Gåtfulla offer analyseras på nytt

Under de senaste åren har arkeologer än en gång börjat undersöka de många mosslik som hittades i Nordeuropa för 20–30 år sedan. Med modern teknik som

16 mars 2001 av Martin Widman

Under de senaste åren har arkeologer än en gång börjat undersöka de många mosslik som hittades i Nordeuropa för 20–30 år sedan. Med modern teknik som ofta lånats av kriminaltekniker har forskarna noggrant studerat kropparna som i flera tusen år bevarats djupt nere i fuktiga mossar. De har slagits av hur mycket information som ännu finns att hämta.

– Det är som att hitta ett påslaget kylskåp med rikligt innehåll från järnåldern, säger Christian Fischer, chef för Silkeborgs museum i Danmark och en av världens främsta experter på mosslik. Den nya tekniken ger oss nya möjligheter – nu gäller det bara att söka igenom alla skrymslen.

Få saker från forntiden har fascinerat så mycket som de förhistoriska mossliken. Redan under medeltid, när torven började användas som bränsle, hittades enstaka mosslik. Men det var först under och direkt efter andra världskriget som torvbrytningen började ta ordentlig fart – då gjorde kolbristen att alternativa energikällor blev värdefulla.

Torvbrytarnas spadtag fylldes allt som oftast av chockerande innehåll. I torvmosse efter torvmosse hittades välbevarade kroppar och många av de mosslik som vi känner till i dag påträffades under 1950-talet – då mossarna ännu bröts för hand.

Nytt fynd i England

Den maskinella driften som tog vid på 1960-talet gjorde att fynden nästan helt upphörde och forskningen avstannade. Mossliken lämnades ifred i museernas montrar och magasin. Chansen att nya mosslik skulle dyka upp tycktes minimal och de kroppar som hittats hade undersökts noggrant enligt den tidens tillgängliga metoder.

Men vid torvbrytning i Lindowmossen utanför Manchester i England i mitten av 1980-talet upptäckte några arbetare något som skulle få forskningen kring mossliken att ta ny fart. När de en eftermiddag som vanligt stod i fukten och sörjan vid sin torvbrytningsmaskin fick de plötsligt se en fot från en människa glida fram på ett transportband. Arbetet stoppades omedelbart och som vanligt vid den här typen av fynd tog man kontakt med polisen.

Efter preliminära undersökningar av liket grep polisen en man som länge varit misstänkt för att ha mördat sin fru. Ställd inför fynden i Lindowmossen erkände mannen verkligen brottet – men det ångrade han säkert bittert senare. Just innan rättegången skulle starta gjordes nämligen en datering av liket i mossen och den visade att kvinnokroppen var nära 2 000 år gammal! (Den åtalade mannen fälldes, men hans frus kropp har aldrig hittats.) Lite senare gjordes ytterligare fynd i mossen – den här gången hittade man en manskropp som var än mer välbevarad.

– Fynden i Lindowmossen satte åter fart på forskningen kring mossliken, berättar Christian Fischer. Ett flertal experter analyserade fynden och kropparna daterades noga med nya metoder. De röntgades för att analysera förslitningar och skador på skelettet, det gjordes noggranna analyser av maginnehållet, man utförde blodtypsanalyser och datortomografi. Ansiktet rekonstruerades med hjälp av datorteknik.

Våldsam död

Lindowmannen var omkring 20 år när han dog några hundra år e Kr. Han led av ledgångsreumatism, hans tänder var i utmärkt skick och han tillhörde samma blodgrupp som de flesta moderna engelsmän – typ 0. Undersökningarna visade också att mannen hade utsatts för en nästan ofattbart våldsam behandling i samband med döden. Huvudet hade mottagit kraftiga slag och strupen var avskuren, runt halsen fanns en strypsnara. Skadornas placering på huvudet antyder att mannen stått på knä när slagen – kanske av en yxa – träffat skallen. Flera forskare misstänker att snaran runt halsen spändes efter det att strupen skurits upp, för att öka blodflödet.

All den kunskap som experterna lyckats få fram ur fynden i Lindowmossen har inspirerat en ny grupp forskare att gå igenom de gamla fynden.

– För femton år sedan var bara några få mosslik möjliga att se på museum och jag började undra vad som hänt med de andra, säger Christian Fischer.

Han och andra forskare har sedan dess gått igenom rapporter och tidningsartiklar för att spåra mosslik som glömts bort i museernas magasin. De man hittat har sedan utsatts för lika noggranna undersökningar som Lindowmannen. Christian Fischer har med hjälp av nya dateringsmetoder flyttat flera av mossliken bakåt i tiden.

