Klubbspel med gamla anor

Golf är att förstöra en trevlig promenad, konstaterade en gång författaren Mark Twain. Den svenske industrimannen Hans Werthén hade uppenbarligen inte hel

28 juli 2003 av Åke Jönsson

Golf är att förstöra en trevlig promenad, konstaterade en gång författaren Mark Twain. Den svenske industrimannen Hans Werthén hade uppenbarligen inte heller några höga tankar om spelet: ”Golf är en primitiv form av jordbruk.” Och vem har inte hört talas om ”moderatbandy”...

Alla belackare till trots: golfen har världen över fått allt fler anhängare och kommit att fascinera miljontals spelare. I Sverige har golfen drygt en halv miljon utövare.

Eftersom golf är ett spel med boll och klubba hamnar man lätt i en tolkningstvist i försöken att hitta spelets ursprung. Det finns de som framhåller att redan de gamla romarna utövade ett spel som påminde om golf. Paganica spelades på landsbygden under romarrikets äldsta tid, med böjd klubba och en boll som bestod av fjädrar inneslutna i ett läderskal. Det är bollarnas konstruktion som fått forskare att knyta paganica till golfen.

De första golfbollarna hade nämligen samma tillverkningsprocess.

Vad som emellertid talar emot det nära släktskapet är bollens storlek – i paganica hade den en diameter på 10–18 centimeter. Det är alltså en jätteboll i jämförelse med dagens golfboll på drygt fyra centimeter.

I takt med att romarriket bredde ut sig geografiskt kan paganica mycket väl ha spritt sig. Under medeltiden förekommer liknande spel i England, Frankrike, Belgien och Holland.

I cambuca skulle bollen drivas mot ett märke i marken. Spelet är belagt i England under Edvard III:s regenttid i mitten av 1300-talet genom ett kungligt påbud. 1363 förbjöds folket med hot om fängelsestraff att utöva cambuca på helgdagar. Samma kungliga dekret satte även stopp för andra folknöjen, som tuppfäktning och fotboll. Det finns för övrigt i katedralen i Gloucester ett målat fönster där i motivet ingår en huvudlös person som svingar en klubba mot en boll. Denna 1300-talsfigur har blivit känd som ”golfspelaren”, men borde rätteligen benämnas ”cambucaspelaren”.

I södra Frankrike utvecklades ett spel, jeu de mail, som påminde en hel del om golf. Varje spelare hade sin egen boll, banan var utstakad – ungefär 800 meter lång – och det gällde att, med så få slag som möjligt, med träbollen nå det fasta märket. Spelet utvecklades och en version som kom att kallas chole finns belagd i Frankrike och Belgien under 1300-talet.

Snarlikt golf till namnet är också det holländska spelet kolven eller kolf, men spelreglerna var helt annorlunda. Kolf utövades dessutom både inom- och utomhus. Med tiden blev de frusna kanalerna i Holland en populär plats för detta spel, där målet bestod av två käppar, vilket snarare placerar kolf som en föregångare till bandy och ishockey.

Historiskt belagda spel med klubba och boll, som drivs mot fasta mål, kan göras betydligt längre, men för oss inte närmare golfens ursprung. Det finns nämligen en sak som skiljer ut golfen från alla andra varianter med klubba och boll. Hålet är golfspelets unika särart, framförallt genom att det är beläget under markytan.

Även golfens förhistoria i Skottland är diffus; vissa forskare hävdar att skottarna mycket väl kan ha hämtat impulserna från kontinentens flora av bollspel med klubba. När ordet golf uppträder första gången i skotskan är däremot lättare att slå fast. Den första tryckta källan är en lag som antogs av det skotska parlamentet den 6 mars 1457. Jakob II ansåg att hans soldater inte var tillräckligt väl övade för att klara de ständiga krigen mot England. I lag uppmanade han sina undersåtar att ägna all tid åt krigiska övningar och förbjöd lättsinniga sysselsättningar som ”fotboll och golf”.

Att golfen just under första hälften av 1400-talet fick ett slags genombrott i Skottland bevisas vid jämförelse med en liknande lagtext från 1424. I den förbjöds nämligen enbart fotboll. Detta har tolkats som om golfen fram till 1457 fått en större spridning och blivit populär bland befolkningen.

Hur golfspelet utövades i 1400-talets Skottland går däremot inte att utläsa ur källmaterialet. Den medeltida golfen hade inte särskilt många likheter med den moderna varianten av spelet.

