Medeltida husdjur

Den medeltida stadsbebyggelsen kan liknas vid mindre bondgårdar med fähus och förråd, avträde och stekarhus inne på de trånga och mörka bakgårdarna. Djuren var en del av livet; överallt såg man dem, hörde man deras läten och kände man lukten av dem.

Lösspringande svin, robusta hästar, argsinta hundar, jamande katter och pipande möss hörde till vardagslivet i staden. Och där fanns kor, får, getter, höns och gäss. Mer udda inslag var tama kajor som bands med ett snöre om foten och en eller annan burfågel, kanske en steglits eller en papegoja.

Blod, exkrement, djurhår, löss, loppor, skabb och inälvsmask ordade man inte så mycket om. Somligt kunde till och med vara nyttigt. Både djurblod och exkrement användes som läkemedel och att vara helt lus- och loppfri betraktades som en omöjlighet. Kvinnorna hade till uppgift att varje kväll avlusa sig själva och övriga familjen.

För att hålla kontroll på större ohyra hade husmödrarna hjälp av katter. Det hette att ”hundin skal thiäna herran ok katthin frwune”. Tamkatten kom till Norden för ungefär 1500 år sedan och ersatte den husorm som man tidigare haft boende i matförråden. Liksom råttorna hotade mössen stadens många magasin och bodar.

Man kände stanken av stad på långt håll, vare sig det var en normalstor med cirka 500 invånare eller Stockholm med sina omkring 6 000 vid slutet av 1400-talet. Även om husdjuren var betydligt mindre till storleken än i dag var det trångt. Avskräde och latrin samlades i högar på torg och i gränder eller tömdes i vattnet.

När Stockholm var nyetablerad fick husdjuren ströva tämligen fritt men allt eftersom staden växte blev djurhållningen mer reglerad. Svinen fick vara kvar på Stadsholmen (nuvarande Gamla stan) fram till påsk, sedan skulle de ut på bete. Enligt 1436 års privilegiebrev hade staden rätt att nyttja bland annat Åsön (nuvarande Södermalm) och Sicklaön som betesmark för djuren.

Inför vintern var man tvungen att minska djurbeståndet samtidigt som det var nödvändigt att fylla på förråden – det blev dags för den stora slakten. För sin försörjning var stadsfolket också beroende av leveranser från omlandet och kusterna i form av slaktdjur, torrfisk, spannmål, rotfrukter och ägg. Till Stockholm kom dessutom en del sjöfågel, mestadels änder av olika slag, från skärgårdens fågelfängare.

Foderbristen under vintern var ett problem. Träden runt städer och byar hamlades och fick därmed ett mycket karaktäristiskt utseende. Kvistar, löv och insamlat hö användes som vinterfoder, ibland även lök och bönor. Kreaturen svältföddes ofta och följden blev att korna sinade. Men då som nu var det förbjudet att svälta ett djur till döds.

För att skydda trädgårdar och tomter från de kringströvande husdjuren användes flätgärdesgårdar. Lämningar av sådana har man hittat vid arkeologiska utgrävningar. Flätgärdesgården tar lång tid att göra och användes därför för mindre markytor. Särskilt viktigt var det att skydda ingången till kyrkogården, annars kunde lösspringande grisar ta sig in och böka bland gravarna.

I städerna fanns både tamhöns och gäss. Jämfört med dagens fjäderfä var de medeltida hönsen små och varierade mycket i utseende. En tupp hade ungefär samma storlek som vår tids höna.

Höns var generellt vanligare än gäss – men fler gåsben än hönsben har hittats vid utgrävningar i till exempel Lund, Sigtuna och Uppsala. Det kan dock vara svårt att osteologiskt skilja på tama och vilda gäss; bland de efterlämnade benen kan alltså finnas ett visst inslag av grågås.

