John Maynard Keynes (till vänster) med Kingsley Martin, redaktör för New Statesman. 

Keynes – ekonomen som skrev ut recept mot depressionen

Under många år var hans syn på ekonomi högsta mode och under depressionen på 1930-talet betraktades han som en räddare av västvärldens demokrati. I dag har helgonglorian fallit av John Maynard Keynes – ekonomen och samhällsdebattören som gärna spekulerade på börsen och umgicks med ledande författare. Vad finns kvar av Keynes idéer i dag 1997?

15 mars 2001 av Folke Schimanski

För många står namnet Keynes för en form av modifierad kapitalism, där staten kommer som en brandkår och styr ekonomin för att trygga den heliga sysselsättningen. När den stora depressionen drabbade ekonomierna under början av trettiotalet dök Keynes upp som en räddande ängel. Han ansågs ha kommit med ett osvikligt medel att föra miljontals arbetslösa tillbaka till verkstaden eller skrivbordet.

På samma gång betraktades han som en räddare av västvärldens demokrati gentemot totalitära rörelser som fascism och kommunism genom att så att säga driva ut djävulen med belsebub. Keynes lyckades med konststycket att förena begreppen ekonomisk effektivitet, social rättvisa och politisk frihet.

Starkt komprometterad

I dag är helgonglorian borta. Belsebub behövs inte längre, kommunistdiktaturerna har ju fallit. Den interventionistiska politik som förts – och som med rätt eller orätt anses ha varit keynesinspirerad – har blivit starkt komprometterad. Gamla ekonomiska tänkesätt från den klassiska eller neoklassiska ideologin har dammats av – i dag skall staten ”blande sig udenom”.

I vissa läror, som den nyliberala chicagoskolans, går man till och med längre än den historiske inspiratören Adam Smith. Även de funktioner som det offentliga skall ha enligt den äldre nattväktarstatsmodellen har ifrågasatts. Längre från Keynes kan man inte komma.

Men enligt den litteratur som på senare tid skrivits om Keynes kan det ifrågasättas i vad mån man följt den engelske ekonomens anvisningar. Den starka staten och arvet från Keynes har blivit praktiskt taget synonyma begrepp. Men, anser flera analytiker, det är fel att resonera så, eftersom den starka staten utgått också från andra kriterier, som inte kan kallas direkt keynesinspirerade, exempelvis sociala eller nationalistiska ambitioner.

Det råder oenighet och ovisshet om i vad mån genuint keynesianska recept har tillämpats; i vart fall har hans älsklingstanke om underbalansering av statsbudgeten för att stimulera efterfrågan knappast förekommit i den utsträckning man populärt föreställer sig. Och Keynes var ingalunda först eller ensam om att hävda de idéer som knyts till hans namn.

John Maynard Keynes föddes i slutet av 1800-talet och han växte upp i en burgen medelklassfamilj i universitetsstaden Cambridge. Hans far Neville var också nationalekonom och administratör vid universitetet, hans mor Florence Ada en socialt engagerad dam – till slut avancerade hon till borgmästare i Cambridge. Den lille John Maynard sattes på skolbänken i Eton och fick där den spartanska uppfostran man kan vänta sig.

När det var gjort blev han naturligtvis studerande i Cambridge, vid det berömda King’s College. Han intresserade sig för filosofi, matematik och nationalekonomi. En läromästare blev filosofen G E Moore, och han söp in den namnkunnige ekonomen Marshalls visdomar.

Han blev fostrad till viktorian, vilket också kan betyda: ett auktoritärt tänkande med sociala och estetiska inslag. Hans ideologi ligger, enligt idéhistorikern Pietro V Mini, helt i linje med den antiutilistiska traditionen i England under 1800-talet. Den var riktad mot utilitarismen och dess huvudgestalt, Jeremy Bentham, vilken gjorde upp kalkyler för allting, till och med för mänsklig lycka.

Opposition mot nyttotänkandet

I det tidigt industrialiserade landet växte också tidigt upp en opposition mot det nyttotänkande som präglade den liberala och industriella kapitalismen, där individen blev friare, mindre bunden av torvan, men helt överlämnad åt sig själv. Sådana som Carlyle, Coleridge, Ruskin och ”den gröne socialisten” William Morris ville i stället hävda gemensamma mänskliga värden. De var starkt kritiska mot det atomistiska, individcentrerade samhället, som stadigt bredde ut sig.