Det skotska hovets räkenskaper för de inledande åren på 1500-talet ger emellertid en viss vägledning. Här finns noterat att Jakob IV var i behov av ”Golf Clubbies and Ballis” och av räkenskaperna går det också att dra slutsatsen att golf spelades av två personer. Överhuvudtaget visade sig de kungliga medlemmarna under den stuartska dynastin vara hängivna golfspelare.

Inom kungahuset var golfen inte enbart ett manligt spel. Maria Stuart var en ivrig golfspelerska, så hängiven att hon inte kunde avhålla sig från en golfrunda bara en kort tid efter mordet på sin man, lord Darnley, 1567. Att strandhedarna vid Saint Andrews i Skottland har långlivade traditioner inom golfsporten går att belägga med skriftlig dokumentation. I en kunglig skrivelse från 15 januari 1552 får medborgarna i staden tillstånd att använda dem för ”golf, fotboll och andra tidsfördriv”. Just de skotska strandhedarna skulle sedermera bli prototypen för världens golfbanor.

Den skotska ostkusten utgjorde pionjärområdet för golfen, men snart nog började golfbanor uppstå i övriga delar av Skottland. Att spelet var populärt framgår av notiser i kyrkböckerna. I en del församlingar var det nämligen strängt förbjudet att spela golf under gudstjänsttid. 1599 straffades församlingsbor i Saint Andrews för brott mot denna kyrkolag. Straffboten var graderad. Vid de två första förseelserna utdömdes bötesstraff, medan man tredje gången hamnade vid skampålen och vid fjärde förseelsen helt enkelt uteslöts ur församlingen. Maria Stuart fick för övrigt också kritik av kyrkan för sitt golfspel i samband med mordet på maken.

Hennes son, Jakob VI, lät sig emellertid inte avskräckas. När han 1603 kröntes som regent i England (under namnet Jakob I) fick golfen en kunglig beskyddare även i detta rike. Kungen lät anlägga en egen golfbana vid Blackheath, så att han inte skulle tvingas åka till Skottland varje gång han ville få utlopp för sin passion för spelet. Hans son, Karl I, var också en ivrig golfspelare. När han 1641 tog emot beskedet om att ett uppror på Irland hade startat befann han sig på en golfbana vid Leith.

Golfen var i det här skedet dock fortfarande främst en skotsk angelägenhet. Här fanns golfens naturliga landskap; strandhedarna var kuperade och till större delen överväxta med gräs, men här och var fanns sandpartier kvar. Bunker skulle det sedermera komma att kallas i golfens terminologi.

Några greener och särskilda utslagsplatser förekom däremot inte på de äldsta banorna. Dåtidens peggar (den lilla pluggen man lägger bollen på vid utslag) bestod av en handfull sand som man helt enkelt plockade upp från det senast spelade hålet. Utslagsplatsen (tee) låg nämligen alldeles intill hålet, som i takt med sandupptagandet blev allt djupare och djupare för att till sist bli så djupt att man inte kunde nå att ta upp bollen. Då var det dags att gräva ett nytt hål.

På de jämnare gräsområdena mellan sandkullarna gick ofta betesdjur, som därmed hjälpte till att skapa the fair green, nutidens fairways. Runt hålet blev slitaget med tiden så betydande, att gräset hölls kort och bildade the hole green, nutidens green, där man endast puttade. Med greenens tillkomst var man emellertid tvingad att skapa separata utslagsplatser.

Även på materialsidan skedde en utveckling. Träbollen ersattes i början av 1600-talet av fjäderbollen och ett sekel senare började golfen få klubbor med metallhuvud.

I mitten av 1700-talet var tiden mogen att börja arrangera riktiga tävlingar i golf. En samling respekterade herrar, Gentlemen Golfers of Leith, ”skickliga i det gamla och hälsosamma spelet golf”, skrev 1744 till de styrande i Edinburgh och undrade om staden kunde sätta upp en silverklubba som pris i en golftävling. Denna tävling – i vilken tio spelare deltog och som vanns av kirurgen John Rattray – blev embryot till den första golfklubben. År 1764 fick den sitt officiella namn: Honourable Company of Edinburgh Golfers.

Klubben har numera klassiska Muirfield som bana. Visserligen finns det klubbar som hävdar att de är äldre, men ingen av dem kan styrka det med pålitligt källmaterial. Den 7 mars 1744 bör därför betraktas som golfklubbarnas födelsedag och premiärtävlingen på banan vid Leith gav också upphov till den första nedskriva regelsamlingen för golfspelet (13 regler ingick).