De egna hönsen hölls till stor del för äggproduktionen även om stadsborna också kunde köpa ägg och fågel på torget. Kyrkliga institutioner och hovet fick leveranser utifrån. Stock-holms slott, som fungerade som en stad i staden, hade egna fjäderfän, liksom andra husdjur.

Gässen slaktades traditionellt på senhösten. Seden att äta gås vid Mårtensmäss (11 november) växte fram just under medeltiden.

Man hade stor nytta av gässen. Gåsägg var en läckerhet och vingpennorna togs tillvara som skrivpennor och pilar. Gåsfett användes i stället för smör och till olika salvor. En blandning av gåsfett och vitlök ansågs bra mot öronvärk.

Även mer udda fjäderfän fanns på sina håll. Enligt Olaus Magnus skall det till exempel ha funnits påfågelsavel vid många senmedeltida gårdar i Syd- och Mellansverige, det bistra klimatet till trots.

Det allra första namnet på Riddarholmen i Stockholm var Kidaskär. Get- och fårägare rodde ut kiden för att de skulle få gå på grönbete på ön. I dag när man tar söderleden är det knappt att man anar vattnet och det finns inte många grässtrån kvar på ön.

Att man hade får på taken ser man på Olaus Magnus träsnitt. Om staden blev belägrad och man därmed inte kunde släppa ut djuren på bete överlevde fåren åtminstone någon vecka eftersom de kunde beta av gräset på taken. Men hur vanligt det var med takbetande får vet vi inte.

Kronan intresserade sig tidigt för fåren på grund av ullproduktionen. Gustav Vasa bestämde under 1500-talet att får skulle importeras från utlandet. De inhemska fårens ull var för grov för att kunna användas till finare ylletyger, så kallat kläde. Kungen ville ersätta tygimporten med svensk produktion.

Fåren var dubbelt produktiva – förutom ullen gav de mjölk och av fårmjölken gjorde man ost. Fårens mankhöjd låg runt 60 centimeter. De gav cirka 20 kilo kött vid slakt. Dagens lamm ger cirka 14 kilo kött.

Östsvenska får var hornlösa, åtminstone enligt de kalkmålningar som finns i till exempel Tensta kyrka i Uppland, medan artfränderna i västra Sverige hade horn. I stockholmstrakten var djuren mindre än på andra håll.

Getter var inte lika vanliga i städerna. Arkeologerna hittar oftare getben i samband med olika hantverk som garveri och benhantverk än i slakt- och matavfall. Även getter mjölkades. Olaus Magnus skriver att särskilt östgötarna tillverkade mycket getost och att den var berömd för sin goda smak.

De medeltida svinen hade inte mycket gemensamt med vår tids skära fläskberg. På bevarade kalkmålningar kan vi se att grisen var raggig och hade ett långt tryne, höga ben och upprättstående öron. Äldre galtar kunde ha långa betar.

De äldsta fynden av tamsvin i Sverige är från sen stenålder, cirka 4 500 år gamla. Bönder och stadsinvånare fick sannolikt ofta jaga sina halvvilda utegångssvin med pil och båge. Fynd av svinskulderblad har ofta märken efter skottsår, ibland till och med läkta sådana.

Svinens andel av husdjursstocken var högre i städerna än på landsbygden. De fungerade delvis som ”renhållningsarbetare”, de åt vad de kom åt, ofta matrester och avfall. Samtidigt konkurrerade de i viss mån med människorna om födan.

I Stockholm fick endast husägare ha svin. Antalet reglerades inte, men man var tvungen att hålla djuren inne om nätterna. Det var inte tillåtet att ha dem på vinden eller i källaren och inte heller fritt på gatan. Svinen skulle vara i grisburar eller stior om vintern och efter påsk skulle de tas ut på malmarna. Här mötte stadskreaturen den vilda naturens djur. Olaus Magnus skriver på 1500-talet i sin Historia om de nordiska folken att de allvarligaste hoten vid betesgång var varg och björn. Skallgång mot dessa djur föreskrivs i flera lagar från 1200-talet.

