiska hälsoregler för t ex könsumgänge, för kvinnans förhållande till menstruation, havandeskap och förlossning, liksom fördömandet av alla sexuella avvikelser, som nästan undantagslöst medförde dödsstraff, har naturligtvis djupt präglat inte bara israeliternas, utan hela kristenhetens levnadsförhållanden.

Tredje moseboks 11:e kapitel utgör den mest fullständiga dietlista över vad man får, respektive inte får, äta av animalisk kost som härrör från djur på land, i vatten och i luften. Svinet är exempelvis orent och dess kött får inte förtäras. Uppenbarligen visste man sedan urminnes tider att man i annat fall kunde drabbas av Guds straff. Idag kallar vi det trikiner.

Att även judarna, liksom bl a babylonier och egyptier, uppfattade blodet som bärare av det heliga livet framgår på flera ställen: ”Om någon av Israels hus... förtär något blod... skall jag utrota honom. Och om någon av Israels barn... fäller ett fyrfota djur eller en fågel, sådant som får ätas, så skall han låta blodet rinna ut och övertäcka det med jord. Ty så är det med allt kötts själ, att blodet är det som innehåller själen.” (3 Mos. 17:10–14)

Det var således blodets helighet som var anledning till att det inte fick förtär-as. Men den praktiska fördelen var att köttet höll sig bättre när blodet var avrunnet. I blodet trivs förruttnelsebakterier som får sin snabbaste spridning via blodbanorna. Den judiska starkt rituella slakten, ”skäktningen”, har med andra ord en uråldrig hygienisk betydelse.

Till hygieniska levnadsregler kan frågan om njutningsmedel räknas och även här ges goda råd. Jesu Syraks bok 31:25 (ur Apokryferna) är en liten pärla av sann livsbejakande levnadsvisdom: ”En fröjd för hjärtat och en glädje för sinnet är vinet när det drickes i rätt tid och i lagom mått. Men bitterhet i sinnet vållar det när det drickes i myckenhet under upphetsning och slagsmål.”

Hål i skallbenet

Av de två egentliga operativa ingrepp som enligt alla källor förekommit alltifrån förhistorisk tid – omskärelse och trepanation – synes endast omskärelse vara dokumenterad i Bibeln.

Båda har magiskt/mytiskt ursprung och åtminstone trepanationen kan ha en så lång som 12 000-årig historia. Ingreppet baserade sig på nödvändigheten av demonfördrivning och skedde genom att man med en skarp bit flinta eller ett snäckskal skrapade, eller senare borrade, ett hål i hjässbenet. Tusentals skallar med otvetydiga tecken på trepanation – och att individen ofta överlevt ingreppet! – har hittats över praktiskt taget hela världen, inte minst här i Norden. Vi vet att antikens och medeltidens kirurger gjorde trepanationer i syfte att bota svår huvudvärk eller släppa ut onda andar vid epilepsi och liknande kramptillstånd. Kanske kunde redan våra tidiga förfäder ibland ha haft samma rent ”medicinska” indikationer för operationen? Även idag görs trepanation om det har uppstått ett akut tryck på hjärnan. Den vanligaste anledningen är försenad blödning efter ett slag mot huvudet.

Även omskärelsen har troligen anor ända från stenåldern eftersom den rituella omskärelsen hos egyptier och judar måste göras med en skarp sten eller med en stenkniv.

Omskärelse förekom inte hos babylonier och assyrier, men enligt gammaljudisk uppfattning riskerade det nyfödda gossebarnet i alldeles särskilt hög grad att råka i händerna på onda makter. Därför skulle ingreppet göras tidigt, redan på åttonde dagen, och utfördes oftast av husfadern, någon gång av modern. ”Då tog Sippora en skarp sten och skar bort förhuden på sin son.”

Den ursprungliga tanken bakom omskärelse är inte klarlagd. Att det skulle vara hygieniska skäl som fick stenåldersmänniskor att utföra de första operationerna är knappast troligt. Snarare kan förklaringen även här, som i så många andra fall, sökas på det magiska området. Bortskärandet av förhuden kan uppfattas som en offerhandling till Gud, eller vara en ursprunglig fruktbarhetsrit.

Omskärelse har ännu idag stor utbredning, inte bara bland judar utan även hos folkgrupper i hela Afrika, Främre Orienten, Indien, Australien, Söderhavs-öarna, Sydamerika och inte minst USA. Man räknar med att uppemot 500 miljoner av jordens manliga befolkning är omskurna.

Det är onekligen en sällsam och smått svindlande tanke, att detta urgamla ingrepp vars ursprung och betydelse förlorar sig i den grå forntiden sannolikt är det vanligaste av alla kirurgiska ingrepp i dagens moderna samhälle.

Inga-Carin Enström är journalist med inriktning på medicinhistoria.