– Det verkar som om de mosslik man hittade i Danmark är något äldre än dem i Tyskland och England. Det förefaller därmed som om traditionen att lägga ned döda i mossar började i öst och gick västerut.

En av de centrala frågorna som forskarna inom området sysslar med är frågan om varför människorna en gång hamnade i mossen. Det blev tidigt klart att de lik som dök upp ur torven inte var några isolerade besynnerligheter. Kroppar som kunde dateras och placeras till germansk järnålder dök upp alldeles för ofta för att de skulle betraktas som otursförföljda människor som råkat snubbla på väg hem efter en blöt kväll. Det finns för många gemensamma drag och för många tecken på att andra människor varit inblandade i dödsögonblicket.

Brutal död

De flesta mossliken bär vittnesbörd om en brutal död – många har blivit misshandlade och därefter hängda. För mellan 2 500 och 2 000 år sedan utvecklades alltså en tradition att mörda människor och begrava dem i fuktiga mossar. Men vem avrättade dem? Och varför begravdes de i mossar? Var de offer för att försäkra sig om god skörd, militära segrar eller för att fördriva sjukdom? Eller hade de mördats som ett straff för ett begånget brott eller för socialt oacceptabelt beteende som homosexualitet (vilket nazistledaren Heinrich Himmler föreslog). Förslagen har varit många men det stora problemet för forskarna har varit att förankra tänkbara teorier i fynden från mossen.

Tollundmannen

Det mest kända av alla fynd är det som hittades i Tollunds mosse på Jylland. Liket upptäcktes på 1950-talet och har sedan dess fascinerat besökare på Silkeborgs museum i Danmark. Kroppen och huvudet är ovanligt väl bevarade. Arkeologen Christian Fischer har många gånger stått framför montern med Tollundmannen djupt försjunken i fascination och vördnad.

– Tollundmannen är så nära direkt kontakt med ett forntidsfolk som vi någonsin kan komma, säger han.

Undersökningar har visat att mannen var drygt 160 centimeter lång när han levde. Han låg begravd i mossen i naturlig sovställning med böjda armar och uppdragna ben. På huvudet bar han en spetsig skinnluva, fastbunden under hakan med en läderrem. Kring midjan fanns ett tunt bälte av läder – i övrigt var mannen naken. Håret var kortklippt men det växte en kort skäggstubb på haka och kind.

Ansiktet på Tollundmannen uttrycker ett stort lugn – som om han sov och kanske är på väg att vakna vilken minut som helst. Men ansiktets uttryck är bedrägligt.

– Vi vet att mannens död var dramatisk. Runt halsen satt en snara av två sammanflätade läderremmar som dragits åt kring hans strupe. Spåren från snaran syns fortfarande som skåror i skinnet under hakan.

Under de senaste tio åren har Christian Fischer och andra forskare med hjälp av den senaste tidens tekniker gjort nya undersökningar av Tollundmannen och andra mosslik. Genom att låna metoder från den moderna kriminaltekniken har man fått fram otroligt mycket information och arkeologerna kommer närmare forntida människor och samhälle än man kan göra med hjälp av krukskärvor och stenflisor. Men frågan om varför de dödades, finns det inget enkelt svar på, säger Christian Fischer.

– Det finns ingen universell förklaring utan vi måste se på varje enskilt fall. Många gånger ligger offerteorin nära till hands, men långt ifrån alltid.

Skräck och smärta

De europeiska mossliken finns framförallt i nordvästra hörnet av kontinenten, i Danmark, Tyskland, Holland och Storbritannien (det enda kända mossliket i Sverige är Bockstensmannen, men han tillhör en annan tid, mitten av 1300-talet). Det finns flera gemensamma kännetecken för traditionen att nedlägga kroppar i mossar från tidig järnålder i norra Europa: träklykor har hållit kroppen fast i mossen, många har mött döden nakna, flera har fått huvudet delvis rakat och de allra flesta har mött en våldsam död.

Bara ett par mil från Tollundsmosse hittades den så kallade Grauballemannen. Hans ansikte uttryckte något helt annat än Tollundmannen – där fanns skräck och smärta. Undersökningar tyder på att han utsatts för brutal misshandel; kraniet var skadat och skenbenet hade en fraktur. I samband med dödsögonblicket hade mannen ätit en välling bestående av flera sädesslag som blandats med giftiga svampar och givit upphov till krampanfall och hallucinationer. Till sist skar någon av mannens hals med ett kraftigt snitt från öra till öra, så djupt att också matstrupen var fullständigt avskuren.