Kanske var det rädslan för att förlora sina grisar som en del husägare höll dem kvar i staden även under sommaren. Detta kunde dock få förödande konsekvenser. De djur som påträffades innanför murarna under sommarhalvåret fråntogs ägaren. Ibland fick stadens råd ta till särskilt hårda metoder. I ett så kallat burspråk från den 25 juni 1485 heter det att de svin som ingen äger eller vill kännas vid ska märkas, ”… swa ath badin öranen skulo skiäras aff huart swineth …”. Grisarna skulle sedan föras ut på bete och tillföll efter rötmånaden fogden och staden.

Det var de speciella bosättningsförhållandena i Stockholm som tvingade fram de här åtgärderna. I de flesta städer ute i landet kunde svinen hållas på gårdarna inne i staden, men sommartid drivas ut på bete utanför tullarna var dag. Så var det till exempel i Uppsala ännu under 1800-talet. I Arboga omtalas 1467 en ”svina stighe” där svin sannolikt har letts ut och in ur staden.

Svinen användes endast som köttproducenter. I högre grad än andra djur slaktades de när man var i behov av fläsk. Benmaterial från städer visar att man inte så sällan kalasade på spädgris. Det var förmodligen smågrisar som självdött, så kallade störtade kultingar.

Svinens mankhöjd låg mellan 60 och 70 centimeter. De gav cirka 30 kilo kött vid slakt. Dagens grisar ger redan vid sex månaders ålder 80 kilo fläsk.

Maria Vretemark har i sin avhandling Från ben till boskap funnit att det från år 1250 endast är nötboskapen som ökar i andel. De var på grund av sin slaktvikt (cirka 100 kilo) det viktigaste husdjuret generellt i landet. Men köttet var kanske ändå inte det primära, det kan ses som en produkt man fick på köpet när djuret inte förmådde arbeta, mjölka eller kalva mer. Den medeltida kon mjölkade mellan 500 och 600 kilo per år. Dagens kor ger i genomsnitt 8 000 kilo mjölk per år.

De kastrerade handjuren, oxarna, var överlägsna hästarna som dragare och vid transporter av tunga varor. Handeln med oxar och oxkött var mycket betydelsefull och transportkostnaderna kunde hållas nere genom att djuren förflyttade sig själva.

Korna har allt sedan vikingatid till 1800-talet genomgående varit små jämfört med dagens kor. Forskare har också kunnat konstatera en viss storleksminskning hos kor under medeltiden, från cirka 108 till cirka 104 centimeter. Det fanns kor i stockholmstrakten som bara hade en mankhöjd på 96 centimeter. Minskningen kan ha berott på den ringa tillgången på foder. Samtidigt var små djur lättare att hantera. Kanske valde man också ut mindre tjurar till betäckning för att spara kornas ryggar.

I Stockholm fick endast husägare ha kor och då endast en. Om hyresgäster höll kreatur och blev avslöjade fick både hyresgästen och värden betala böter. Dessutom blev hyresgästen fråntagen sitt djur.

Nötboskapen stod bunden i bås. Arkeologiska fynd visar att korna bands runt halsen med träklavar som bestod av ett bågböjt trä som hölls ihop av en låsplatta. Koskrapor finns bevarade från medeltiden. Den är inte lika vass som en hästskrapa och användes för att ta bort smuts och träck.

