Från jordemor till barnmorska – barnafödande genom tiderna

En mor blev till

Ceremonierna under graviditet, förlossning och barnsängstid hade som syfte att underlätta förlossningen och garantera ett välskapt barn, men också att inordna kvinnan i ett nytt normsystem. Ett barn föddes, men också en mor.

När barnmorskan gjort sitt kom grannkvinnorna med förning, barnsängsgröt, – näringsrik mat i vackra skålar till den nyförlösta kvinnan, en sedvänja som bestod långt in på 1900-talet.

I barnsängsrummet skulle en eld brinna, dag som natt, sommar som vinter, för värmens skull, men också för att skydda mot onda makter. Om elden falnade kunde trollmor enligt folktron komma insmygande och byta ut människobarnet mot sin trollunge, en bortbyting.

Detta var möjligt då barnsängskvinnan ”låg utom kyrka”, det vill säga ansågs rituellt oren. Hon betraktades som hedning och hade inte kyrkans beskydd förrän hon upptagits i församlingen igen.

Kyrktagning skulle enligt 1686 års kyrkolag ske sex veckor efter förlossningen. Kvinnorna i barnsängsrummet ”vakade hedning” fram till kyrktagning och för barnets del fram till dopet.

Jordgummor fick nöddöpa

Det är ingen tillfällighet att det först var kyrkan som ville få kontroll över jordgummorna – i längden kunde man inte tolerera att nyfödda barn riskerade att dö odöpta i det slutna förlossningsrummet och dömas till evig osalighet.

Den första kyrkoordning som rörde jordgummorna är från år 1571. Den följdes av en lag år 1686, där jordemodern fick rätt att nöddöpa en nyfödd om hon såg att barnet inte skulle överleva.

Detta var en eftergift som bottnade i att män sällan hade tillträde till förlossningsrummen, och därmed inte heller prästen. Men för att få döpa måste jordgumman först förhöras i sina kristendomskunskaper.

Samtidigt blev hon skyldig att rapportera alla födslar samt att förmå kvinnan att yppa barnafaderns namn om hon födde utan att vara gift. Klockaren i församlingen förde listor över verksamma jordgummor.

"Trogen och flitig"

År 1686 utgav också Stockholms magistrat (motsvarande länsstyrelse och polismyndighet) en förordning som gällde Stockholms jordemödrar:

”Att hon vill och skall sig trogen, flitig och oförtruten ställa emot alla som hennes bistånd fordra och behöva i deras barnbörd, det vare sig rik, fattig, hög, låg, både natt och dag.”

Genom bildandet av Collegium medicum, en föregångare till Socialstyrelsen, år 1663 började också ”Herrar Medici”, läkare i maktposition, få kontroll över jordgummorna; ”till lydnad och beskydd”, som de uttryckte saken.

Enligt en medicinalordning från 1688 skulle barnmorskan gå i lära i fyra år hos en erfaren kollega och ingen fick kalla sig barnmorska som inte var examinerad av stadsläkaren (som för det mesta inte visste mycket om förlossningar) och svurit ed inför magistraten. Barnmorskorna var också skyldiga att bevista de så kallade ”anatomierna” där kvinnolik obducerades.

Drottning Ulrika Eleonora (1656–93) ömmade för barnsängskvinnorna och betalade sin egen barnmorska, Mutter Catrin (Catharina Wentin), för att hon skulle hjälpa fattiga kvinnor ”uti den swåra prässen”.

Drottningen gav även sin livläkare Urban Hiärne (1641–1724) i uppdrag, år 1682, att utarbeta en plan för förlossningsvården. Det är inte svårt att utläsa hans upprördhet över förhållandena för barnaföderskorna: ”Varför upprättas här icke sådene Barnsängs Hospitaler som man ser vara i andra länder, varföre håller man icke der Barnmoderskor och gamla Mästarinnor, som de andra unga i många år undervisa och lära?”

I dokumentet finns också en noggrann ekonomisk kalkyl. I slutet av hans framsynta skrivelse är det som om luften går ur honom när han utropar: ”Dixi et liberavi animam meam! – Jag har talat och befriat min själ!”

Vetenskapens intåg

Läkaren Johan von Hoorn (1662–1724), ofta omnämnd som den vetenskapliga förlossningskonstens fader i Sverige, kallade jordgummorna för ”samvetslösa fyllekärringar” och förfasade sig över deras härjningar i barnsängsrummen.

