Kebnekaise
Fransmannen Charles Rabot hade tagit sig upp på Sarektjåkkå 1881. Knappt två år efter bedriften fick han ett brev från Vilhelm von Vegesack, som var chef för svenska Kartverket, där denne berättade att man norr om Sarek hade upptäckt en ännu högre topp – Kebnekaise. Vegesack skickade med en kopia av en konceptkarta som ritats efter kartograferna Gustav Vilhelm Bucht och Leonard Linds mätningar av massivet. De båda hade 1880 genomkorsat Kebnekaiseområdet. ”Från detta ögonblick intog ett anfall mot Kebnekaise första rummet på mitt program för sommaren 1883”, skriver Rabot.
Rabot var jurist, sekreterare i Geografiska sällskapet i Paris och redaktör för sällskapets tidskrift. Ett uppdrag att undersöka de skandinaviska ländernas geografi hade gjort att han från början av 1880-talet ägnade sig åt vidsträckta resor i Skandinavien, Spetsbergen och Grönland. Han hade ett särskilt intresse för glaciärer som han utforskade och skildrade i flera skrifter.
I mitten av augusti 1883 begav han sig så via Skjomdalen i Norge den så kallade östdalsvägen in mot Kebnekaise. Den var lättare att ta än den mödosamma vägen genom Sverige. Med sig hade Rabot nybyggarsamen Jon Larsson, som mot en lön på fyra kronor per dag skulle föra honom till foten av Kebnekaise. I Bugholm erbjöd sig Pehr Abrahamsson att slå följe med sin häst, eftersom dalarna fram till Kebnekaise tycktes vara lättframkomliga. Hans Monsen från Bodö, Rabots följeslagare från tidigare expeditioner, var den fjärde i sällskapet.
Den 16 augusti gav de sig iväg från Bugholm. Jon Larsson uppskattade att det var cirka tio mil till Kebnekaise och man räknade med dagsetapper på drygt tre mil. Utrustningen var mycket primitiv: två aluminiumkoppar, en sked, en gaffel och en kaffepanna, i vilken man skulle koka både soppa, kaffe och te. Expeditionsmedlemmarna fick alltså äta en i taget.
Den 22 augusti – efter sex dagars vandring i regn – upptäckte gruppen ett strålande Kebnekaise. Följd av Abrahamsson och Monsen gav sig Rabot iväg för att rekognosera. För att spara sitt enda par byxor gick han i kalsongerna.
Efter två timmars marsch nådde de tre basen på den glaciär som senare skulle namnges efter Rabot. Sexhundra meter ovanför dem formade sig Kebnekaise till en sadel, vars brant var täckt med lösa stenar, vilka gjorde klättringen till ett vanskligt företag. Men klockan fyra på eftermiddagen nådde de den vassa snökam som förbinder Kebnekaises båda toppar.
Högsta toppen nådde man klockan sju på kvällen den 22 augusti. Temperaturen var noll grader.
Nu kunde Rabot och hans följeslagare blicka ut över ett stort antal vilda högfjäll, som dittills aldrig beträtts av människor. Längst ut i väster avtecknade sig Lofotenväggens taggiga silhuett mot himlen över Atlanten. Trehundra kilometer längre bort mot sydost förtonade sikten över myrar och finnskogar bortom Gällivare.
Över det hela vilade något av den första skapelsens absoluta fridfullhet. Rabots bristfälliga klädsel gjorde dock att grundligare observationer fick anstå; efter att ha mätt toppen till 2130 meter bar det iväg ner igen. Vid midnatt nådde gruppen sitt basläger, hungriga och trötta. På tolv timmar hade de bara konsumerat var sin chokladkaka.
Rabots första bestigning av Kebnekaise förblev okänd för allmänheten i femton år, ända fram till 1898, då han skrev om bestigningen i boken Au Cap Nord. Inför Vetenskapsakademien nämnde Rabot dock att han bestigit de högsta topparna i Sverige, men där hade man aldrig hört namnen Kebnekaise och Sarektjåkkå förut. När därför det första svenska försöket att bestiga Sveriges högsta topp skedde, trodde många att ingen tidigare hade varit där.