Det bröt mot den mera ansvarsbetonade helhetssyn, som dessa så kallade viktorianer ville slå vakt kring: de betraktade hela samhället som sin personliga angelägenhet.

När det gäller den tekniska utvecklingen var de antiutilistiska viktorianerna därjämte skeptiska till maskinsamhället och den mekanistiska syn, som inte minst smittade av sig på den klassiska nationalekonomin. Nyttofilosofin ansågs som antiestetisk, kulturfientlig. Och kulturen hos viktorianerna, skriver Mini, var minsann ”ett sinnestillstånd, inte en tillfällig aktivitet”.

Denna extrema nyttofilosofi var fortfarande en levande kraft under Keynes egen tid. Han kom att präglas av den och använda den som ett slagträ mot det dominerande ekonomiska tänkande, som hade sitt ursprung hos Bentham. Keynes ville inte acceptera, att man enkom skulle utgå från individens egenintresse. Han tänkte i kollektiva termer – därigenom blev han den egentlige upphovsmannen till den makroekonomiska metoden, det ekonomiska helhetstänkandet.

Ett annat kännetecken i Keynes idéutveckling var en skepsis vad gäller möjligheterna för exakt kunskap och prognosticering. Han lade fast gränserna för kvantitativt tänkande, helt i strid med den klassiska och neoklassiska nationalekonomin, som rotat sig under 1800-talet. Han räknade med att en del viktiga ekonomiska beslut måste fattas intuitivt. Man måste leva med en viss ovisshet vilket han definierade som ”det som det inte finns någon vetenskaplig grundval för att bygga sitt omdöme på”. Och det finns ett stort område av livet som vi inte kan fatta några omdömen om, menade han.

1903 kom Moores Principia Ethica – Keynes var då i den mottagliga åldern av 20 år. Ett av de viktigare budskapen i Moores skrifter var att så länge som effekten av en viss handling, låt oss säga en god och etiskt respektabel handling, skall tillämpas för obestämd tid, måste vi inse att vår kunskap om framtiden är ytterligt bristfällig.

Denna insikt kom att prägla den speciella blandning av pragmatiskt och etiskt tänkande, som blev typisk för ekonomen och samhällstänkaren Keynes. Han drog slutsatsen, att medlen visserligen måste utformas på ett humant sätt. Men han ansåg det orealistiskt att politiken skulle kunna ha ett etiskt ideal som mål; perspektiven var för långa och oöverskådliga.

Felaktiga slutsatser?

Den rådande nationalekonomin försökte att på verkligheten tillämpa kalkylens egenskaper och gjorde därmed felet att blanda ihop sina slutsatser med verkligheten, menade han. På så vis kom Keynes idéer om sannolikhet att betyda att han vände sig mot både den ortodoxa nationalekonomin med dess klassiska modelltänkande och de naturvetenskapliga analogier, som präglade det sena 1800-talets neoklassiska doktriner.

Han blev fördenskull inte marxist, det hade varit ologiskt. Ty marxismen med sitt determinerade långtidsperspektiv präglas av samma sorts hybris, ja, strängt taget var ”marxismen en slutlig reductio ad absurdum av benthamismen”. Och där har han lärt av filosofen Moore igen.

Det fanns en intellektuell lekfullhet i Keynes sätt att framföra sina åsikter. Han var känd för att framföra dem med stor emfas. ”Han hade alltid på helljuset”, sade en vän som ofta käbblade med honom. Men det gick också en anekdot om att om Keynes samtalade med fyra personer, så fanns det sex åsikter i sällskapet – varav Keynes stod för två.

Den här rörligheten, denna ovilja att låsa sig fast vid en bestämd ståndpunkt, var ett tydligt arv från hans studenttid i den exklusiva klubben The Apostles, som existerat i Cambridge sedan 1820-talet. Där hade man de mest märkliga saker för sig. Den samlades på lördagarna vid midnattstid, då andra vanliga studenter roade sig. I apostelkretsen stod det var och en fritt att ta upp vilket ämne man ville. Man kunde ge luft åt de mest hejdlösa åsikter. Och den som stod för en viss åsikt ena lördagen kunde med samma bestämdhet hysa en helt annan den andra.