Tio år senare bildades The Society of Saint Andrews Golfers. Det skedde genom att tjugotvå herrar i Saint Andrews beslöt att ta efter golfkollegorna i Edinburgh och sätta upp en silverklubba som pris i en golftävling. Reglerna var desamma. Vinnaren av tävlingen utsågs till kapten för det följande året, dessutom försågs silverklubban med en silverboll, i vilken kaptenens namn ingraverades. Premiärtävlingen i Saint Andrews lockade bara fyra spelare. Köpmannen Bailie William Landale vann och tilldelades det ärorika kaptensuppdraget. Inrättandet av tävlingar med en silverklubba som pris föregick alltså själva klubbildandet. Några styrelser valdes inte till en början, det var den regerande kaptenen som fungerade som allsmäktig ”ordförande”.

Saint Andrews blev under 1800-talet något av golfens Mecka. Dess ställning förstärktes ytterligare när man 1897 fick uppdraget av övriga klubbar att sammanställa gemensamma regler för spelet. Än i dag är det från Saint Andrews som golfens regelverk styrs.

I flera århundraden hade golfen enbart varit en nationell angelägenhet i Skottland. Men med klubbar och en gemensam regelsamling fanns förutsättningar att börja sprida golfen över världen. Den äldsta klubben i England – The Royal Blackheath Golf Club – bildades 1766. Det dröjde emellertid ända till 1818, innan nästa klubb i England kom till – The old Manchester Club.

Till Indien kom spelet 1829, då Royal Calcutta Club bildades av några skotska officerare som var förlagda i Calcutta. På den europeiska kontinenten existerade från 1856 en klubb i Pau. Den sydfranska staden hade anor som en förnäm brittisk semesterort och skotska officerare lär redan under napoleontiden ha introducerat spelet i regionen.

Den första verkliga golfrevolutionen inträffade emellertid under andra hälften av 1800-talet. Så sent som 1864 fick England sin tredje bana, Westward Ho, den första kustbanan i landet. I Skottland hade antalet klubbar då växt till omkring trettio, med andra ord ingen direkt imponerande utveckling. Men sedan fick spelet verkligen fart. Redan år 1900 fanns det över tvåtusen golfklubbar på de brittiska öarna.

Två saker kan förklara denna våldsamma explosion av intresset för golf: en ny boll och en växande medelklass.

År 1848 lanserades en ny boll, guttaperkabollen, som snabbt kom att konkurrera ut fjäderbollen. Guttaperkabollarna var mer långlivade än de ömtåliga fjäderbollarna och dessutom betydligt billigare att framställa, vilket gav ekonomiska möjligheter för fler att prova på spelet.

Den viktorianska epoken medförde ökat välstånd. Genom järnvägens utbyggnad fick en allt större engelsk medelklass råd att ta efter den kungliga familjens semestervanor, som innebar årliga resor till Skottland där de kom i kontakt med golfspelet och tog det med sig hem.

Den engelska golfen kom dock att få ett annat socialt mönster än den skotska. I Skottland hade spelet omfattat alla samhällsklasser, det hade genom århundradena fungerat som ett folknöje. När golfen på allvar nådde England var det emellertid främst medelklassen och societeten som utövade spelet och lade grunden för de exklusiva traditioner som fortfarande präglar klubbarna.

Golfens expansion gav även upphov till ett nytt yrke. Tidigt fanns det professionella skotska spelare. Deras karriär mot ett yrkesliv inom golfen hade oftast inletts i form av klubb- och bolltillverkning samt att fungera som caddies åt välbeställda spelare. Vidare uppträdde de som spelare i matcher som hade penningpriser. Med denna mångsidiga bakgrund lämpade de sig ypperligt att som golfproffs hjälpa till att utforma nya banor i England och fungera som tränare i de engelska klubbarna.

I takt med att golfspelarna blev allt fler uppstod också en marknad som kunde förbättra komforten för utövarna. Caddien, av franskans cadet med betydelsen ”bärare” eller ”upppassare”, har en lång tradition inom golfen. En Andrew Dickson är den äldste kände caddien, han förekommer i källorna som klubbärare åt hertigen av York, sedermera Jakob II på 1680-talet.