Analyser av flera av de danska mosslikens magar visar att många ätit en sista måltid med liknande innehåll. Sammansättningen av måltiden har fått flera forskare att anta att männen dödats vintertid eftersom det inte finns några spår av sommarens bär och frukter i magen. Kanske har de dödats i samband med midvinterfesten, där höjdpunkten var blodiga människooffer. Att flera av dem ätit hallucinogena svampar som försatt dem i trans inför dödsögonblicket förstärker bilden av en rituell måltid.

Oroligt klimat

Christian Fischer har genom de exakta dateringsmetoder som nu är tillgängliga gjort märkliga upptäckter om Grauballemannen och ett annat mosslik – Ellingekvinnan. De låg begravda nära varandra och analyser har visat att de dog nästan samtidigt samt att de båda var omkring 40 år. Undersökningarna visade också att de dog under en tid då halterna av koldioxid i atmosfären förändrades snabbt.

– Det tyder på att de levde under en klimatmässigt orolig tid och kanske var mannen och kvinnan ett offer till järnålderns gudar med hopp om förbättrade förhållanden.

Även om Christian Fischer är noga med att påpeka att det inte går att hitta en övergripande förklaring till varför människorna hamnat i mossen så är det ändå mycket som pekar på att det i flera fall handlar om offer.

Våtmarker betraktades under förhistorien som särskilt magiska platser med religiös mening – det finns det många talande bevis för. För järnålderns människor i hela Europa var mossen en port till gudarnas värld och arkeologer har bland mycket annat hittat vapen och smycken av silver och guld som offrats till den tidens gudar. Mossen var ett gränsområde mellan den profana, naturliga världen och den övernaturliga.

Under de senaste åren har frågan om människooffer under förhistorien blivit ett aktuellt forskningsområde inom arkeologin i nordvästra Europa. Upptäckten av två galliska kultplatser i Frankrike har gett diskussionen ny fart. Här bedrevs kultiska handlingar från århundradena före Kristus till långt in i den romerska perioden med talrika offer av bland annat människor, djur och vapen till gudarna. Valen av offergåvor känns igen från mossarna i norr och allt fler forskare har blivit övertygade om att de nordeuropeiska mossliken i många fall verkligen var människooffer.

”Ynkryggar, desertörer ...”

En av de stora frågorna för forskarna i dag är att försöka förstå vilka som offrats. Tacitus, Roms historieskrivare, skrev i sitt arbete Germania år 98 e Kr om de brutala germanerna och deras vana att dränka ”ynkryggar, desertörer och homosexuella i mossar och träsk”. Andra klassiska författare skriver om barbarerna i norr som offrade krigsfångar och människor som inte var socialt accepeterade; men också om offer av gudinnan Nerthus, Moder Jords, slavar. Tacitus berättar att Nerthus kördes omkring bland sina undersåtar i en vagn dragen av en oxe. Hon höll till på en ö i en sjö och dit kom slavarna för att tvätta hennes vagn och kläder, därefter sänktes de ned i djupet. Senare källor, som Vita Wulframni som berättar om biskop Wulframs liv på 600-talet, berättar också om människooffer i det här området. Men i den texten är offren oskyldiga vuxna och barn som valts ut mer slumpmässigt.

Kanske var offren framförallt kriminella och andra som inte var önskvärda eller värdefulla för samhället. Enligt de nya undersökningarna av mossliken verkar många ha varit i dåligt fysiskt skick. De flesta led av maskinfektioner och många hade brutna ben och ledförslitningar. Undernäring, ledgångsreumatism och skelettsjukdomar är andra tecken på ohälsa. Analyser av mosslikens maginnehåll antyder att dieten var allt annat än riklig. Men det är självklart omöjligt att jämföra deras fysiska hälsa med människor i deras omgivning.

Den nya forskningen kring mossliken är långt ifrån avslutad. Allt eftersom experterna analyserar kropparna med den nya tidens teknik så lär vi oss mer om järnålderns människor och deras ritualer. En stor utmaning för forskarna är att försöka få fram arvsmassa, DNA, ur mossliken. Hittills har man inte lyckats.

– Det verkar som om arvsmassan bryts ned och försvinner i det sura vattnet, säger Christian Fischer. Men vi har ännu inte gett upp. Kanske kan vi lyckas hitta en bit oförstörd arvsmassa begravd inne i en tand. Om vi lyckas få fram DNA kan vi få reda på om och hur liken har varit besläktade med varandra.

Martin Widman är vetenskapsjournalist på Sveriges Radio.

Mossarnas kemi

Varför bevaras kroppar så bra i mossar? Det finns inget enkelt svar på frågan – varje mosse har sin särskilda kemi. Men det finns tre faktorer som är nödvändiga om kroppen ska kunna bevaras under lång tid:

  • Kroppen måste ligga tillräckligt djupt så att inte djur kan komma åt den. Det innebär också en syrefattig miljö vilket förhindrar bakteriell nedbrytning.
  • Mossen måste innehålla garvsyra så att de yttre vävnadslagren bevaras – precis som skinn behandlas med garvsyra när man tillverkar läder.
  • Temperaturen i mossen måste vara under fyra grader när kroppen hamnar där – annars börjar den omedelbart ruttna.