Det verkar vara en rekommendabel form av hjärngymnastik, och den kanske lade grunden för den öppenhet och mottaglighet för influenser, som alltid präglade Keynes intelligens. I den här intellektuella friheten ingick också en sexuell frigjordhet, som yttrade sig i öppna homosexuella kontakter; Keynes hade själv en lång kärleksrelation till konstnären Duncan Grant. Som bekant var ju de engelska internatskolorna rena växthus för homoerotik.

Keynes glömde dock sina ungdomsförsyndelser – 1925 gifte han sig med den vackra balettdansösen Lydia Lopokova. Äktenskapet blev lyckligt.

Valet av hustru visar att Keynes hade ett mycket brett intresseregister. Han hade mästerekonomens egenskaper, en sådan måste – enligt honom själv – i någon mån även vara matematiker, historiker, statsman och filosof. Han var också intresserad av de sköna konsterna; den engelska motsvarigheten till Kulturrådet är tillkommen på hans initiativ.

Ingick i Bloomsburykretsen

Hans kulturintresse blev särskilt tydligt genom hans umgänge i den berömda Bloomsburykretsen i London, vars födelsedatum är ovisst men kan sättas till omkring 1907. En del av kompisarna från The Apostles, däribland Keynes, slog sig ner vid Gordon Square i närheten av British Museum. Dit sällade sig också systrarna Vanessa och Virginia Stephen, och de fann sina män i kretsen.

Det blev en tvärkulturell liten grupp med stora begåvningar. Å ena sidan fanns en konstnärlig fraktion bestående av Vanessa och Clive Bell samt Roger Fry. De försökte att skaka om den etablerade brittiska konstsmaken med friskt blod från Frankrike. Deras vernissager med franska neoimpressionister blev inte så gynnsamt mottagna av den konservativa publiken i London.

För det litterära svarade bland andra Virginia som gifte sig med Leonard Woolf, publicist, författare och journalist. Denne var en före detta kolonialtjänsteman på Ceylon. Men under tiden där utvecklades han till en deciderad motståndare av den brittiska imperialismen, och sedan aktiverade han sig politiskt på vänsterkanten. Virginia skrev experimentella ”anti-romaner” – hon var ständigt i rörelse, bestämde sig aldrig för en definitiv berättarteknik och stod öppen för allehanda influenser.

En annan i kretsen, Lytton Strachey, skrev historiska biografier på ett nytt och spännande sätt. Framför allt försökte Strachey att ge finurliga psykologiska förklaringar till varför vissa historiska gestalter betedde sig som de gjorde. Hans metod att ”utelämna det som är oviktigt och ta med allt som är viktigt” – och det på ett mycket personligt sätt – vann aldrig erkännande bland historiker av facket. Och så ovissa saker som personers psykologi kan man ju inte skriva om, tyckte de.

Men Sigmund Freud skrev en gång ett berömmande brev till Strachey om hans karakteristik av Elisabeth I. Genom ett särskilt förlag, Hogarth Press, knöts författare som T S Eliot och E M Forster till Bloomsbury.

Freud betydde mer än Marx

Bloomsburygruppens skapande gick ut på att ruska om i den viktorianska estetiken med dess utslätade konstuppfattning, dess stelbenta berättarstil, dess pryderi och dess konservatism. Bloomsbury var en rörelse som försökte puffa in det viktorianska England i 1900-talet. Samtidigt var kretsen odogmatisk och försvor sig inte åt någon bestämd politisk uppfattning. Freud betydde i så fall mer än Marx, Keynes själv läste Freud.

Keynes åsiktsflexibilitet motsvarade Virginia Woolfs beredskap till att pröva nya vägar, och bloomsburymiljön blev en inspirationskälla också för hans sätt att se på politisk-ekonomiska frågor. Författaren D H Lawrence bekantade sig också med Bloomsburygruppen men fick avsmak för den. Han tyckte att bloomsburyfolket var en samling intelligenssnobbar.