Johan Alfred Björling (1871–92) ledde sommaren 1889 detta första försök. Han var bara sjutton år när han tillsammans med två skolkamrater företog en resa med tåg och till fots till Kaalasluspa. Härifrån roddes pojkarna uppför Kalixälven till sjön Paitasjärvi av nybyggaren Hartvig Johansson-Fjellborg. Denne fick tre kronor om dagen för att hjälpa till att bära utrustningen till foten av Kebnekaise.
Uppstigningen blev svår, vilket är lätt att tänka sig bland annat med tanke på att skolpojkarna gick i skor av renskinn, vilka visserligen var varma men samtidigt mycket hala. Björling råkade hamna i en glaciärspricka men fick i fallet tag i en utskjutande klippa och kunde hjälpas ur sin belägenhet av kamraterna. Efter en del umbäranden tvingades gruppen ge upp sina försök att nå toppen. Dels hade det blivit dimma, dels halkade de och föll oupphörligt i den djupa snön. På hemvägen tvingades de vada över Tarfalaälven och kom fram till kåtan där de tänkt övernatta genomvåta, frusna och ömfotade efter sexton timmars vandring.
Trots detta beslöt sig två av pojkarna morgonen därpå för att göra ett nytt försök.
Efter nästan tretton timmars oavbruten vandring nådde de toppen klockan åtta den 9 juli 1889.
Nutidens många Kebnekaisebesökare möter namnet Björling på kartan i ”Björlings glaciär”, till minne av den sjuttonåriga skolpojke som var initiativtagare till den första helsvenska bestigningen av berget. Björling utförde senare flera arktiska expeditioner innan han omkom i det iskalla vattnet utanför nordvästra Grönland 1892, endast tjugoett år gammal.
Kebnekaises sydtopp har fram tills nyligen varit något högre än dess nordtopp, men nu är de nästan jämnhöga. Förr bestegs nästan alltid toppen längs en omständlig och ansträngande led från söder över fjället Rullevare. Senare valde man oftast den så kallade östra leden, som nästan sammanfaller med kompasskursen från turiststationen till toppen. Leden beskrevs först 1919 av islänningen Th S Gudjohnsen. Den som bestigit Kebnekaise via denna led vet att den strax nedanför toppstugan är lagd uppför en ganska brant klippvägg, som man inte kan forcera utan att klättra. Visserligen slog en legendarisk klättrare (Gillis Billing) vad om att han skulle kunna gå leden med händerna längs sidorna och gjorde det också, men nu var han inte vilken klättrare som helst.
Det samhälle som ligger närmast Kebnekaise är Nikkaluokta, 23 kilometer från fjällstationen. Man tror att platsen har fått sitt namn efter en same som under flera år uppehöll sig där under flyttningar med renarna. Den första samiska bosättningen i Nik-kaloukta skedde på hösten 1911, då Nils Olsson Sarri och Olof Larsson Niia uppförde torvkåtor i björkskogen nära älven. Andra tillstötte under nödåren 1906–10. Nils Olsson Sarri kom att spela en stor roll för utvecklandet av turismen i området.
Den lättaste och oftast begagnade färdvägen till Kebnekaise kring förra sekelskiftet utgick från Kalixfors station och ledde över Kaalasluspa och Nikkaluokta. Från Kaalasluspa, där sjövägen började och roddare i regel fanns att få, åkte man forsbåt uppför de fyra sjöarna i Kalixälvens sjösystem, en sträcka på fem mil som tog två dagar i anspråk. Den vanligaste övernattningsstationen var Paittasluspa.
Färden i forsarna mellan sjöarna kunde vara besvärlig. Kommunikationerna blev emellertid avsevärt bättre när Svenska Turistföreningen 1912 satte in en egen båt med två turer i månaden.
STF kom att spela en avgörande roll för turistverksamheten i Kebnekaise – och för fjällen överhuvudtaget. Föreningen bildades 1885 efter norsk förebild. Till en början koncentrerade man sig på de stora fjällområdena i Jämtland och Norra Lappland i sin mission att göra dessa tillgängliga. I årsskrifterna tillhandahöll man råd för hugade resenärer. 1889 publicerades till exempel några ord till den kvinnliga turisten:
Ömma mödrar och ängsliga tanter uppkasta ofta den frågan: är det försvarligt att sända damer ensamma ut på fjällvandring? – Härpå svarar jag: Oförsvarligt är det icke, men hava damerna tillfälle till herrsällskap, måste detta betraktas som en stor vinst. En erfaren äldre turist – helst en släkting – kan i väsentlig grad göra färden angenäm.
