Tobak – laddad njutning i alla tider

När Columbus kom till Bahamas 1492 möttes han av människor som gav honom torkade löv – en märklig välkomstgåva för den europeiska resenären som inte

13 september 2002 av Ulla Sundin Beck

När Columbus kom till Bahamas 1492 möttes han av människor som gav honom torkade löv – en märklig välkomstgåva för den europeiska resenären som inte visste att de vissna bladen var tobak. Vid denna tid var växten helt okänd i Europa – men snart var några av Columbus följeslagare vanerökare och reste hem från den nya världsdelen med ett förråd att bruka.

Rökning var dock långt ifrån någon nyhet 1492. Bruket var känt i Anderna flera tusen år före vår tideräkning. Både mayaindianer och azteker använde tobak för ritualer, där schamaner genom rökning kontaktade högre makter. Man snusade också från gemensamma snusbräden eller fick i sig tobakens ämnen på andra sätt.

Indianens fredspipa är välkänd från Nordamerika och pipan var ett manligt attribut långt innan trivselpapporna satt i sina femtiotalsfåtöljer och rökte snugga vid radion eller framför den nya tv-apparaten.

Christofer Columbus efterföljare – Hernán Cortés, Amerigo Vespucci och Francisco Pizarro – mötte alla tobaken på den amerikanska kontinenten. De förde smitta till de nyupptäckta områdena, massakrerade invånarna och rövade skatter och rikedomar med hem till Europa. Dessutom tog man med sig många växter, varav tobaken var en.

I Spanien mötte de återvändande tobaksbrukarna ett visst motstånd från kyrkan. Att röka var ett okänt sätt att bete sig och rökaren liknades vid en djävul; man måste använda eld för att tända tobaken, och röken sipprade ur näsa och mun, precis som i helvetesskildringar.

Man saknade ofta ord för att beskriva beteendet att röka något som stoppas i munnen. ”Beroende” var också ett okänt beteende och man beskrev det helt enkelt som en religiös synd. Rodrigo de Jerez, en av Columbus tolkar och den man som brukar nämnas som Europas förste nikotinist, togs i förvar. Men snart fastnade också prästerskapet i rökvanan. Att sniffa tobak genom näsan var mindre religiöst laddat och därför blev detta bruk med tiden det mest allmänna.

Världshistoriens första tobaksförbud utfärdades sannolikt i Lima 1588. Det var ett kyrkligt dekret som förbjöd prästerna att röka eller sniffa före mässan. Men fler förbud skulle komma, och därmed ge tobaksbruket dess speciella laddning av njutning och skam.

Tobaken troddes också ha en mängd goda effekter på människan. Därför spreds plantan som medicinalväxt från palatsträdgårdar och kloster. Franska sändebudet i Portugal, Jean Nicot, försökte behandla tumörer med tobakspulver och ansåg sig ha lyckats, varefter sniffandet blev på modet vid det franska hovet under 1560-talet. Den spanske läkaren Monardes i Sevilla intygade 1565 tobakens nytta som medel mot de flesta mänskliga åkommor, från inälvsmaskar till mjäll. Vem sa nej till ett sådant undermedel?

I Uppsala ventilerades 1633 den första svenska doktorsavhandlingen om tobak under professor Johannis Franck. Också i denna skrift betonas tobakens medicinska fördelar. Den anses bota hosta, kallbrand, frigiditet och en lång rad andra besvär, krämpor och sjukdomar. Men Carl von Linné, som gav växten det latinska namnet Nicotiana tabacum efter den franske ambassadören, varnade för tobaksbruk som ovärdigt och skamligt.

Tobaken blev snabbt en kommersiell framgång i stora delar av världen. Den spreds via handelsvägar till lands och av sjömän till havs, ofta enligt principen ”om det inte är förbjudet i Koranen eller tio guds bud, så är det tillåtet”. Eftersom tobak, i motsats till alkohol, inte hade fördömts av Muhammed som drog, var den tillåten för troende inom islam och spreds även i Afrika.

Det fanns dock motstånd. Tobaksbruket i England förargade Jacob I, som 1603 hade efterträtt drottning Elisabet på tronen. Kungen påpekade i sin skrift A Counterblaste to Tabacco att syfilis och tobakssynden kommit från de vilda indianerna. Därefter höjde han tobaksskatten med fyratusen procent för att minska engelsmännens slaveri under drogen.

