På jakt efter Nordens hedendom

Blonda vikingar som offrar till kraftfulla asagudar. Den fornnordiska mytologins genomslagskraft har varit enorm, inte minst som argument för att särskilja No

3 juli 2002 av Carolina Söderholm

Blonda vikingar som offrar till kraftfulla asagudar. Den fornnordiska mytologins genomslagskraft har varit enorm, inte minst som argument för att särskilja Norden från övriga Europa. Men nu ruckar nya forskningsrön på det som genom sekler utgjort en av grundstenarna i vår nordiska identitet.

– Begreppet nordisk hedendom upplöses i dag. Det finns ingen enhetlig nordisk tradition och inte heller något gemensamt ursprung. Själva gudamytologin uppbars förmodligen endast av en liten samnordisk aristokrati, säger Anders Andrén, professor i medeltidsarkeologi vid Lunds universitet.

Den vikingatida världsbild som inkvarterade människorna i Midgård, gudarna i Asgård och de hotfulla jättarna i Utgård, skulle med andra ord endast ha delats av ett fåtal. Majoriteten av våra hedniska förfäder hade troligen ett mer pragmatiskt förhållande till den andliga sfären, grundat i handfasta ritualer och tron på en rad olika makter, menar Anders Andrén och hans forskarkollegor i projektet ”Vägar till Midgård. Nordisk hedendom i ett långtidsperspektiv”.

Därmed bryter de mot hela den akademiska tradition som byggt sin uppfattning om det förkristna Norden på den mytologiska bild som medeltidens litteratur, med den isländske författaren Snorre Sturlasson i spetsen, målat upp. Och det är just vad forskarna i det religionsarkeologiska projektet ”Vägar till Midgård” vill göra. Nyligen publicerade de sin första bok, Myten om det nordiska. Där analyserar man hur den fornnordiska mytologin använts för olika syften fram till i dag. Ämnet är minst sagt politiskt känsligt.

– Fornnordisk mytologi är ett problematiskt område i dag. Högerextrema och nyandliga grupper har tagit den till sig, och använder den för sina egna syften. Det blir därmed svårt för andra att diskutera och studera mytologin, vilket gör den till angelägen historisk forskning. Samtidigt är vi medvetna om farorna. Hur undviker vi att vår forskning blir en receptbok på hedniska riter för nyandliga?

Syftet med projektet är att nyansera och fördjupa kunskapen om det förkristna Norden, där mytologin skjuts i bakgrunden för de konkreta riterna, som arkeologiska fynd kan berätta om.

– Det finns en dubbelhet kring den nordiska mytologin. Tack vare de isländska skrifterna är den en av de mest kända i Europa. Men det paradoxala är att den nordiska religionen inte var en bekännelsereligion med en helig skrift. Faktum är att mytologin har ytterst litet samband med de ritualer som utövades, vilka utgjorde basen för människornas religiösa erfarenhet.

Ritualer lämnar också fler materiella spår efter sig än mytologi. Det nyväckta intresset inom arkeologin för religiösa yttringar har skärpt uppmärksamheten vid grävningar ute i fält och nyligen har en rad intressanta fynd gjorts.

– På senare år har man hittat små, konstiga hus, daterade till vikingatid, som troligen haft en rituell funktion. Ett sådant ligger på gården Borg utanför Norrköping. Runt den fyrkantiga byggnaden har amulettringar påträffats samt en märklig uppdelning av skallar från galtar och suggor på var sin sida om utgången, vilket tyder på offer av något slag. Inne i husen finns rösen med stenar där gudabilder kan ha stått. Tidigare har man inte trott att det funnits särskilda byggnader knutna till religiöst bruk, berättar Anders Andrén. (Läs mer om dessa hus i Populär Historia nr 8/99).

Ortnamn är en annan ledtråd till bybornas förhållande till högre makter, där stora lokala och regionala skillnader kan spåras. Harg är ett sådant ord som förekommer i många svenska ortnamn, ibland modifierat. Språkligt betyder det stenröse, men i mytologiska texter som Eddadikterna finns indikationer på att det betecknat en byggnad, kanske använd för religiösa ritualer (som kulthusen).

Ordet finns fristående i ortnamn som till exempel östgötska Västra och Östra Harg, men även de skånska orterna Hörby och Höör har troligtvis utvecklats ur harg. Ett annat exempel är gudinnan Irpa, som bara dyrkats i ett landskap i Nordnorge, där namnet dröjt kvar.

Arkeologernas många fynd av husoffer, det vill säga seden att lägga delar av djur i stolphål eller under härden i hemmet, är andra faktiska spår av vardagslivets ritualer.

– Dessa fortsatte oberoende av kristnandet ända fram till 1800-talet enligt folklivsuppteckningar, säger Anders Andrén.

Seden med husoffer illustrerar hur Midgårdsprojektet vill arbeta med ett långt tidsperspektiv som sträcker sig från yngre stenåldern (som i Skandinavien inleds cirka 4 000 f Kr) fram till nu.

