Gränser för historiesynen

Man behöver därför inte vara framtidsforskare för att säga att vi kommer att behöva en ny kartbok om några år. Och om vi förflyttar oss ett par hundra år fram i tiden så har det sannolikt hänt en hel del med såväl gränserna som statsformerna.

Med detta i åtanke – hur vill vi att historiker och människor om hundra eller trehundra år ska förstå oss som lever nu, strax efter millennieskiftet 2000? Utifrån dagens gränser, identiteter, politiska gemenskaper och statsformer? Eller utifrån sin framtida Europakarta – lika svår för oss i dag att föreställa oss som dagens kartbild måste ha varit för stormaktstidens människor? Jag tror att de flesta skulle förespråka det första alternativet.

Trots det så ser man alldeles för ofta exempel på att vi tittar på historien med dagens nationsgränser för ögonen. Bland en del arkeologer verkar det självklart att uppåt tiotusen år gamla fynd på den skandinaviska halvön är ”svenska”, om det som de grävt fram ligger inom dagens svenska gränser. I en av våra större morgontidningar förklarades för en tid sedan att de första jordbrukarna var ”turkar”, på grundval av fynd söder om Svarta havet som tydde på organiserat jordbruk för ett antal tusen år sedan. Till saken hör ju att de osmanska folk som talade olika turkiska dialekter kom till Anatoliska halvön från Centralasien först på medeltiden.

Den över femtusen år gamla ismannen ”Ötzi”, som man hittade nedfrusen för drygt tio år sedan i Alperna, har kallats schweizare i internationell fackpress, och beskrevs nyligen som italienare i en rubrik i dagspressen. Vad gäller vikingar talas det ofta om dem som svenska, norska och danska, även om ny forskning säger att det är svårt att belägga att sådana nationella kategorier fanns för över tusen år sedan.

Även dagens regioner är vanliga att projicera bakåt. Exempelvis fick begreppet Centraleuropa ett lyft efter murens fall och man började se till denna regions historia, på ett sätt som man inte gjorde under järnridåns tid, då man gärna talade om Väst- och Östeuropa i historieskrivningen.

Förutom dessa exempel så förekommer ofta i historieskrivningen prefixet ”svenska” på en mängd titlar i böcker där man slentrianmässigt utgår från dagens svenska gränser från 1809 när man skriver om något fenomens historia. Det finns böcker om alltifrån de svenska skäggen till de svenska trasmattornas och de svenska dryckernas historia. Även en del historiker utgår alltför oreflekterat ifrån dagens gränser när de analyserar exempelvis stormaktstidens politiska förhållanden. Finland, som i över ett halvt millennium tillhörde Sverige, brukar regelmässigt uteslutas när den nationella historien ska skrivas.

Förutom att gränserna i sig förändras, så förändras också vad man menar med de områden som finns innanför gränserna. Tittar man i en historisk atlas så finner man ofta riken i kontrasterande färger och med tydliga gränser. Men det är stor skillnad mellan antikens stadsstater och medeltidens feodalstater, precis som mellan de tidigmoderna konglomeratstaterna – med många språk och flera rättssystem, förenade bara av en enväldig härskare – och de mer homogena nationalstater vi i dag oftast tänker oss när vi hör ord som land eller rike.

Ändå är dessa vitt skilda statstyper, i förmodern tid ofta ett virrvarr av olika territorier som kunde växla genom arv, donationer, försäljning, unioner och dynas-tiskt trassel, förrädiskt lika i de historiska atlaserna, där dagens nationalstatsgränser ofta är normen.

Precis som antikens stadsstater är en politisk kategori som försvunnit, så kommer kanske nationalstatskonceptet att ersättas av andra politiska sammanslutningsformer. Även här finns en fara när vi projicerar ett nationalstatsbegrepp för att förstå människor och riken för flera hundra år sedan, när det varken fanns flagga, nationaldag, gemensamma medier eller ens ord eller begrepp för nationalmedvetande eller nationell identitet.

Detta – att blint utgå från dagens gränser och politiska kategorier när man ser på det förflutna – är historielöshet; inte att missa i kungalängderna eller att blanda ihop Djingis Khan med Timur Lenk.

Kanske är det ofrånkomligt att vi betraktar historien med hjälp av dagens kategorier, tycker någon. Visst – men historien är ett sätt att komma ifrån dagens själv-klarheter och låta oss ana en annan väg eller ett annat sätt att förstå världen. Och då måste man försöka frigöra sig från dagens gränser och uppfattningar om vad som är ett folk, ett land eller en stat. Det handlar ytterst om respekt för dem som levde här före oss.

Ötzi var varken schweizare eller italienare, han måste förstås utifrån sin egen samtid.