Kunglig vakt till häst
När de 34 dragonerna och 22 musikerna – med pukslagarna i täten på sina väldiga shirehästar – skrittar fram genom centrum tar Stockholm en paus från 2000-talet. 56 rakryggade män i uniform av 1895 års modell med silverhjälmar, mellanblå vapenrockar och ridbyxor med silverrevärer är på väg från kasernerna på Lidingövägen till vaktavlösningen på slottet. Från högvaktssadlarna, med kungens monogram broderat på överdraget, hänger blanka sablar och varje ryttare har en karbin av 1800-talsmodell på ryggen. Som på de flesta andra håll i försvaret är det dock länge sedan vapnen användes i skarpt läge. Redan då den beridna högvakten uppstod för hundra år sedan hade Sverige närmare ett sekel av fred bakom sig.
Man kan se det som ett reklamjippo för försvarsmakten, en vältrimmad uppvisning som leder bort tankarna från mediernas rapporter om miljardbesparingar och regementsdöd. Man kan också se det som ett stycke exotisk teater för turister från andra delar av världen, eller som en nostalgikick för pensionerade kavallerister. Eller som en bit omistligt svenskt kulturarv – det är så entusiasterna uttrycker det – som marscherar förbi, i takt med pukor och trumpeter.
Överbefälhavaren, Håkan Syrén, är nog glad att hans företrädare Lennart Ljungs förslag om att lägga ner den beridna högvakten aldrig fullföljdes. Enligt ÖB och många andra var det vid mitten av 1980-talet dags att en gång för alla avhästa försvaret. Inga värnpliktiga skulle längre utbildas för beriden garnisonstjänst.
Få av topparna inom försvaret, regeringen eller Stockholms stad, insåg vid den här tiden PR-värdet av den beridna högvakten. Hästen, som under århundraden varit en kraftfull symbol för staters och härskares makt och rikedom, hade mest blivit en belastande historia. Nu var det istället det högteknologiska stridsflygplanet Jas 39 Gripen som skulle sälja försvaret.
Någon avveckling blev det dock aldrig fråga om. Ett antal herrar, samlade på Militärsällskapet i Stockholm, beslöt sig för att stoppa förslaget; bland dem journalisten och före detta kavalleriofficeren Anders Gernandt, översten Hodder Stjernswärd, politikern Gösta Bohman och företagaren Hans Gartner. De förordade, helt enligt tidens anda, en privatisering av verksamheten. Hästarna skulle ägas av en stiftelse med en stödförening bakom sig, vars uppgift var att samla in pengar från sponsorer och allmänhet.
Räddningsgruppens breda kontaktnät, med djupa förgreningar i maktens korridorer, gjorde det möjligt att driva igenom planen. En stiftelse tog utan kostnad över såväl hästar som utrustning, staten upplät ridhus och stallar och Stockholms stad sköt till garantikapital.
När den beridna högvakten uppstod (i den form den har i dag) var Stockholm en stad som få 2000-talsmänniskor skulle känna igen. Den var, precis som resten av landet vid den här tiden, trafikerad av hästar – omkring sjutusen vid 1900-talets ingång. Åkarhästar, hyrkuskhästar, brandkårshästar; hästar som drog bryggerivagnar och torgkärror; de bättre bemedlades ridhästar… Innanför tullarna fanns fler än tusen stall – hela stan doftade av hästgödsel och ryktstöv. Hovarnas klapper över gatstenarna var lika vardagligt som ljudet av bilar i dag.
Efter regementenas flytt från landet in till stadens kaserner, vilken skedde vid ungefär samma tid, kom även de militära förbandens hästar att sätta sin prägel på gatulivet. I Stockholm fanns ett par tusen hästar knutna till försvaret. Motordrivna fordon var däremot sällsynta – så sent som 1939 fanns, vid ett typiskt infanteriregemente, endast tre personbilar och fem motorcyklar, men över 550 hästar.
Både Livgardet till häst vid Lidingövägen och Livregementets dragoner på Gärdet bedrev, från och med 1906, högvakt till häst med vaktavlösningar på slottet. Som beridna hörde de bägge förbanden till eliten inom armén, men de var i grunden helt olika. Det förra var en samling välputsade aristokrater inkvarterade i palatslika kaserner, med en officersmäss som räknades till Europas vackraste. Hästgardets uppkomst är nära sammankopplad med Gustav III:s statskupp 1772, då förbandets föregångare, de finska Lätta dragonerna, stödde kungen och som tack upphöjdes till kungligt garde. De deltog senare i Gustav III:s ryska krig 1788–89 och i finska kriget 1808–09.