Då liksom nu hade man problem med olika insekter som bromsar och flugor. Olaus Magnus skildrar hur de stackars korna blev angripna av närgångna maskar och larver och hur herdarna fick tända bål av ”tjärhaltig fur”. Det finns också exempel på att man smorde in korna med ister för att hålla lössen borta. I flera svenska bevarade mirakelberättelser kan man läsa om hur man bad för djuren, lovade offergåvor med mera, vilket tyder på att de skattades högt. Här ett exempel ur Gregorius mirakelsamling från 1400-talets Stockholm där en bonde i ett förtvivlat ögonblick lovar att skänka en värdefull ko för sin hustrus räkning:

”En bonde vid namn Olov i Länna socken, Uppsala stift, hade en hustru, som var så förfärligt uppsvälld, att skinnet brast över nästan hela hennes kropp. Han avgav gråtande ett löfte till minnesbilden av Herrens korsnedtagning och lovade att offra en ko för sin hustrus räkning, om hon blev frisk igen. Hon började genast tillfriskna och blev alldeles frisk, men den utlovade kon använde de på annat sätt. Kvinnan råkade då inom kort ut för samma sjukdom igen. Tvingad av sjukdomen förnyade han sitt löfte, och när hustrun blivit fullständigt botad, infriade han frommare vad han lovat.”

Tamhästar har funnits i Sverige sedan yngre stenåldern. De var, enligt de arkeologiska fynd som gjorts, ännu under vikingatiden relativt små och grova. Under senmedeltiden påbörjades arbetet med att få fram stora stridshingstar som kunde bära ryttare med tung rustning. Men bonden och stadsinvånaren var förmodligen mer intresserad av en småvuxen, senig häst som inte var så dyr i drift. En stridshingst på 1360-talet kunde kosta så mycket som 140 mark, medan en vanlig häst gick på 17 mark.

Åkare i Stockholm bodde ute på malmarna. Det blev för smutsigt och trångt att ha dem inne i staden. Stallen tog stor plats och hästarna drog med sig ohyra av olika slag. Åkaren fick inte heller ha sin vagn stående vare sig på torget eller nere vid hamnarna. Vagnen skulle stå utanför hans port.

Hästar stod i bås och bands med grimmor. Från Helga Lekamens gilles räkenskaper i Stockholm kan vi läsa att gillets häst skoddes en till fyra gånger om året, lite beroende på hur mycket den användes. I januari–februari köptes en ny hästskrapa på den stora marknaden – Distingen – i Uppsala. Att köpa en ny hästskrapa årligen tyder på att gillets häst skulle hållas i ett gott skick. Skrapan, som var rektangulär och försedd med taggar, var till för att befria ryktborsten från smuts men många gånger användes den nog direkt på hästen.

Att sköta hästar var ett utpräglat mansarbete. Hästarna fick hö, oftast bättre hö än korna, samt korn. En större ridhäst kunde få fyra, fem kilo korn om dagen om den reds hårt. Vanliga arbetshästar fick ytterst sällan säd, men att man var mån om sina hästar visar seden att ge just arbetshästar säd till jul. Denna sedvänja går tillbaka till 1300-talet.

Hästar finns avbildade på allt från ryttarsigill till kyrkomålningar. I Storkyrkan i Stockholm finns dessutom monumentet »Sankt Göran och draken» från 1489, av många ansedd som den förnämsta medeltida skulpturgruppen av trä i Nordeuropa. Kanske är det också det första svenska hästporträttet vi ser här, nämligen Sten Sture den äldres stora apelkastade stridhingst. Hästen har Stens vapen, tre sjöblad, inbränt som ägarmärke högt upp på länden.

Hästen var det enda husdjur som under medeltiden ökade sin vuxenvikt, men den vägde sällan mer än 350 kilo. Mankhöjden varierade mellan 120 och 145 centimeter. Dagens häst har en mankhöjd på 150–170 centimeter.

Vi kan urskilja åtminstone fem olika hundtyper i Norden. Knähund, mjöhund (vinthund), jakthund, vallhund och gårdvar (vakthund). I källorna kan vi läsa att knähundarna skattades högst. För att räknas som knähund skulle hunden vara så liten att en manshand kunde omsluta dess hals.