Lawrence tog inte helt fel. Trots bristen på dogmatik såg sig bloomsburymänniskorna som en utvald elit, kallad att leda folket mot ett bättre liv och en högre kultur. Det låder något auktoritärt-viktorianskt vid dem.

Keynes själv såg sig som en upplyst aristokrat, välvilligt vakande över folkets väl som en 1700-talsfurste. Han sympatiserade med mycket inom labourpartiet, dock inte de antielitistiska tongångarna. De moderna jämlikhetsidealen fick inte användas som jantelag; ”jag vill inte lägga hinder i vägen för den framgångsrika undantagsmänniskan”, hävdade han. Han gick aldrig in i något politiskt parti, men man kan säga att han stod mittemellan liberalerna och labour.

Ville stå fri åt alla håll

Denna vaghet var ett medvetet val. Keynes blev erbjuden att bli parlamentsledamot men tackade nej, han ville stå fri åt alla håll. Hans karriär delades mellan Cambridge och regeringskvarteren Whitehall, han rörde sig dessutom i akademiska, konstnärliga och industriella kretsar. Han var en intensiv arbetsmyra och träffade massor med folk hela tiden. Bertrand Russell hade en gång inbjudit den unge Keynes till en veckohelg på landet för att koppla av där. Men i stället kom 26 objudna gäster, av vilka de flesta hade vidtalats av Keynes, berättar Russell.

Keynes var i flera omgångar rådgivare åt finansministeriet och hade en fenomenal förmåga att presentera nog så radikala lösningar på ett både konstruktivt och tilltalande sätt. Han var dessutom en ypperlig administratör.

Någon opportunist var han däremot inte. När så behövdes tog han ställning utan hänsyn till vem som kunde bli trampad på tårna. Signifikativt är hans uppträdande under första världskriget, då han hade hand om ekonomiska krigsplaneringsfrågor. För själva kriget hyste han inte det minsta intresse. Han tyckte det bara var oförnuftigt att England offrade män och materiel på slagfälten i Västeuropa – i stället för att ge subsidier och kassera in valutaintäkter. Dessutom fruktade han att England skulle bli ekonomiskt beroende av USA, vilket det ju också blev i nästa världskrig.

Värnplikt ville han inte göra, inte för att han var pacifist utan för att det stred mot hans typ av liberalt tänkande: staten hade helt enkelt inte rätt att tvinga folk att slåss. När han blev kallad till rekryteringskontoret, lät han hälsa att han inte hade tid. Keynes fanns också i korridorerna under versaillesförhandlingarna och förundrades över de ledande politikernas inskränkta och föråldrade tänkesätt. Både president Wilson och premiärministern Lloyd George hamnade enligt hans uppfattning i klorna på den gamle cyniske chauvinisten Clemenceau.

Förutsåg Tysklands revanschkrig

Keynes förutsåg att Tyskland skulle komma att föra ett revanschkrig som svar på den okloka och förnedrande fredstraktaten. Mot stormakts- och nationalstatstänkande hävdade han, att Europa i alla sina delar måste vara ekonomiskt livsdugligt – även Tyskland. Segrare och förlorare hade ju att förvalta en gemensam framtid.

Han föreslog förgäves att Tyskland bara skulle betala två miljarder pund i krigsskadestånd och då enbart till de hårdast drabbade staterna, Frankrike och Belgien. Keynes har ofta karakteriserats som en genuin engelsman, en typisk produkt av ”Oxbridge”. Men här kan man säga, att Keynes var en av de första moderna européerna.

Kort efter Versaillesfreden, till julen 1919, gav han ut sin kritiska studie The Economic Consequences of the Peace. Den blev genast mycket läst – i enbart England och USA sålde den i 60 000 exemplar på två månader. Den översattes till elva språk, däribland svenska.

Det är överflödigt att nämna att den också blev populär i Tyskland. Keynes verkade faktiskt som ekonomisk rådgivare åt weimarregeringen åren 1922–23. Han hade då för längesedan lämnat The Treasury i avsmak över Versaillestraktaten. I och för sig hade han även många anhängare i hemlandet, som inte var lyckliga över den orimliga fredstraktaten.