Om ”Proviantering vid bergsturer” skrev man:
Den proviant som man för med sig från hyddan på bergsturen, måste väljas efter följande grunder; den får inte intaga något större utrymme, emedan stora ränslar vid svåra klättringar är ytterst hinderliga; den får inte vara för tung, för att inte onödigtvis uttömma bärarnas krafter, den måste också vara färdiglagad enär man ofta på vägen har varken eld eller vatten till sitt förfogande, den måste också vara kraftig utan att överlasta magen. Efter erfarenhet och rön föredrager jag för min del följande: några skivor kall rostbiff, en halv stekt höna och svart bröd (stundom till omväxling också två inte alltför hårt kokta ägg). Såsom efterrätt en bit torr choklad af bästa sort. Till dryck en halv butelj rödvin och en halv champagne.
I Nikkaluokta fick turisterna före 1920 övernatta hos samefamiljerna i deras kåtor. Åren 1907–08 lät STF bygga en stenbyggnad vid Kebnekaises fot. Efter mönster från Alperna hade den halvmetertjocka stenväggar, vilket inte var så praktiskt i en svensk fjällmiljö med bistert vinterklimat.
I mars 1924 beslöt STF:s styrelse att bygga ut stationen – i trä. Transporterna blev svåra. Man tvingades hålla på så sent på våren att sjöarna började gå upp. Det berättas att sista foran – med bland annat köksspisen – blev stående en natt ute på sjön utanför Nikkaluokta, då det inte gick att köra in till land. Isen var för svag och på sina ställen helt borta. Där stod den så över natten och forkarlarna kunde inte annat än hoppas på att den skulle stå kvar nästa morgon. Det gjorde den, men isen bar inte hästarna utan karlarna fick själva dra foran genom is- och snösörjan.
Transporterna över sjöarna var dock inte det värsta. Än större hinder utgjorde snömassorna i dalen på sträckan Nikkaluokta – Kebnekaise. De större hästarna, de starkaste, var för tunga och sjönk ofta ned, så man knappt såg mer än huvudet sticka upp ovanför det vita.
I dag finns bilväg till Nikkaluokta och en flitigt utnyttjad vandringsled upp till fjällstationen. För den som har ömma fötter – och gott om pengar – kan också helikoptertransport till STF-stationen ordnas. Hösten är en fin tid för ett besök, myggfritt och ett fantastiskt färgspel i markvegetationen och fjällbjörkarnas lövverk, om än en aning kallt på nätterna. Våren – när snön fortfarande ligger djup men solen börjar värma ordentligt – är högsäsong för skidturismen.
Kommer namnet från grannfjället?
Hur har Kebnekaise fått sitt namn? Samiskans Kebnekaise kan översättas med »kittelfjället». Kaise i samiskan betecknar inte vilket fjäll som helst utan snarare ett brant, kägelformat, spetsigt fjäll – det tyskarna kallar horn. Detta låneord finns kvar i isländskan, där det betyder »spjut».
Möjligen kan namnet härröra från en angränsande dal, »kitteldalen». Dessutom berättas om en same som tappade sin kittel över branten, men denna och liknande historier är egendomligt nog förlagda till platser där samer aldrig befunnit sig. Kebnekaise ser heller inte ut som ett »kaise» i samisk mening, från vilket håll man än nalkas det. Och en kittel liknar det inte heller.
Själva fjällets utseende tycks alltså inte ge oss någon upplysning om namnets tillkomst. Orsaken till det torde vara att namnet Keb-nekaise från början gavs till ett annat, intilliggande, fjäll. Sagesmän från samebyn Norrkaitum har berättat för språkforskaren Björn Collinder att Kebnekaise avsåg det fjäll som i dag kallas för Tuolpa-gorni. Det låter i hög grad rimligt eftersom Tuolpagorni är kusligt brant från ena sidan. Det har också en fördjupning i berget strax under toppen som påminner om en kittel.