Långhåriga knähundar klipptes ibland för att de skulle ge intryck av ett heraldiskt miniatyrlejon, precis som pudlar än i dag ibland klipps i ”lejonklippning”. Knähundar var inte bara en kuriositet. De bars omkring eller låg i sängarna som levande värmedynor. Birgittinnunnorna var dock förbjudna att ha sådana hundar – de ansågs uppväcka lättsinne!

I östgötalagen står att läsa att småhundarna ibland kunde vara riktigt aggressiva och ägaren var tvungen att svära på att de aldrig bet någon i benet. Om den heliga Katarina berättas att hon under en resa räddats från våldgästande män genom att ”eth lithit köffrän” (knähund) skrämt dem från platsen.

Städernas borgerskap föredrog småväxta hundar. Precis som på landet varnade gårdvarar för tjuvar och bränder. Vissa hundar höll vakt vid förrådshus och kyrkor. Många herrelösa hundar strök omkring bland husen. Bundna hundar omtalas sällan.

Byrackorna livnärde sig på allt möjligt, på as och avskräde. I det svenska rådets berättelse från 1521, som skildrar händelserna kring Stockholms blodbad, kan man läsa att de avrättades kroppar skulle ligga kvar på torget för att hundarna skulle få sitt.

Stadslagen från mitten av 1300-talet berättar om vilket straff som gällde om en hund bet en man. ”Nu biter hund en man; då lämne ägaren ut hunden eller böte sex örar.”

Mot hundbett ordinerades bland annat nässlor sammanstötta med koksalt. Man kunde också ta lite av hundens hår och lägga på såret.

Hunden är troligtvis det djur som först blev domesticerat, enligt nya rön skedde det för cirka 100 000 år sedan. Under vikingatiden hade hunden haft en hög status. Det hände att den begravdes med sin herre. Med kristendomen kom en orientaliskt influerad syn på hunden, den sågs som ett ovärdigt djur. Med tanke på alla hund-tillmälen som fanns förstår man att denna nedlåtande syn var vanlig.

Trots föraktet var hunden älskad. Det ser man i bevarade bokillustrationer där det påfallande ofta förekommer avbildade hundar. Och om Sankt Rochus (de pestsjukas skyddshelgon) omtalas att när han blivit pestsmittad och flytt ut i vildmarken fick han hjälp av en ängel och en hund som kom med bröd till honom.

Ofta hade hundarna korta, tvåstaviga namn som Brakki, Luska, Porsi, Ruska och Stutti.

Magnus Erikssons stadslag och landslag från mitten av 1300-talet kan vi läsa om husdjurens betydelse, till exempel vilka straff som utgår för den som tjuvmjölkar någon annans får, get eller ko eller dödar någon annans djur. Stadslagen tar också upp samma bestämmelser som landslagen vad gäller kreatur som skadar annans kreatur.

Stöld av levande djur var skamligt och räknades som full tjuvnad. Straffet var hängning i galgen. I juni 1477 erkände Mårten Jönsson, bödel från Åbo, att han stulit en ko från Ingvar Djäkne i Bägersta söder om Stockholm. Mårten dömdes till döden.

En föraktfull benämning för just kreaturs- eller slakttjuv var gortjuv, efter fornsvenskans gor som betyder tarminnehåll, avfall. En som nått botten av sitt förfall är ”den förlorade sonen” när han stjäl från gödsvinen, avbildad i Södra Råda kyrka i Värmland. Den hullingförsedda piskan viner över tjuvens rygg medan svinen belåtna ser på.

Man får anta att en hungrande mage ofta låg bakom sådan stöld. Ett annat tilltag för att stilla hungern var att äta förbjuden mat, till exempel häst, hund eller katt. Det var den katolska kyrkan som med stöd i Bibeln bannlyste sådan föda. I städerna var det svårt att äta hästkött utan att det märktes, men på landet fortsatte man i smyg.