Under de inledande seklerna hade golfarna tvingats samsas med promenerande på strandhedarna. För att kunna slå sina slag utan att riskera att träffa någon flanör tvingades spelarna att då och då skicka fram en fore-caddie som varnade för bollen.

Fram till slutet av 1800-talet hade spelaren eller caddien burit klubborna under armen. Omkring 1885 lanserades en nyhet, golfbagen. Järnsandlådan hade under 1700-talet alltmer börjat ersätta den egna sandhögen på utslagsplatsen. I början av 1900-talet kom de första celluloid-peggarna.

Golfens spridning över resten av världen är även den en skotsk historia. När skotska affärsmän och företagare sökte sig till nya platser världen över tog de också sina golfklubbor med.

Redan under det amerikanska frihetskriget på 1770-talet fick USA den första kontakten med spelet genom de skotska officerare som deltog i kriget. South Carolina Golf Club bildades 1786 och Savannah Golf Club 1796.

Det skulle emellertid dröja ytterligare ett sekel innan golfspelet på allvar fick fäste i USA. Återigen handlade det om skottar: John Reid, chef för en mekanisk verkstad, och köpmannen Robert Lockhart. De gamla skolkamraterna, som växt upp inte långt från Saint Andrews, introducerade 1887 spelet i Yonkers i New York. Lockhart brukade efter sina besök i det gamla hemlandet ta med sig något udda presenter till Amerika. Vid ett tillfälle hade han haft med sig några tennisracket och bollar, men hans bekanta i New York hade inte fascinerats av det spelet. 1887 bad emellertid John Reid sin gamle vän Lockhart att vid besöket i Skottland beställa sex golfklubbor och två dussin guttaperkabollar i Old Tom Morris shop i Saint Andrews. När leveransen nått New York och efter det att Lockhart provat klubborna överlämnade han dem till Reid.

Denne kallade den 22 februari 1888 till sig fem vänner och gemensamt begav de sig till en kohage i närheten av Reids bostad på Lake Avenue i Yonkers för att anlägga en trehålsbana. Tämligen omgående kände man dock behov av en större anläggning och flyttade över till den tyske slaktaren John C Shotts stora äng. Då samtliga golfentusiaster tillhörde slaktarens kundkrets hade han överseende med intrånget och efter en golfrunda på slaktarens marker den 14 november 1888 bjöd John Reid hem sina golfvänner och stiftade Saint Andrew’s Golf Club (bara genom apostrofen skilde sig klubbnamnet från den redan så berömda förebilden i Skottland). Med denna pionjärinsats meriterade sig Reid för epitetet ”den amerikanska golfens fader”.

Det dröjde nämligen inte länge förrän New York-klubben fick efterföljare runtom i USA. Redan vid sekelskiftet 1900 fanns det uppemot tusen golfklubbar i landet.

I Sverige anlades den första golfbanan vid Ryfors bruk i Västergötland. Godsets ägare, envoyén Robert Sager och hovstallmästaren Edvard Sager, hade under 1870-talet lärt sig spelet under vistelser i England. De båda bröderna anlade en egen golfbana på bruket under 1880-talet.

I Stockholm introducerades spelet under samma decennium, då en enkel sexhålsbana anlades på Fågelbacken på Ladugårdsgärde. Det dröjde dock till 1904 innan huvudstaden hade tillgång till en riktig niohålsbana på Fältrittklubbens marker vid Sturevägen. I rikets andra stad infördes spelet 1891 av den engelske prästen A V Despard; golfen utövades på en övningsplats på Hisingen.

Redan Maria Stuart hade på 1500-talet visat att golfen inte enbart var ett manligt spel, men det dröjde till andra hälften av 1800-talet innan damgolfen började etablera sig. Den första bevarade anteckningen om en golftävling för damer daterar sig till 1810, då Musselburgh Golf Club bjöd in lokala fiskarhustrur att spela en golftävling med två näsdukar i finaste barcelonasilke som pris.

Helt problemfri var dock inte damernas entré i golfen.

Under den viktorianska epoken ansågs det nämligen mycket opassande att en kvinna lyfte klubban över axelhöjd. Dessutom hämmade de långa kjolarna golfsvingen. Dessa hinder hindrade emellertid inte förnäma damer i England från att söka sig till golfbanorna. Till en början tvingades de dock nöja sig med så kallade ”pitch-and-putt-banor”, som ansågs lämpliga ur ansträngningssynpunkt.