Under tiden växte både nikotinbruket och tobaksplantorna i de amerikanska kolonierna. Första odlingen hade skördats i Virginia 1613 av John Rolfe, berömd för sitt giftermål med den indianska ”prinsessan” Pocahontas (vars öde blev disneyfilm för några år sedan). Rolfe var flitig och såg tobakens kommersiella möjligheter. Kanske bidrog hans ingifta släkt med gedigna, äldre kunskaper om vad som krävdes för en lyckad kultivering. Snart skickade i alla fall Rolfe skeppslaster till England och koloniernas ekonomi blev tryggad.

Men den amerikanska ekonomin blev också beroende av billig arbetskraft eftersom tobaksodlingen krävde många händer. Arbetskraften hämtades från Afrika till slaveriet på tobaksplantagerna i Amerika, ett våldssystem som har gett återklang under hundratals år och som kanske är tobakens allra mest förödande bidrag till mänsklighetens historia.

Europas länder var också snabbt tobaksberoende på flera sätt. Skatterna gav statsinkomster, ett beroende som skulle visa sig lika svårt att bryta som kroppens vana vid ständiga nikotindoser. I mitten av 1600-talet var tobaken vanlig över stora delar av världen. Självklart började man odla den även på europeisk mark, vilket i sin tur ledde till statliga regleringar av olika slag. Jämsides med tobakens segrar över allt fler människor kom också förbuden. Under 1600-talet hotade de ryska tsarerna tobaksnyttjare med deportation till Sibirien eller kastrering, i Japan infördes under samma period förbud på förbud – men förgäves. Tobaken hade kommit för att stanna.

I Sverige introducerades tobaksbruket på allvar av de soldater som kom tillbaka från trettioåriga kriget. Men redan 1601 finns en tullnotering i Stockholm om skepparen Simon Claesson som från Holland infört ett skålpund tobak. De små kvantiteterna ökade snabbt liksom konsumtionen och därmed importen. Generalguvernören i Finland, Per Brahe den yngre, klagade 1638 över att ”ingen snart sagt finnes, både man och kvinna, som icke både snuva och dricka tobak”.

Staten beslöt att monopolisera handeln och 1641 fick Söderkompaniet monopol på import av tobaksblad och tobaksprodukter. Pipor och tobaksdosor kunde dock fritt införas i landet.

Inom tobakens spridningsområden gällde olika sätt att få i sig nikotinet. Spanska präster sniffade till en början luktsnus. I Sevilla växte tobaksindustrierna upp under 1720-talet. I dessa stora fabricas rullades cigarrer.

Tugg- och piptobak var populära i Nederländerna och England, och luktsnuset sniffades vid många hov. Franska revolutionen spred både snus och upplysning över Europa. Napoleon var storsnusare.

Piporna tillverkades av olika material. De ömtåliga lerpiporna som fanns i Europa under 1500-talet gjordes i ett stycke och kallades ofta kritpipor efter lerans ljusa färg. På 1700-talet producerades vanligen piphuvudet separat i porslin. Hårda träslag som ljung (virket kallas ”briar”) kom att användas under mitten av 1800-talet och dominerar fortfarande.

I Sverige var tobaksindustrin länge nationell. Man både odlade tobak och tillverkade rökverk. Frihetstidens politiker stimulerade inhemsk odling och produktion. Efter 1600-talets pip- och tuggtobaksmode blev snusandet mycket populärt. Först var det luktsnusning genom näsan, men så småningom ersattes det av munsnusning.

Lokala snusfabriker var vanliga och tobak en allmän gröda. Jonas Alströmer, han som är berömd för sin potatis, odlade också tobak. Linné rapporterade från sin skånska resa 1749 om tobaksodlingar i vårt sydligaste landskap. Det gjorde också Carl Hårleman, som reste mellan Trollhättan och Lidköping samma år. Man odlade för att förse de svenska tobaksspinnerierna med råvara, men också för eget bruk. Göteborg blev tidigt rökningens huvudstad i Sverige med många tobaksfabrikörer. Den förste var handlanden Daniel Crokat som 1687 fick tillstånd att starta ett tobaksspinneri i staden.