Tyskland hämtade sig ganska snabbt efter den förhärjande inflationen 1923. Två år senare hade produktion och reallöner nått tillbaka till förkrigsnivå, och exportsiffrorna blev till och med gynnsammare än för Storbritanniens del. Nu var det patienten Englands tur att få ta del av Keynes recept. Där understeg arbetslösheten under tjugotalet aldrig en miljon, samtidigt som ett neurotiskt sparande hos en liten grupp inte lösgjordes för sysselsättningsskapande investeringar i den utsträckning som borde vara önskvärd.

Till angrepp mot Churchill

År 1925 tog sig en finansminister vid namn Winston Churchill före att återinföra den avskaffade guldmyntfoten och återgå till förkrigsrelationen mellan pund- och dollarvalutorna. Det visade sig vara rena vansinnet: deflation parad med extra stor arbetslöshet blev följden. I en skrift med den nedlåtande titeln The Economic Consequences of Mr Churchill klandrade Keynes ministern för åtgärden. Kolgruvearbetarna gick mangrant i proteststrejk. Året därpå strejkade tre av fem miljoner organiserade LO-medlemmar.

Keynes var inte bara kritisk till det traditionella jämviktstänkandet. Han var också kritisk till dess politiska följder. Han var emot det kommersiellt-individcentrerade tänkesättet. Han var emot strävandet efter pengar för deras egen skull utan att de gjorde någon annan nytta än att dra ränta på banken. Pengar skulle inte ligga som enbart banktillgodohavanden utan gagna samhället i stort.

Själv syntes Keynes inte leva som han lärde. Han var en gambler, spekulerade på börsen och såg till att placera sina pengar förnuftigt. Under första världskriget kom han till sina vänner med en laddning konservburkar med kött, på vilka förbrukningsdatum för länge sedan passerats. Men han hade gjort en god affär och blev mycket riktigt illamående när han tagit del av innehållet. När han dog (fast långt senare) var han en mycket förmögen man. Han var ytterligt generös gentemot vänner och behövande och levde vare sig snålt eller lyxigt. Men bekvämt.

Depressionen blev dödsstöten

Den ekonomiska konservatism som präglade den brittiska politiken – och inte bara den – fick ju dödsstöten i samband med den stora depressionen i början av trettiotalet. Överallt kände man att det måste införas något nytt i det ekonomiska tänkandet. I Sverige var stockholmsskolan en förnyande kraft; en av dess företrädare, Bertil Ohlin, besökte Keynes i Cambridge redan på tjugotalet. Det är alltså fel att säga att Keynes ensam stod för det förlösande svaret på krisen.

Överallt fanns strävanden till att försöka pumpa igång ekonomin genom olika stimulansåtgärder för högre sysselsättning. Vad gäller underbalansering av budgeten (deficit spending) hade till exempel von Papens regering i Berlin tagit initiativ i den riktningen året före Hitlers maktövertagande. I Sverige anordnades beredskapsarbeten och offentliga projekt, till förtret för ekonomen Gustav Kassel. Denne ansåg att dessa projekt bara drev upp räntan till förfång för privat verksamhet – en åsikt som var typisk för alla konservativa ekonomer.

När Keynes efter många förberedelser blev färdig med sitt epokgörande verk The General Theory (1936–37) fastlades slutgiltigt idén om den starka staten, som skulle underbalansera statsbudgeten, skapa offentliga arbeten och stimulera till snöbollseffekter inom näringslivet och på så vis få upp sysselsättningen.

Boken väckte stor uppmärksamhet. Men under de få åren som återstod fram till andra världskriget märker man egentligen föga av en praktisk tillämpning av de nya lärorna. Det är i vart fall svårt att urskilja vilken roll Keynes budskap hade i den uppgång som allmänt inträffade mot slutet av trettiotalet.

Inte minst gäller detta Sverige. Stockholmsskolans Gunnar Myrdal hade redan tre år före The General Theory föreslagit en ökning av statliga utgifter genom offentliga arbeten, satsningar på infrastruktur etc. Men nyare forskning visar att den svenska regeringen under trettiotalet inte förde någon särskilt expansiv politik utan tvärtom en ganska försiktig.