”En skräddare, skomakare, snickare måste först gå lärling och gesäll för att lära sig sin konst och sedan bli mästare. Ändå kan det inte göra så stor skada om ett par skor blir plumpa och odugliga. Men en barnmorska! Hon får riskera liv!”, utropade han, och påpekade att av 100 dödfödda barn i Stockholm hade 95 dött vid förlossningen. Så hade det inte sett ut om jordgummorna fått utbildning, menade han.

Hoorn, som var medlem av Collegium medicum, hade utbildat sig i obstetrik på det berömda kvinnosjukhuset Hotel Dieu i Paris. Efter att han återvänt till Stockholm bekostade han 1697 på egen hand utgivningen av Sveriges första bok om förlossningskonst, Den Swenska wälöfvade Jordgumman.

Barnmorskeutbildning

Han startade också barnmorskeutbildning i egen regi. Hoorn lärde bland annat ut handgrepp för att vända barn inne i livmodern för att göra en förlossning möjlig, en kunskap som var livräddande före kejsarsnittens tid. (Det första lyckade kejsarsnittet på sjukhus i Sverige, där både mor och barn överlevde, utfördes 1885.) En del av Hoorns handgrepp får barnmorskor lära sig än i dag.

Som en följd av Hoorns och Hiernes arbete tillkom 1711 det första barnmorskereglementet i Sverige, gällande barnmorskorna i Stockholm. I detta fastslogs att endast utbildade och edsvurna barnmorskor fick utöva yrket. Det räknades som ett hantverksskrå.

Men det var bara i huvudstaden det gick att få utbildning – det var inte många socknar i landet som bekostade sina hjälpgummor någon skolning.

Under 1800-talet och in på 1900-talet skickade provinsialläkarna upprepade rapporter där de påtalade att sockenmännen satte högre värde på sina hästar och kor än sina kvinnors väl och ve vid förlossningar. Inte förrän 1908 beslutades att det skulle finnas en utbildad barnmorska i varje kommun.

Gustav III oroades av de många spädbarnsmorden som kopplades till en ogift moders utsatthet och sociala ställning. I det barnmorskereglemente som tillkom 1777, och gällde för hela landet, fick barnmorskan tystnadsplikt och kvinnan rätt att föda ”i lönn” utan att behöva avslöja barnafaderns namn.

Samma rättighet återfinns i det så kallade ”Barnmordsplakatet” från 1778. Barnamorden minskade, men man kan anta att denna reform också tjänade de män som inte ville röjas för otrohet och slippa ansvar som barnafäder.

I 1777 års reglemente fastslogs också att barnmorskan inte fick använda förlossningsinstrument, eller ”järnverktyg” som det kallades. Hon måste i så fall kalla på läkare. Vid sekelskiftet 1700 fanns dock endast nio provinsialläkare i landet. Hur många kvinnor som fick sätta livet till på grund av detta är det ingen som vet.

BB i Stockholm 1775

Det första Allmänna barnbördshuset i landet öppnade i Stockholm 1775 på Fredsgatan 9, nuvarande Rosenbad. Hit förlades också läkar- och barnmorskeutbildningen. Allmänna BB var främst en fristad för ogifta och fattiga barnaföderskor, men även för högreståndskvinnor som inte ville röja sin identitet.

I ett förseglat kuvert fanns information om deras namn. Brevet öppnades endast om kvinnan dog. Och många dog på barnbördshusen.

Barnsängsfebern härjade svårt under 1800-talet. Läkarna stod maktlösa inför dessa epidemier. När det var som värst, år 1840, dog en av fem intagna kvinnor. Man vädrade, tvättade tak och väggar, vitkalkade, målade om stolar och bord, tvättade allt linne och vädrade igen, men ”mordängeln”, barnsängsfebern, kom alltid tillbaka.

Kinin och blodiglar

Kvinnorna behandlades med kinin och blodiglar i underlivet, men utan resultat. Trots läkaren Ignaz Philipp Semmelweis övertygande empiriska studier i Wien under 1840-talet, att dödligheten i barnsängsfeber minskade betydligt om den som förlöste hade rena händer, så började man inte tvätta händerna förrän i slutet av seklet.

Först år 1877 infördes handtvätt med desinfektionsmedlet karbolsyrelösning på Allmänna BB i Stockholm. Dödsfallen i barnsängsfeber sjönk från 4,2 procent till 0,32 procent på ett år (1887–88).

Barnmorskan tvättade händerna med tvål och rotborste upp till armbågarna under tjugo minuter innan hon doppade dem i den frätande karbolsyran, som hon själv fick bekosta och inhandla på apotek. Behandlingen måste ha svidit rejält.