Krigen var kanske den faktor som hade störst betydelse för tobaksspridningen. Napoleons strider mot Ryssland bidrog starkt till att föra ut tobaksvanorna till allmänheten som kunde konstatera att soldaternas rökning dämpade hungerkänslorna och gav uppiggande stimulans.

Men det var fortfarande oklart vad det egentligen var som gav människan en ”kick” av rökning. Inte förrän 1828 isolerades rent nikotin av Ludwig Reimann och Wilhelm Heinrich i Heidelberg. Arbetet med nikotinet blev också inledningen till människans systematiska bruk av försöksdjur i laboratorier. Man undersökte ämnets giftighet genom injektioner i hundar, och drog slutsatsen att nikotinet i en vanlig cigarr kunde döda två vuxna människor, om det injicerades direkt i blodet.

Pipor och cigarrer blev aldrig de breda folklagrens attribut. Masspridningen av nikotinintaget kom med cigaretten, som sannolikt uppfanns redan på 1700-talet men inte slog igenom på allvar förrän tvåhundra år senare.

Vem som hittade på cigaretten – en lagom dos tobak inlindad i papper – är inte klarlagt, men flera myter florerar. En historia med motiv från Orienten lyder så här: En turkisk kanonkula krossade de egyptiska motståndarnas gemensamma kritpipa. De fyllde då istället de ihåliga pappersfacklorna som användes vid antändningen av kanonerna med tobak. Soldaterna hade därmed rullat de första cigaretterna.

Andra menar att det var i spanska Sevilla cigaretten föddes, när stadens fattiglappar samlade ihop cigarrstumpar, smulade sönder dem och rullade in blandningen i papper. Hursomhelst var det i Sevilla som Europas första kända cigarettfabrik grundades på 1700-talet (dock med manuell tillverkning).

En rad olika faktorer medverkade till cigarettens stora framgång över världen. Den lilla cigaretten gjorde det möjligt att dosera nikotinet i lagom portioner under dygnets vakna timmar. Det var också tyvärr genom cigaretten som halsblossen, eller snarare lungblossen, blev en vanlig rökteknik.

Ett viktigt komplement till cigaretten var säkerhetständstickan. Den uppfanns av svensken Gustaf Erik Pasch 1844 och vidareutvecklades av bröderna Lundström i Jönköping. Stickorna blev en enorm succé och askarna förde snart denna stads namn ut i världen (”Jonkoping” lär ha blivit ett internationellt kvalitetsbegrepp och användes även på etiketter med piratkopior till de svenska säkerhetsstickorna).

Rökaren var därmed oberoende av hemmets eldhärd och kunde tända sin cigarett varsomhelst. Det gjorde man också, även om tuggtobaken länge hade en stark ställning i Amerika. Tobakstuggande kräver emellertid ständigt spottande, något som inte uppskattades av alla. Författaren Charles Dickens besökte USA 1842 och beskrev stadsbilden så här: ”Washington may be called the head-quarters of tobacco tinctured saliva”. I de amerikanska rättssalarna hade domaren sin spottkopp och åklagare och åtalade varsin. Och om man besökte senaten och råkade tappa något på golvet, så borde man låta det ligga om man inte hade handskar på när man skulle ta upp det.

Då var cigaretten prydligare. I slutet av 1870-talet mekaniserades cigarettframställningen i USA, så att tillverkningstiden och därmed kostnaden kunde pressas. Cigaretten blev industrialismens vardagsvara.

Redan John Rolfe hade på 1600-talet medverkat till att skapa varumärken för olika tobakssorter från olika amerikanska odlingsområden. Men nu kom man med reklamens hjälp, samlarbilder i paketen och idrottssponsring på allvar att lansera olika märken för olika livsstilar. American Tobacco Company bildades 1889. Naturligtvis fanns motrörelser, men de var inte riktade mot rökningens hälsorisker, utan snarare mot det djuriska beroendet och cigaretten som markör för låg social klass. En tongivande kritiker var John Harvey Kellogg, känd renlevnadspredikant och en av bröderna bakom de ännu mer berömda frukostflingorna.