Ett allvarligt brott och en svår synd var tidelag, könsumgänge med djur. I Stockholm dömdes 1477 en man till döden genom bränning för att han på detta sätt tillfredsställt sina sexuella behov. Tilltaget betraktades som naturvidrigt men var inte helt ovanligt under äldre tid. Den äldsta bestämmelsen i nordiska lagar rörande detta brott säger att den som begått tidelag med något kreatur och blivit tagen på bar gärning ska bli nedgrävd levande i jorden tillsammans med djuret. Att djuret också skulle dödas handlade om att man ville utplåna minnet av gärningen.

För medeltidsmänniskan var naturen vild och skrämmande. Djur som björn, varg och lodjur kunde komma farligt nära bebyggelsen. Uppe vid galgbacken hörde man korpar och andra kråkfåglar skrika och skräna där de kretsade runt galgen för att få sig ett skrovmål.

Innanför stadens hägn, i Stockholm mur och pålkrans, kunde man känna sig någorlunda trygg. När kon mjölkats av husfrun eller pigan och grisen, hästen och fåret fått sitt kunde familjen samlas runt matbordet. I det bleka ljuset från eldstaden och med ljudet av en skällande hund eller en jamande katt gick man till sängs och vaknade inte förrän tuppen gol nästa morgon, grannen bankade på porten för att tala om att grisen rymt eller kanske av att en råtta helt obekymrat sprang över täcket …

Gudrun Wessnert är författare och museilärare, verksam vid Stockholms medeltidsmuseum.

Att läsa: I medeltidens Stockholm Göran Dahlbäck 1989; Jordbruket under feodalismen, 1000–1700 Janken Myrdal, 1999; Från ben till boskap – kosthåll och djurhållning med utgångspunkt i medeltida benmaterial från Skara Maria Vretemark, 1997.

”Dräper husdjur en man: oxe, galt, bock, häst, hund, fargalt eller vad slags husdjur det än är, böte ägaren fjorton marker”

ur Dråpamålsbalken, Magnus Erikssons Stadslag

”Föder någon upp vilda djur eller fåglar hemma och göra de skada, ansvare han för dem såsom för andra djur i alla saker”

ur Dråpamålsbalken, Magnus Erikssons Stadslag

Hur vet man

Vid arkeologiska utgrävningar i städer hittas ofta tonvis med ben. Nuförtiden medverkar osteologer (benforskare) vid alla större utgrävningar. De kan analysera även små ben, exempelvis från fisk, som tidigare inte alltid observerades. I sina undersökningar kan osteologerna ge oss kunskap om djurarter, kön, ålder, storlek, levnadsförhållanden och sjukdomar. De återfunna benen är bara en liten del av vad som en gång funnits och felkällorna kan därför bli många. Men benen berättar ändå mycket om djurhållning, slakt och kosthåll, om städernas framväxt, om hantverk och handel och om människans förhållande till djuren. Viktigt är att veta från vilken samhällsmiljö benmaterialet kommer.

Ibland stöter man på verkliga spår av djur. Vid tegeltillverkning skulle de blivande stenarna ligga på tork före bränningen. Om då en hund, katt eller något annat husdjur sprang i den ännu mjuka leran blev det ett avtryck som sedan brändes in. Även varg och lodjur kunde lämna konkreta spår. De kände lukten av föda och strök omkring runt staden. Många sådana tegelstenar finns kvar.

Kunskap om djur och djurhållning kan vi också få genom bevarade testamenten, brev, mirakelberättelser, räkenskaper, stadslag och landslag och genom städernas ”kommunala ordningsstadga”.

Djur finns även avbildade i kyrkornas kalkmålningar, i bokillustrationer, på vapenbilder och vaxsigill. Bilderna ger oss en uppfattning om hur djuren såg ut eller hur man uppfattade dem. Djuren hade en viktig roll som symbolbärare inom bildkonsten.

Till synes triviala detaljer, som förut inte uppmärksammats, kan berätta mer om den medeltida djurhållningen och om samspelet människa och djur.