– Tidigare översikter av nordisk hedendom har utgått från den isländska litteraturen och koncentrerat sig på den korta vikingatiden, från cirka 800 till 1050, vilket skapat en egendomligt tidlös och oföränderlig bild. Vi analyserar förändringar under lång tid.

Att tänka bort den isländska litteraturen helt och hållet låter sig emellertid inte göras.

– Det är meningslöst att tro att man kan analysera hedendomen utan den. Men vi kan se den som en synvinkel på det som varit, istället för att som tidigare betrakta den som enda sanning. Tidigare har arkeologiskt material enbart använts för att bekräfta myten. Nu ställer vi fakta och saga mot varandra och finner kontraster och samband.

Sentida forskning har också ifrågasatt den isländska litteraturens trovärdighet som historisk källa. Till problemen hör avståndet i tid och rum. Snorre Sturlasson, upphovsman till de inflytelserika Eddadikterna och Ynglingasagan, levde på 1200-talets kristna Island. Skaldens stundtals bloddrypande skildringar av det nordiska fastlandets hedniska ritualer och gudar är alltså skrivna i ljuset av hans samtids kristna värderingar. Kanske har det påverkat beskrivningen av hedningarnas seder och mytologi i negativ, avskräckande riktning. Om det kan forskarna bara spekulera. Relativt säkert är emellertid att den nordiska hedendomen inte ens från första början stod fri från kristet inflytande.

– Den uppfattas generellt som uttryck för ett arkaiskt, medeltida samhälle i Europas utkant. Det är en bild som vi sätter ett stort frågetecken för. Det var inte alls så absolut avgränsat eller uråldrigt nordiskt som man velat tro. Istället kan man se en tydlig påverkan från övriga Europa, bland annat Romarriket. Men också tidiga kristna influenser kan spåras i europeiska kontakter från 400–500-talet, menar Anders Andrén.

Först när den kristna missionen startade på 800-talet började människorna i Norden definiera den egna religionen, som tidigare varit en naturlig del av vardagen. Hedendomen är på så vis skapad i direkt relation till – och konflikt med – den kristna läran och dess symboler. Detta kommer till uttryck inte minst i torshammaren, tydligt influerad av det kristna korset.

Det hedniska religionsutövandet var inte heller enhetligt. Stora skillnader finns mellan olika regioner men också mellan sociala klasser. Den omhuldade gudamytologin var troligen en angelägenhet för överklassen. Den spreds i de nordiska länderna genom väl utvecklade kontaktnät som hölls vid liv bland annat via giftermål.

– Vanliga människor trodde mer på många olika makter, som jättar, dvärgar, alver och nornor. Dessa omtalas också i den isländska litteraturen.

Även diserna, ett kvinnligt kollektiv av makter, stod högt i kurs. Samtidigt är det svårt för arkeologer att avgöra vad de konkreta spåren av en offerritual egentligen säger. Varför och till vem offret skett är i många fall fortfarande oklart. Till sin hjälp har forskarna ett rikt källmaterial, inte bara av arkeologiska fynd och skrifter utan också hällristningar och djurornamentik.

En viktig del av projektet tar även sin utgångspunkt i senare århundradens behandling av den nordiska hedendomen. Under 1800-talet och början av 1900-talet utnyttjades den flitigt som politiskt och estetiskt ideal, och blev ett populärt motiv för historiemålarna. På 1930-talet kom sedan ett tydligt brott. När modernismen slog igenom riktades all uppmärksamhet på framtiden. Den fornnordiska mytologin fick en mer nedtonad roll.

– Det var just då som den också togs över av högerextrema grupper som kom att använda den på ett problematiskt sätt. Innan dess utgjorde den en given del av vår nordiska självbild, något som till viss del hängt med fram till i dag. Ämnet är i högsta grad aktuellt. Inte minst då vi för närvarande kanske mer än någonsin förr brottas med frågan vad som är nordisk identitet jämfört med europeisk. Kanske är skillnaden dem emellan inte så stor, säger Anders Andrén.

Carolina Söderholm

är journalist och ingår i Populär Historias redaktion.

Fotnot: ”Vägar till Midgård. Nordisk hedendom i ett långtidsperspektiv” är ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt mellan institutionerna för arkeologi, medeltidsarkeologi och religionshistoria vid Lunds universitet. Det bedrivs sedan två år tillbaka under ledning av Anders Andrén, professor i medeltidsarkeologi, Kristina Jennbert, docent i arkeologi, och Catharina Raudvere, docent i religionshistoria. Forskningsprojektet, som totalt samlar 13 forskare, beräknas pågå ytterligare två år, och kommer att resultera i ett tjugotal böcker och rapporter. Den första boken publicerades i juni 2001 under titeln Myten om det nordiska. I projektets regi kommer ett antal seminarier, debatter och gästföreläsningar att anordnas. Som slutpunkt för forskningsprojektet planeras en större internationell konferens hösten 2003.

Publicerad i Populär Historia 5/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också