Den första damklubben kom till när Saint Andrews Ladies Golf Club stiftade i september 1867. Den fick en hel del efterföljare. År 1893 bildade damerna ett eget golfförbund, Ladies Golf Union.

Vid sekelskiftet 1900 hade golfspelet nått ut till större delen av världen och en ny typ av boll skulle i det skedet komma att utgöra prologen för den moderna golfhistorien. Amatörgolfaren Coburn Haskell hade tillsammans med ingenjören Bertram Work 1898 utvecklat en boll med en kärna av hårdgummi. Den visade sig ha mycket goda egenskaper för spelet. Bollen, som tillverkades genom att en lång tråd av gummi hårt lindades runt en gummikärna, gick inte bara längre och snabbare utan gav också spelaren möjlighet att kontrollera dess bana. 1901 lanserades den nya bollen kommersiellt och Haskells boll bidrog i hög grad till att göra golfen ännu populärare.

Folknöjet på strandhedarna i östra Skottland på 1500-talet har alltså utvecklats till en världsomspännande sport. Den första mästerskapstävlingen ägde rum 1857 i Saint Andrews. Det var Prestwick Club som inbjöd spelarna i de tjugotal golfklubbar som existerade i Skottland vid mitten av 1800-talet. 1860 avgjordes den första upplagan av British Open, en tävling som var öppen både för amatörer och proffs. Med inrättandet av US Masters 1934 fick golfen sin motsvarighet till tennisens Grand Slam – British Open, US Open, US Masters och USPGA Championship utgör de mest åtråvärda titlarna.

Golfen kan också stoltsera med att vara den enda av världens sporter som med säkerhet har utövats utanför jorden. Den 6 februari 1971, i samband med Apollo 14:s månlandning, satte astronauten Alan B Shepard en järnsexas klubbhuvud på en jordprovstagare. Med denna unika klubba lyckades han slå en golfboll nästan tvåhundra meter på månen.

Åke Jönsson är författare och journalist.

Mytomspunnen mästergolfare

En av de främsta golfspelarna någonsin var amerikanen Ben Hogan (1912–97). En närmast mytisk strålglans omgav honom och hans spel och under många år försökte konkurrenterna kopiera hans eleganta och atletiska swing – få lyckades. Det sägs att Hogan hade ett sådant klipp i tillslaget att det bara med ledning av ljudet gick att avgöra vem som slog. Andra kännetecken var att han så gott som aldrig yttrade ett ord under en golfrond, kunde få till slag ur de mest omöjliga lägen och oftast bar vit keps. Han är en av endast fem herrspelare som vunnit alla de fyra stora titlarna (de så kallade majors); US Masters, US Open, British Open och USPGA. De övriga spelarna är amerikanerna Gene Sarazen, Jack Nicklaus och Tiger Woods, samt sydafrikanen Gary Player.

William Benjamin Hogan kom från fattiga och svåra förhållanden, han lär ha varit närvarande vid faderns självmord. I sin ungdom försörjde han sig som caddy i Texas och vid nitton års ålder blev han professionell golfare. I början slet han hårt, men utan större framgång. Den första tour-segern lät vänta på sig i sju år. Men hela tiden fortsatte han mål-medvetet arbetet med att fullända sin swing och sitt spel. Den första stora titeln blev PGA-mästerskapet 1946, som han vann nyss hemkommen från krigstjänstgöring. 1948 blev det en ny PGA-titel plus vinst i US Open.

Året därpå fick Hogans karriär ett abrupt slut – trodde alla. I en våldsam bilolycka, en kollision med en buss, fick han sina ben söndertrasade och sades aldrig kunna gå igen, än mindre spela golf. Men ödet ville annorlunda och redan 1950 knep Hogan en ny US Open-buckla och året därpå ytterligare två majors. Rekordåret blev 1953 då han radade upp tre titlar. Dessvärre spelades PGA-mästerskapen och British Open samtidigt detta år (han spelade och vann den senare) varför det var omöjligt att vinna alla fyra – en Grand Slam. Många menar att Hogan annars skulle ha gjort det, så bra var han.

Fotnot: Sedan 1953 är det Tiger (Eldrick) Woods som har varit närmast en Grand Slam – år 2000 missade han bara Masters. Flest majors genom tiderna har Jack Nicklaus med hela arton segrar. Woods har åtta titlar men har tiden för sig – han är bara 28 år gammal.

Publicerad i Populär Historia 5/2003

Kanske är du intresserad av...

Läs också