En annan cigarettmotståndare var scoutrörelsens fader, Robert Baden-Powell, som menade att rökningen bidrog till förlusten i boerkriget. Men också många andra uttryckte åsikten att den förnuftiga, moderna 1800-talsmänniskan med mekaniserade fabriker och stark framtidstro inte borde förslavas av en rykande grönsak.

Det var först vid denna tid som sambandet mellan rökning och hälsa började diskuteras. Skulle tobaken innehållsdeklareras? ”Nikotin” lät ju som som ”morfin” och andra beroendeframkallande medel som slutade med -in. Viktorianerna i Storbritannien trodde att människan var rationell, att beroendet var ett val som man med rationella argument kunde upplysas ur. Psykoanalytikern Sigmund Freud såg snarare rökare som offer för drifterna.

Rökning var smutsigt på många sätt, och man tyckte sig se en ökande skala av elände från tobak över alkohol till morfinbruk. Men trots varningssignalerna fick framförallt cigaretten snabbt fäste i människornas vardag under början av 1900-talet.

Även nu bidrog militären till spridningen. Första världskrigets soldater rökte och tobaksbolagen växte.

I början av 1900-talet förbrukade varje svensk i genomsnitt 1,3 kilo tobak – större delen svensktillverkad – och 70 procent var snus. Den svenska tobaken förstatligades 1915, då Svenska tobaksmonopolet grundades med ensamrätt till försäljning och tillverkning.

Under tjugo år, från mitten av 1920-talet och framåt, gav detta monopol mer än tio procent av statens egentliga inkomster, i alla fall enligt bolagets egna beräkningar. Jämfört med nikotinintaget i många andra länder var emellertid svenskarnas tobakskonsumtion ganska låg.

Cigaretten stod för modernitet och glamour. Den kopplades mycket starkt samman med filmens och populärkulturens stjärnor, medan pipa och cigarr symboliserade tryggheten hos familjefäder och statsmän. Men cigaretten var också den fräcka frihetens farlighet.

När Eleanor Roosevelt rökte en offentlig cigarett 1934 var hon den första amerikanska presidentfru som gjorde så. Men hon skulle inte bli den sista moderna kvinnan att hävda sin självständighet genom att omsorgsfullt tända ett rökverk.

Rökningens farlighet diskuterades ofta med utgångspunkten att rökning var smutsigt. De främsta renlighetsivrarna fanns vid tiden för andra världskriget i Tyskland. Adolf Hitlers forskare pekade faktiskt på sambandet mellan rökning och lungcancer. Eftersom deras arbete var ett led i nazisternas rasförbättringsprogram förlorade det dock sitt värde efter kriget.

Mot den lyckosamma reklamen, produktplaceringen och det både kemiska och sociala beroendet hade varningsropen inte så stor chans. Populärkulturen spred rökningen över världen. Under 1950-talet sög skådespelare som James Dean gärna på en cigarrett som en del i sin tuffa image och tobaksbolaget Philip Morris sponsrade den populära tv-serien ”Lucy Show”. Några år efter andra världskriget rökte fyra av fem män i Storbritannien. Även bland kvinnor ökade rökningen snabbt.

Svenskarna var länge snusare. Men det starka kulturella inflytandet från USA efter andra världskriget ändrade på det. Att ta en cigg var ju så mycket mer än att bara röka.

Men så småningom började rökningens avigsidor att uppmärksammas allt mer. År 1957 dog skådespelaren Humphrey Bogart i cancer. Och 1964 kom den amerikanska Terry-rapporten som visade på ett statistiskt samband mellan framförallt cigarettrökning och lungcancer. Rapporten var inte alls den första varningsklockan, men den var först med att få ordentligt och internationellt genomslag. Den offentliggjordes en lördagsförmiddag för att förhindra kaos på Wall Street.

Det gick inte längre att värja sig mot kunskapen om rökningens skador på människan. Men år 2002 röker många ändå – av skäl som uppenbarligen inte har med rationalitet och förnuftigt resonerande att göra.

Sundin Beck är frilansjournalist, bosatt i Eksjö.

– Alla har en relation till rökning, säger Ulrika Torell, forskare vid Linköpings universitet. Det är en vardaglig företeelse men ändå symbolmättad. Och den är så visuell.

