Arkeologi i manssamhället

Det var i 1800-talets klass- och manssamhälle som arkeologin blev en etablerad vetenskaplig disciplin. Att gräva ut forntida lämningar var en syssla förbehållen män från de övre samhällsskikten, och det var just männens förhistoria som skrevs. Trots att forntidens kvinnor också har lämnat spår, gjordes inga större ansträngningar att förstå deras liv. Arkeologerna utgick från sin egen samtid och flyttade över den egna tidens könsroller och familjeideal till sina forskningsobjekt. Forntidskvinnan blev placerad i hemmet; hon födde och vårdade.

I dag har könsarkeologi, även kallad genderarkeologi, blivit en viktig disciplin inom den arkeologiska vetenskapen. Både kvinnor och män intresserar sig för att få en mer komplett bild av vår gemensamma forntid.

En av de svenska forskarna inom genderarkeologin är Elisabeth Arwill-Nordbladh, filosofie doktor vid Göteborgs universitet. Hennes forskning har bland annat behandlat de så kallade Osebergskvinnorna.

Osebergskvinnorna är två skelett som låg begravda i en stor och påkostad vikingagrav i Vestfold fylke i Norge. Gravhögen, som först kallades ”kungagraven”, grävdes ut i början av 1900-talet. Redan när graven upptäcktes (1903) blev den en viktig nationalsymbol för ett Norge som just var på väg att bryta sig ur unionen med Sverige. Nu skulle en vikingahövding väckas ur sin slummer och bekräfta landets forntida storhet!

Elisabeth Arwill-Nordbladh har följt den omfattande utgrävningen genom arkeologernas journaler. Och visst har hon kunnat skönja en stor förvåning – eller rent av besvikelse – när det började gå upp för dem att Osebergsgraven var en kvinnograv; en grav för två kvinnor till och med.

Om någon hade tagit sig tid att reflektera över det, så hade fynden från Osebergsgraven kunnat omkullkasta den stereotypa bild av vikingakvinnan som dominerade i början av 1900-talet, och som till viss del fortfarande råder. Men gravföremålen dokumenterades utan kommentarer och de båda kvinnorna placerades slentrianmässigt in i var sitt fack: den ena ansågs vara en drottning, en vikings moder; den andra påstods vara hennes trälinna.

– Kvinnorna låg förmodligen begravda tätt tillsammans och det går inte att avgöra vilket förhållande de haft till varandra, säger Elisabeth Arwill-Nordbladh. De kunde till exempel lika gärna ha ingått i samma familj eller varit jämbördiga yrkesutövare.

Det enkelspåriga resonemanget i utgrävningsrapporten säger mer om förhållandena vid sekelskiftet än om vikingatiden. Vilka kvinnorna i Osebergsgraven verkligen var lär vi aldrig få veta, men betraktar man föremålen de fick med sig i graven visar dessa på en påfallande mångfald i den kvinnliga verksamhetssfären. Precis som i dag var dåtidens kvinnor individer med skiftande uppgifter och intressen, och inte en grå massa som bara vistades vid eldstaden och i barnsängen.

I graven fanns en mängd föremål som har med hemmet att göra – verktyg för textiltillverkning, möbler och köksutrustning. Men där fanns också saker som tidigare förknippats med manlig verksamhet – en sadel, hästbroddar, matlagningskärl för fältbruk, slädar, vagnar samt skelett efter femton hästar, fyra hundar och två oxar.

– Resande har alltid betraktats som något som bara män sysslade med, säger Elisabeth Arwill-Nordbladh. Detsamma gäller djurskötsel. Och ändå är det ovanligt många hästar i Osebergsgraven, jämfört med vad man har funnit i manliga gravar.

Förutom djuren och reseföremålen låg det saker i graven som har med religiös verksamhet att göra, och åtminstone någon av kvinnorna kan ha varit präst.

En yxa fann arkeologerna också och den kom att kallas ”köttyxa” i grävrapporten. Också Elisabeth Arwill-Nordbladh tror att yxan varit ägnad för matlagning, eftersom den var ganska liten. Men hon tycker att det är märkligt att den klassades som köksredskap helt utan reflektioner. Det hade aldrig inträffat med små yxor från mansgravar.