Föreslog en internationell bank

En stor och praktisk insats gjorde den mångsidige Keynes på den internationella Bretton Woods-konferensen i USA 1944. Eftersom kriget snart förväntades vara slut, ville man förbereda efterkrigstidens ekonomiska värld. Nu kom frågan igen upp om vad guldmyntfoten skulle ersättas med. Keynes föreslog en internationell bank med en konstgjord riktvaluta. Men de mäktiga amerikanerna kunde driva igenom att dollarn blev den valuta man framgent skulle rätta sig efter. Andra resultat var Internationella valutafonden och Världsbanken, vilka kom att föra en politik som inte hade mycket gemensamt med Keynes General Theory. Och Förenta Nationerna fastslog, säkert tack vare bland andra Keynes, rätten till arbete som en av de mänskliga rättigheterna.

Året efter krigsslutet dog Keynes. Arbetet under kriget hade tagit hårt på honom och han hade en dålig hälsa – redan i slutet av trettiotalet började hans hjärta att svikta. Han fick inte uppleva de gyllene åren som följde på femtio- och sextiotalen. Men det var då som hans stjärna kom att stå i zenit. Alla tycktes då bekänna sig som lärjungar till Keynes. ”Vi är alla keynesianer”, yttrade till och med Nixon. I England och USA förekom systematisk underbudgetering under sextiotalet.

De verkligt expansiva ekonomierna, förlorarmakterna Tyskland och Japan, behövde inte Keynes stimulansrecept. Däremot accepterade den västtyska regeringen formeln ”social marknadsekonomi”. Ansvarstänkandet fanns nu med, men man hade nu också råd till välfärdsreformer i de flesta västländer. Kennedy talade öppet om att vilja tillämpa Keynes tankar och drog till sig hans lärjunge John Kenneth Galbraith som rådgivare.

Vändes upp och ner av Sträng

I Sverige vändes Keynes upp och ner: finansminister Sträng tillämpade en anticyklisk konjunkturpolitik som mest bestod i att motverka överhettningen i ekonomin under de berömda ”rekordåren”. Genomgående var dock en kortsiktig strävan att hålla sviktande basindustrier under armarna, vilket ju sedan kritiserats hårt som skapande strukturell inflexibilitet i näringslivet.

Om Keynes hade levat hade han förmodligen kritiserat tillämpningen av sin egen policy. Välfärdssamhällets utbyggnad, statliga ingrepp i näringslivet eller offentliga satsningar lär i sig inte höra till Keynes teorier. Det var nog inte hans tanke att den offentliga sektorn skulle växa som den gjorde. Stimulansåtgärder skulle tillämpas i ett krisläge tills jämvikt uppnåtts i ekonomin, varpå man kunde återgå till en mera ”klassisk” politik.

Inte heller kan man säga att Keynes var någon entydig entusiast för obegränsad ekonomisk tillväxt. Tankarna om nolltillväxt eller medveten begränsning av tillväxten kom långt efter Keynes död. Men han var alltid en motståndare till arbete för berikandets egen skull och siade, att ”mindre arbete är den yttersta lösningen”. Det låter aktuellt i dag när det förs diskussioner om en ny radikal nerskärning av arbetstiden med arbetsdelning som mål.

På sjuttiotalet kom den beryktade stagflationen, som effektivt slog sönder Keynes modell. Inflation var inte bara en följd av i sig positiva fenomen som ekonomisk tillväxt och hög sysselsättning utan nu parades den med en nergång i sysselsättningen. Under följande decennium kom epoken Thatcher i Keynes hemland, och ”Reagonomics” blev slagordet i det land där Kennedy velat skapa en keynesiansk ekonomi.

Nya nationalekonomer dök upp, såsom Milton Friedman och chicagoskolan. De dammade av den gamla laissez-faire-modellen som ansågs förbrukad på trettiotalet. Nobelpriset i ekonomi började delas ut 1969, och Friedman blev sedan en av de självskrivna kandidaterna. Som tack för gammal trogen tjänst gick priset till en och annan som stått Keynes teorier nära eller som kombinerade keynesiska ingredienser med traditionellt ekonomiskt tänkande. Gunnar Myrdal fick ironiskt nog dela priset med en av Keynes hårdaste vedersakare, den ärkeliberale Friedrich Hayek.

I dag är stagflationen från sjuttiotalet ett minne blott, och läget påminner slående om det som Keynes kritiserade på tjugotalet.