Ulrika Torells nyligen framlagda doktorsavhandling beskriver just bilden av den rökande människan under de senaste femtio åren. Hon utgår från svensk veckopress, reklam, etiketts-böcker och andra populärkulturella källor. Rekordåren under 1950-talet gav svenskarna ekonomiskt utrymme för rökande. Det statliga svenska tobaksmonopolet behövde inte marknadsföra varorna, och det finns bara tre reklamannonser för tobak 1950 i Torells omfattande material.

Strikta men oskrivna regler föreskrev att kvinnor inte rökte i rörelse på offentliga platser och knappast pipa eller cigarr. Men i umgängeslivet kunde askfaten finnas till hands även för kvinnor. Missbruk var inte bra, men kontrollerat tobaksnyttjande var civiliserat. Cigarren signalerade fabriksägarens välstånd och pipan var den trygge mannens attribut. Massmarknadscigaretten blev en ny, stark ingrediens i den sociala grytan. Att tända en cigarett åt någon kunde vara en erotisk handling, den fala kvinnan rökte, men också klassbytarkvinnan. Den svenska tobaksmarknaden var hårt reglerad, både symboliskt och bokstavligt.

År 1961 avskaffades import- och försäljningsmonopolet och sex år senare tillverkningsmonopolet. Men det statliga tobaksbolaget skulle komma att bestå ytterligare trettio år. Den svenska Medicinalstyrelsen kom 1965 med ”Fakta om rökning och hälsa”, ett år efter den berömda Terry-rapporten som slog larm om rökningens effekter (se huvudartikeln). Men det var ännu ett slags snygghetsideal som gällde: rökningen hanterades på samma nivå som tandvård och allmän hygien. Cigaretten markerade det modernas (och kanske det amerikanska kulturinflytandets) seger.

Den nya konkurrensen mellan tobaksföretagen i Sverige medförde kraftiga satsningar på reklam som fick motreaktioner. År 1968 fälldes en annons i Näringslivets opinionsnämnd för att ha kopplat ihop ordet ”mild” med en romantisk bild som ansågs antyda att cigaretten var särskilt skonsam.

Under 1970-talet var hälsoperspektivet tydligare i populärkulturens bilder och texter. Men i slutet av årtiondet rökte 35 procent av de svenska kvinnorna – ett resultat av själv-ständighetssträvanden: en kvinna var lika god som en man – och kunde också röka som en man. I annonser visade tobaksbolagen försiktighet och skrev ”vi rökare måste visa omdöme”. Men det hjälpte inte – Konsumentombudsmannen anmälde flera annonser för prövning. Till slut var personfotografierna borta ur annonserna och man visade istället förpackningar eller miljöer.

Med 1980-talet avkrävdes både tobaksindustrin och rökaren ansvar. Rökningens följder beskrevs med chockerande bilder även i populära veckotidningar. I umgängeslivet ställdes man inför svårigheter. Borta var femtiotalets sociala askkopp, nu var också den passiva rökningen ett problem för både rökaren och staten. Hur skulle man fint säga åt vännerna att inte röka vid matbordet? Det blev omoraliskt att röka och hur skulle då staten reagera? Tidigare hade tobaksproducenter och forskare arbetat för att minska riskerna med den aktiva rökningen. Man hade utvecklat filter, mätt gifthalter och gett goda råd om röksätt och fimplängder. Nu räckte inte det.

Bilden av rökaren i Sverige

År 1993 kom en ny tobakslag för att skapa rökfria ytor på arbetsplatser och i det offent-liga rummet. Åldersgränsen för tobaksinköp spikades till 18 år. Rökaren sågs som drogberoende, en nikotinist. All tobaksreklam för-svann från periodisk press, stortavlor, film och TV. Men reklammakarna fann vägar att gå runt förbuden. Det innebar till exempel produktplacering i filmer och så kallad brandstretching, varumärket placeras inte bara på tobak utan också på kläder eller parfym.

Och nu? Kritik mot rökningen förekommer givetvis och i sommar har pressen skrivit om bolagsanknutna tobaksforskare. Men samtidigt är den sansade njutningen mer gångbar än någonsin. Man kan köpa specialtidskrifter om cigarrer och i TV-program hyllas det goda livet, där rökning ingår – om än bara måttfull sådan.

Publicerad i Populär Historia 6/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också