Hieroglyfernas gåta löstes i spåren av Napoleons fälttåg

Skälet till expeditionen var att det revolutionära direktoratet i Paris ville få den ärelystne unge generalen på distans och samtidigt tillförsäkra sig Nildeltat som ett led i vidare koloniseringsföretag österut, framför allt Indien. På så vis hoppades man slå två flugor i en smäll.

Men det misslyckades. Napoleon återvände efter knappt ett år till Europa och trots att han lidit nederlaget vid Abukir mot brittiska flottan kunde han på hemmaplan fortsätta sin formidabla karriär. Kvar i Egypten lämnades emellertid en stor fransk styrka och diverse ämbetsmän, till dess att britterna jagade bort dem tre år senare.

Napoleons kortlivade projekt var ingen kolonisering vilken som helst. De ännu revolutionsivrande fransmännen ville sprida upplysningens frukter till Österns folk och, om så behövdes, krossa lokala förtryckare. Napoleon hade till exempel en föreställning att hans avoghet mot kristendomen skulle falla i god jord hos det muslimska prästerskapet. Men ateismen var inget som rekommenderades av landets troende muslimer eller lärde män, vilka dessutom ansåg sig stå högre än inkräktarna, inte minst i hygieniskt avseende.

Napoleon ville häva mamlukernas makt (mamlukerna var ättlingar av ett gammalt pretoriangarde för medeltida egyptiska sultaner) och hoppades därmed vinna över de breda folklagren på sin sida. Men den franska arméns usla finanser gjorde att egyptierna fick bidra till deras underhåll och betala skatt, vilket i sin tur ledde till ett folkuppror med gerillaliknande drag. Fransmännen såg sig tvungna att slå ner dessa revolter, varvid tusentals egyptier miste livet. Även de själva led stora avbräck. Över tiotusen soldater och civila dog av sjukdomar, framför allt av den grasserande pesten.

Den föga lyckosamma expeditionen skördade emellertid andra frukter på sikt, och det är väl i första hand därför som jubileet firas. Vid det så kallade slaget vid pyramiderna i juli 1798 mot mamlukhövdingen Mourad Bey lär Napoleon ha fällt de bevingade orden: ”Från pyramidernas topp blickar fyrtio sekel ned på er.”

Efter denna seger intogs Kairo, och de berömda pyramiderna utanför staden invaderades av en hord av soldater. Men också civila fransmän – däribland ingenjörer, kemister, arkitekter, konstnärer, topografer och diverse tekniker – fann vägen dit. De upprättade ett läger som kan sägas inleda den moderna arkeologiska forskningen. Den innebar att det tidigare skatt- och kuriosasamlandet kom att ersättas av seriös och systematisk forskning med syftet att förstå en forntida kultur i dess helhet.

Mätte pyramidernas höjd

För att få ordning på alltsammans ankom snart en delegation bestående av tongivande forskare och konstnärer från Commission des sciences et des arts i Paris. Ett av deras projekt blev att mäta pyramidernas höjd, diameter och volym. Det var inte så lätt, eftersom de egentligen bara är lämningar av vad de en gång varit. Så konstaterade man att den mest berömda, Keopspyramiden från cirka 2500 f Kr, var 147 meter hög och 230 meter i diameter.

Naturligtvis studerade man också vad som fanns i pyramiderna, och de föremål som återstod efter århundraden av stölder radades upp och katalogiserades. Vissa fynd, däribland rester av papyrusrullar, sändes hem till moderlandet för kemisk analys. Man kom också fram till varifrån stenen till byggnadsverken hade tagits.

Det man inte lyckades utröna var hur pyramiderna med sina tunga block som vägde många ton över huvud taget kunde uppföras. Än i dag är frågan föremål för de mest vilda gissningar.

Forskarnas tid var utmätt. Brittiska styrkor vann i mars 1801 en stor seger mot den medelmåttige generalen Menou. Kairo belägrades och därmed var det slut med den franska forskarinsatsen för denna gång.

Men Napoleons expedition kom att få ett lyckligt efterspel. Det började med att franska soldater under sommaren 1799 skulle riva en mur för att ge plats åt en ny fästningsanläggning i den lilla byn Rasjid inte långt från kusten. Där hittade de plötsligt en sten med rader av skrivtecken i tre olika versioner: hieroglyfer, demotisk skrift (en starkt förenklad form av hieroglyfer) och grekiska.

Genast förstod den franska krigsledningen att stenen, som sedermera kallades Rosettastenen, var ett anmärkningsvärt fynd. Man hade dittills inte kunnat tyda hieroglyfer och den demotiska skriften var också en gåta. Däremot var den grekiska texten tydbar.

Britterna fick stenen

Stenen flyttades till en lokal i Kairo, men de flyende franska styrkorna tog sedan med sig den till Alexandria, där britterna krävde och fick stenen som krigsbyte. En överste Turner seglade med fyndet till England, och i slutet av år 1801 kunde allmänheten betrakta det 114 centimeter höga blocket i British Museum i London. Och där finns det än

i dag.

Flera forskare gav sig i kast med

att dechiffrera texten. De första var en fransk orientalist, Silvestre de Sacy, och den svenske diplomaten J D Åkerblad. Men de kom inte så långt, eftersom de inte insåg sambandet mellan hieroglyferna och den demotiska skriften.

Det gjorde däremot engelsmannen Thomas Young. Han kom fram till att den demotiska skriften kunde härledas från den hieratiska, som i sin tur var en förenklad sorts hieroglyfer. Efter många sinnrika undersökningar lämnade Young över sina rön till fransmannen Jean-Francois Champollion, som arbetade mycket mera systematiskt. Han åstadkom den avgörande tolkningen av Rosettastenen i en skrift som publicerades 1822. Champollion kan därmed ses som hieroglyfdechiffreringens fader. Därmed blev det också fullt klart, att hieroglyferna faktiskt är fonetiska tecken och inte mystiska religiösa symboler som man tidigare trott.

Denna bedrift, som alltså gjordes mer än två decennier efter den franska förlusten av fyndet, måste ha känts som en revansch för de forna ägarna. Än i dag känner sig fransmännen rånade på den klenod som egentligen inte borde tillhöra vare sig dem eller arvfienderna.