Går knappast att återuppliva

Få menar dock på allvar att Keynes går att återuppliva, man hade bränt fingrarna kraftigt när det stod klart hur ekonomierna deformerades under gångna decennier, antingen på grund av Keynes eller oskicklig interventionism eller bibehållande av föråldrade företagsbranscher eller -strukturer. Samtidigt har det blivit ”alltmer uppenbart att i takt med övergången från... massproduktion till ökad produktivitet har en keynesiansk stabiliserings- och tillväxtpolitik blivit allt svårare att tillämpa... När näringslivet blivit allt mer internationellt – och svårstyrt – har detta reducerat möjligheterna att föra en keynesiansk ekonomisk politik...” (Lars Magnusson, Sveriges ekonomiska historia 1996).

Nya faktorer, som miljökrisen och den digitala revolutionen, måste tas i beaktande, och ännu finns ingen slagkraftig idé om hur dagens krissituationer skulle kunna lösas. Någon form av nya styrmedel måste utformas, det kommer man inte ifrån. Men världen har blivit alltmera komplicerad och oöverskådlig. Inte minst har EU-inträdets ekonomiska följder varit utomordentligt svåra att överblicka. Och Keynes förutsatte i samband med den så kallade Beveridgeplanen i efterkrigstidens England, att ett välfärdssamhälle kräver en nationellt avgränsad arena.

Men trots allt: som Mini hävdar i sitt idéhistoriska arbete om Keynes, borde vi kanske glömma vad som skrivits i The General Theory. I stället borde vi ta Keynes person som föredöme för hans hävdande av nationalekonomin som en moralisk angelägenhet. För hans sociala öppenhet. För hans allsidiga bildning. För hans konstruktiva fantasi. Och för hans tro på det sunda förnuftet.

Publicerad i Populär Historia 3/1997

Fakta: Viktiga årtal i John maynard Keynes liv

1883 i Cambridge föds John Maynard Keynes. Han får sin uppfostran vid den anrika internatskolan Eton.

1902 påbörjar han sina studier vid King’s College i Cambridge. Han intresserar sig först för filosofi och matematik och blir ”kåraktiv”. Under inflytande av ekonomen Alfred Marshall vaknar hans intresse för politik och ekonomi.

1903 utkommer filosofen G E Moores Principia Ethica som kom att prägla Keynes tänkande vad gäller nationalekonomin som en ”moralisk vetenskap”.

1906 blir Keynes efter sin examen anställd vid India Office i Whitehall.

1909 utnämns han till Fellow vid Cambridge efter en avhandling om sannolikhet, som lägger grunden för hans kommande analyser av makroekonomin.

1915 blir han rådgivare i finansministeriet och sysslar med krigsekonomiska utredningar. Han vägrar att göra värnplikt då han är motståndare till kriget.

1919 lämnar han finansministeriet i avsmak över Versaillesfördraget för att skriva sin polemik The Economic Consequences of the Peace. Boken översätts till flera språk.

1925 kritiserar han finansminister Churchills beslut att återgå till guldmyntfoten. Samma år gifter han sig med ballerinan Lydia Lopokova.

1930 utkommer Keynes Treatise on Money som förebådar det makroekonomiska tänkande som knyts till hans namn.

1932 vinner i USA Franklin D Roosevelt sin brakseger över Herbert Hoover. Det ses allmänt som ett slut på den ekonomiska laissez-faire-politiken som förgäves sökt råda bot på den stora depressionen.

1936–37 publicerar Keynes sin berömda General Theory of Employment, Interest and Money, som ger den slutliga dödsdomen över det ortodoxa nationalekonomiska tänkandet och dess tillämpning i politiska sammanhang.

1939 föreslår Keynes en sorts anticyklisk värnskatt med stark progressivitet som både konjunkturpolitisk åtgärd och för att skaffa pengar till kriget. Han blir återanställd vid finansministeriet men hans rekommendationer följs inte.

1944 spelar han en ledande roll i Bretton Woods-konferensen som får stor betydelse för det internationella valutasamarbetet i framtiden.

1946 dör han, märkt av ansträngningarna under kriget, av en hjärtattack.

Publicerad i Populär Historia 3/1997

Kanske är du intresserad av...

Läs också