En kropp som hamnar i en mosse kan hållas fuktig i århundraden, men skyddas från bakteriell nedbrytning genom de särskilda kemiska förhållanden som råder. Garvsyran omvandlar långsamt huden till läder.

Första fyndet

Den första skriftliga dokumentationen av ett mosslik är en man som hittades den 4 juni 1773 på Fyn. Då stötte torvspaden plötsligt på en fot av en människokropp och häradshövdingen Hans Christian Fogh tillkallades för inspektion. Han gjorde en relativt detaljerad beskrivning av fyndet i tidskriften Odense Adresse. Mannen var naken bortsett från en bit fårskinnspäls som lindats runt huvudet. Han låg på rygg med bägge armarna i kors bakom sig – tillsynes bakbundna – och pinnar och kvistar hade stuckits in korsvis ovanpå kroppen. Mannens hals var avskuren och framtänderna var ”inslagna i munnen”, enligt häradshövding Fogh. Utöver detta vet vi ingenting om mannen eftersom kroppen inte bevarades.

Hur många mosslik som försvunnit vet ingen säkert. Men i några fall berättas att välbevarade kroppar som plockats upp ur träskmarkernas djup getts en kristen begravning. I andra fall har man varit mindre känslig och lämnat liket att ruttna. Andra har skurit sönder kropparna och sålt som souvernirer. I vissa fall har liken torkats och malts till ”mumiepulver” för att användas som medicin.

En norsk drottning?

Ett av de märkligaste fynden av mosslik gjordes i Danmark under 1800-talet. Vid en dikesgrävning genom Juhte mosse hösten 1835 hittades resterna av en välbevarad kvinna. Männen slet och drog i kroppen för att få upp liket ur mossen men de misslyckades. När de nästa dag grävde runt kroppen förstod de varför – kvinnan var fjättrad i mossen med träkrokar som stuckits ned vid knä- och armbågslederna. Dessutom hade man fäst grova grenar över bröst och underliv med hjälp av träklykor.

Kvinnan var mycket välbevarad. Hon var omkring 160 centimeter lång, hade långt brunt hår inflätat i ett snöre. Hennes hud var mörk som brunt läder efter åren i mossen.

Kvinnan hittades nära det gamla herresätet Haraldskjaer söder om ett av Danmarks äldsta kungasäten – Jellinge. Detta faktum satte fart på spekulationerna om hennes ursprung. Flera lärde män föreslog att hon var den omtalade och fruktade drottning Gunhilde från Norge. Enligt myten lockades Gunhilde av Harald Blåtand till Danmark, men när hon kom fram med sitt följe slog vikingahövdingen ihjäl henne och begravde henne i en djup mosse.

Tolkningen blev spridd och fick fäste bland 1800-talets forskare. Men i dag är det inte många som håller den för trolig. Kvinnan är betydligt äldre än sagans Gunhilde och man har konstaterat att liket i Juhte mosse på Jylland var ett fall av många i en lång tradition från äldre järnåldern – århundradena kring Kristi födelse.

Vindebyflickan

I en mosse nära Vindeby i södra Danmark hittades år 1952 en flicka som levde under det första århundradet efter Kristi födelse. Hon var 13–14 år när hon begravdes i mossen, naken på en bädd av ljung. Kroppen var täckt av ängsull.

Vindebyflickan hade ett band av sammanflätade ulltrådar som satt över hennes ögon och var bundet i nacken. Bandet satt så hårt att det skurit in i både näsroten och nacken. Hennes huvud var rakat på vänster sida och analyser visar att håret inte klippts av med sax utan skurits med en vass kniv.

Många har antagit att flickan avrättats för otrohetsbrott. Det rakade huvudet är ett tecken på skam och hennes högra hand var böjd in över bröstet och arrangerad i en obscen gest: tummen var instucken mellan långfingret och pekfingret.

Kroppen uppvisade inga tecken på skador som tyder på våld. Man kan därför tänka sig att Vindebyflickan fördes naken ut på mossen med bindel för ögonen och dränktes där. För att hålla kroppen nere i fukten täckte man den med björkgrenar och stenblock.

Några dagar efter fyndet av flickan, och bara fem meter därifrån, hittades ett manslik i mossen. Kanske var mannen och flickan ett kärlekspar från järnåldern som inte accepterades av den tidens samhälle.

Publicerad i Populär Historia 6/1997

Kanske är du intresserad av...

Läs också