I Barnbördshusets korridor satt alltid en elev med nyskrubbade händer i vädret och med rena vantar på för att vara beredd att ta emot ett brådskande fall – gummihandskar fanns inte att tillgå förrän i början av 1900-talet.

År 1829 fick svenska barnmorskor den unika rätten att bruka instrument, vanligtvis förlossningstång, om ingen läkare fanns att tillgå. Det var professorn på Allmänna BB, Pehr Gustaf Cederschiölds (1782–1848) förtjänst. Han undervisade barnmorskor i hur de skulle använda instrumenten och skrev flera läroböcker.

Förutom förlossningskonst fick barnmorskorna lära sig att sätta lavemang, göra insprutningar, tömma urinblåsan med kateter, sätta blodiglar, koppa, öppna åder och ympa mot smittkoppor.

Grundkursen var då på sex månader och instrumentkursen på ytterligare tre månader. Anna Svensdotter, född 1802, arbetaränka från Dalarna, var den första barnmorskan som fick använda förlossningsinstrument. Hon hade 13 mil till närmaste läkare.

Låg status

Trots att barnmorskorna ökade sina kunskaper hade de mycket låg social status under 1800-talet. Det berodde delvis på att det fanns ogifta mödrar bland barnmorskorna, men också på att de rekryterades från bonde- och arbetarklassen (till skillnad från de senare sjuksköterskorna).

Trots att barnmorskan uppskattades av barnaföderskorna fick hon smyga in bakvägen till herrgårdarna. De flesta barnmorskor dog i fattigstugan efter att ha tjänat församlingarna hela sitt liv.

Johanna Hedén (1837–1912), klockardotter från Närke som först arbetade som sockenbarnmorska och sedan förestånderska och lärare på Göteborgs Barnmorskeläroanstalt, blev en stridbar representant för sin kår.

Hon var initiativtagare till Barnmorskeförbundet som grundades 1886; till det första mötet i Stockholm i juli samma år kom 191 barnmorskor från hela landet. De beslutade att i första hand kämpa för en tvåårig utbildning, en egen tidskrift och ålderdomsförsörjning.

Till detta möte hade inga herrar tillträde men några stolar hade ställts fram för kvinnosakskvinnor. De flesta förblev dock tomma.

Krävde understöd

”Varför får vi inget understöd av våra bildade damer? Vi är ju ändå till för deras, deras döttrars och sonhustrurs nytta. De är ju ofta så glada över en liten arvinge, varför tänker då ingen på att fira sin glädje med att göra något för dem som ha, så att säga, bådas deras liv i sina händer, som äga att i sina armar mottaga de små och giva dem deras första vård?”, frågade Johanna Hedén på mötet.

Barnmorskorna fick under långa tider ensamma kämpa för en förbättring både för sig själva och sina patienter. I sina många ”storkbrev” till barnmorskornas tidskrift Jordemodern som grundades 1888, beskrev Johanna Hedén denna delvis bistra kamp liksom misären för barnsängskvinnorna i stugorna.

År 1921 fick barnmorskorna äntligen två års utbildning. Sedan mitten av 1900-talet krävs en grundläggande sjuksköterskeutbildning för att bli barnmorska och i dag tillhör utbildningen högskolan. Många barnmorskor forskar och doktorerar i ämnet reproduktiv hälsa.

Under 1900-talet började allt fler kvinnor att föda på BB. Under perioden 1920 till 1940 minskade hemförlossningarna från 90 till 35 procent av alla födslar. På 1950-talet föddes bara fem procent av barnen i hemmen.

Minskad barnadödlighet

I och med att förlossningarna förlades till sjukhusen så lyftes de ut ur sitt sociala och kulturella sammanhang, samtidigt som den medicinska säkerheten ökade. Mödra- och barnadödligheten minskade i takt med utbyggnaden av förebyggande mödra- och barnahälsovård och sociala reformer i folkhemmets Sverige. Barnmorskeyrket specialiserades och arbetsuppgifterna utökades.

Genom fri abort och preventivmedel kunde kvinnan själv för första gången i historien reglera sina barnafödslar. Men inte förrän efter abortlagen 1975 involverades barnmorskorna i preventivmedelsrådgivningen. I dag sköter de den till nittio procent och har rätt att förskriva p-piller.

Det som är historia för oss är nutid i många andra delar av världen. En kvinna per minut dör i samband med graviditet och förlossning.