Osebergsgraven är en stor och påkostad grav. Nya rön säger att konstruktionsarbetet förmodligen pågick under ett halvår. Det innebär att de båda kvinnorna inte nödvändigtvis måste ha avlidit samtidigt.

Själva graven bestod av ett skepp som förts till platsen via en å, dragits upp på land och placerats cirka 400 meter från ån. Midskepps fanns själva gravkammaren och i för och akter hade olika föremål placerats. Hela skeppet var täckt med stora stenar och grästuvor.

När arkeologerna först kom till platsen var graven en stor gräsbevuxen kulle. Det som avslöjat fornlämningen var några plankor med rik djurornamentik som råkat hamna nära ytan. När man började gräva visade det sig att i stort sett alla föremål hade krossats under stenmassorna. Men samtidigt hade stenarna räddat fynden från förmultning, då tyngden av dem fått skeppet att sjunka ner i den syrefattiga leran.

– Bortsett från tolkningarna av kvinnornas liv så gjorde arkeologerna i början av 1900-talet ett fantastiskt jobb, säger Elisabeth Arwill-Nordbladh. Till exempel daterade de fyndet till år 850. En datering med modern teknik säger att det är från år 834.

Just vid mitten av 800-talet befann sig det vikingatida samhället i en brytningstid. En ny typ av statsbildning började växa fram och en ny religion kom till Norden. Möjligen var Osebergsgraven en manifestation över den gamla kulturen. Det kan förklara varför den blev så ovanligt rikt utrustad.

– Att det dessutom var två kvinnor som blev begravda så här ståtligt – ja, det måste väl ändå betyda att de hade andra funktioner än bara mor och träl, säger Elisabeth Arwill-Nordbladh.

Även om Osebergskvinnorna fått upprättelse genom dagens arkeologer, är det de gamla fördomarna man möter när man besöker graven. Åren efter det att utgrävningen blev klar fanns bara en lergrop kvar. Det talades redan på 1920-talet om att bygga upp graven igen, men först i slutet av 1940-talet restaurerades den och skeletten återbegravdes under högtidliga former. Det blev en uppmärksammad folkfest med omkring 3 000 deltagare. Festen hölls dock bara till en enda kvinnas ära, och på minnesstenen som restes kan vi läsa att det här vilar en ”Vestfolddrottning”. Den andra kvinnan, ”trälinnan”, glömdes bort på vägen.

Malin Avenius är frilansjournalist i Göteborg.

Mannen som blev mamma

På 1930-talet hittades ett välbevarat skelett i Barum nära Bäckaskog i nordöstra Skåne. Det visade sig vara 8 700 år gammalt och storleken tydde på att det var resterna av en kvinna. Men eftersom det var utrustat med jaktredskap tolkades ändå skelettet som en man och kom att kallas ”Fiskaren från Barum”. Ungefär 40 år senare, på 1970-talet, visade en osteologisk undersökning att ”mannen” fött ett stort antal barn.

Elisabeth Beausang, som doktorerar i arkeologi vid Göteborgs universitet, har i efterhand följt diskussionerna som förts kring det skelett som numera kallas ”Kvinnan från Barum”, ibland också ”Bäckaskogskvinnan”. Förutom att man fråntog skelettet dess yrkestitel när det blev kvinna, så började man också kalla henne för ”moder”. Men enligt Elisabeth Beausang är jaktredskapen det enda man säkert kan förknippa med kvinnan. Beausang menar att den osteologiska under- sökning var tveksam och tycker att det är trångsynt att utgå från att kvinnor i alla tider först och främst varit mödrar. Vi vet ingenting om huruvida kvinnans barn överlevde födseln eller om någon annan skötte och uppfostrade barnen.

– Vi behöver mycket mer forskning kring födandet och om hur man tog hand om barn under forntiden.

Främst handlar det om att frigöra sig från sina invanda fördomar, menar hon. Man måste göra klart för sig vad som är biologiskt betingat och vad som är kulturella konstruktioner. Är till exempel ”moder” något man blir bara av naturen, eller är det en roll som varierat med behoven i olika tider och på olika platser? Kanske har det inte alls främst med kön att göra?

– När ska vi börja kalla alla manliga skelett vi hittar för ”pappor”?

Malin Avenius