Livregementets dragoner var över hundra år äldre och bestod från 1600-talet och framåt av indelta soldater. De hade kämpat i nästan alla svenska krig från 1500- till 1800-talet och upphöjdes till kungligt livregemente 1667, som tack för insatserna under Karl X Gustavs fälttåg. Deras vapen i statuskonkurrensen med Hästgardet var kopplingen till det gamla Allmoge-Sverige. De satte en ära i att inte framhålla rang som grunden för högaktning och uppträdde sällan i enhetlig uniform.
Högvaktens uppgift har, historiskt sett, varit att skyd-da slott och kungafamilj – i den meningen har vaktstyrkan i Stockholm anor från Gustav Vasas tid. Ända fram till andra hälften av 1800-talet ingick också brandsläckning i högvaktens uppgifter, liksom att hålla ordning i staden (när ordningspolisen tillkom på 1850-talet kunde vaktstyrkan minskas från 150 till 50 man).
Det var Oscar II som 1906 beordrade Livregementets dragoner och Livgardet till häst att delta i högvaktstjänsten, där de genast blev ett pampigt inslag i Stockholms gatuliv.
Kungen, som också var regementschef, deltog gärna själv i manövrer och parader – det hade alla kungar före honom också gjort. Att rida var ju under många århundraden mer naturligt för en regent än att gå – och betydligt mer passande. 1938 uppträdde till exempel Gustaf V i full galopp på sin häst Königstiger, som en del av firandet av sin åttioårsdag. Nuvarande kungen sitter dock inte särskilt ofta till häst, utan föredrar att åka vagn vid högtidliga tillfällen.
Den egentliga vändpunkten för hästens dominans inom försvarsmakten kom med 1925 års försvarsbeslut. Nyordning-en innebar bland annat att de bägge beridna Stockholmsförbanden slogs samman under det gemensamma namnet Livregementet till häst. Av sammanlagt tio skvadroner blev bara fyra kvar; tre ryttarskvadroner och en teknisk skvadron, den sistnämnda utrustad med kulsprutor och granatkastare.
Avskedsparad för Livregementets dragoner och Livgardet till häst hölls den 11 september 1927. Därefter har avvecklandet gått i etapper, varje gång med reducerat antal hästar och nytt namn på förbandet.
Det sjuttiotal hästar som disponeras av stiftelsen för den beridna högvakten utgör i dag en sista glimt av det militära rytteriets glansdagar. Hästarna delar stall med Stockholms polishästar i en nyrenoverad, toppmodern anläggning på Lidingövägen.
De gamla stallarna utdömdes av hälsovårdsmyndigheten för några år sedan – allergirisken för de kringboende ansågs för stor.
I den nya anläggningen, som invigdes av kungen i december i fjol, har varje häst fått fördubblad boyta (10,5 kvadratmeter) med automatisk gödselbortforsling genom en lucka i golvet. För att skona de kringboende filtreras från luften så effektivt att det ger besökaren den märkliga upplevelsen att besöka ett stall som inte luktar häst.
Anna Larsdotter är redaktionssekreterare på Populär Historia.
Att läsa: Beridna högvakten (2005) av Jan Mårtenson (text) och Ralf Turander (foto) samt Huvudstadens hästar(1990) av Bure Holmbäck (red).
Femton nya hästar per år
Högvaktens hästar är av tradition fuxar, förutom pukhästarna, som brukar ha en avvikande färg. Fanfartrumpetarhästarna är vanligtvis skimlar. Fram till 1989 var det viktigt att hästarna var uppfödda i Sverige. Då skänkte den brittiska drottningen den svarta pukhästen »Mary» till Sverige, vilket gjorde att reglerna måste uppluckras.
Varje år köps ett femtontal nya hästar in till högvakten, bekostade av sponsormedel och pengar insamlade från allmänheten. Unghästarna utbildas på ridskolorna i Flyinge och Strömsholm och rids sedan under högvakten av värnpliktiga och officerare från Livgardets dragonbataljon (före detta K1). De pensioneras vid femton till arton års ålder.
Efter att privata intressen tagit över driften av den beridna högvakten har de flesta hästarna fått byta namn. »Morgan» hette till exempel tidigare »Rebell», men fick nytt namn efter sin sponsor, en vapentillverkare.
Publicerad i Populär Historia 4/2006
